Guldet från stäppen

Så karakteriserar historieskrivningens fader på 400-talet f.Kr. ett barbarfolk, som bebor den eurasiska stäppen och vid denna tid förmedlar handelskontakter åt grekerna i kolonierna norr om Svarta havet. Anledningen till att Herodotos ägnar skyterna så stort intresse, att han för att utforska deras historia beger sig till den grekiska stadsstaten Olbia ca 450 f.Kr., är att skyterna genom sitt mod och sin taktiska skicklighet lyckats förödmjuka den persiske storkonungen Dareios och verksamt bidragit till att omintetgöra dennes planer att underkuva grekerna.

Skyterna – detta sägenomsusade och svårgripbara nomadfolk, som ingalunda utgör någon enhetlig folkstam – framträder i historien på 700-talet f.Kr. Deras storhetstid varar till 200-talet f.Kr. Själva ägde de inget skriftspråk, men de omnämns i assyriska krönikor redan under Sargons regeringstid (722-705 f.Kr.).

Forskningen, som bedrivs synnerligen intensivt och framgångsrikt av sovjetiska arkeologer, har ännu ej med säkerhet kunnat bestämma platsen för skyternas urhem. Man antar på osäkra grunder att de ursprungligen stammar från trakterna nordöst om Kaukasus. Om de var indoeuropéer är heller inte helt säkert. I så fall möjligen av iransk stam, eftersom de talade ett forniranskt språk besläktat med avestiskan. Vid sitt plötsliga inträde i historien stiger skyterna fram som segerrika krigare. Deras iögonenfallande militära framgångar torde delvis kunna förklaras av den överlägsenhet över tungt beväpnat fotfolk som de ägde i kraft av sin förmåga att rida till häst. De framstår som ett av världens tidigaste och skickligaste ryttarfolk vid sidan av nordiranierna och sarmaterna. Deras kulturella uppgång börjar i en tid, då man övergick till systematisk fåravel i kombination med en nomadiserande tillvaro.

Folkvandring västerut

Av okänd anledning migrerade skyterna västerut. På 700-talet hade de nått Urmiasjön. Herodotos framför åsikten att skyterna på 700-talet invaderade Assyrien när de förföljde kimmerierna, en under likartade förhållanden levande nomadstam, som bebott Sydryssland före skyterna. Artamonow daterar kimmeriernas ankomst och invasion av Assyrien till 722-715 f.Kr. Jettmar hävdar att skyterna var förbundna i fördrag med kimmerierna 714 f.Kr. vid bekrigandet av urartierna. Artamonow anser att skyterna först 673 i egenskap av förbundna åt maneerna och mederna kom i konflikt med assyriska militärförband. År 623 f.Kr. hjälpte skyterna assyrierna att besegra mederna som besatt Ninive. Uppmuntrade av sin seger över mederna trängde skyterna vidare ned i Syrien och Palestina. De bosatte sig i det landområde som motsvarar nutidens Iran. Uppehållet i Iran blev ej varaktigt. År 594 f.Kr. lyckades mederna med list förgöra skyternas hövdingar. Utan dessa var de lätta att besegra och utdrevs ur Iran 585 f.Kr. De drog norrut och passerade genom Urartu. Några slog sig ned mellan Kaspiska havet och Aralsjön och assimilerades med lokalbefolkningen, andra uppblandades med parter till pahlavas, som grundade det indoskytiska riket i nordvästra Indien. En del slog sig ned i Kubanområdet i Kaukasus, men största delen av skyterna drog ännu längre norrut innan de vek av västerut för att besätta den del av den eurasiska stäppen som ligger mellan Don och Dnjepr. Vid Djneprs nedre lopp skapades kungariket Skytien. Vissa skyter trängde ännu längre västerut till Donau.

