Homo sapiens i ny tappning

Vi lever i en brytningstid. Gamla mönster har brutits ner och nya ordningar skapas, politiskt, socialt och kulturellt. Till de potenta krafter som drivit fram denna nyordning kan vi nu också räkna den revolutionerande utvecklingen inom biovetenskapen, bioteknologi och en begynnande bio-industri. På grund av dessa djupgående förändringar ställs vi inför frågor som rör människans framtid och det specifikt mänskligas möjlighet att överleva.

Varje religion ställs inför frågan om det mänskliga livets mening. Är vi skapade till Guds avbild? Eller är vi avbilder av mänskliga föreställningar, av oss själva med våra önskningar och planer? Vad skulle det vara för skillnad? Varje generation har besvarat denna fråga på sitt individuella sätt, utifrån sina infallsvinklar och med sina nyanseringar, och på så sätt präglat nästa generations synsätt. Men vår situation är unik, ty aldrig tidigare i historien har frågan behövt besvaras med så avgörande konsekvenser för framtiden som nu. Vi står inför en lavinartad utveckling på teknologins område som ingen kan överblicka. Vår teknologiska kapacitet att omstrukturera oss själva fysiskt, psykiskt och socialt blir allt större. Detta är sant i synnerhet därför att ingen kan förutse konsekvenserna av den lavinartade utvecklingen som nu sker på teknologins område.

Sista åren har patent beviljats för rekombinerade bakteriestammar med mycket speciella egenskaper: en stam av nya bakterier äter olja, en annan kan producera humant insulin. Hela tekniken att rekombinera DNA har nu tagit fart på allvar. Vi kan helt visst förvänta oss många fler liknande patent under de kommande åren – i framtiden anar vi en biologisk industri som tävlar med och går om den kemiska industrin.

Nyligen har från USA rapporterats lyckade försök att överföra DNA från en däggdjursart till en annan. Detta tillåter oss att åtminstone spekulera över en framtid där vi kan ”uppfinna” nya djurarter för köttproduktion eller för vårt eget nöje. Den gröna revolutionen kan, trots att den medför många nya agrikulturella problem, en dag visa sig ha varit en enorm framgång då det gäller att förse oss med nya näringskällor. Utan att bli alltför fantasifulla tror jag att vi i framtiden kan ana en värld med örter, träd och djurarter vilka vi hittills inte har sett – produkter av mänskligt teknologiskt kunnande. På 1930talet gjorde företaget E I du Pont ett radioprogram vars titel jag glömt. Men jag kommer ihåg deras slogan: ”Ett bättre liv med kemi”. Snart kanske något bolag använder en liknande slogan: ”Ett bättre liv med biologi”.

Vi börjar nu kunna summera upp kostnaderna av den ohämmade utvecklingen på kemins område: PCB, DDT asbest och bly, för att bara nämna några av de föroreningar vi fått i vår miljö. Denna långa lista på miljögifter borde göra oss mera varsamma då vi nu står inför bioindustrialisationen, men jag tror inte att den kan stoppa oss.

Man kunde säga att den nya bio-teknologin bara är ett sätt att utnyttja och förädla den yttre omgivningen i människans tjänst, ett förfarande som vi är bekanta med och som gäller all industrialisering. Men det finns en annan aspekt hos bioteknologin och bio-industrialiseringen som jag skulle vilja uppehålla mig vid, och som i mycket högre grad gör frågan om människans framtid aktuell. Jag skall vidareutveckla detta genom att räkna upp några av de förslag som framlagts för att använda denna nya teknik på människan.

Många vetenskapliga upptäckter kan komma till användning inom medicinen. Vi kan se fram mot den dag då vi kan bota sjukdomar som diabetes och cystisk fibros, och detta kanske redan i moderlivet. Visserligen är detta inget som kan ske inom en snar framtid, men utsikterna verkar lovande.

Bioteknologiska möjligheter

En sak måste vi emellertid uppmärksamma. I motsats till traditionella medicinska och farmakologiska metoder, så innebär de nya bioteknologiska metoderna genomgripande och ibland permanenta interventioner vars resultat även kommer att överföras till kommande generationer. Genom att skapa nya normer för mänsklig hälsa, så ändrar de också på människan och skapar nya människotyper. Genom dessa procedurer skulle mänskliga varelser i huvudsak kunna bli skapade genom teknologin. En dag kanske industrins huvudsakliga sysselsättning kommer att vara att skapa nya människor. Låt oss titta på några av de möjligheter som ofta har föreslagits:

(1) Amniocentes och selektiv abort: detta representerar en negativ urvalsprocedur som skulle förbättra människans genetiska material genom att eleminera de svaga.

