De kristna i Irak, alla olika grupper,1 är de en rest av minoriteter som antingen lämnar landet eller dör i det stora krig som nu utkämpas på Iraks territorium, eller är de levande kyrkor, med rötter i de bibliska och apostoliska traditionerna från Jerusalem, Antiochia och Mesopotamien och arvtagare till ett andligt och teologiskt arv? Är de ett främmande inslag i den arabisk-muslimska världen, förbundna med moderna korståg och den amerikanska övermakten, eller är de österländska kyrkor som sedan tusentals år har sina rötter i Mellanösterns historia och geografi? Vilken förlust det skulle vara för islam, för västvärlden och för Israel om kristenheten i Irak skulle försvinna! Ska minoriteterna i Mellanöstern betala priset för globaliseringen och för det man kallar ”civilisationernas kamp”? Eller kan tvärtom deras närvaro tvärs igenom alla historiens skiftningar vara ett tecken på hopp, respekt och rättvisa för hela världen?
Med dessa frågor kommer vi rakt in i problemets kärna. Liksom efter folkmordet på armenierna 1915, som också berörde assyrier, kaldéer och syrianer, har kriget i Irak, efter Saddam Husseins fall i april 2003, utlöst förföljelser mot kristna som tvingat dem att lämna Irak och söka skydd i Jordanien, Syrien, Libanon och Turkiet.2
Attacker mot kyrkor och mot biskopssätena i Bagdad och i Mosul, kidnappningar av kristna, bland dem ärkebiskopen av Mosul (senare återfunnen död), massakrer på ordensmedlemmar, präster och diakoner, påtryckningar mot de kristna i stadsdelen Dora i Bagdad att de ska betala jizya (en skatt enligt muslimsk lag för icke-muslimer) eller också lämna sina hus. Varje sådan våldshandling mot någon kristen framkallar en flod av flyende från Basra, Bagdad, Mosul och Kirkuk, fyra stora städer där de kristna alltid har levt i fred med de stora religiösa och etniska grupperna i Irak: shiiter, sunniter, kurder och turkmener. Man stänger kyrkor av säkerhetsskäl, prästseminariet i Bagdad och den teologiska fakulteten Babel College har flyttat till norra delen av landet, till Kurdistan. Det sägs att hälften av Iraks kristna redan har lämnat sina hem, en fjärdedel till norra Irak (Kurdistan) och den andra fjärdedelen till grannländerna Jordanien, Syrien, Libanon och Turkiet,3 i väntan på att kunna emigrera till länder som kan ge dem säkerhet, frihet och välstånd.
Och ändå, genom alla svårigheter som det irakiska folket har gått igenom, konflikten mellan statsmakten och kurderna i norr, de inre motsättningarna inom makteliten och slutligen kriget med Iran och ockupationen av Kuwait, med dess negativa följder, märker man att det irakiska folket och särskilt de kristna, har en stark känsla för sitt land. Det är påtagligt att de kristna i Irak är fullt ut irakier och kristna på djupet. När jag har träffat dem, både i Irak och som flyktingar i stort antal i Syrien, har jag märkt en starkt uttalad dubbel tillhörighet: de är verkligen kristna och sanna irakier. När det gäller dessa kristna har vi inte rätt att tala om inkulturation, därför att de är hemma hos sig sedan begynnelsen, och de har erövrat ett sätt att vara som innefattar en stolthet över sin religiösa tillhörighet, en stor förmåga till integration – de är fullt ut medborgare – och har utvecklat en stor frihet i sitt umgänge med alla olika grupper bland medborgarna i sitt land, utan att tolerera förföljelser och utan att förakta någon annan. Det är visserligen så i ett land med muslimsk majoritet att de kristna enligt muslimsk lag är dhimmi,4 men i Irak har de kristna bejakat sin situation utan att låta sin trosidentitet påverkas. Det tycks mig vara ett integrationens mästerverk att kunna förbli sig själv samtidigt som man respekterar den andre ända dithän att man tar till sig det bästa i dennes kultur och religion.5 De kristna i Irak vittnar om en obrottslig trofasthet gentemot sitt land, samtidigt som de lider mycket av krigets förstörelse och förluster, och det beror på att kriget gör att de berövas en skatt, nämligen sin egen identitet, så rik på historia, visdom och levnadskonst. Denna identitet har djupa bibliska rötter, som går ända tillbaka till historien om Abraham, samtidigt som den idag gestaltas genom sin förmåga till lyssnande och dialog med den arabisk-muslimska världen.
