Människans framtidsutsikter

(Forts. från föregående nummer.)

Hur man ställer sig till mänsklighetens framtidsutsikter beror på vilken ståndpunkt man intagit i befolkningsfrågan. Somliga anser att om inte genomgripande och tvingande åtgärder vidtas, så kommer världsbefolkningens tillväxt att leda till massvält, resursuttömning och omfördelningskrig. Andra menar att om inte ansträngningar görs för att öka u-ländernas ekonomiska välstånd, kan ingen befolkningskontroll fungera. Mellan dessa två ståndpunkter råder tilltagande oenighet. Man måste med all makt söka råda bot på dessa tvistigheter, innan de griper omkring sig inte bara i Tredje världen utan också i vårt eget samhälle.

Tvistefröet är just den i botten liggande tanken att folkmängden är den fundamentala sociala, ekonomiska och politiska variabeln. Beroende på människorna och antalet människor avgörs portionstilldelningen av de ändliga tillgångarna på den här planeten, så länge mänskligheten nu begränsar sig till den. Nästan varje politisk, social, ekonomisk eller moralisk ide avsätter sig kring de begrepp vi gjort oss om värdigheten inte bara hos enskilda personer utan hos samhället och civilisationen på denna planet. Det är synen på människan, inte bara som en enskild person, utan såsom samhällsmedlem, som bereder jordmånen för allt politiskt och socialt tänkande. Den sociologiska människan har definierats av Weber, Comte, Durkheim och kyrkan; den ekonomiska människa av Adam Smith, Malthus och Marx; och den politiska människan av Montesquieu och Machiavelli. Och vårt sätt att handskas med folkmängden påverkas av den definition vi väljer. Ty til syvende og sidst är begreppsanalysen vishetens begynnelse.

Ända till ganska nyligen har de som intagit den sedvanliga, intet ont anande katolska läroståndpunkten varken vetat höger eller vänster. I tron att människans plats i samhället är personligt speciell, har kyrkan ålagt varje samhälle att skydda varje barns liv och fostra barnet med värdighet. Man har gladeligen upphöjt havandeskapet till ett välsignat tillstånd som aldrig skulle få hindras på konstgjord väg eller avbrytas genom abort efter befruktningen. Liksom den fromme hinduen, muslimen och buddhisten mottog katoliken varje befruktning som en gåva från Gud.

En sådan syn på människan och födelsen, och därmed på befolkningsfrågan, byggde på en godlynt liberal uppfattning om hur det står till i världen. Om Gud givit oss barn, skall han hjälpa oss att sörja för dem. Vi intalade oss att jorden, långt ifrån att vila i sig själv, räckte oss ett ymnighetshorn av begärligheter till all världens förplägnad. Begåvad med förnuft och skicklighet skulle människan reda sig väl om hon förtröstade på Gud och gjorde bruk av sina själsgåvor.

En gränsernas etik

På senare år har den sortens inställning rönt åtskilligt mothugg, och den motsatta ståndpunkten har kommit i förgrunden. Jorden, heter det nu, är ett finbyggd och avslutad helhet. Tillgångarna är ändliga och jordens ekologiska hölje (luft, land och hav) är begränsat och tål endast ett givet mått av teknologisk manipulation. Även om det förr har hänt att en stigande folkmängd kunnat beredas utrymme med hjälp av tekniska genombrott, befolkningsrörelser och produktivitetsökning, så kan vi för närvarande inte motse några liknande lyckträffar att dra växlar på.

”Vi kanske aldrig mer kommer att få se en stadig ekonomisk tillväxttakt jämförlig med den som erfarits under den tredje 25-årsperioden av detta århundrade”, säger Lester R. Brown vid World Watch Institute. ”En årlig tillväxttakt på 4 proc under en 25-årsperiod,” säger han, ”leder till en tredubblad ökning, men under ett århundrade leder det till en 50-dubblad tillväxt. Allt eftersom de mänskliga behoven övergår de biologiska systemens bärighet och allt eftersom oljereserverna sinar, måste tyngdpunkten i det ekonomiska tänkandet flyttas från tillväxt till stadighet.” Hans synpunkter publicerades i en World Watch-studie om ”Den globala ekonomins framtidsutsikter: Nya källor till ekonomisk spänning”, som kom ut i maj 1978 och fick stor publicitet i pressen.