(2) Kontrollerad uppfödning i provrör: detta innebär att könsceller tas från alla vuxna vilka därefter steriliseras. Celler från de ”goda medborgarna” kan sedan odlas. Teoretiskt skulle detta vara en bra metod för att förädla den mänskliga rasen. Bara man lyckas göra provrörsbefruktning till en mera pålitlig metod, så har man alla grundförutsättningar för detta uppfyllda. Allt som skulle behövas vore allmänhetens vilja och intention att fortsätta på denna väg.

(3) Gentransplantation (cloning): det har skrivits tillräckligt om denna asexuella reproduktionsmetod, varför den bara behöver omnämnas här. Det är ett slags självbefruktning där man i detalj kan förutse avkommans genuppsättning. När den utvecklats till mera fulländning kommer denna metod tillsammans med provrörsteknik att representera en av de mest avgörande sociala och teknologiska förändringarna i människans historia. Den mänskliga artens fortlevnad kommer inte längre att vara beroende av sexuella relationer.

(4) Chimäror: produkter av hybridisering där lämpliga egenskaper från växter eller djur skulle kunna planteras in i mänskliga varelser och viceversa. För flera år sedan rapporterades ett lyckat försök att sammansmälta en cell från människa med en muscell. Nyligen har vi fått höra om liknande föreningar mellan morot och människa och mellan tobaksmosaikvirus och människa. På omslaget till Science, 6 okt. 1978 finns ett foto av en liten chimäramus – med sex föräldrar. Det är väl tveksamt om man inom en nära framtid kommer att börja tillämpa en teknik som innebär stora anatomiska förändringar hos människan. Men här, liksom i andra fall, är det inte tekniken som fattas, utan det avgörande är våra attityder gentemot sådana tillämpningar av tekniken.

(5) Kybernetik: att symbiotiskt förena människohjärnan med en maskin. Detta representerar det sista steget i teknologiseringen av människan. Jag omnämner det här bara för att få listan komplett.

Det finns också ett annat teknologiskt fält av betydande vikt som bör omnämnas; kanske det kommer att bli den första av bioteknologierna som kommer att användas i stor skala. Det skulle bl a innebära användandet av reproducerbara hjärnkirurgiska ingrepp med förutsägbara resultat, psykoaktiva farmaka, psykologiska och fysiologiska metoder att modifiera människans beteende, mm för att påverka, understödja och kanske kontrollera de egenskaper som vi anser vara mest mänskliga: tal, tänkande, val, känsloliv, minne, fantasi, kreativitet och kanske andlig visionsförmåga. Till dessa tekniker kan vi räkna inplanterandet av elektroder på speciella ställen i hjärnan för att stimulera känslor som lust eller ilska eller för att undertrycka ångest eller ändra på beteendemönster. Dr Kenneth Moyer från Carnegie-Mellon universitetet har sagt: ”(det är) en teknologisk möjlighet att nästa man ni möter på gatan står under radiokontroll (för sitt emotionella välbefinnandes skull), och ni skulle inte kunna upptäcka det såvida han inte hade kammat sitt hår fel i morse.”

Ett annat sätt att ändra på beteendemönster har omnämnts av den beryktade neurokirurgen dr Robert White: ”Vi kan (i vår kirurgi) utan att egentligen veta så mycket om strömkretsar och dess betydelse i olika delar av hjärnan som vi borde, dramatiskt ändra hjärnans funktion … Låt mig ge er ett exempel. Det har visats i både Japan och Tyskland att man hos en absolut homosexuell genom ett ingrepp i hypothalamus radikalt kan ändra detta beteende. Man kan inte ändra honom till att bli heterosexuell, men man kan modifiera hans drifter.” För närvarande används dessa psyko-teknologier endast som en sista utväg. Det finns heller inga nu kända metoder för att selektivt och förutsägbart ändra på inlärda beteenden, och det är heller inte troligt att det kommer att bli möjligt inom en nära framtid. För kontroll av hjärnans kognitiva funktioner måste vi vänta på ett banbrytande och hittills oförutsägbart genombrott i forskningen. Men början till en psykoteknologi har vi redan.

