Fénelon, Bossuet, Calvin. Tre temperament, tre stilar

Fénelons och Bossuets liv stod i nära förbindelse med varann, de var bägge höga kyrkans tjänare, Fénelon blev ärkebiskop i Cambrai, Bossuet biskop i Meaux, klara stjärnor på Ludvig den fjortondes tronhimmel. De fick i uppdrag att vaka över Prinsarnas fostran. På Bossuets lott föll 1670 överinseendet av le Grand Dauphin och på Fénelons vägledningen av en sonson till kungen, hertigen av Bourgogne från 1689. Den senare komponerade för detta ändamål historien om Telemaque med en sens moral för furstligt bruk, som emellertid hade föga att göra med den auguste farfaderns krigslusta och svaghet för fest och pompa. Också Bossuet grep sig an med sitt värv med allvar och nit; då eleven befanns föga mottaglig utarbetade läraren ett pedagogiskt program som med sina nya grepp pekar framåt i tiden.

Bossuet var Fénelons läromästare och där hade det ömsesidiga utbytet däremot aldrig svikit. Men när lärjungens sympatier antog drag av mystik och pietism blev förhållandet spänt. Det rörde sig om två sinsemellan mycket olika temperament. Fénelon propagerade för en ren kärlek till Gud, med stort utrymme för känslan som väg till kunskap om Gud. Inte så mycket genom dogmer och diverse hårklyverier. Snarare genom ett utplånande av sig själv, vad gäller intellektuella ambitioner t.ex. ”Mourir a soi-meme est le fond du christianisme” sade han bl.a. Det fanns mycket av spansk trostradition i ett dylikt yttrande. I ett brev till en mondän person ger han rådet att fly smaken för ”esprit” och ”curiosite”.

Genom Telemaque visade Fénelon sin förankring i tiden, dess svaghet för klassiska motiv, men genom sitt förhållande till jaget förebådar han Rousseau. Han trodde till exempel på en inneboende godhet hos människan och han hyste tilltro till känslan också för självkännedom. Rent stilistiskt är han därmed modernare än sina samtida. Hans språk är fritt från dialektik, skolastisk stiltradition är honom främmande. Han uppträder ofta som andlig rådgivare åt aristokrater, han engagerar sig i sina ”klienter” och hans stil är i sådana fall familjär, och samtidigt elegant. Men framför allt drivs den av en verve som bottnar i hans egen inlevelseförmåga i varje enskilt fall. I ett celebert brev till L’Academie 1713 ger han uttryck åt sina stilideal och visar klart och att han befinner sig långt från tidens gängse rättesnöre för eloquence och ”god smak”.

Bossuet såg i Fenelons lära ett hot mot ortodoxin, han inledde en polemik, nog så obarmhärtig, och lyckades förmå Rom att förklara dennes ideer för kätterska. Biskopen eller ”örnen från Meaux” som han ibland kallas är en mycket närvarande personlighet i Frankrike, också idag. Han citeras ofta, ja, han svarar nog egentligen bättre mot fransk esprit än Fénelon. Denna ambivalens uttrycks på följande sätt av Mauriac: ”Mystikern inom Kyrkan gör ingen succes förrän efter sin död. Under sin livstid bör han hålla sig undan och akta sig för att skriva om han inte vill få tråkigheter. Nästan alla allvarligt sinnade hos oss håller på Bossuet och är emot Fénelon och så har det alltid varit, och därmed har jag också antytt var jag själv står”, tillägger Mauriac lite kryptiskt för den som händelsevis inte känner honom. (Bloc Notes okt 1958).

När Mauriac citerar Bossuet är det bl a när denne talar om kampen mellan kroppen och själen, inte minst hos unga människor, en livsfas, ett drama, Mauriac aldrig förtröttades att analysera. ”Så länge själen är knuten till kroppen med så fina och samtidigt våldsamma band” för att tala med Bossuet (mars 1967). ”Skall jag berätta vad en man på 22 år är, vilken glöd, vilken otålighet, vilken pockande drift. Denna kraft, denna styrka, detta varma kokande blod som är som ett jäsande vin” (citerat juli 1963).

Julien Green återvänder ofta till Bossuet. Men ibland berörs han illa av biskopen. Han upplever honom som grym i sin teckning av de fördömdas straff, ja, han anar rent av att Bossuet finner en viss tillfredsställelse i att beskriva våld och försätta sig själv i ilska. Han tillägger: ”Det verkar ibland som om han av Kristus endast övertagit käppen med vilken Mästaren fördrev månglarna ur templet” (3/2 1939). Men han inser samtidigt att Bossuets framträdande roll i kampen för kyrkans renhet måste ha fått sin näring just i detta något oförsonliga temperament, kanske rent av till båtnad för kyrkan i en tid av schismer. Han har givetvis svårt att förlika sig med Bossuets avsky för det judiska folket. ”Peuple monstrueux” dundrade biskopen i sin katedral men hejdade sig för att inte vanhelga rummet. Men ändå är det i de flesta fall för uppbyggelse han söker sig till Bossuet och dagboksanteckningarna rymmer citat som inbjuder till meditation och som kan tjäna som motto för en hel dag. ”Tyst min mun, stör inte hjärtat som lyssnar till Gud.” ”Det största misstaget är att tro på saker för att man vill att de skall bli verklighet.” ”När Gud stryker ut är det för att han vill skriva ner något.”

