Kyrkan inför Kairo

Kairokonferensen om befolkning och utveckling avslutas den 13 september. Det förberedande dokumentet och konferensen söker ena världssamfundet till ett konkret handlingsprogram, som skall vara vägledande för världssamfundets attityd och handlande för de närmaste 20 åren. Det är vår tids stora ödesfrågor, fattigdomen i världen och överbefolkningen som står på spel.

Förberedelsen för Kairokonferensen har delvis präglats av en häftig polemik mot vad man uppfattar som den katolska kyrkans och påvens rigida och oresonliga hållning till framför allt befolkningstillväxten och abort.

Den katolska kyrkans ledning anser att västvärlden sedan en längre tid tillbaka håller på att dräneras på värden som är oumbärliga för en sann humanitet. Den materialistiska, liberala och permissiva västliga livsstilen är oförenlig med öppenheten för de fattiga ländernas rätt till sin andel av jordens resurser. I stället för generös utvecklingshjälp frestas de västliga länderna att exportera sin egen livsstil. Påvens (och den Påvliga vetenskapsakademins) uttalanden framhäver att det är nödvändigt att hejda befolkningstillväxten som ett led i en omfattande utvecklingsstrategi. Vad han har kritiserat hårt under det förberedande arbetet är den brist på balans som råder mellan ett större engagemang för en förändring av människornas livsvillkor och metoderna att begränsa befolkningstillväxten.

Den kritiska invändningen som har framförts av Vatikanen rör det som benämnts ”reproduktiv hälsa” i det förberedande arbetet: Det är onekligen ett stort framsteg att man har ägnat så pass utförliga diskussioner om att stärka kvinnans kulturella, politiska och ekonomiska ställning och hennes hälsa i samband med födelse och abort. Mrs. Nafis Sadik, Kairokonferensens ordförande, har upprepade gånger påpekat att det förberedande dokumentet inte handlar om abort. Men man rekommenderar regeringarna att säkerställa möjligheten till att få abort efter kvinnans fria val. Vatikanen fruktar att dörren öppnas för en omfattande abortverksamhet till vilken regeringarna kan känna sig tvingade att medverka av ekonomiska och sociala skäl.

Erfarenheten tycks ge påven rätt. Men han står i denna fråga uppenbart inför svårigheten att bli förstådd. Påven anser att det är kyrkans plikt att uppmärksamma och hävda grundläggande etiska principer och att argumentera utifrån dem till försvar för det mänskliga livet: ”att varje människa, oberoende av religion, kön, ras, nationalitet, har en värdighet som är villkorslös och oförytterlig, att det mänskliga livet från konceptionen till döden är heligt, att alla människor solidariskt är kallade att bygga ett samhälle som är fritt från förtryck och orättvisor”. Han hävdar att dessa principer, som är förankrade i den västerländska humana traditionen, måste vara vägledande för det internationella samfundet. (Påvens tal den 18/3 1994 när han tog emot Mrs. Nafis Sadik i Vatikanen.) Man kan bara beklaga att sådana argument i en diskussion om befolkning och utveckling har diffamerats som reaktionära och att de anses utgöra ett hinder i befolkningspolitiken. Men konsekvenserna borde väl envar kunna inse, nämligen att en större sensibilitet och ett engagemang för det mänskliga livets värde också leder till en större bestörtning över den pågående abortverksamheten. I sin tur leder detta till att vi – de rika länderna – måste engagera oss mera att ge hjälp till att åstadkomma grundläggande kulturella, sociala och politiska förändringar.

Påvens starka betoning på åtgärder som förändrar den fattiga världens situation måste ses mot bakgrunden av den katolska kyrkans sociala tänkande. Inte minst påvens många resor till fattiga länder visar detta. Han har varit väl medveten om att han därigenom riktat världens uppmärksamhet och TV-kameror på dessa länders problem.

Den principiella etiska dialog som påven söker med världssamfundet möter emellertid en svårighet som drabbar varje diskussion om de vedertagna grundvärderingarnas konkreta tilllämpning. Frågan är om vi kan enas inte bara i allmänt hållna deklarationer, utan om en enighet i etiska övertygelser kan leda till relevanta åtgärder både i ett kortare och ett längre perspektiv. På den punkten förefaller avståndet vara särskilt stort mellan å ena sidan påvens fasta och principiella hållning och den konkreta situationen i många u-länder där både regeringar och hjälporganisationer försöker att hjälpa i ett hav av nöd. Vad påven fruktar är att det handlingsprogram som har diskuterats för framtiden kommer att få status av världssamfundets grundläggande hållning till värdet av mänskligt liv och solidaritet. Vad som i en principiellt hållen dialog inte nämns och därför lätt kan glömmas bort är att den katolska kyrkan är realistiskt medveten om att det är skillnad mellan en fast hållning i principiella frågor och det konkreta handlandet som (ofta) sker i en konfliktsituation där man måste välja väg. Även om konfliktlösningen i den konkreta situationen de facto inte förmår att fullt ut leva upp till principer så far sättet att lösa konflikten inte desavouera grundläggande värden. Till exempel nämns en sådan avvägning i ett dokument om befolkning och utveckling (utgivet av en kommission under den tyska biskopkonferensen, Signum 1994:3 s. 68), där man mot bakgrund av många fattiga länders grymma verklighet beträffande abort och dödsfall konstaterar att det är bättre att använda kondom än att göra abort.

Befolkningsproblemet framställdes nästan övertydligt i en DN-artikel (24/8) med rubriken ”I Bangladesh utförs 800 000 aborter per år”. Med bilder på väl omhändertagna kvinnor nämndes att ca 300 000 aborter utförs av medicinskt utbildad personal för 6,5 miljoner Sidapengar och att det dessutom förekommer ca 500 000 illegala aborter utförda av kvackare under usla hygieniska förhållanden. Vad man än tänker om aborter, så är det lätt att inse att aborter för många kvinnor (och regeringar) i ett kortare perspektiv löser ett mänskligt problem. Men i sin naiva aningslöshet om aborternas välsignade effekter saknar författaren helt sensibilitet för bakgrunden och orsaken till den mänskliga tragedi som aborter ändå måste betecknas som. Aborter kan knappast heller bidra till respekten för kvinnans värdighet i länder där männen har alla rättigheter. Klinikföreståndaren vars ord kom med i slutet av artikeln vet vad han talar om. Han menar att aborterna ”inte är en preventivmetod […] Vi ställer inte så många frågor om varför […] Vi anpassar oss till kvinnors behov […]”

Den katolska kyrkan har sedan Andra vatikankonciliet tydligt betonat respekten för människans samvete och den i samvetet grundade övertygelsen. I den moderna världen som präglas av en påtaglig uttunning av respekten för livets grundläggande värden och där vi lätt tenderar att låta var och en bli salig på sin egen fason, kan påven med sin lidelse för sanningen (se: Veritatis splendor) inte vänta sig att bli applåderad från alla håll. I debatten om Befolkning och utveckling liksom i diskussionen om Europas reevangelisering är den sammanhållande punkten att ge den västliga civilisationen dess själ – dess humana idéarv – tillbaka. Annars löper den rika västvärlden och dess demokratier risken att tappa känslan för det som – trots alla motstridiga erfarenheter – utgör västerlandets bidrag till vår kultur: människans kränkbara men oförytterliga värde. (1994-08-29)