Livslusten kontra den vältränade kroppens diktatur

Känn dig underbar. Vi har produkterna som hjälper dig att vara den du är.” Apotekets reklamkampanj våren 2009 utlovar mycket! Sloganens sista ord påminner om de gamla grekernas gnothi seauton (”Känn dig själv” eller ”Lär känna dig själv”), texten ovanför ingången till Apollotemplet i antikens Delfi. Vad uppmaningens ursprungliga upphovsman eller -kvinna än avsåg, så har orden tolkats moraliskt, filosofiskt och inte minst teologiskt. De handlar om att inse både sin förmåga och sin begränsning inom ramen för en större helhet. De handlar om livets mening. Apoteksbolaget banaliserar denna uppmaning till insikt och utlovar via sina produkter ett underbart liv.

Två tyska böcker bidrar till att på olika sätt sticka hål på myten om att det kroppsliga välbefinnandet är vägen till och innebörden av livets mening, en hälsofetischism som har spridit sig över världen snabbare än många andra farsoter. Vi drabbas av den dagligen. Uppmaningar att ’leva rätt’, ’äta rätt’ (omöjligt att göra med tanke på alla mot varandra stridande budskap), jogga vår dagliga dos, plåga oss i träningsanläggningar, hälla på och i oss färgglada tinkturer för att öka välbefinnandet – allt detta omger oss ständigt och det är svårt att värja sig mot budskapen, flerfaldigt lovprisade i alla nybyggda gallerior. Nog vill vi alla vara friska så mycket som möjligt, ’må bra’; visst skall vi ’leva sunt’ på ett sätt som om möjligt gör att vi helst inte ligger någon till last, varken andra eller oss själva. Men var går gränsen? Vari ligger vårt värde och vad är meningen, till slut? Det finns goda skäl att ifrågasätta hälsofetischismens fundamentalism. Ty, vad dess företrädare än förkunnar: vi är många som inte är friska, som är födda med eller har drabbats av olyckor som begränsar våra kroppsliga livsmöjligheter – och till slut dör vi. Allihopa!

De två böckerna kompletterar varandra på ett förnämligt sätt. Den ena vill vara en optimistisk ”handledning till ett lyckligt liv”, den andra är en rätt pessimistisk roman om ett liv med ett mindre lyckligt slut. Båda författarna går till attack mot ett hälsotänkande som förstör livsglädjen: den ena mot en hälsoideologi som är basen för ett framtidssamhälle, en välmenande diktatur, liknande Aldous Huxleys utopi i Brave New World (1932), men i sundhetens tecken; den andra mot en ny religion som omfattar och genomtränger alla livsområden, bygger sina egna tempel och har sina egna ceremonier och halvgudar och är ett hot mot en verklig livslust: hälsoreligionen.

Juli Zehs roman Corpus delicti. Ein Prozess (2009) har även uppmärksammats i Sverige, men mig veterligen ännu inte översatts. Bokens finurliga titel syftar på Corpus Iuris Civilis, namnet som de under den östromerske kejsaren Justinianus på 500-talet sammanställda lagsamlingarna erhöll på 1500-talet. Men här handlar det om huvudpersonen Mia Holls Corpus, som liksom allas kroppar är underkastad statens imperativ att hålla sig frisk, undvika allt som kan skada hälsa och välbefinnande eller att överhuvudtaget beträda stigar som leder bort från normalitetens och förnuftets postulat. Mia avviker från det föreskrivna, vilket gör henne till just en corpus delicti, innebörden av förbrytelsen mot statens härskande ideologi. Sådant måste beivras, i värsta fall genom infrysning av delinkventen på obestämd tid.

Manfred Lütz bok Lebenslust (kan översättas som Livslusten, Livets lust eller Lusten att leva*; 2002/2006) passar nog inte allas smak. Men som författaren säger, är en boks fördel att den kan slängas. Lütz är psykiater och psykoterapeut, chefsläkare på en psykiatrisk klinik i Köln, men också teolog. Det är utifrån sina yrkeserfarenheter och sin religiösa övertygelse som han i sina skrifter, i radio och TV diskuterar sundhets- eller hälsoreligionen (Gesundheitsreligion) och sundhets- eller hälsoindustrin (Gesundheitsindustrie).