För Brown är befolkningstillväxtens biologiska slagkraft den väsentliga och ovedersägliga realiteten. ”Nationella och internationella ledare kan inte längre slingra sig undan den fara som hänger samman med en fortsatt snabb befolkningstillväxt eller med lättvindig sorglöshet knäppa med fingrarna åt den. Vårt gensvar på hotet om överbefolkning kommer nog att uträtta mera för att utforma den värld där de (våra barn) skall leva än något annat vi gör” skrev Brown, Patricia McGrath och Bruce Stokes i en annan World Watch-broschyr, ”Tjugutvå sidor av befolkningsfrågan”.

Brown och andra med honom kan betecknas som ”exponentialister”, dvs de som projicerar exponentiella tillväxtmönster för folkmängden medan de däremot inte förutsäger exponentiell tillväxt för resurser. Befolkningstillväxten är i deras ögon obegränsad och geometrisk och kommer inte att avta förrän resurser som mat och olja är uttömda. Denna exponentialism grundar sig på två övertygelser: För det första att land och resurser, inberäknat det ekologiska systemet, är ändliga; för det andra att vinsterna avtar när antingen teknologin inte kan öka produktiviteten räknat på en given myckenhet olja eller ytenhet land eller där teknologin förstör mer än den framställer genom utsläpp eller jordutsugning. Principen om den vikande avkastningen är expontentialismen bakfram. Här heter det att i och med att mer och mer kapital används för att producera, minskar produktutfallet ännu snabbare.

På senare år har det varit det exponentialistiska resonemanget som varit gängse. Paul Ehrlichs bok The Population Bomb (1968; Befolkningsexplosionen, övers. av Marianne Faxen, A & K 1972) och Robert Heilbroners mycket lästa bok An Inquiry Into the Human Prospect (1974; Människans framtid, övers. Harry Bökstedt, Aldus 1975) intar bägge en exponentialistisk ståndpunkt.

Dvs. om inte befolkningstillväxten hejdas, lever vi i en biologisk tidsinställd bomb, enligt vad Ehrlich menar.

”Än viktigare”, skriver Heilbroner, ”är att det finns skäl för antagandet att påkänningarna av befolkningsexplosionen i tilltagande mån kommer att drabba alla stater på samma sätt oavsett om de är socialistiska eller kapitalistiska. (— ) I bägge fallen kan råvarukrig bli en tänkbar strategi.” Han tror att den enda utvägen att sätta stopp för befolkningstillväxten är maktspråk och tvångsmedel:

”Men det finns ett alternativt – och på sikt sannolikare – tillvägagångssätt att möjligen undkomma denna fasansfulla ”lösning” på överbefolkningsproblemet: uppkomsten av statsledningar som är i stånd att avbryta nedstigningen till helvetet. En regering med målmedveten ledning, en välorganiserad och omspännande partistruktur och skrupelfrihet i fråga om maktmedel har otvivelaktigt makt att hämma befolkningsöverflödet.”

Liksom Ehrlich väntar han sig en framtid präglad av ofantliga samhällsomvälvningar allt eftersom folkmängden övergår naturtillgångarna och mänskligheten barkar åt häcklefjäll. Liksom Ehrlich och Brown betraktar han födelsekontroll som det enda sättet att förebygga befolkningsökningens skadliga följder.

Vad exponentialisterna outsagt stöder sig på, är en beskrivning av ett förlopp, ett scenario. Man tilldelar där befolkningsfaktorn rollen som en oberoende variabel. Befolkningen tänkes alltså tillväxa ensam för sig utan att påverkas av andra faktorer såsom utbildning, inkomst, kulturella eller ens politiska övertygelser. Som oberoende variabel betraktas den som förbrukare i behov av mer mat och resurser än jorden rymmer. I detta scenario får alla andra variabler tillväxa i långsammare takt eller rentav gå tillbaka. Den oförminskade, opåverkade befolkningsfaktorn släpps lös i slutakten för att vålla katastrof. Om befolkningsökningen inte kan tyglas annat än med födelsekontroll eller massvält, krig och farosoter – såsom expontentialismen förutsätter som ett grundvillkor – så är användningen av auktoritära medel för att hejda ökningen, såsom Heilbroner förordar, och hans vision av den enda valmöjligheten alldeles riktig. Vi måste, förefaller det, börja handla för att hejda folkökningen.