De skytiska stammarna var så mångfaldiga att varken de assyriska krönikorna eller klassiska historiker och geografer lyckats tillskriva dem särskilda områden. De nomadstammar som under perioden 600-200-talen f.Kr. levde i den sydryska delen av den eurasiska stäppen går med större eller mindre rätt under benämningen skyter. Den eurasiska stäppen sträcker sig från södra och östra Karpaterna och norra Kaukasus österut till Mongoliets och Sibiriens bergstrakter. Den består av slättland som i väst begränsas av Donau och i öst av Jenisej. Över denna stäpp ligger ett oändligt antal gravhögar utspridda, s k kurganer av varierande typ och storlek.

Kungariket Skytien

Vid kungariket Skytien gränser levde från väst till öst räknat geterna, agatyrserna, neurerna, androfagerna, melanklainerna och budinerna. Bland dessa förekom även traker, slaver och kanske även stammar av finskt ursprung. Öster om Don levde sauromaterna, ett nomadfolk som ägde skyternas livs- och kulturmönster och behärskade de nordkaukasiska lågländerna. Sarmaterna – vars tunga kavallerienheterna skulle komma att spela en avgörande roll vid skyterrikets sammanbrott under de sista århundradena f.Kr. – kom från öster till Dons övre lopp under 300-talet f.Kr. Längre österut i Centralasien levde sakerna. Hsiung-nu bebodde Altai och ett område som sträckte sig ända bort till västra Mongoliet. Alla dessa större nomadstammar tillsammans med ett stort antal mindre stammar bildade en enhetlig materiell kulturenhet trots religiösa, politiska och konstnärliga skillnader.

Grundandet av kungariket Skytien sammanföll med utvecklingen av de grekiska kolonierna vid Svarta havets norra kust till blomstrande stadsstater. De första kolonisatörerna hade utvandrat dit på 700-talet f.Kr. Dessa kolonier växte nu ut till betydande hamnstäder: den självstyrda stadsstaten Olbia vid nuvarande Bugs och Dnjeprs mynningar, Pantikapaion på platsen för den nutida staden Kertj, Kersonesos vid nuvarande Sevastepol samt de mindre utposterna Tanais vid Don och Fanagoria på Tamanhalvön. Handeln utvecklades och skyterna, som trots sitt relativt ringa antal snabbt gjorde sig till herrar över sin del av stäppen, tjänade som utomordentligt effektiva handelsförmedlare mellan de bofasta jordbrukarna i stäppområdet och de grekiska köpmännen i hamnarna vid Svarta havet. Det är uppenbart att skyterna lärt sig handel och administration av iranierna, antingen som bundsförvanter åt assyrier och babylonier eller som härskare över underlydande stamfolk. Därav deras starkt utvecklade självkänsla. Säd, salt, stör, tonfisk, mjölk, kött, honung, djurhudar och pälsverk, varor som producerades av dem själva och de bofasta inom deras välde, utväxlades mot grekiska juveler, metallarbeten, keramik och vin, antingen grekisk import eller framställt av de handelsmän som bodde i de grekiskkontrollerade städerna vid Svarta havets sydkust. Skytien kom därför att betraktas som Greklands kornbod. Grekerna betraktade dock skyterna som barbarer – illitterata, brutala, okultiverade – vilka skalperade sina fiender och drack deras blod. Perserkrigen bidrog till att förändra denna uppfattning. Det var tack vare skyterna som Dareios ej lyckades underkuva Grekland. För att göra slut på grekernas import från de nordliga trakterna vid Svarta havet beslöt Dareios besätta Skytien år 514 f.Kr. Efter att ha överfarit Bosporen och ryckt in i Trakien till Donaukröken överskred soldaterna Donau på en flottbro. Skyterna undvek skickligt strid genom att dra sig tillbaka och bränna jorden. Kanske var det av detta skäl som Herodotos beslöt skriva deras historia, som han ägnar fjärde boken av sin Historia. Sena arkeologiska fynd av kungagravar med stor rikedom, mängder av guld och ädla metaller bekräftar i stort sett hans framställning.

