De chilenska biskoparnas brev om landsortsbefolkningens frigörelse 14 augusti 1979

Liksom redan flera gånger tidigare vänder vi oss nu med broderlig respekt och kärlek till alla dem, som har sitt arbete på den chilenska landsbygden. Vi vänder oss också till arbetsgivare och företagare inom jordbruket såväl som till alla som har med jordbruksproduktionen och landsortsbefolkningens välfärd att skaffa.

Låt oss göra till våra egna de ord som Påven Johannes Paulus II nyligen riktade till landsortsbefolkningen i Mexiko: ”Inför en ständigt alarmerande situation, som sällan förbättrats utan ofta t o m blir allvarligare skulle påven vilja vara Er stämma, vara en stämma för dem, som inte kan tala eller som har tvingats till tystnad, vara ett samvete för samvetena, ett upprop till handling, på det att den tid, som förlorats – ofta endast en tid av förlängt lidande och svikna förhoppningar – ska kunna återvinnas.”

Läget på landsbygden

Vår uppfattning av situationen på landsbygden grundar sig på den mångfald av kontakter, som vi har med Er. Vi är inte några tekniker eller specialister. Men vi ställer oss solidariska med Er i Era förhoppningar och Er oro, i Er glädje och Ert lidande.

Vi finner många framträdande dygder i jordbrukssamhället: känslan för familjen, solidariteten och gästvänskapen. Vi ser även problem, och dem känner Ni bättre än vi: t ex alkoholismen, en speciell individualism, misstro gentemot sin nästa, ibland t o m apati och vardaglig slentrian.

Likväl är vi framförallt vittnen till fundamentala svårigheter: det ekonomiska läget, som inger många oro och förorsakar många lidande, jordbruksorganisationernas prekära situation, svårigheterna att få kunskap och utbildning. Dessa problem hindrar ofta Er och Era familjer från en hel och kompromisslös utveckling liksom från ett ansvarsfullt deltagande i landets sociala, politiska och ekonomiska liv.

Men den helige Fadern och med konferensen i Puebla intygar vi vår vilja att kämpa för att den värdighet, som tillkommer varje enskild människa utifrån Kristi närvaro i henne, också ska erkännas och respekteras hos varje enskild individ på den chilenska landsbygden.

Situationen i landet

Ni har upplevt hur olika slags politik avlöst varandra i vårt land beträffande näringsliv och samhälle, som skulle stärka produktionen och bereda Er utveckling och större välstånd. F n har vi ett ekonomiskt system av liberalt slag. I samband härmed har jordbruket att genomgå en särskild svår omställningsprocess till den nya ekonomiska politiken. Framför allt syns det oss, att man tillmäter rent ekonomiska hänsyn vida större värde än en berättigad lön, rätten till arbete och föreningsbildning och andra sociala rättigheter.

Den nuvarande jordbrukspolitiken medför en djupgående förändring i Chiles lantbruksförhållanden. Härvid har den största skadan tillfogats dem som har de mindre jordbruken och alla dem som kom i åtnjutande av jordfördelningen. De kan inte hävda sig på den fria marknaden och kommer i ett hopplöst underläge vid konkurrens med landets stora jordbruksföretagare och i synnerhet i internationellt sammanhang. Följderna blir arbetslöshet eller låga inkomster.

Jordegendom och markförvärv

Landsbygden är för dess inbyggare av fundamental betydelse. Däri har deras liv och kultur sina rötter. Den utgör deras värld, till den sätter de sin förhoppning. Därför är det en mängd fakta som vållar oss stor sorg:

Vid senaste jordfördelningen lämnades ungefär hälften av dem utanför som tidigare ägt mark. Detta medförde tragedier för individer, familjer och grupper, som vi på intet sätt får blunda inför.

Vid återlämnandet av jordegendom till de tidigare ägarna avskedades många lantarbetare, som än idag är arbetslösa.

Större delen av den jord, som två i sammanhanget betydelsefulla organisationer ägde, såldes till högstbjudande, varvid endast ett fåtal av den vanliga jordbruksbefolkningen kunde förvärva mark. I många fall måste de flytta från sina hem samtidigt som andra förvandlades från självständiga bönder till lantarbetare.

Genom försäljning av maskin- och kreatursbestånden på de gods som blev föremål för jordreformen, berövades de, som tilldelats jordegendom, nödvändiga resurser för sitt arbete.

Som resultat av denna utveckling ser vi en gradvis återgång till storjordbruk, varvid större delen av jorden kommer i ett fåtals ägo och lantbefolkningen åter förvandlas till arrendatorer, ett förhållande, som man i Chile just bemödat sig om att komma bort ifrån.

Den jorbruksbefolkning, som tilldelades land, måste inte endast sköta jorden, något som visade sig svårt nog för dem, utan de måste också finna sig tillrätta med inköp och avsättning, med krediter och skatter, vilket tillsammans påtagligt försvårade dess situation. De flesta hade inget kapital, ingen rimlig amortering och nästan ingen hjälp av tekniskt slag. Då är det heller inte att förundra sig över att de tappade modet, och antingen sålde eller arrenderade bort sina jordförvärv och hellre blev lantarbetare än självständiga jordbrukare. Enligt försiktiga beräkningar har redan mer än 40 procent av jordlotterna övergått i annans ägo.