Ovanstående exposé är inte menad att vara uttömmande, utan endast att ge en uppfattning om vidden av de biovetenskapliga framstegen och några av de vanligaste föreslagna tillämpningsområdena.

Som individer och som samhälle står vi idag inför den största teknologiska (och andliga) utmaning vi någonsin mött: våra växande möjligheter att teknologiskt kontrollera oss själva. Denna teknologi är så omfattande och behäftad med så vittgående konsekvenser att den inte bara kan ses som en teknik bland andra tekniker, utan den måste diskuteras i ett större sammanhang där man betänker målet och meningen med människans handlande.

Charles Frankel vid Columbia-universitetet skriver: ” . . . biomedicinen innebär att förändringar introduceras hos människan som fundamentalt skiljer sig från de förändringar som tidigare tekniska och vetenskapliga framsteg medfört. Det var inte avsikten att reducera medellängden hos de lägre klasserna då man i Storbritannien införde industrialismen, och man hade inte avsikten att ändra ungdomens livsstil då man välkomnade bilen. Inom den nya biomedicinska tekniken gäller det emellertid att åstadkomma planerade, inte accidentella eller oönskade förändringar hos de mänskliga organismen; och det kan också röra sig om förändringar som är irreversibla … Biomedicinen har eliminerat de säkerhetsspärrar som man i allmänhet brukar förutsätta då man accepterar en ny teknik. Detta framtvingar överväganden som rör mål och mening. Man kan inte längre bara diskutera teknik och instrument i ett isolerat sammanhang.”

Att omdefiniera människan

Huvudfrågan gäller alltså livets mening. 1900-talet har karakteriserats av försök att omdefiniera människan. Nu har vi också börjat få en teknik som gör det möjligt för oss att omstrukturera människan efter den ena eller andra av dessa omdefinitioner. Vår uppgift måste bli att försöka upptäcka vad denna nya förmåga att omstrukturera människan förebådar. Det beror på vår generations svar på frågan: Vad menas med att vara människa? Harry Boardman (förre generalsekreteraren i Council for Biology in Human Affairs, Salk Institute, La Jolla, CA) antydde detta i ett uttalande inför the American Association for the Advancement of Science: ”Den centrala frågan gäller inte vetenskapen eller vetenskapsmännen utan den totala kunskapen – dess fördelar, kostnader och filosofins och idéernas sfär. Ty idéer långt ifrån vetenskapens och teknologins område kan ofta vara de som är mest tongivande. Inspirationen till handlande får människan inte från teknologin i sig och dess möjligheter, även om den kan påverka henne utan från de idéer och övertygelser i hjärta och hjärna som framspringer ur de tekniska möjligheterna . . . Varken atombombens förbannelse eller nyttan av genetisk forskning beror så mycket på tekniken. Det kommer snarare an på de idéer till vilka tekniken anpassas.”

Sålunda är frågan om människans framtid en av de största frågorna i vår tid, enligt min mening den största. Vi har förmånen att styra över början till det största teknologiska äventyret i människans historia. Den grundläggande frågan och utmaningen är: kan vi utveckla bio och psykoteknologier och ändå bevara vår mänsklighet? Varför är detta ett problem?

De nya upptäckterna inom biomedicinen och framstegen på bioteknologins område leder sannolikt till vissa nyheter som vi inte har råd att blunda för. Som Frankel sade talar vi om ”planerade, inte accidentiella eller oönskade förändringar hos den mänskliga organismen”. Det sägs att den mänskliga naturen inte har ändrats genom århundradena – förutsättningar, valmöjligheter och problemställningar har skiftat sägs det, men den mänskliga naturen har inte ändrats. Men det finns i alla fall skäl att nu ställa frågan hur länge vi kan påstå detta med samma otvungna säkerhet som hittills. Djupgående förändringar i människors psyke eller i deras ”själsliga egenskaper” kan leda till djupgående förändringar i den mänskliga naturen.

Det finns problem som rör tillämpningen av bioteknologier på människan. För några av dessa teknologier gäller, att om de skall uppnå sin fulla verkan måste de tillämpas systematiskt och metodiskt. Handhavandet av dessa teknologier måste knytas till någon form av totalitärt system där några tillerkänns den högsta insikten om den mänskliga naturen och om människans plats i samhället. För att uppnå sin fulla potential måste’ de tillämpas på en samhällsvid bas. De huvudsakliga skälen som anges för en sådan samhällsvid tillämpning är mera ordning och mindre slumpmässighet i människans sociala existens.

