Darwin och Galilei, livet och rymden – problematiskt för tron?

Naturvetenskapen firas en hel del detta år. I centrum för festligheterna står en man och hans berömda bok. Charles Robert Darwin fyller 200 år och det är 150 år sedan Om arternas uppkomst publicerades. 2009 är också det internationella astronomiåret. Anledning till detta jubileum är att det nu gått 400 år sedan Galileo Galilei byggde sin första stjärnkikare. Båda dessa jubileer aktualiserar frågan om naturvetenskapens förhållande till religiös tro, i synnerhet kristendom, eftersom både Galilei och Darwin så starkt kopplats till kontroverser kring detta relationsproblem. Så det är inte förvånande att Darwinåret inspirerat medierna till mängder av artiklar och kommentarer på temat tro och vetenskap.

Det var den 22 juni 1633. En gammal och sjuk Galileo Galilei döms av den katolska inkvisitionen till fängelse, som omvandlas till husarrest, för vetenskapliga åsikter han året innan hade publicerat i boken Dialog om de två världssystemen. Där hade en av huvudpersonerna hävdat att solen befinner sig i universums centrum och att jorden rör sig. Galilei förödmjukades genom att bland annat dömas till att varje vecka under tre års tid recitera ”I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händers verk”; fast på latin, får vi anta. 1835 blev det tillåtet för katoliker att läsa Galileis skrifter, men inte förrän 1992 förklarade Vatikanen att det hade begåtts ett misstag när man hade åtalat och dömt honom. 1859 utkommer Charles Darwins, Om arternas uppkomst, en bok som livets utveckling på jorden som möttes av mycket negativa reaktioner från den anglikanska kyrkans sida. 200 år efter Darwins födelse ber samma kyrka om ursäkt: ”Charles Darwin: 200 år efter din födelse är den anglikanska kyrkan skyldig dig en ursäkt för att vi missförstod dig, och för att vi, genom vår felaktiga första reaktion, har uppmuntrat andra att fortfarande missförstå dig.” Är det således vetenskapen som gått segrande ur den mer än 400-åriga striden med kristendomen?

Den envisa idén om kriget mellan naturvetenskap och kristendom

Galilei och Darwin har blivit symboliska storheter i den populära föreställningen om det ännu oavslutade kriget mellan naturvetenskap och kristendom, eller tro och vetande, som det brukar heta i vårt land efter Ingemar Hedenius. Det tycks vara en idé som aldrig vill dö, trots otaliga vetenskapshistoriska studier som starkt betvivlat krigets generaliserbarhet. Det är nog inte så enkelt så som det framställdes i storsäljande böcker under 1800-talet, med titlar som History of the Conflict between Religion and Science och A History of the Warfare of Science with Theology in Christendom eller för den delen i Bertrand Russells Religion and Science. Författaren till den första boken, John William Draper, kunde glädja sig åt att hans uppgörelse med den katolska kyrkan gavs ut i 20 upplagor. Han var nog inte heller så bekymrad över att den spanska översättningen 1876 fick en plats på kyrkans lista över förbjudna böcker. Andrew Dickson White, som skrev den andra bästsäljaren, kom redan 1896 att något nyansera krigsmetaforiken. Det var inte religion och vetenskap i allmänhet som bekrigade varandra. Nej, konflikten handlade snarast om en motsättning mellan vetenskapens frihetsanda och intoleransen hos dogmatisk teologi. Trots nyanser så tycks krigsmetaforen hänga kvar när relationen mellan naturvetenskap och religion ska skildras. Så också i vår egen tid. Det finns antagligen viktiga intressen investerade i krigsföreställningar på båda sidor vallgraven. Därför har rättegångar som den mot Galilei på 1600-talet och ”aprättegångarna” i USA på 1920-talet och även dagens dispyter kring ”intelligent design” fortsatt att ses mer som regel än undantag i den historiska relationen mellan naturvetenskap och kristendom.