De skyter, som under 300-talet f.Kr utvandrat från Dnjeprområdet till Makedonien, förjagades från Donauområdet av Filip 11 av Makedoniens kommendanter. Många drog sig tillbaka till Krim där de förenades med andra skyter, som flydde undan sarmaterna på 100-talet f.Kr. Under 500- och 400-talen f.Kr. hade Tamanhalvön besatts av vilda skytiska stammar, vilka enligt Herodotos offrade sina krigsfångar till en kvinnlig gudom. De stammar, som senare kom till trakten av kimmeriska Bosporen (nuv. Kertjsundet) var mera civiliserade och politiskt utvecklade. Ca 110 f. Kr. upprättade deras härskare Skyluros sin huvudstad Neapolis, som låg invid nuvarande Simferopol. Hans mynt präglades i Olbia. Han efterträddes av sin son Palakos. Kort senare erövrades Skytien fullständigt av sarmaterna. De sista skyter som överlevde, försvann ur historien vid goternas ankomst vid medeltidens början.

Mängden av grekiska föremål som återfunnits i skytiska gravhögar avslöjar i vilken hög grad den skytiska adeln var helleniserad under 300- och 200-talen f.Kr.

Skyterna anlade inga städer och odlade inga åkerfält. De värdesatte sina förfäders gravar över allt annat. Liksom egyptierna trodde de att de döda lämnade denna världen för att leva i en annan tillvaro på ungefär samma sätt som här på jorden. Därför utrustades de dödas gravar med allt som ansågs nödvändigt för livet efter döden: ägodelar, mat, olja, vin, hushållskärl, redskap, kläder och vapen. Åt sin stora förkärlek för dekor och ornamentik kunde skyterna ge fritt utlopp i dessa sammanhang. Gravplatsen blev till ett konstgalleri av dekorativ konst. Då man inte uppförde några bostäder vare sig för människor eller som tempel åt gudarna, kunde konsten bara komma till sin rätt i gravmonumenten. Skyterna ansåg elementen vara gudomliga. Dessas personifikationer dyrkades i det fria. Man valde för denna kult platser som helgats av traditionen.

Skytiska furstar och adelsmän begravdes under stor pompa med avsevärda offer av människor och djur. Herodotos berättar att det balsamerade liketav en hövding, smyckat med juveler och dyrbara kläder, lades på en vagn och under fyrtio dagar fördes till alla delar av hans territorium. Den döde beledsagades på denna färd av stamfränder som gav uttryck åt sin sorg genom att stympa sina öron, stubba håret, skära sig i armen, pannan och näsan samt genomborra vänster hand med en pil.

Detta försiggick under vilt skrik och skrän till ljudet av skallror och klockor för att skrämma bort de onda andarna. Själva begravningen ägde rum först efter de fyrtio dagarna. Då hade graven grävts ut och gravkammaren utrustats. Standar, troféer och skallror som burits i begravningsprocessionen placerades i graven och den dödes vapen lades bredvid honom inom räckhåll. Vanligen återföljdes den döde av sin strypta favoritfrilla samt av sina livtjänare. Samma heder tillkom hans hästar. Människooffren gravsattes iförda dyrbara juveler och skrudar. Hästarna kläddes i ceremoniharnesk och praktfulla grimmor. Vagnen, som burit den döde under begravningsprocessionen, ställdes antingen i gravkammaren eller i ingångspassagen. Sedan fylldes graven igen. En jordkulle kastades upp och en likvaka hölls på dess topp. Enligt Herodotos måste ytterligare femtio krigsmän ur den dödes livvakt avdagatagas tillsammans med sina hästar på första årsdagen av hövdingens begravning. De fastspikades vid pålar, som stacks genom hästkropparna och anbringades stående i jorden i en cirkel runt graven som en sorts skyddsvakt mot gravplundrare.