Och vad är då sjukdom, vad är hälsa? I början av sin bok citerar Lütz den grekiske filosofen Platon: ”Att ständigt bekymra sig om sin hälsa är också en sjukdom.” Förordet i Zehs bok – egentligen ett citat ur förordet till en bok tillskriven Heinrich Kramer, romanens viktigaste sundhetsideologiske talesman och Mias motståndare – slutar med: ”En människa, som inte strävar efter hälsa, blir inte sjuk, utan hon är det redan.”

Författarna möts således, från olika håll. Zehs ärende är dock vidare än Lütz’, det handlar inte bara om ett kroppsfixerat samhälle, utan om rätten till ett eget liv, om det utilitaristiska förnuftets diktat mot att tänka själv. Men gemensamt är: att leva är mer än att bekymra sig för sin hälsa och sitt fysiska välbefinnande. Då skulle livslusten dödas (frysas ner). Hur målet, den totala fysiska tryggheten, i praktiken till slut förvrids till sin motsats uttrycks i en nog så aktuell mening i sista delen av Zehs bok. Där säger hälsodiktaturens formuleringsskicklige representant: ”Nuförtiden har ingen längre ett intakt immunsystem. Om vi slutar att gemensamt verka för säkerhet och renhet, får vi inom några veckor en epidemi.” Detta är hälsokultens slutliga resultat! Att göra uppror mot denna kult, denna ideologi, måste alltså leda till katastrof.

Och det är uppror Juli Zehs huvudperson gör. Biologen Mia Holt, vacker, vältränad, frisk, har slutat att avverka sin dagliga träningsdos, att mäta sitt blodtryck, att lämna in matintagnings- och sömn¬rapporter, att städa enligt normerna; ja, någon gång frestas hon av förbjudna ”toxiska substanser” (intar kaffe, alkohol och till och med röker). Till slut skär hon ut det datachips i sin arm som ger myndigheterna möjlighet att övervaka medborgarnas livsföring. Självklart styrs partnervalet via DNA-tester. Inget skall överlåtas åt slumpen. Inga smittoämnen får förekomma. Att kyssas är inte hälsosamt; munfloran kan ju vara en smittobärare. Själsliga smärtor kan inte heller tolereras. Allt är funktionellt i detta ”det mest perfekta samhälle som någonsin funnits”. Även naturen ses med den rådande ideologins ögon: ”Det är en vacker dag, en dag som i reklamen för äggviteberikade fitnessprodukter.”

Men Mia gör alltså uppror och hamnar inför domstol, inte bara en utan flera gånger. Att det går så långt beror främst på hennes bror som tidigare har revolterat och efter att ha blivit dömd för en våldtäkt han inte har begått, till slut tagit sitt liv. Hon ser upp till denne broder, Moritz, som ”älskade allt som lever”. Kramer (han nämns i regel med efternamnet, Mia bara med förnamnet) är den skenbare slutlige segraren. Han är medierepresentant, journalist och tv-kändis, alltid välvårdad, välklädd, författare till vägledande texter. Han ser som sin uppgift att nästla sig in hos Mia Holt och övertyga eller åtminstone överbevisa henne om hennes brott mot systemet, kallat METODEN eller även Der gesunde Menschenverstand. Andra figurer är några grannfruar, på ett välmenande och naivt sätt medspelare på vägen till undergången, en klantig manlig advokat och så Mias hemliga samtalspartner, kallad broderns ”ideala älskade”: en inre röst som talar i stället för den döde och försöker stärka hennes motståndskraft. Och motstånd finns även utanför Mia Holls liv. Allt flera stöder hennes allt öppnare revolt, men förgäves: den totalitära sundhetsideologin segrar, inte minst tack vare att detta system får henne även med tvång och våld att framstå som statens fiende, trots att hon från början inte såg sig själv i denna roll. För staten är hon en terrorist, av samma slag som de som i en drömsekvens betecknas som ”R.A.K.”, gruppen ”Recht auf Krankheit” (Rätt/rättighet att vara sjuk).