Den exponentiella auktoritära modellens logik har haft en ödeläggande effekt på traditionella religioners, i synnerhet kyrkans, optimism och tro. Vid föreläsningar på katolska högskolor har förf. ideligen stött på präster, lärare och studenter som anammat tankegången. T o m i Indien, allt medan det obligatoriska steriliseringsprogrammet tvang åtta miljoner människor att utsätta sina könsorgan för statens kniv, försvarade en Princetonskolad jesuit den indiska regeringens ståndpunkt med åberopande av exponentialismen. En ledare för ”rätt till liv”-rörelsen i Washington bekände likaså sin tro på resonemanget.

Bortom exponentialismen

Å andra sidan finns det en växande bevismassa som utvisar den exponentiella modellen som rafsigt hopkommen. Faktiskt finns det nu en stor mängd fackmän som menar att befolkningsfaktorn, långt ifrån att vara en oberoende och okontrollerad variabel, kan hållas i styr på en social nivå. Denna nya uppfattning, som knäsattes av FN:s befolkningskonferens i Bukarest 1974, hävdar att fertiliteten hos en befolkning vilken som helst inte är oberoende utan är direkt relaterad till en mängd faktorer som åstadkommer sänkningar av födelsetal och befolkningstillväxt utan hänsyn till konstlade ingrepp överhuvudtaget. Faktiskt finns det mycket som tyder på att dessa faktorer kan sammanfattas under riktordet ”inkomst”. Allt eftersom per capita-inkomsten stiger, sjunker fertiliteten och befolkningstillväxten avtar eller slår över i minskning.

Detta resonemang är baserat på socioekonomiska variabler som kräver ganska mycket analys. Men innan vi går vidare kan det vara skäl att påpeka, att när per capita-inkomsten stiger i ett samhälle, sjunker fertilitetsnivåerna. Givetvis påverkas inte fruktbarheten för något enskilt par. Snarare visar resonemanget helt enkelt på socioekonomiska grunder att rika länder som Japan, USA och hela Europa (öst och väst) redan har låg befolkningstillväxt och på sina håll minskning. Hur enskilda inrättar sig härvidalag är alltjämt en fråga om önskemål och kroppshälsa.

Det socioekonomiska resonemanget har emellertid haft ett stort och växande antal förespråkare. Ett bakgrundsdokument vid FN:s befolkningskonferens 1974 sammanfattade den ståndpunkt som uppnåtts av u-länderna: att ekonomisk utveckling i sin tur framkallar ett demografiskt övergångsförlopp där förhållandevis oföränderliga befolkningar genomgår en trestegsprocess från ett skede av jämn tillväxt till ett skede av höga födelsetal, följt av en nedgång i födelsetal.

”Det grundläggande schemat har blivit bekant som den demografiska övergången – (a) ett begynnelseläge . . . med förhållandevis höga födelse- och dödstal, (b) under den tidiga moderniseringsprocessen uppkom betingelserna för en stegvis nedgång i mortalitetstalet. I de flesta fall sjönk inte fertiliteten … (c) Med tiden inträdde en sänkning av fertiliteten. Under inflytande av moderniseringen, familjens förändrade roll och minskad mortalitet uppkom det nya idealet med en liten familj. I och med att födelsetalen började dala, stabiliserades befolkningstillväxten först och började sedan sacka allt eftersom antalet födslar tilltog långsammare än antalet dödsfall.”

Denna trestegsövergång är baserad på ett historiskt studium av Europa och Förenta staterna. Den grundar sig på iakttagna ekonomiska och sociala effekter som förekom i Väst under 1800- och 1900-talen. Även om övergången är underkastad vissa modifikationer, är det i stort sett sant att i-länderna, inberäknat Östeuropa, har lägre födelsetal än u-länderna. Moderniseringsprocessen har nedbringat födelsetalen i Amerika och Europa; faktiskt har det varit en stadig nedgång sedan det tidiga 1800-talet. Det finns nu mycket som visar att u-länderna nu befinner sig vid punkt (b) i den demografiska övergången. Det antas att allt eftersom moderniseringsprocessen går framåt i u-länderna, de i (c) förutspådda nedgångarna i fertiliteten skall inställa sig. ”Övergången till låga nivåer i både fertilitet och mortalitet betraktas sedan som en integrerande del av den omdaning av den sociala organisationen som vanligen omtalas som modernisering.”