De flesta gravarna var så rikt utrustade att de skövlades och tömdes redan under antiken. Trots detta lämnade gravplundrarna kvar en rik mängd föremål av guld, elektron, silver, brons och andra dyrbara metaller samt järn förutom ett stort antal vapen, verktyg, hushållsföremål, klädfragment, möbler och rustningar. Alla dessa föremål ger prov på skyternas enastående långt drivna konstskicklighet.

Konststilen

Skyternas konst är till sin natur zoomorf, dvs den använder sig huvudsakligen av djurmotiv. Även sekundära geometriska och blomstermotiv förekommer. Under sin arkaiska period uppvisar den en rad typiska utvecklingsfaser, som gäller nomadkulturer i allmänhet. Konsten är både dekoration och bruksvara. Huvudsakligen föremål för vardagsbruk gestaltas konstnärligt.

Stilen karakteriseras av en originell blandning av skarpt iakttagen realism i förening med långt driven abstraktion och stilisering. De ornamentalt uppfattade djurmotiven anpassas skickligt till föremålens storlek och form. En virtuos förmåga att utfylla ytor går hand i hand med stor precision i konturen, som förlänar bilden en rytmisk intensitet. Formerna förenklas och deformeras i dekorativt syfte. Cylindriska och konvexa ytor vrids till böjda plan som skär in i varannat med skarpa brottytor. Detta stildrag är en direkt tillämpning av träsnideriets teknik och antyder att de tidigaste arbetena snidats i trä. Denna teknik har sedan överförts på ädla metaller. På givna temata, redan kända från andra kulturer, skapar den skytiska konsten talrika originella varianter. Stilen bevaras ganska oförändrad med undantag av vissa modifikationer, som inträffar under 300-talet f.Kr. I Aleksandropolgraven blir ornamentiken mera flat och ytbetonad och rent dekorativ.

Inget definitivt svar kan lämnas på frågan huruvida de skytiska guldsmederna var självlärda och utvecklade sina egna mönster eller om de lärt av träsnidare i skogsbältet eller bensnidare längs kusten norrut. Djurformernas betydelse är oklar. Hjorten och dess hornbeprydda släktingar kan ha tjänat magiska eller religiösa ändamål. Geometriska ornament som betecknar soldyrkan i antiken kan möjligen ha haft denna innebörd även för skyterna. Ingenting är heller känt om konstnärerna och deras organisation. Det är föga troligt att de var av icke-nomadiskt ursprung. Inga spår av verkstäder har påträffats. Man vet att metallarbetare i Minusinsk använde portabla smedjor i förskytisk och tidig skytisk tid. Därför är det möjligt att skyterna kan ha förfarit på samma sätt. Ett annat problem är varifrån skyterna fick sitt guld. Rika guldfyndigheter fanns i Altaiområdet och den östasiatiska delen av stäppen.

All dekor är överrik och täcker ytorna fullständigt. Detta kan uppfattas som ett utslag av horror vacui, men också som ett resultat av intensiv dekorationsglädje. Karakteristiska specimina av djurstilen i sin mogna form är de guldsmidda mästerverken hjorten från Kostromskajahögen och pantern från Kelermes. Hjorten är framställd med arton stiliserade hornslingor, ett drag som återkommer hos flera nomadstammar. Den har återgivits i hopkrupen ställning med benen under buken. Huvudet som vädrar fara, vänds uppåt. Ställningen blir samtidigt vilande och spänd. Denna dialektiska motsättning upplöses i den glidande konturens slutna rytmik. Den specifikt skytiska tekniken att bearbeta guldet till buktade ytor som reflekterar ljusets spel, understryker musklernas spänning och vitalitet. Guldpantern från Kelermes är mindre smidig, mera robust och primitivistisk. I stridsscener mellan djur från Tjertomlyk biter ett lejon en hjort. Rovfåglar med stora stiliserade utskjutande näbbar i form av bronsstandar återspeglar konsttendenser i samtida ledande kulturstater. Tack vare handelsförbindelserna upprätthölls både politiska och kommersiella band med dessa stater. Iransk, grekisk och egyptisk påverkan gör sig starkt gällande i arkaisk tid. Livsträdet, hieratiskt ställda djur återgår på mesopotamiska förebilder. Monsterfigurer på svärdsskidor har västasiatiskt ursprung. I Altai dominerar kinesiskt inflytande. I tidiga kaukasiska gravkullar, Kelermes och Melgunov, visar sig det iranska inflytandet i djurprocessioner, bevingade lejon och vilddjur. Grekiska element blir vanliga i klassisk och hellenistisk tid. Grekerna från Jonien och kolonisatörerna i Sydryssland torde ha tjänat som förmedlare. De skytiska aristokraterna uppvisar en allt påtagligare helleniserad livsform.