Mias inre röst, den ”ideala älskade”, säger: ”Först har den naturvetenskapliga insikten förstört den gudomliga världsbilden och flyttat människan in i händelsernas cent¬rum. Sedan har hon låtit henne stå där, utan svar, i en belägenhet som inte är annat än skrattretande.” Mot detta satte brodern upp kärleken, en kärlek till livet som också betydde ”att vara annorlunda”. Men att vara annorlunda, att vara individuell, är ett brott mot systemet. Inom detta system är det privata och det allmänna närmast identiska. Detta är det ”normala”. För ”privatangelägenheter” lämnas inget utrymme, som Kramer uttrycker det. Men, inser Mia, ”huvudet kan inte förbjuda huvudet att tänka”. Hon vägrar att lita på en filosofi ”som påstår att uppgörelsen med existentiella frågor har slutförts” och som inte vill konfronteras med det Godas och det Ondas paradox.

Men sanningen må­ste underkastas nyttan. Inför det avgörande domslutet kan det därför inte lämnas något utrymme för hopp. Men då tar handlingen ytterligare ett steg. Infrysningen skulle ju kunna låta offret framstå som segrare. Mia benådas alltså – till livslång omskolning. Ingen undkommer Metoden, läran om ”hälsan som princip för att legitimera staten”. Att skapa martyrer ligger där¬emot inte i systemets intresse. Ty då hade ”det nervösa folket” fått ”en kultfigur. Jesus från Nasaret, Jeanne d’Arc”. ”Döden förlänar den enskilde odödlighet och stärker motståndets krafter.” Under århundraden har människor, predikar nihilisten Kramer för Mia, tillbett svagheten, gjort smärta och sjukdom till kärnan i en världsreligion och knäböjt inför ”bilden av en ätstörd, skäggig masochist som bar en rulle taggtråd på huvudet, medan blodet rann nerför ansiktet”. Sådant får inte upprepas! Därför måste detta Corpus delicti i Mias gestalt föras undan, till ständigt pågående ”Förtroendebildande åtgärder. Politisk bildning. Metodläran!”

Livets bana, säger Mia till den i hemlighet också av någon kropplig (själslig) åkomma plågade Kramer, går alltid nerför från sin höjdpunkt fram till sitt slut: ”ett grovt dramaturgiskt misstag”. Men, anser Kramer, det gäller att inte tillbe detta fel utan att eliminera det. En ny religion alltså, svarar Mia, i stället för de gamla frälsningslärorna.

Och det är EN NY RELIGION som även Manfred Lütz attackerar i sin traktat. Juli Zehs hatfigur Kramer anser att det bara är rester av kristet tänkande att högakta svaghet, ja att likställa den med oskuld. För katoliken Lütz ligger styrkan just i att kunna acceptera svaghet och att vända den till något positivt. Den långa undertiteln till Lebenslust sammanfattar vad författaren vill säga: ”Om risker och biverkningar av hälsoillusionen (Gesundheitswahn) eller Hur man behåller livsglädjen längre.”

Även den icke-troende läsaren kan ta till sig författarens analys som bör vara allmänt giltig åtminstone i de europeiska och nordamerikanska delarna av världen. Han vill, som han skriver i sitt förord, plädera för att inte bara ”leva förebyggande, för att sedan dö frisk”, utan för att ”njuta av livets värdefulla ögonblick som inte kan upprepas, att smaka, att uppleva”. ”Huvudsaken är att vara frisk” lyder ett utbrett talesätt. Det är en livslögn utan perspektiv, men en central trossats i den nya religionen. Och man gör stora uppoffringar för den nya Guden, hälsan, mer än man tidigare gjort i gudstrons namn: man springer med plågat ansiktsuttryck genom skogen eller inklämd i stora människomassor i storstädernas maraton (vallfärdar), äter frön eller värre saker (fastar) och underkastar sig hemska diet- och träningsprogram (botgör och gisslar sig), för att sedan dö i alla fall …

”Huvudsaken är att vara frisk.” Denna maxim dömer dessutom ett stort antal medmänniskor till ett liv utan just en ”huvudsak”. Var skall sjuka, handikappade eller av åldern skröpliga hämta sin livslust? Den totalitära sundhetsreligionen förnekar dem lyckan. Helst skall de gömmas undan. Eutanasitankens och till och med praktikens återkomst i våra dagar är då konsekvent. Men givetvis: läkaren Manfred Lütz vänder sig inte mot en ”måttfull och nykter omsorg om hälsan”. Kristendomen kan beskrivas som en ”moderat sundhetsreligion”, där gränserna och alternativen hela tiden är medtänkta, vilket är något helt annat än den nya frälsningsläran där kroppens inbillade välbefinnande och perfekta tillstånd styr allt och där rädslan krymper utrymmet för ett livsbejakande. Varför förvånas vi över att vi inte är lyckliga eller över att ungdomar som tycker att de inte kan leva upp till friskhets- och skönhetsidealen blir deprimerade?