Såsom författarna till denna FN-broschyr om ”Befolkningsförändringar och ekonomisk och social utveckling” formulerar det: ”Den historiska erfarenheten och iakttagbara allmänna tendenser anger ett heltäckande schema som knappast kan bestridas: Varje befolkning som undergått verkningarna av social och ekonomisk modernisering, har råkat in i en demografisk evolution under vars lopp mortaliteten såväl som fertiliteten har sjunkit tvärt.” Uppfattningen om den demografiska övergången har också efter hand vunnit burskap i Förenta staterna.

U-länderna har haft mycket stark ekonomisk tillväxt och modernisering mellan 1960 och 1977. Den ekonomiska tillväxten i u-länderna var 5,1 procent under det senare årtiondet, att jämföra med 4,8 procent i i-länderna. Kännedomen om att folkökningen avtar i takt med pågående ekonomisk tillväxt och social modernisering – vilket är den demografiska övergångens innebörd – gör därför troligt att u-ländernas folkökning kan komma att planas ut.

Uppgifter som nu strömmar in till Harvard ger mycket riktigt vid handen att fertiliteten är i sjunkande. Mellan 1970 och 1977 har födelsetalen minskat med 13 procent, från 44 per tusen invånare till 37 per tusen. Trots att födelsetalen har fallit i länder med befolknings- och familjeplaneringskampanjer, anser de flesta forskare att ingen kampanj skulle fungera utan att modernisering äger rum.

Nick Eberstadt vid Harvard Center for Population Studies har skrivit att en av nyckelfaktorerna för den sjunkande fertiliteten kan bestå i förändrade uppfattningar om barn. Han citerar New York Times för den 26 mars, som återger en Bangladesh-studie som visar att föräldrar efterfrågar barn som hjälpredor i jordbruket. Men: ”ekonomisk och social utveckling kan göra barnen mindre lönsamma”.

Dr Colin Clark, ledare för Oxforduniversitetets lantbruksanstalt, tror att allt eftersom moderniseringen går framåt så kommer omläggningen till små familjer att göra ett stort antal barn onödiga och äkta par kommer att begränsa familjestorleken. Stadsboende, skolavgifter, bättre inkomster och bättre hälsovård kan göra fler familjer mera villiga att begränsa familjens storlek, enligt Clark. Hans bägge böcker Starvation and Plenty och Population Growth: The Advantages var inlägg för att ersätta exponentialist-modellen med en mera realistisk socioekonomisk modell.

Ytterligare en organisation som så smått anammat den socioekonomiska synen är Tremakts-kommissionen, en organisation som instiftats av David Rockefeller och är sammansatt av ledarna för de största multinationella företagen. Denna organisation har fastställt, i en broschyr betitlad Expanding Food Production in South and Southeast Asia, publicerad i augusti 1978, att ”blotta anförandet av befruktningsförebyggande åtgärder i u-länderna inte är tillräckligt för att nedbringa födelsetalet. Urbanisering och inkomsfördelning, åstadkommet genom industrialisering, resulterar i en höjning av giftermålsåldern och en minskning av benägenheten att skaffa barn – inkomstökningar är ägnade att sänka födelsetalet”.

Dessutom har amerikanska riksrevisionsverket i maj 1978 avgivit en berättelse där man klandrar landets biståndprogram för att alltför mycket inrikta sig på befruktningsförebyggande åtgärder och inte tillräckligt på de socioekonomiska åtgärderna. Som en följd har biståndsorganets generaldirektör, John J. Gilligan, flyttat tyngdpunkten till ekonomisk utveckling och bort från födelsekontroll som självändamål.

Fertilitet och politik

Stephen Rosenfeld, politisk chefsdirektör för The Washington Post, skrev den 28 april 1978: ”Med ett beslut som kan visa sig synnerligen ödesdigert – det påverkar hela vår planet – har Carter-administrationen i tysthet ändrat det amerikanska greppet på världens befolkningsproblem. Den har avlägsnat sig från en betoning av födelsekontroll, vilken grundades på synsättet att nyckeln till att förmå människor att skaffa färre barn är att förse dem med familjeplanerande tjänster och teknologi. Administrationen framhäver nu i stället den övergripande iden om mänsklig utveckling och tänker då att det är nödvändigt att göra människor benägna för mindre familjer och att man då får ställa i utsikt en förbättring av deras liv som helhet.”