För att bättre förstå de kristna irakiernas verklighet, låt oss kort påminna oss deras historia. Det är givetvis svårt att täcka två årtusenden inom ramen för en artikel. Men jag ska försöka stanna inför de historiska aspekter som är särskilt viktiga för att kunna förklara den verklighet som Iraks kristna lever i idag.
Historia och geografi
För att förstå Irak igår och idag måste man börja med dess geografi. Sedan antiken har historiker urskilt tre regioner i det vi idag kallar Mellanöstern, nämligen Mesopotamien, Kanaan (Fenicien-Syrien) och Egypten. Medan Egypten och Kanaan ligger vid Medelhavet, i riktning mot den grekisk-romerska kulturen, så ligger däremot Mesopotamien vid Eufrat och Tigris och är vänt mot Asien. Det innebar också att de kristna i Irak från begynnelsen har varit präglade av en strävan efter viss autonomi, som fick dem både att avlägsna sig från Antiochia och Bysans och att missionera i riktning mot Indien och Kina.
Under det fjärde århundradet överlevde kyrkan i Irak, som då kallades ”kyrkan i Persien”, förföljelser under Shapour II, och uppnådde sin religiösa autonomi under ledning av en patriark med säte i Ktesifon. Vid konciliet i Efesos år 431 är den österländska kyrkan i centrum av de kristologiska strider som leder till dess isolering på grund av anklagelser för nestorianism. Denna autonoma situation inspirerar kyrkan att sprida evangeliet ända till bortre Asien. Idag finner många kyrkohistoriker i den österländska kyrkans expansion från sjätte till tolfte seklet en förebild för inkulturation, före de latinska missionärernas ankomst till Indien och Kina. Denna missionsverksamhet, med översättning av den kristna tron till de olika folkens språk, verkar vänta på kyrkohistoriska specialister för att bli bättre studerad och förstådd.
Efter att ha spritt evangeliet i Indien och Kina når den österländska kyrkan sin höjdpunkt under abbasidernas styre i Bagdad (750–861). I islams tidiga historia kan man inte gå förbi umayyaderna i Damaskus (660–750) och abbasiderna i Bagdad. Och under dessa två perioder spelade de kristna en betydelsefull roll i det intellektuella livet, inom flera olika områden: filosofi, medicin, administration. I Bagdad bidrog nestorianska och jakobitiska kristna till översättningar av den grekiska tanken till arabiska; de hade redan tidigare fört över den till syriska i sina skolor i Nisib och Edessa. Det finns listor över kristna läkare och det finns familjer som genom sitt vetande utmärkte sig i kalifernas tjänst. På så sätt bidrog de till den arabiska humanismen. Också i detta finns en modell för integration: dessa visa syrisktalande kristna, och diakoner som var avdelade för sin kyrkas liturgi, ägnade sig samtidigt åt filosofiska reflektioner och medicinsk vetenskap. Det finns exempel på patriarker och biskopar som blev inbjudna att diskutera teologiska frågor i kalifens närvaro.
Detta är de irakiska kristnas guldålder. Provinserna och biskopssätena blir allt fler och sträcker sig under den store patriarken Timoteos I (780–823) genom hela Asien, ända till Mongoliet. Medan de arbetar tillsammans med abbasidiska araber hoppas de orientaliska kristna under en period på 1200- och 1300-talen att kunna omvända mongolerna till kristendomen. Men mongolernas överhuvud bestämmer sig slutligen för att ansluta sig till den religion som de flesta av hans undersåtar följer, och det är islam. Där slutar drömmen om en kristen mongolisk stat.
Med Timur Lenks erövringar följer efter 1363 en utrotningsperiod (nestorianer och syrianer i Centralasien och bortre Asien kan ha varit upp emot 70 miljoner) som så småningom når fram till Mesopotamien. När han intar Bagdad 1392 försvinner kristendomen från området för två hundra år framåt. De orientaliska kristna tar definitivt sin tillflykt till bergstrakterna på gränsen mellan turkar och perser, där de 1451 upprättar en teokratisk stat. Patriarkatet blir ärftligt enligt ett beslut av patriarken Simon IV (1437–1477).6
År 1534 införlivas Mesopotamien i det ottomanska riket, och villkoren i fredsavtalet genomförs i provinsen under överinseende av Frankrike som är meduntecknare till fredsavtalet. Rom återknyter kontakten med den österländska kyrkan genom att skicka kapucinbröder som missionärer till Diyarbakir.