Gravfynden

Bland gravfynden tilldrar sig de ”djupfrysta” gravarna från Altai, särskilt Pazyryk sensationellt intresse. De har legat djupfrysta i 2 500 år och ger oss en intakt uppfattning om skytisk livsstil. Material i mjukskulptur och textilier som annars skulle ha skattat åt förgängelsen finns här i rik förekomst. Praktfulla hästsadlar och seldon är av särskilt intresse. Dessa gravar har utforskats av de sovjetiska arkeologerna Grjaznov och Rudenko.

De äldsta gravarna från arkaisk tid (500-talet f.Kr.) befinner sig i nedre Dnjeprregionen och i norra Kaukasus. Melgunovskatten från nedre Dnjepr i.Titohöjden vid Elizavetgrad (nuv. Kirovograd) sänktes 1763 av general Melgunov till Katarina den stora. Andra gravhögar finns i Kubandalen i norra Kaukasus.

Till 400-talet daterar sig den s k bemålade gravhögen vid Tomakovka i Dnjepropetrovskområdet. En rad utplundrade gravar vid Annovka och Martdnosja i Chersonområdet innehöll bronser av rent jonisk typ, som förmodligen nått Skytien via Olbia. Gravhögar finns också i Raskopana. På norra Krim befinner sig Kara-Merketgraven vid Akmetjet, den s k gyllene gravhögen vid Simferopol. Zjurovkahögarna i Tjiriginområdet vid Kiev, De sju bröderna på Tamanhalvön bestående av sju olika gravar, Elizavetinskihögarna i mellersta Kuban med rik förekomst av föremål av hellenistiskt ursprung, Solocha söder om Nikopol och Tjertomlyk nordöst därom.

Från 300-talet, dvs hellenistisk tid, stammar Geremes, Krasnyj Kut och Aleksandropolgraven på Svartahavsstäppen norr om Tjertomlyk, ett antal Krimgravar halvvägs mellan Nikopol och Dnjeprozerzjinsk, Talajevskhögen vid Simferopol, gravhögen vid Dort Oba, de talrika gravhögarna vid Voronejsjkaja. I Bosporanska riket kring nuv. Kertjsundet var helleniseringen påtaglig. Det omfattade de grekiska kolonierna Pantikapaion och Fanagoria, och behärskades av starkt helleniserade skytiska aristokrater. Kul Oba vid Kertj, samt Kertjhalvöns gravar, Kap Ak Burun-högen och Pavlovskyhögen på Krim uppvisar samma tendens.

Den stora Biznitsahögen på Tamanhalvön, Karagodenasjch nära byn Krymskaja vid Kubanflodens nedre lopp, nedre Dons gravhögar och Elizavetovskaja vid det forna Tanais utgör en särskild sarmatisk eller sauromatisk grupp från denna period.

Den fråga som bränner hetast efter mötet med dessa intensivt uttrycksladdade artefakter, är i vilket förhållande slutligen den keltiska och nordiska vikingatidens djurstil står till den skytiska.