Bioteknologins sociala tillämpning

Varje långtgående försök att förbättra människans arvsmassa kommer att kräva nya kriterier för att bedöma föreslagna bioteknologiska framsteg. Om vi primärt börjar ägna oss åt att försöka förbättra samhället eller mänskligheten istället för individens välfärd, så är det högst sannolikt att kriterierna för den sociala tillämpningen av de bioteknologiska framstegen kommer att sammanfalla med de grundregler som styr experimentalvetenskaperna i förening med önskningar och krav från det dominerande sociala systemet. Dessa grundregler är enkelhet, förutsägbarhet och reproducerbarhet. Sett ur teknisk synpunkt blir enkelhet effektivitet. Varje rationellt, logiskt försök till samhällsförbättring genom bioteknologi måste kräva ett förutsägbart resultat, annars kunde vi lika väl nöja oss med de icke förutsägbara resultat vi nu har. Och vidare, om dessa förutsägbara resultat inte är reproducerbara, så kommer samhällsförbättring genom sådana medel att vara en flyktig dröm – slumpens makt skulle inte vara besegrad. Som Frankel säger: ”Den mest förbryllande frågan av alla som uppkommit i den moderna biomedicinen är förmodligen varför vuxna människor av hög intelligens och betydande bildning så regelbundet och av liten och tveksam anledning hänger sig åt ohejdade planer på rasförbättring . . . De tycks inte höra sig själva. Det är en annan musik de hör, den som säger att det inte får finnas något slumpmässigt i världen, inget självständigt, inget som sker av egen kraft och vitalitet, inget som inte står i samklang med någon ide: inte ens våra barn får vara vår avkomma, utan de skall göras till vår skapelse.”

Frankels ”inget slumpmässigt”, ”inget självständigt” är experimentalvetenskapernas kännetecken. I laboratoriet måste försökssystemet vara så slutet som möjligt. Inga slumpmässiga okontrollerade variabler kan tolereras. Om man inte har kontroll över alla variabler kan man inte göra några tillförlitliga experiment. Om man nu skulle applicera bioteknologin på samhället och tillämpa experimentalvetenskapernas metoder, så skulle detta kräva ett slutet samhällssystem där inget slumpmässigt, självständigt, inga icke-programmerade okontrollerade variationer får förekomma. Samhället skulle med andra ord bli ett laboratorium där inget avvikande beteende – hur detta än skulle definieras – kan tillåtas.

Dessa grundregler, enkelhet, förutsägbarhet och reproducerbarhet, som ursprungligen utvecklades för experiment med död materia är förutsättningar för en total styrning och kontroll av materien. Laboratorievetenskaperna bygger på objektivitet och kvantifiering och de kräver en total frihet att ändra och omarrangera experimentförutsättningarna. Om en sådan vetenskaplig metod skulle tillämpas på mänskliga varelser i den kollektiva samhällssituationen skulle det krävas en total kontroll av det sociala livet. Det skulle krävas ett stopp för all mänsklig spontanitet. En sådan låsning av samhällssystemet är oundvikligt om vi beslutar oss för att använda bio- och psykoteknologi systematiskt för att förbättra den mänskliga rasen.

Denna slutsats för oss tillbaka till frågan hur vi uppfattar meningen med att vara människa. För att närma oss denna fråga måste vi gå längre än till en betraktelse av teknologin i sig och dess möjligheter. Vårt svar på frågan: vad är människan? kommer att avgöra vilket slags samhälle vi kommer att få. Och vi måste inse att en vägran att besvara den frågan också är ett svar i sig. Skall vi avsiktligt bygga, eller åtminstone inte hindra att det byggs någon form av biologiskt kollektivt samhälle, eller skall vi sätta individens värde i första rummet? Det har funnits och det finns inflytelserika röster i världen som, medvetet eller omedvetet, bekänner sig till uppfattningen att artens väl måste gå före individens väl.

