Flykt – ett tidens tecken

En specialkommission tillsatt av den amerikanska kongressen uppskattar antalet statistiskt registrerbara flyktingar under 1979 till 13 miljoner. Det är det högsta registrerade antalet någonsin sedan Andra världskriget. Dessa siffror väger desto tyngre emedan mer än hälften av dessa människor är barn och de flesta av dem har – när de överhuvudtaget har lyckats fly – de största svårigheter att hitta ett nytt hemvist.

Det spelar ingen väsentlig roll om motiven till flykten har varit politiska, ekonomiska eller andra. Faktum är att 13 miljoner människor har tagit alla risker för att i ett främmande land bygga upp en ny existens. Där de tidigare bodde kunde elementära livsvillkor inte längre uppfyllas för dem.

Flykten är inte heller längre ett fenomen som har sitt upphov i lokalt begränsade konflikter. Vågor av flyktingar världen runt har blivit vardagsnyheter för pressagenturer i alla länder – ett faktum som vittnar om ett tilltagande absolutistiskt tänkande och agerande. Flykten är ju den allra sista ”lösningen” för att få bukt med mänskliga spänningar, eller snarare ett tecken på att dessa miljoner människor har dragit konsekvensen av olösliga mellanmänskliga och mellanfolkliga problem.

I detta perspektiv är flykten ett dekadensfenomen inte minst hos alla dem som med en demonstration av makt undviker en saklig uppgörelse i meningsskiljaktigheter.

Med och utan krig finns idag i många länder anledning att fly. Detta visar att förtrycket mot värnlösa minoriteter har blivit mera subtilt. Därmed är inte avsett att strö blommor för det förflutna. Sättet på vilket kung Herodes likviderade sina förmenta politiska motståndare torde inte ha varit underlägset Bukassas sätt att arkebusera kritiska elever.

Vi borde dock akta oss för illusionen om att mänskligheten har blivit bättre i detta hänseende enbart genom civilisatoriska framsteg. Grymheten kan nog döljas bättre eller anta subtilare former. I själva verket är dessa former inte mindre skoningslösa. När man jämför förtrycket och metoderna för tortyr bakom järnridån, i Latinamerika och hos afrikanska despoter och maktpolitiker kan man t o m förmoda, att hårdheten med vilken man förföljer annorlunda tänkande har hållit jämna steg med den tekniska utvecklingen.

Att beskriva sådana fakta förvanskar dem till nyhetsstoff. Likaså är det uppenbart att interventioner utifrån blir utan verkan i de flesta fall där folk har drivits på flykten. Inte heller når man problemets och det ondas botten enbart genom att motta flyktingar i andra länder.

Man kan fråga sig om detta problem inte borde tas till kännedom med större oro. Trots all skepsis kan man vara av den åsikten, att man globalt förvisso kunde uppnå mera, om de länder i vilka de mänskliga rättigheterna närmast garanteras agerade mer solidariskt.

Politiska och ekonomiska ”patt”-situationer med deras hårda villkor synes mera än tidigare kräva en demokratisk ”askes” med därav resulterande krav på kompromisser och offer. En anda av tolerans förtjänar högsta prioritet. Amnesty international visar dessutom att inte minst privata insatser för mänskliga rättigheter kan vara av inte ringa betydelse vid sidan av alla diplomatiska åtgärder.

Skulle vi inte för flyktingarnas problem behöva ett tecken liknande Moder Teresas liv och verk för de mest utslagna och fattiga i Calcutta som i grund och botten helt enkelt talar om människans villkorslösa värdighet?