Galilei – upplysningens hjälte och martyr

När Galilei inför inkvisitionen 1633 avsvor sig sin kopernikanska tro, var det då frågan om en seger för religiös obskurantism över vetenskapligt sanningssökande? Det var nog mer som stod på spel. Konflikten handlade bland annat om hur man skulle tolka Skriften och naturen. Det var inte så att Galileis motståndare inom kyrkan ifrågasatte att man skulle söka kunskap om naturen med hjälp av förnuftet och genom noggranna observationer. Och Galilei betvivlade inte heller att man skulle basera sin tro på vad man kunde läsa i Bibeln. Uppfattningen att man kunde upptäcka Guds författarskap både i naturen och i Skriften delades av kristna, judar och muslimer. Galilei var en bland många som trodde på en harmonisk relation mellan Bibeln och naturkunskapen. Människan kommer till himlen genom att studera Bibeln, men man får kunskap om hur himlen rör sig genom observation, förnuft och experiment. Galileo Galilei har genom historien utvecklats till en av den moderna naturvetenskapens största symbolnamn. Han var, tillsammans med Isaac Newton, upplysningens hjälte; den moderna fysikens grundläggare och det fria tänkandets martyr. I honom har vi sett ett förödmjukat offer i kampen mellan tro och vetande, reaktion och upplysning.

Observationens övertygande kraft och instrumentens begränsning

Det som definitivt gjorde Galilei till en övertygad anhängare av Kopernikus och hans solcentrerade världsbild var antagligen det han såg när han riktade sin kikare mot himlen. ”Man kan undra om en så stor sak har hänt under så liten uppståndelse sedan ett barn föddes i en krubba”, skrev filosofen Alfred North Whitehead om Galileis användande av teleskopet. Observationerna vid teleskopet resulterade 1610 i en trettiosidig skrift med titeln Budbäraren från stjärnorna. I den och i senare undersökningar framkom att månen har berg och dalar, precis som jorden; Venus har faser som månen; Jupiter har fyra månar och det finns fläckar på solen. I den gamla världsbilden, ett arv från den antike Ptolemaios, var allt i den himmelska sfären perfekt och alla rörelser från månen och uppåt var jämna och cirkulära. Nu visade det sig i teleskopet att månen inte var någon fullkomligt sfärisk planet och det blev ett av argumenten mot den gamla världsbilden. Det fanns både dogmatiska och naturfilosofiska orsaker för kyrkan och de lärde att reagera på Galileis lära. En teolog frågade apropå Galileis upptäckt av Jupiters månar: Finns det inte sju kardinaldygder? Sju dödssynder? Sju underverk i världen? Sju plågor och sju metaller i alkemin? Då kan det inte heller finnas mer än sju planeter på himlen och de nya som avslöjas genom linserna i teleskopet måste vara en optisk villa. Egentligen var det väl inte så förvånande att teologer och skolastiker var skeptiska till de observationer som gjorts med det primitiva teleskopet. (Däremot kan vi väl idag tycka att de talmystiskt influerade argumenten är föga övertygande eller relevanta.) Teleskopet var sannerligen inget perfekt instrument vid den här tiden. Så det fanns all anledning för tidens lärda elit att förhålla sig kritisk till Galileis observationer.

Kyrkans försvar av ordning och sammanhang

Men frågan kvarstår: Varför försvarade kyrkan den aristoteliskt-ptolemaiska världsbilden? Förutom de rent sakliga och filosofiska skälen fanns det också mer allmängiltiga faktorer bakom detta försvar. Den gamla världsbilden var ett system med ordning och sammanhang. Den såg världen som ett hierarkiskt system som sträckte sig från Gud ned till de lägsta materiella tingen. Allt i detta system hade sin givna position som gjorde att helheten fullkomnades och kristendom, samhälle och naturkunskap kunde knytas samman till en världsåskådning. Fanns det då något i Bibeln som kunde ge den geocentriska världsbilden stöd? I själva verket står där mycket litet om var jorden är placerad i universum. Ett bibelställe kom dock ofta att citeras av dem som ville se jordens gamla position bevarad. Det var hämtat från det tionde kapitlet i Josua: ”Du sol, stå stilla i Gibeon, du måne, i Ajalons dal.” Om Gud fick solen att stå stilla en dag borde den i vanliga fall röra sig, resonerade man. Nu fanns heller inget särskilt skäl att tolka just denna passage bokstavligt. Teologin hade en lång hermeneutisk tradition bakom sig. Problemet var att man i detta fall tog ställning för vissa filosofiska och astronomiska ståndpunkter.