Biologiska verktyg och Guds avbild

De nya biologiska verktygen och vad de lovar kan användas i större eller mindre utsträckning för att främja antingen rasens eller individens väl. Det blir vårt val vilket vi skall prioritera. I vilket fall kommer bioteknologin och den begynnande bioindustrin säkert att bredda och fördjupa sociala, politiska och religiösa frågor. Vilken väg vi än väljer, så kommer bioteknologin att få ett långt större inflytande på det mänskliga livet än vi nu kan föreställa oss.

Det förefaller mig `helt klart (även om några säkert inte skulle hålla med mig) att vi inte skall vända ryggen åt dessa häpnadsväckande mänskliga framsteg. Vi har snarare en plikt mot oss själva, mot kommande generationer och mot Gud att noga överväga dessa nya möjligheter. I pastoral-konstitutionen om Kyrkan i världen av idag från andra Vatikankonciliet heter det:

”För de troende är det otvivelaktigt, att människans individuella och kollektiva bemödande, hennes väldiga strävan att under tidens lopp söka förbättra sina levnadsvillkor är något som i sig motsvarar Guds avsikter. Ty människan, som skapades till Guds avbild, fick i uppdrag att lägga jorden med allt vad den innehåller under sig och att råda över den i rättfärdighet och helighet. Hon skulle därtill utifrån sin kunskap om Gud, alltings Skapare, inrikta sig själv och den skapade verkligheten i dess helhet mot honom, så att allt skulle bli henne underlagt och Guds namn förhärligat över hela jorden.”

Den judiske och kristne Guden skiljer sig totalt från Zeus i myten om Prometheus på det att han inte ser människorna som sina medtävlare, utan som sina medarbetare i byggandet av det nya Jerusalem. Guds storhet rubbas inte av människornas strävan att bli herrar över skapelsen, tvärtom får människan närmast ett sådant uppdrag i 1 Mos 2:19.

Så som Gud skapade allting i Kristus, så är vi människor kallade att vara med-skapare i den ”nya himmel och jord” som Paulus säger är här. Vi är ämnade att finna vår sanna mänsklighet i Guds rike. Detta kan bara nå sin fullkomning genom vårt fria skapande med Guds hjälp. Så länge det inte blivit uppenbarat vad Kristus skall vara i tidernas fullbordan, så har det inte heller blivit uppenbarat vad vi skall vara då vi får skåda klart. (1 Joh 3:2). Så som Krist kropp växer mot den slutliga fullkomningen (jfr Ef 4:13), så växer också vi, i honom, mot vår slutliga fullkomning – och hela skapelsen med oss (jfr Rom 8:18-23). ”Att vara människa” är inte någonting givet, inte något oföränderligt som givits oss från början och som vi stelt bär med oss. Vår fulla mänsklighet kan vi bara finna i Guds härlighet, där vår mänsklighet inte har någon ände. Då kommer det att visa sig att också vi människor är infattade i det gudomliga uppdraget i första Moseboken, nämligen att vi skall ”lägga under oss och besitta” hela världen och oss själva. Denna ”underkastelse” av oss själva och skapelsen får sin fulla mening i Johannesevangeliets 13:e kapitel: ”Ni kallar mig Mästare och Herre, och ni säger rätt, ty jag är så. Har nu jag, er Herre och Mästare, tvagit era fötter, så är också ni pliktiga att två varandras fötter.” Så växer vi i fullkomlighet genom att i kärlek tjäna varandra och allting skapat.

Denna slutsats, liksom uttalandet i Vatikankonciliets konstitution, är uppenbarligen abstrakt och odifferentierad. Den fastslår en princip men ger oss ingen fingervisning om vägen. Efter att ha samtyckt till att mänskliga varelser är tillåtna objekt för direkt och omedelbar teknologisk intervention, så är vi bara i början av en religiös uppgift som vi måste sysselsätta oss med från och med nu. Eller skall vi säga subjekt för intervention snarare än objekt? Häri ligger den uppenbara svårigheten med bioteknologin. Är vi subjekt eller objekt? För att besvara den frågan är det nödvändigt med en specificering av ovanstående princip.

Den kristna uppgiften är lätt att framställa men svår att tro på. Jag tror att vi måste upprätthålla en fundamental öppenhet för alla de fantastiska möjligheter som öppnar sig genom dessa nya revolutionerande teknologier och samtidigt behålla vår fundamentala mänsklighet i det vi besinnar att vår uppgift är att tjäna Gud. Det finns tre grundläggande mänskliga faktorer som krävs för att tjäna och tillbedja Gud. De är: personlig värdighet (en inre teologi); personlig frihet och personligt ansvar; fysisk och sålunda även sexuell integritet. Detta är inte menat som en fullständig förteckning, och inte heller kan man alltid separera dessa tre faktorer från varandra. Emellertid koncentrerar jag mig på dessa tre faktorer eftersom de tycks vara mest hotade vid tillämpningen av ett samhällsomfattande bioteknologiskt program. På vad sätt?