Green citerar en längre passus om tidens gång, som ofta sker så omärkligt att vi låter oss invaggas i tron att det finns tid över också för de viktigaste beslut. ”Tiden, säger Augustinus, är en bristfällig efterapning av evigheten.” Bossuet fortsätter: ”Om den tar en dag ifrån oss kommer snart en ny, helt omärkligt, som får oss att snabbt glömma den som förgått. Tiden bedrar oss alltid, ty även om den ständigt växlar, visar den nästan alltid upp samma ansikte och det år som förrunnit tycks återuppstå i det nästföljande. Lika väl som det utmärkande för evigheten är att tingen förblir vad de är så försöker tiden upprätthålla ett sken av att inget tas ifrån oss, gör det så smått, leder oss bort från evigheten utför en så omärklig sluttning att vi plötsligt befinner oss inhöljda i dödsskuggan rent av innan vi ens hunnit tänka på vår omvändelse.” (29/1 1955)

Inför Bossuets stil är alla uttalanden samstämmiga. Green, Mauriac, Gide, Claudel, samtliga talar om ”en ojämförlig skönhet” t o m i den oförsonliga pamfletten mot Fénelon ”Reflexion sur le quietisme”. Fransk poesi har alltid haft nog så strikta regler, är det därför den i så hög grad tagit sin tillflykt till prosan . . .? Bossuet, Chataubriand, Lautreamont? Claudel säger i sina Memoires improvisees, när han talar om tidiga upplevelser i litteraturen av bestående värde: ”Jag har bevarat en stor beundran för Bossuet, det är kanske den ende franske författare som haft ett avgörande inflytande på mitt sätt att skriva. Jag beundrar honom av allt mitt hjärta liksom Racine, men Racine är mig främmande . . . Bossuet har haft ett enormt inflytande på mina perioder.” Precis som fallet är med Claudel utmärks Bossuets prosa av ett påtagligt bibliskt inflytande, dess bildspråk genomsyrar texterna, upprepningar, omtagningar skapar hos bägge en enhet, en soliditet och samtidigt finns där en stor musikalitet genom ords och stavelsers inbördes växelspel. Likaväl som musikaliteten går fram speciellt när det rör sig om teater eller dikt så måste Bossuets prosa, som ju i huvudsak återfinns inom predikokonsten, ha upplevts som musik av auditoriet. Ofta utgjordes detta av sörjande furstefamiljer och statsmän samlade kring någon död anförvants eller ledares kista. Biskopens draperade stil svarade mot kyrkorummets schabrak, sarkofagens hyende, de sörjandes böljande sammet och crepe. Men allteftersom Bossuet talade raserades den barocka dekoren, alla kände sig plötsligt avklädda sina symboler och förenade kring detta enda: dödens allmakt, livets förgänglighet. Allts fåfänglighet. Också språket i dessa griftetal och predikningar avkläds successivt sitt ordflöde för att mynna ut i pregnant formulerade maximer, till tröst och vägledning för de efterlevande.

Knappare var Calvins prästkappa, så också hans stil alltigenom. Vi minns hur det hela började. I protest mot förföljda trosfränders öde. 1536 skriver han Institutio religionis christianae, 1541 följer den franska versionen som genast vinner stor spridning. Efter diverse anhalter blir Geneve hans fasta punkt och den franska protestantismens högborg. 1550-1560 inregistrerar man väldiga framgångar.

Uttalanden och hänvisningar som rör Calvins liv och verk är relativt få på äktfransk grund, om man därmed menar etablerade författare, intellektuella. Då märker man snart att Frankrike till sin kärna, till sitt egentliga väsen är katolskt. Här utgör den av mig ofta citerade och åberopade Julien Green ett undantag genom den dubbla förankringen . . . den protestantiska uppfostran och den senare konversionen. I sina dagboksanteckningar refererar han inte så sällan till Calvin och vad han har att säga om dennes stil är mycket träffsäkert.