Geocentrismen en aristotelisk naturfilosofisk inte teologisk dogm

Galilei försökte få kyrkan att inse att geocent¬rismen var en aristotelisk naturfilosofisk dogm och att den egentligen inte hade något med den kristna tron att göra. Det hade ingen större effekt. 1616 kom en kyrklig kommission fram till att tesen om jordens rörelse och solens ”orörlighet” och centrala placering i universum var filosofiskt orimlig och en teologisk irrlära. Därigenom tycktes en konfrontation med Galilei vara ofrånkomlig. Och den skulle efter ett antal år leda till rättegång och dom. Men under tiden hade Galilei försökt övertyga kardinaler och påven. Han fick också påvens tillåtelse att pub¬licera en dialog om de två världssystemen, aristotelism och kopernikanism. Förutsättningen var att Galilei också deklarerade att Gud var obunden av naturlagar. Galilei följde inte förhållningsordern utan betonade att Gud alltid handlar på enklast möjliga sätt och inte tillgriper mirakler i onödan. 1633 tvingades så Galilei att avsvärja sig sina villfarelser.

Agnostikern Darwin

Om vi vänder blicken mot de kritiska händelser som är förknippade med Charles Darwin, kan vi konstatera en sak: Darwin var ingen stridens man, som Galilei. Han undvek debatter och offentliga framträdanden. Helst ville han slippa tala eller skriva om frågor som kunde skapa oro och starka känslor. Han uttalade sig några gånger då han prövade argument för eller emot Guds existens. Slutsatsen han kom fram till var: ”Mysteriet med alltings början är olösligt för oss; och jag för min del måste nöja mig med att förbli agnostiker.”

On the Origin of Species, som utkom 1859, vitaliserade det vetenskapliga och intellektuella livet på många plan. Vetenskapshistorikern A. Hunter Dupree summerade: ”…the change in attitude associated with 1859 is one of those rare shifts that have occured only half a dozen times in the whole of intellectual history.” Vetenskapsmän och privatlärda som ägnat sig åt samlande och taxonomiska detaljer börjar oftare tala om filosofi, religion, människans natur och kosmos öde. Alla, tycktes det, fick lov att förhålla sig till evolutionsteorin. Den berörde inte bara naturforskarna utan var något som historiker, teologer, samhällstänkare, konstnärer, filosofer och politiker kände sig manade att uttala sig om. Vare sig man anslöt sig till darwinismen eller ej kunde man inte undgå dess inverkan. Vissa ville expandera det naturliga urvalets giltighet till samhälle, kultur och religion; andra satte en gräns vid människan eller moralen.

Evolutionsteorin drogs in i frågan om naturvetenskapen enbart skulle vara fackvetenskap och därmed experternas ensak eller utgöra basen för nya system, kanske naturalistiska världsåskådningar som utmanade de etablerade. Det hjälpte föga att Darwin själv försökte undvika uppståndelse, debatt och konfrontationer. Evolutionsteorin var laddad med sprängstoff som hade religiösa implikationer. Stor uppmärksamhet har speciellt en debatt tilldragit sig. Nästan alltid när Darwin och hans vetenskapliga gärning presenteras på ett populärt sätt belyses striden mellan religion och naturvetenskap genom en diskussion som utspelade sig i Oxford den 30 juni 1860.