Den rådande trenden är, skriver Lütz, att definiera livslust som att vara vacker, frisk och kunna prestera fysiskt. Här finns inte utrymme för en helhetssyn, en spiritualitet som utgår från hela människan. Och ju mer vi följer trenden, desto osäkrare blir vi. ”Frisk är bara den som inte har undersökts tillräckligt mycket”, ironiserar författaren. Åter finns anledning att påminna om Huxley som lär ha sagt att ”medicinen har gjort så stora framsteg att ingen längre är frisk”. Sundhetsreligionens konsekvens blir så en mer eller mindre förträngd kollektiv ångest, starkare än de ’gamla’ religionerna har lyckats åstadkomma. Och dyrt är det; vi lägger avsevärt mer pengar på allt det som sägs främja vårt timliga välbefinnande än någon äldre religions anhängare gör för sin eviga salighet. Inte att undra på att våra ekonomier inte klarar friskhets- och sjukvårdsindustrins ständigt växande ambitioner.

Sundhetsreligionen har sina riter och blandas gärna upp med halvmystiska visdomar och övningar från Fjärran Östern. Ju plågsammare, desto bättre. Inget idrottsligt spel längre. Jag skulle vilja se den som känner ökad livslust när hon/han tittar in i ett modernt gym. Efter en katolsk vallfärd får man åtminstone äta (och dricka) gott! Frågan om livslust är också en fråga om tid. Men för den religiösa hälsodyrkaren tar hälsojobbet vid efter arbetet. Där finns inte plats för det fina tyska ordet Feierabend, vilket betyder något helt annat än ”fritid”. Och inte är det säkert att man blir vackrare av alla hälsosamma mödor. Se bara, säger Lütz, på fotomodellernas och mannekängernas ”hemlighetsfullt ledsna” ansiktsdrag. Ingen livslust där heller! Även kirurgiska in- eller angrepp på kroppen i skönhetens namn avslöjas snart för vad de är, inslag i livslögnen. Inte ens sex i den propagerade formen, där den sinnliga lusten hålls åtskild från kärleken, ökar livslusten. Här behövs ytterligare piller. Eller porr som i sin moderna form tillsammans med borgerligt pryderi på 1800-talet ersatte den barocka kroppsglädjen.

Men det mer allvarliga är att hälsoreligionen även hos oss kan få statlig auktorisation, kan bli statsreligion. Vi närmar oss Juli Zehs framtidsutopi. Gränsen mellan en rimlig strävan att hålla sig frisk och därmed även minska samhällets utgifter, och en uppifrån beordrad eller kontrollerad livsstil kan vara smal, skriver författaren. Värre är, menar han, att en statligt sanktionerad hälsoreligion är beredd att offra det ena livet för det andra. Mänskligt liv kan definieras bort som icke-mänskligt, eller också som mindre värt, och kan då användas för ”högre” ändamål. Och därmed har dörrar öppnats som inte kommer att kunna stängas. Det är en modern form av kannibalism: kannibalen åt upp en annan människa inte för att stilla hungern utan för att få del av hennes krafter. Vi accepterar en mildare form: att döda för att reparera eller för att slippa besvär/ödsla bort ”krafter”. Det var inte länge sedan en svensk läkare förordade att för tidigt födda barns liv skulle förkortas eftersom de troligen skulle ställa till besvär för föräldrarna. Snart är vi alltså där igen: människovärdet mäts vid dess (o)nytta, och onyttigt liv bör inte finnas.