Trots att Rosenfeld motsätter sig detta steg av skälet att ”det inte härrör från nykter analys”, har han klart angett en av de grundläggande skillnaderna mellan den exponentialistiska och den socioekonomiska skolan. Om folkmängden inte är en oberoende variabel, såsom exponentialisterna hävdar, och om folkmängd och fertilitet är beroende på modernisering och bättre inkomstfördelning, så måste nästan alla uppfattningar kring den ekonomiska utvecklingen omprövas.

Ty om den socioekonomiska modellen är riktig, så är det mest snabbverkande medlet att kontrollera folkmängden inte födelsekontroll utan påskyndad ekonomisk utveckling. Bara på det sättet kan folkmängden bringas under kontroll utan Heilbroners arrangemang med maktbud. Vad detta innebär är att folkmängden inte alls är någon oberoende variabel, utan underkastad andra faktorer som gör också den beroende. Fastän folkmängden inte är helt och hållet beroende, är den underkastad förändring. Det är inte biologin – inte heller erotiken – som avgör folkmängden.

Trots Rosenfelds förbråelse att frågan om socioekonomiska faktorer är en teori, finns det ingen som förnekar följande ”kalla fakta”: A) Födelsetalen i i-länderna har varit i sjunkande sedan början av 1800-talet i takt med moderniseringen. I USA och Europa (väst och öst) är födelsetalen nära eller under nolltillväxt. I Tyskland och Frankrike och i några ryska delrepubliker i Sovjetunionen är talet negativt och ”exponentiell nedgång i annalkande”. B) Allt eftersom moderniseringen äger rum i uländer passerar födelsetalen genom fas (b) till fas (c) i den demografiska övergången. C) Noggranna studier som utförts under kontrollerade betingelser ger vid handen att begreppet demografisk övergång kan fastställas empiriskt.

Två sådana empiriska studier publicerades i Indien i augusti 1976 i en särskild utgåva av Economic and Political Weekly av Leela Gulati och T.N. Krishnan, som analyserade sådana faktorer som kvinnornas giftermålsålder, tillgången på hälsovård, inkomst- och utbildningsnivåer. Vad bägge forskarna fann var att föräldrar i fattiga länder, som befarar att endast få barn skall överleva på grund av dålig hälsovård, uppvisar högre födelsetal än människor som bor i områden där barnens överlevnad är bättre säkerställd. Om hälsovård finns att tillgå och om kvinnorna gifter sig senare, har bättre utbildning och har tryggare inkomster, minskar behovet av barn.

Såsom Leela Gulati skrev efter en intensivstudie i delstaten Kerala: ”Vad finner vi alltså i Kerala? Enbart en omställning till högre giftermålsålder utan utbildning för kvinnor har inte sänkt barnantalet för den enskilda kvinnan. Den högre giftermålsåldern skapade kanske en gynnsammare stämning för utbildning av kvinnor. Det var emellertid minskningen av barnadödligheten, delvis betingad av omställningen i giftermålsålder men till stor del av förbättring av sjukhus- och hälsovårdsutrustning, som förbättrade överlevnaden, och detta i sin tur nedbringade födelsetalet.” Krishnan kom fram till liknande resultat.

Den springande punkten i dessa två studier är betoningen av moderniseringsfaktorerna – sent äktenskap, utbildning, hälsovård, medicinsk hjälp och barnens överlevnad – och deras påverkan av födelsetalet i delstaten Kerala i Indien, som har det lägsta födelsetalet där i landet.

Inget av dessa rön motsäger tanken på familjeplanering eller födelsekontroll för enskilda. I själva verket råder det föga tvivel om att födelsetalet i Kerala sänktes i takt med att preventivmedel blev tillgängliga. Vad studierna bestämt anger är att innan en sänkning av födelsetalet inträder så måste den socioekonomiska moderniseringen vara i gång. Den entydiga slutsatsen efter strängt studium, och inte bara teoretiserande, är att befolkningstillväxt inte är oberoende och exponentiell, utan underkastad andra faktorer som kan förändras utan tillgripande av tvångsmedel eller auktoritära regimer.