Han fascineras för det första av dess folkliga förankring. Den saknar helt religiös sentimentalitet, den präglas i stället av logik och klarhet, som ställs i pedagogikens och inte i demagogins tjänst. Men också av en viss brutalitet, språket är så direkt, träffar det väsentliga, där finns ingenting av onödigt ”bavardage”. Green säger vidare att utmärkande för Calvin är dennes tendens att många gånger gå för långt. Där andra skulle frestas att göra halt galopperar han glatt vidare. ”La ou d’autres redoutent de s’aventurer il fonce en galope.” Det är förnuftet gripet av vanvett!

Bossuet kallar Calvin för ”le Patriarche du protestantisme”. I viss mån är de bägge samma andas barn när det gäller predikokonsten. Calvin var en av de första moderna förkunnarna som förankrade sitt tal i skriften genom ideliga citat och hänvisningar. Han var därtill psykolog, en kännare av människosjälen. På den vägen fortsatte Bossuet, och man kom allt längre bort från vad som dominerade predikokonsten under medeltiden, då naturalismen var förhärskande, liksom satiren, allt för att nå massan. Att Calvin var närmare medeltiden än Bossuet inte bara rent tidsmässigt framgår dock rätt tydligt om man ser på hur de bägge talar om döden. Calvin liksom François de Sales (1567-1622) tecknar vardagsnära bilder där envar känner igen sig för att kontrasten skall bli desto starkare när döden förs på tal. Francois de Sales skriver till exempel: ”Själen skall ta farväl av rikedomar, fåfänglighet, nöjen, man, hustru, ja, alla levande väsen, och så till sist av den egna kroppen som den lämnar bakom sig, blek, i upplösning, bedrövlig att beskåda, stinkande. Tänk bara på hur brått man får att skaffa den undan och gömma den i jorden. Och när detta ombesörjts finns det inte längre någon som tänker på den hädangångne.”

Calvin i sin tur visar på hur livet är fullt av skuggsidor och dessa ingår i Guds plan med oss. Tack vare dessa vänds våra blickar lättare bort från denna världen och vi kan träna oss att umgås med tanken på döden. Det kan vara frågan om krig, hungersnöd, sjukdom, ett olyckligt äktenskap, otacksamma barn m m. ”Eftersom Herren väl känner till hur lätt vi låter oss vaggas in i en nästan djurisk kärlek till denna världen använder han sig av ett mycket utstuderat tillvägagångssätt för att dra oss bort från den och väcka vår mättnad så att vårt sinnelag inte allt för så mycket binds av en så förryckt kärlek. Alla vill vi nå den himmelska odödligheten och vi strävar efter att komma dit. För vi skäms över att inte vara bättre än djur … Men ser man lite närmare på hur vi tar och ger råd, hur vi spekulerar, hur vi griper oss an än med det ena än med det andra så ger vi egentligen inte akt på annat än denna världen och detta bara för att vårt sinne helt låter sig slukas av habegär och ambition så att det till sist inte går att lyfta blicken. Och när själen så omslutits av sitt köttsliga hölje söker den all sin lycka här på jorden. Därför prövar Herren sina tjänare för att få dem bort från denna fåfänglighetens väg och med jämna mellanrum utsätter han dem för diverse prövningar. För att de inte skall slå sig till ro i sin självtillit ansätter han dem med krig, upplopp, plundringar och andra hemskheter,”

”Ser vi på denna kropp som är likt ett tabernakel, sjuk, i upplösning, på fall, på väg mot förruttnelse för att sedan återuppstå i härligheten, oförstörbar och himmelsk bör då inte tron eftersträva det som naturen flyr och inte vill veta av? Om vi tänker på att vi genom döden kallas tillbaka från en bedrövlig exil-tillvaro för att åter få bo i vårt land, ja rent av i den himmelska boningen, bör vi då inte finna tröst i en sådan förvissning?”

Vad har då Bossuet att säga om våra jordiska rester? Ja, stilen är en annan, mer lyrisk, mer outsagd. ”Det finns inte längre några spår efter vad vi var, kroppen ändrar natur, den tar ett annat namn. Inte ens kadaver kommer längre att täcka dessa rätta betydelse . . . ja, i sanning allt dör i den till och med de termer man i likbetraktelser brukar beteckna de jordiska resterna med” (Sermon sur la mort).

Fénelon, Bossuet, Calvin – tre utpräglade profiler inom en litterär genre som har en intressant historia och som med framgång odlats på det franska språket. När den förste bourbonen besteg Spaniens tron år 1700 såg han som en av sina främsta uppgifter att fransk predikokonst gjordes känd i det nya hemlandet. På kungens uttryckliga befallning översattes Bossuet, Bourdaloue och än fler. Det visar vilken prestige den åtnjöt internationellt. Att sedan imitationerna ofta blev rent dåliga, att fader Isla i mitten av 1700-talet skrev en riktig Don Quijote mot ”les males predicadores” är lärdomshistoriskt intressant, och kan kanske tas upp i ett annat sammanhang.