Situationen ur social och kulturell aspekt

Vid våra personliga kontakter med många ur lantbefolkningen har vi funnit känslor av oro och osäkerhet, av besvikelse och misslyckande. Andra flyr in i resignation under vad de kallar ödet eller de fattigas lott. För ett fåtal har det blivit bättre än förr. Endast ett ringa antal har kunnat anpassa sig och ser med optimism mot framtiden.

Varaktiga arbeten med rättmätig ersättning blir för var dag allt svårare att finna. Vi vet att många har sålt sina jordbruksredskap och djurbesättningar för att kunna betala skulder och försörja sina barn. Andra förtjänar eller producerar så litet att det bara räcker till just deras egen försörjning. Influerade av det rådande individualistiska systemet utvecklas inte så få till opportunister och egoister utan känsla för kamratskap och solidaritet, bara de kan finna ett varaktigt arbete för egen del.

Med djup sorg ser vi också, hur många av landsortsbefolkningens föreningar och organisationer, vilkas uppbyggnad krävt stora uppoffringar, nu förlorar i kraft och långsamt börjar upplösas.

Vi uppmanar alla att beflita sig om sin egen utbildning och vinnlägga sig om sina barns uppfostran. Analfabetismen måste fördrivas från vårt land. Barnen får inte sluta skolan i förtid, även om det skulle fordra stora uppoffringar. Ungdomar och vuxna bör vända sig till centra för vuxenutbildning för att utbilda sig till framstegsmedvetna jordbrukare och ledare för lantbruksorganisationer i stället för att flytta till städerna, där de i de flesta fall varken får arbete eller en dräglig bostad.

Upprop till handling

Befrielsen från personlig och kollektiv synd, som vi just har talat om (i del två av brevet, som inte återgivits här), måste bli uppenbar i liv och historia. Gud räknar med oss som medarbetare, med vår ansträngning och vår uthållighet. Det första ska härvid vara vårt eget hjärtas omvändelse. Vi måste ta ansvar för vårt eget liv. Vi är inte historiens passiva objekt utan dess bärare och aktiva utformare. Vi måste öppna vårt hjärta i kärlek, se våra bröder i alla människor, gå dem till mötes i deras nöd och ställa oss solidariska med dem i deras svårigheter. Till våra första föräldrar har Gud sagt: ”Lägg jorden under er.” Vi uppmanar Er som kristna att på allt sätt vinnlägga Er om att höja produktionen. Vi manar Er enträget att lära Er behärska nödvändig jordbruksteknik såväl som allt det, som främjar marknadsföringen av Era produkter.

Vi uppfordrar Er, att inträda som medlemmar i Era jordbruksorganisationer och ta ansvar för dem. Enhet är de svagas styrka.

Den katolska kyrkan är solidarisk med Er, som lever på Chiles landsbygd, ty Ni är en del av den (kyrkan). En gemensam historia har förenat oss under fyra århundraden. Våra församlingar och kyrkans verksamhet såväl som de stora sammanslutningarna i förgången tid utgör bevis härför. Under de senaste tjugo åren vittnar följande institutioner om våra insatser till fromma för landsortsbefolkningen: Institutet för lantbruksutbildning med centra i hela Chile, institutet till främjande av jordbruket, understödet till kooperationer och hantverksgillen, institutet för själavård på landsbygden liksom åtgärder inom de enskilda stiften.

Maning till politiker och arbetsgivare

Vi skulle också vilja rikta ett ord till de auktoriteter som har ansvaret för jordbrukspolitiken. Vi känner till regeringens ansträngningar för att höja jordbrukets produktivitet. Likväl finner vi det nödvändigt att påtala att många jordbrukare är hjälplöst utlämnade till marknadskrafterna och därför behöver vårt särskilda skydd. Man får inte offra en enda människa och speciellt inte en viktig del av befolkningen för mål man själv ställt upp, även om dessa är till fördel för andra. Lantbefolkningen behöver hjälp intill dess den uppnår samma villkor och möjligheter som tillkommer de övriga i landet.

Till sist skulle vi vilja rikta ett ord till företagare och arbetsgivare i jordbruket. Vi vet att många har gjort mycket för sina arbetares väl. Vi vet också att det för många inte är lätt att anpassa sig till lantbefolkningens nya mentalitet och respektera dess självmedvetande. Arbetsgivarna har mer varit vana vid välgörenhet än vid erkännande av rättfärdiga anspråk. Vi bönfaller Er att fördjupa Er tro och erkänna Era anställda som medarbetare, vilka som Guds barn äger samma värdighet. Vi ber Er att erkänna lantarbetarnas fackföreningar och samarbeta med dem för att med gemensamma ansträngningar åstadkomma större rättvisa, välstånd och fred.

Vi bringar alla i åminnelse Paulus VI:s betvingande ord, som Johannes Paulus II citerade i sitt tal till landsbygdsbefolkningen i Mexiko: ”Vi måste handla snabbt och verkningsfullt. Vi måste genomföra djärva och djupgående förändringar. Vi måste ofördröjligen gripa oss an med nödvändiga reformer.”

Bröder på Chiles landsbygd, med detta brev vill vi säga Er ett ord till tröst och hjälp. Vi önskar att Ni själva kommer att realisera Er frigörelse: En frigörelse för individ och familj, en ekonomisk och social frigörelse, en kulturell och politisk frigörelse.

Översättning: Harry Lindblad