Vad sådana studier påkallar är en mera helhjärtad strävan att sänka födelsetalen indirekt genom åstadkommande av modernisering i u-länderna. Såsom ovan antytts är födelsetalen redan i färd med att falla som en följd av moderniseringen i Tredje världen. Dessutom: om man utgår från detta grepp på frågan, så råder knappast något tvivel om att folkmängden, långt ifrån att vara en exponentionell faktor såsom i de amerikanska exponentialisternas modell, snarast följer en kurva – en övergång från de moderna statiska folkmängderna genom snabb tillväxt mot ett nytt jämviktsläge och fallande tal.

Mot stabilisering

Med hänsyn till dessa faktorer nedskrives talen för befolkningstillväxt redan av demograferna. Robert McNamara, Världsbankens president, lämnade i ett tal inför Massachusetts Institute of Technology följande sammanfattning:

”Vad som tycks ha hänt i u-världen under loppet av sexårsperioden 1969-75 är att bruttofödelsetalet har gått ned med 3,9 procentenheter. Bruttodödstalet under samma period gick ned med 1,9 enheter.” Eftersom födelsetal minskar snabbare än dödstal, anmärker McNamara, ”blir resultatet att talet för den naturliga befolkningstillväxten minskade något litet”. McNamara anmärkte också att ”denna nedgång i bruttofödelsetalet var allmän och vitt utbredd. Den förekom i 77 länder av 88.”

Stödd på fakta från Population Council Data Bank uppräknade McNamara fem faktorer som påverkar fertiliteten: utbildning, hälsa, jämlik ekonomisk tillväxt, stadsbildning och kvinnans förbättrade ställning. Han drar slutsatsen att även om data inte bevisar något ”bergsäkert orsakssammanhang”, så finns det ”uppenbara samband mellan socioekonomiska faktorer, och dessa måste tas med i beräkningen”.

Med stöd av detta faktaunderlag och aktuella tal för minskningen förutspår McNamara att folkmängden lär stabilisera sig mellan 8 och 11 miljarder under de närmaste 100 åren. År 1970 beräknade demograferna att folkmängden skulle komma att fördubblas på 35 år; nu är siffran 41 år. Om talen fortsätter att sjunka, lär folkmängden inte komma att fördubblas ens på 50 år.

Emellertid finns det en rad frågor som de socioekonomiska faktorerna inte förmår besvara. Den första är social och ekonomisk. Den andra är individuell och etisk.

Med sjunkande tal kommer jordens befolkning förmodligen att öka till 8-12 miljarder människor på 100 år. Det är ovisst om jorden tål en så stor folkmängd. Kan moderniseringen fortgå i u-länderna med tanke på bristande resurser och den skada som redan tillfogats miljön?

Även om det inte finns några enkla svar på den frågan, blir det allmänna svaret att om inte modernisering äger rum så kommer det inte att ske någon minskning av födelsetalet annat än genom en malthusiansk katastrof. Moderniseringen tycks vara oundgänglig om bättre hälsa och bättre inkomstnivåer, utbildning och sociala förändringar skall bli verklighet. Med andra ord, vad som skall avgöras är vilka resurser som behövs för att åstadkomma modernisering.

För det andra finns det ett behov att ifrågasätta själva meningen med resurser. Exempelvis har man i USA sedan gammalt lagt vikt vid energiutnyttjande, arbetsbesparande anordningar. I u-länder och t o m i USA kan arbetsutnyttjande, energibesparande anordningar bli aktuella som tekniska nyvinningar. På liknande sätt börjar alternativa teknologier redan ta i bruk energikällor som fusion, fission, solstrålning och biomassa. Liknande omläggningar av kraftförsörjningen kan väntas i u-världen.

Av dessa smakprov framgår att mycket arbete redan ägnas åt alternativa kapital- och energibesparande processer som måste studeras ingående innan man uttalar sig om ifall en världsbefolkning på 8-12 miljarder människor är uthärdlig. Exemplen visar i alla händelser att sådan teknologi finns tillgänglig och att sådana anordningar sparar miljön och inte helt enkelt förbrukar den.