Debatten i Oxford 1860

Det hade gått sju månader sedan On the Origin of Species publicerats. Då anordnade the British Association for the Advancement of Science ett möte. Huvudtalare var ingen mindre än John William Draper. Han skulle föreläsa under rubriken ”On the Intellectual Development of Europe, considered with reference to the views of Mr. Darwin and others, that the progression of organisms is determined by law”. Innehållet i det föredraget är det ingen som visat någon större uppmärksamhet. Debatten som följde har däremot blivit desto mer omskriven. Under debatten sägs amatörforskaren och bis¬kopen i Oxford, Samuel Wilberforce, ha attackerat Darwins teorier. Biskopen påstods ha kritiserat evolutionsläran med bitande sarkasmer och han kryddade sitt inlägg med kvicka skämt. Legenden säger att han med gäckande röst vänt sig till sin främste opponent, Thomas Henry Huxley, och frågat ”om det var genom sin farfar eller sin farmor som denne räknade sin härkomst från aporna”.

I sitt svar påstås Huxley ha undvikit allt skämtande och istället deklarerat att han enbart representerade vetenskapens och sanningens intressen. Han talade om för auditoriet att Darwins teori gav en förklaring till arternas uppkomst och han sammanfattade evolutionsteorins grundläggande teser. Dagens livsformer härstammar från några få organismer och den viktigaste drivkraften för utvecklingen har varit naturlig selektion, där endast de till miljön bäst anpassade kunnat överleva och föra släktet vidare. Legenden säger också att Huxley avslutade sitt föredrag med att säga att han inte skulle skämmas över att ha en apa till anfader; där¬emot skulle han skämmas om han vore släkt med en människa som använde sin begåvning för att dölja sanningen. Han syftade då på biskop Wilberforce. Vid detta tillfälle förtäljer myten att en känsligt sinnad viktioriansk dam svimmade av upphetsning. Fortsättningen på legenden berättar att Huxley gjorde sensation vid mötet och fick motta oerhörda ovationer från den tidigare rätt fientligt inställda publiken. Vetenskapen hade besegrat det religiösa bigotteriet.

Mytbildning för legitimeringen av den professionelle forskaren

Myten om mötet mellan Wilberforce och Huxley som representanter för tron och vetandet tycks successivt ha slagit igenom under den senare delen av 1800-talet. Det blev då en ”sanning” att Wilberforce frågade Huxley om han härstammade från aporna och Huxley svarade att han inte skämdes över att ha en apa till förfader. Konstigt nog verkar ingen av de journalister som samlats för att bevaka mötet ha uppsnappat de legendariska orden. De omnämns i varje fall inte i någon av de artiklar som publicerades strax efter sammankomsten. Dessutom påstod en annan darwinist, Joseph Hooker, i ett brev till Charles Darwin att det var han, och inte Huxley, som hade debatterat med Wilberforce. Det är också den uppfattningen man får genom att läsa tidskrifter och andra källor från tiden för denna berömda debatt. Legenden om den stora konfrontationen mellan religion och vetenskap, representerad av herrar Wilberforce och Huxley, ingick i den mytbildning och legitimering som formade den specialiserade och professionelle forskaren. På 1860-talet hade fortfarande amatörforskaren och teologen rätt att ha åsikter om vetenskap, men senare, mot slutet av seklet, bevakade de ”legitimerade” vetenskapsmännen allt hårdare sina revir.

Om vi kunde rekonstruera vad Wilberforce verkligen sagt på mötet, så skulle vi kanske också få ett annat perspektiv på debatten som nu skildras med krigsmetaforer. Det tal han höll lär ha varit en sammanfattning av en recension ursprungligen publicerad i The Quarterly Review. Huvuddelen av recensionen ägnades en vetenskaplig bedömning av Darwins teori. Wilberforce såg sig själv som den induktiva, empiristiska filosofins lojale elev och lovade att erkänna sitt släktskap med svamparna om Darwin hade lika starka bevis för sin sak som Newton hade för sin gravitationsteori. Denne kyrkans trogne tjänare vände sig också direkt mot obskurantismen och sade sig inte ha någon som helst sympati för dem som vägrade erkänna fakta och teorier om naturen bara därför att de tycktes motsäga vad Bibeln påstår. Biskopen ansåg att evolutionsteorin enbart var en hypotes och han gladde sig åt att de flesta av samtidens vetenskapsmän också var motståndare till Darwins idéer. I sin anmälan ägnade Wilberforce sex sidor år det faktum att man inte i det geologiska materialet kunnat återfinna några som helst bevis för att en art utvecklats till en annan. Några övergångsformer eller ”felande länkar” hade aldrig påträffats. Han pläderade för den traditionella uppfattningen att arterna är stabila. Charles Darwin själv tyckte också att Wilberforce hade argumenterat väl och lyckats presentera några svaga punkter i den evolutionistiska teoribyggnaden.