Låt oss börja med att citera William Murray i en artikel, ”Genetic Engineering: Brave New Science”, i Cosmopolitan: ”Dr Haldane (brittisk genetiker) förutsade att vi kan komma att utveckla en ras som saknar undre extremiteter och med svans och fötter med gripförmåga anpassade för vistelse i rymden. Andra vetenskapsmän skulle gärna se kvinnor som lade ägg som kunde kläckas eller ätas; mänskliga varelser med gälar för att underlätta vistelse under vatten; människor med två sorters händer, en för grovarbete och den andra för lättare uppgifter. . .” För den framtid vi kan förutse är förstås liknande antydningar vilseflugna fantasier eller i bästa fall uttryck för en bisarr skämtsamhet. Men titta på språket! Alla de föreslagna modifikationerna är ämnade antingen att förbättra funktioner hos den mänskliga kroppen eller att skapa nya funktioner. Alla dessa modifikationer är ägnade att anpassa mänskliga varelser till speciella aktiviteter snarare än till att anpassa aktiviteterna till människorna. Ett sådant sätt att närma sig genetikens möjligheter förnekar den inre teologin och människans personliga värde annat än i relation till nyttighet i samhället och produktivitet. På så sätt skulle de mänskliga individerna bara existera och få sitt värde i relation till en större enhet, det må vara samhället, staten eller arten. Individerna skulle inte värderas för vad de är, bara för vad de kan göra. Det är alltså snarare en yttre teleologi som föreslås som basen för en rationell teknologisk intervention i människan. Liknande tankegångar genomsyrar den bioteknologiska litteraturen.

Därför måste vi med kraft framföra den kristna synen på människan: Människan lever visserligen i samhället, hon bär ansvar i samhället och hon behöver det för att växa, men hon existerar inte uteslutande för samhället.

Den personliga friheten

Av detta följer vårt nästa övervägande. Utan personlig integritet och personligt värde kan sann frihet inte bestå. Om vårt värde bara kommer av det som vår kropp (och vårt tänkande) är orienterat mot, då kommer vi mera och mera att bli slavar under samhällets vilja. Den bistra verkligheten i vår tid är att allt fler och fler människor har hamnat i 1900-talets Gulagarkipelager, vare sig dessa är ryska, kinesiska, ugandiska eller den nyaste varianten, de som kan framspringa ur en samhällsomfattande tillämpning av dessa nya teknologier. Som kristna ligger vår fundamentala protest mot ett samhälle byggt på experimentalvetenskapernas metodologiska grund i det faktum att där skulle inte lämnas någon plats för kärlek, frihet, mysterium eller tillbedjan. Där skulle heller inte finnas förnyelse, spänning eller hopp, inte heller kunde där framspringa några sanna och fulla personliga förtroenden.

Det kristna livet kräver en frihet som går mycket djupare än friheten att få göra något eller låta bli det eller att välja den ena eller andra saken. Ett kristet liv ger en tvåfaldig frihet: en frihet från alla de krafter som är fientliga mot eller minskar vår vördnad för Gud, och en frihet till att upprätthålla en kärleksfull gemenskap med Gud och med varandra. Frihetens mysterium är det mysterium varigenom vi kan träda in i en kärleksfull personlig relation till Gud och källan till en fortsatt frisk och blomstrande gudsnärvaro i vår värld – i och genom vår förening med honom.

Denna spontanitet, denna friskhet är totalt skild från tillämpningen av teknologier som strävar efter ”inget slumpmässigt i världen, inget självständigt, inget som verkar utifrån sin egen vitalitet” som Frankel nämner. I ett samhälle som förvandlats till en laboratoriemodell skulle vi upphöra att vara Guds avbilder och i stället bli avbilder av våra egna idéer. Och den friskhet och formbarhet som världen får genom vår strävan att ”satsa på Kristus” skulle förvandlas till en förkrossande tråkig gråhet och vi skulle inte längre ha något att hoppas på eftersom vi uppnått vårt mål att bli våra egna planers avbild. Det skulle inte finnas något kvar att söka i kärlek.