Så även om mycket återstår att göra, i första hand när det gäller ändamålsenliga teknologier, står det klart att den socioekonomiska befolkningssynen representerar ett alternativ till det exponentialistiska greppet. Men det krävs jämsides därmed ett engagemang för att driva igenom program som leder till ekonomisk och social utveckling i Tredje världen. Ty om det socioekonomiska scenariet fungerar, så är det en oavvislig fordran att uppbjuda alla krafter för att driva på utvecklingen.

Ett tänkbart svar

Medvetandet om befolkningsproblemen har riktat hela världens uppmärksamhet mot fortplantningen, som nu inte framstår som någon sexualförrättning rätt och slätt utan som ett skeende för sig. Barnalstring har kommit att ha en etisk, social och politisk betydelse över och bortom begäret. Ingen debattfråga har väl så fäst världens uppmärksamhet vid könsaktens betydelse som just befolkningsfrågan. Ja, i en mycket ovanlig bemärkelse har avlandet blivit mera betydelsemättat, mera avgörande än någonsin tidigare. Det är inte utan att barnalstring i den moderna världen fått en sakral karaktär ej olik den som läres av kyrkan.

Redan märks en reaktion mot utsvävande sexuella vågstycken, smutslitteratur, abort och födelsekontroll. Pillrets och spiralens skadlighet liksom gummiskyddens och skumpreparatens tarvlighet gör att man nu inte bara letar efter bättre preventivmedel utan också försöker lägga könsförhållandena på en annan bog genom kärlek, gemensamhet och ansvarskänsla.

Denna nya medvetenhet, som redan kommer till uttryck i västvärlden, frågar efter en kyskhetens och celibatets etik som bygger inte bara på sublimering utan på värdenas positiva grund. Renlevnaden medför positiva sociala fördelar lika väl som positiva andliga fördelar. Som livsstilar är dessa vanor frigörande och utvecklande på sätt som man hittills inte begripit. Fattandet av tjänande, av andligt uppvaknande och högre kunskap sprider sig snabbt idag i ett samhälle som fått sitt lystmäte av könsutlevelse.

På en bas av individuell etik måste kyrkan erbjuda vad den alltid har erbjudit: en alternativ livsstil till åtskillnad från världen sådan den är – i världen men icke av världen. Endast i denna bemärkelse antar fortplantning och könsdrift ett nytt perspektiv och kyskhet och celibat blir sociala lika väl som individuella andliga värden.

I ett sådant sammanhang finns det en social och politisk klyfta mellan exponentialister och socioekonomer, eftersom deras slutsatser för åt skilda håll. För de förra blir biologin en deus ex machina för den liberala socioekonomiska modellen; biologin är i likhet med andra variabler själv underkastad regler och lagar. I den första blir samhället räddhågat och auktoritärt, medan det i den liberala socioekonomiska modellen måste syfta till andliga och liberala värden i ett sammanhang av modernisering.

Bägge modellerna ställs inför ofantliga utmaningar. Men i den liberala lösningen, som är grundad på hopp och inte förtvivlan, är det fara i dröjsmål. Ty om inte liberalerna uppnår sina syften genom beslutsamma strävanden att åstadkomma både en moderniserad och utvecklad tredje värld och en andlig anpassning till den moderna världen, kommer den förra gruppen, expontentialisterna, att sätta sina auktoritära principer i verket.

Slagfärdigt och med blanka vapen utkämpas denna meningsstrid i Amerika, där tills nyligen nästan alla Malthus’ sentida anhängare varit obestridda herrar på täppan. Endast genom uthållighet kan man stilla deras vittgående farhågor, och endast genom att räkna på deras redlighet som vetenskapsmän har vi utsikt att på basen av de vetenskapliga data de egenhändigt hopat övertyga dem om att den demografiska övergången verkligen försiggår.

Vad som återstår att se är om det finns några skäl att animera västländer och oljestater att fullfölja den ekonomiska utvecklingen. Har Väst någon ytterligare anledning än befolkningsfrågan – eget välförstått intresse om inte annat – att satsa på modernisering?

Svaret är att dessa nya grepp på den ekonomiska utvecklingen, grundade på folkmängd, ekonomisk egennytta och allmän medvetenhet om behovet att skapa en ny ekonomisk världsordning samlar allt fler anhängare. Dessa nya faktorer kommer att tas upp i nästa artikel i denna serie.

(Forst. i nästa nummer.)