Nutida kreationism

På ett sätt kan det vara förståeligt att konflikttesen levt vidare just när det gäller synen på livets uppkomst och utveckling på jorden. Bland såväl kristna evangelikala som muslimska fundamentalister finns det högljudda grupper som avvisar tanken på att evolutionen under miljontals år skapat nya arter, att de har ett gemensamt ursprung vilket gör människan släkt med övriga djur. Turkiet är antagligen det land som producerar mest kreationistisk litteratur i världen. Så länge de olika varianterna på kreationism inte intervenerar i skola, universitet och forskning har de flesta forskare varit indifferenta i frågan. Men när kraven reses på att skapelsetro och evolutionsbiologi ska läras ut på jämställd fot har många reagerat. Framgångarna för naturalistisk litteratur, och den offensiv som exempelvis Humanisterna utvecklat, bör nog ses som en reaktion på de kreationistiska framstötarna och, naturligtvis, på en oro för islamismens totalitära lära.

Det komplexa förhållandet mellan naturvetenskap och religion

Så, visst har det funnits konflikter mellan å ena sidan talesmän för religionen och å andra sidan talesmän för naturvetenskapen. Men när relationen mellan de två komplexa storheterna Religion och Naturvetenskap eller Tro och Vetande enbart analyseras i konflikttermer gör man våld på historien. Vetenskapshistoriker har också under flera decennier avvisat föreställningen att naturvetenskap och religion skulle befinna sig i konflikt. De har betonat komplexiteten i relationen och avvisat alla entydiga typologier, vare sig det handlat om harmoni- eller konfliktmodeller. Generellt brukar man säga att det finns fyra olika sätt att karaktärisera förhållandet. Det rör sig om konflikt, oberoende, dialog eller interaktion. Vi hittar den typologin framför allt hos teologer och forskare som Ian Barbour, John Haught och Arthur Peacocke. Förhållandet mellan naturvetenskap och kristendom är mycket mer intrikat och intressant än vad denna typologi erbjuder. Relationen är mycket mer nyanserad, mänsklig och inte alls skild från den mångfald vi finner inom andra områden av mänsklig samvaro. Därför är det inte anmärkningsvärt att de flesta vetenskapshistoriker hellre talar om komplexitet än konflikt, om man nu måste välja ett enda ord som bäst karaktäriserar detta relationsproblem.

Bibliografisk kommentar

Den internationella historiska och religionsvetenskapliga litteraturen om ”science and religion” är mycket omfattande, särskilt inom det angloamerikanska kulturområdet. Här kommer några få förslag till fortsatt läsning. Själv har jag skrivit en översiktlig framställning, som jag också utnyttjat i denna artikel: Harmoni eller konflikt? Förhållandet vetenskap-religion (Carlssons, 2005). En behändig, men innehållsrik, översikt finns i Thomas Dixon, Science and Religion: A Very Short Introduction (Oxford UP, 2008). En inflytelserik och grundlig introduktion till de historiska aspekterna finns i John Hedley Brookes Science and Religion: Some Historical Perspectives (Cambridge UP, 1991). Teologiska och andra religionsvetenskapliga utgångspunkter har den 1 023 sidor massiva volymen The Oxford Handbook of Religion and Science, eds. Philip Clayton och Zachary Simpson (Oxford UP, 2006). I boken God and Nature: Historical Essays on the Encounter between Chistianity and Science, eds. David C. Lindberg och Ronald L. Numbers (University of California Press, 1986) samlas en rad bidrag från framstående vetenskapshistoriker om mötet mellan naturkunskap och kristendom i Västerlandet under närmare 2 000 år.