Slutligen kommer vi till den svåra frågan om kroppslig och sexuell integritet. Det tvingar oss att fördjupa oss i vår kristna tradition och ta fram dess instinktiva, i tron implicita syn, att våra kroppar spelar en nödvändig roll för vår frälsning. Det finns många drag i den nya bioteknologin som kräver att vi förklarar detta.

Kropp och person

Syster Timothy Prokes har i sin utmärkta studie ”Womens Challenge: Ministry in the Flesh”, pekar på en viktig del av problemet: ”Det nya sökandet efter helhet och det slarviga bruket av ordet person kan få det att se ut som om gamla gränslinjer har brutits ner – mellan materia och ande, mellan man och kvinna. Emellertid kvarstår många hinder för personlig helhet av vilka några är bieffekter av utvecklingen av en ny syn på människan. Låt mig ta ett par exempel: 1) medan teknologin utvecklar allt mer förfinade metoder att förstå kroppen som en helhet och samspelet mellan dess olika delar, så har den samtidigt gjort det möjligt att manipulera med ”delar” av kroppen, som om de hade en egen existens oberoende av tanke, beslut och kärlek . . .”

Vi kan ta två språkexempel för att peka på behovet av ett kristet synsätt på bioteknologins möjligheter. För det första talar några neurofysiologer om kroppen som ”hjärnans somatiska skal”. Detta är en välfunnen formulering som ger uttryck för synsättet att det mesta av det som karakteriserar människan har sitt säte i hjärnan och att resten av kroppen bara tjänar som ett livsuppehållande system för hjärnan och som ett fönster mot yttervärlden. Ett urskiljningslöst bruk av ett sådant språk kan föra med sig faran att vi nedvärderar eller förminskar värdet av den del av oss som befinner sig nedanför halsen. Om vi vore en hjärna som hängde på en vägg där livsfunktionerna uppehölls, kunde vi då kalla oss mänskliga?

För det andra har vi sedan länge blivit uppmuntrade att testamentera våra kroppar till vetenskapen, antingen till forskning, till organdonation eller som demonstrationsmaterial för anatomistuderande. Vi har lärt oss att betrakta detta som välgörenhet, och med rätta. Men när vi läser artikelrubriker som ”Dags att utnyttja de dödas kroppar?”, så borde vi stanna upp och tänka efter. Det är ett nedvärderande språk som används, det för tankarna till ett marknadsmässigt utnyttjande av död materia snarare än till en mänsklig kropp som en gång var den unika personliga signaturen av en mänsklig varelse. Okritiskt användande av ett sådant språk i kombination med den teknologiska synen på människokroppen som ett smidbart ämne som kan formas efter behag kan reducera vår värdering av kroppen så att vi betraktar den som ett stycke kött snarare än som ett uttryck för oss själva som hör evigheten till. Vi skall bli frälsta som män och kvinnor och var och en personligen. Vi skall inte bli frälsta och förhärligade en masse. En av de största uppgifterna som möter kristenheten i och genom utvecklandet av bioteknologin är att explicit förstå Guds vilja med oss sådana vi är, med våra kroppar och som individer. Det är en storslagen uppgift!

Den direkta och omedelbara användningen av en teknologi på oss själva, utan påverkan från den yttre omgivningen förefaller inte i sig själv att stå i motsats till Kristi herradöme över oss och allt skapat. Vi kan och borde vara öppna för vad denna teknologi har att erbjuda. Men vi måste utveckla en mera djupgående förståelse för vad människan är liksom en kritisk (i ordets bästa mening) värdering av samhället, dess mål och prioriteringar. Det är av största vikt att utveckla en djup känsla och förståelse för värdighet, frihet, det goda och för mysteriet i världen.

För att parafrasera S:t Gregorius av Nazianz, att acceptera allt som bioteknologin erbjuder utan urskiljning vore dumt; att avfärda det vore otroget i vårt tjänande av Gud.

Slutligen, Paulus uttryckte det bäst: ”Vi vet ju att ännu i denna stund hela skapelsen samfällt suckar och våndas. Och inte den allenast; också vi själva, som har fått Anden såsom förstlingsgåva, också vi suckar inom oss och bidar efter barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet är vi frälsta. . .”

Översättning: B. Malmgren