den nya religion, som i praktiken dömer ut det som inte uppfyller normen, leder också till andra mindre behagliga konsekvenser. Livets mysterium får inte plats längre eftersom döden som livets naturliga slut trängs undan eller flyttas till en ’rationell nivå’. I Nederländerna, den moderna eutanasins förlovade land, lär det ha förekommit att en nära släkting meddelat den förhoppningsvis sörjande vänkretsen att patienten den och den dagen skulle komma att dö (avlivas, efter att en statlig kommission har gett sitt tillstånd) och att begravningshögtiden skulle hållas lördagen därpå – allt detta, medan patienten ännu levde! Livslust? Men även på ett mindre radikalt sätt kan döden och livets mysterium försvinna i den rationella hanteringens vardag, undanställd i ett badrum eller en korridor. Patienten är ”färdigbehandlad”. Att ägna henne omsorg ingår inte i hälsoreligionens program. Som tur är, skriver Lütz, finns de som stretar emot, bland annat i de många (ofta katolska) hospisen för ”behandling i livets slutskede”, som det kanske väl byråkratiskt heter.

Lütz skriver i bokens senare och större del om alternativen till hälsoillusionen, om lusten att leva och lusten i livet, och slutligen om det som kan öka denna lust: den fyllda sysslolösheten och friheten (otium), den till synes ändamålslösa kulten (liturgin), erotiken och kärleken, en skapande andlighet och upplevelsen av skönhet, till exempel i musiken. Och åter betonar han: visst är hälsan viktig, och just därför har inte minst den katolska kyrkan och dess skenbart världsfrånvända nunne- och munkordnar betraktat vården av de sjuka och lidande som en av sina viktigaste uppgifter. Mer än någon annan religion har kristendomen uppvärderat människan: Gud har blivit människa, en nära och lidande människa. Människans med nödvändighet ofullkomliga liv är heligt. Det skall vördas som Guds tempel och skall levas i gemenskap med andra. Detta är alltså något helt annat än en i ensamhet odlad kroppsfixering och på jaget centrerade skönhetsideal, som gärna drömmer om en anestetisk värld utan lidande och som har svårt att förlika sig med tanken på döden.

Vi hyllar gärna ungdomskulturen, odlar rent av en ungdomskult. Frågan är om inte ett samhälle som vördar de gamla är ett lyckligare samhälle, menar Lütz. Den verkligen livslustiga vet att livet har sina gränser och bejakar dem. Hon vet att skönhet och hälsa inte är nödvändiga villkor för att kunna leva ett gott liv. Det handlar om tillit – till medmänniskor och till slut till Gud. En religiös människa vet att hon lever längre än den som bara ’har ett liv’; förtroendet ökar livsglädjen eftersom den troende inte behöver nöja sig med en i bästa fall heroisk acceptans av den slutgiltiga katastrofen. Då blir det också lättare att moget utnyttja våra ofrånkomliga perioder av sjukdom och handikapp, smärta, lidande och åldrande för så mycket livslust som möjligt. Det är väl detta som Luli Zehs fiktiva rörelse R.A.K., som har ”Rätten att vara sjuk” på sitt program, vill återfinna.

det är två viktiga böcker som här har presenterats och gett upphov till några reflexioner över vår (post)moderna västliga världs tillstånd. Det är, lovar jag, en njutning att läsa dem. De bidrar till ökad livslust. Njutningen gäller både innehåll och form. Språkbehandlingen hos de båda författarna är virtuos. Zeh fängslar genom sin knappa omedelbarhet, skriver både kyligt och samtidigt vackert åskådligt. Läsaren är hela tiden mitt i handlingen, men lyfts också då och då upp i ett fågelperspektiv som ger överblick, erbjuder reflexion, en allvarlig och delvis plågsam självprövning. För övrigt är Juli Zeh också jurist, vilket uppenbarligen bidrar till dialogernas pregnans. Men främst är hon författare och har som sådan fått många priser, bland annat Per Olov Enquist-Preis (2005). Även läkaren Lütz är en skicklig författare, som inte bara argumenterar utan även i högsta grad roar. Han är kvick, ibland kanske alltför kvick. Han spetsar till och gör det med flit. Han är också en flitig debattör i offentliga sammanhang, och att vara hans motståndare kan inte vara lätt. Hur som helst, läsningen ger anledning till många goda skratt och förmedlar glädje och optimism.

* Översättningarna till svenskan är mina egna.

Juli Zeh: Corpus Delicti. Ein Prozess. Schöffling & Co. 2009.

Manfred Lütz: LebensLust. Über Risiken und Nebenwirkungen des Gesundheitswahns oder Wie man länger Spass am Leben hat. Droemer Verlag 2006 (2002).