Yohanna Soulaqa väljs till patriark av några biskopar och bekräftas 1553 av påven Julius III; därigenom föds den kaldeiska kyrkan som är unierad med Rom. Genom denna union delas den österländska kyrkan mellan kaldéer (katoliker) och assyrier (skilda från Rom).
Vi måste avsluta denna historiska skiss med händelser i den moderna tid som börjar med folkmordet 1915 och leder fram till idag, till det som numera kallas kriget i Irak. Det talas med rätta om folkmord 1915 på de huvudsakligen kristna armenierna, utfört av turkar och kurder. Men många andra kristna – kaldéer, assyrier, syrianer, jakobiter och katoliker – blev också dödade. Vad gäller kristna från den österländska kyrkan sägs det att hälften av de troende (70 000) dödades. Dominikanen Jacques Rhétoré blev ögonvittne till massakern i Mardin och i hans nyligen utgivna dagbok kan man finna mycket ny information.7
När vi idag ser de kristna familjerna fly från Irak och komma till Jordanien, Syrien, Libanon och Turkiet går tanken hundra år bakåt i tiden och vi läser i deras plågade ansikten samma upplevelse som våra föräldrar och far- och morföräldrar hade 1915. Genom massakern 1915 försvann fyra biskopssäten i Turkiet: Mardin, Diyarbakir, Siirt, Jazirat ibn Omar, fyra unga biskopar dödades (Abbi Chér, Thomas Audo, Yacoub Oraha, Thomas Racho), och ett femtiotal präster blev martyrer.
Vi kan inte förbigå händelserna 1933, vilka speciellt gäller assyrierna. Detta år gjorde assyrierna i bergen i norra Irak uppror, med stöd av engelsmännen, för att kräva en autonom assyrisk regering. Men assyrierna övergavs av engelsmännen och upproret slogs ned av den irakiska armén. Fransmännen, som hade makten i Syrien, tog emot dem i regionen kring floden Khabour, och där bor de fortfarande i trettiosex assyriska byar.
De kristna i det moderna Irak
Från den nya irakiska statens självständighet 1933 har de kristna i Irak, särskilt assyrierna och kaldéerna, delat sig i två tendenser: assyrierna präglas framför allt av en politisk nationalism, medan kaldéerna, på grund av sin förbindelse med Rom, betraktar sig själva som lojala medborgare, samtidigt som de har ett stöd i sin tillhörighet till den universella katolska kyrkan.
Ännu idag präglas assyrierna av tanken på en kyrkonation, lite på samma sätt som armenierna, även om de aldrig, på kristen bas, har utgjort en väldefinierad nation; de har alltid varit medborgare i de stora riken som styrt över Irak.8 Denna situation stärker den politiska och nationella delen av ledningen i den assyriska kyrkan. Genom sin attityd vill assyrierna försvara sin särart som orientaliska kristna, arvtagare till den apostoliska traditionen och med arameiskan som språk, samma språk som Kristus själv talade. Både bland emigranterna, som blir allt fler, och i Irak och i länderna i Mellanöstern (Syrien, Libanon, Iran) utmärker sig assyrierna genom en obrottslig trofasthet mot sitt språk, sin liturgi och sin historia. Tillsammans med andra kristna som talar det syriska språket försvarar de tanken på en assyrisk nation.
Om man så jämför med den kaldeiska kyrkan, som är en systerkyrka, framgår den grundläggande teologiska inriktningen. Först måste man påminna sig att större delen av det kaldeiska prästerskapet utbildas vid patriarkatets prästseminarium, som leds av franska dominikaner, och vid olika universitet i Rom. Dessutom har den kaldeiska kyrkan tagit starkt intryck av Andra Vatikankonciliets bild av kyrkan som en communio (gemenskap) och av konciliets ekumeniska engagemang. Också den kaldeiska kyrkan präglas starkt av trofasthet mot sina språkliga, liturgiska, geografiska och historiska särdrag, men också av sin gemenskap med Rom och sin öppenhet för det universella. Trots alla konflikter som vissa kaldeiska kyrkoledare har haft med påvestolen – särskilt patriarken Joseph Audo9 – så kvarstår det faktum att den kaldeiska kyrkan har sin egen identitet, vad gäller teologi, patristik och liturgi, som hon har förmågan att berika andra kyrkor med, samtidigt som hon själv kan ösa ur den universella kyrkans källor.
De lidanden som de kristna i Irak, och alla irakier, går igenom påverkar alla kristna i Mellanöstern, i det heliga landet (Palestina och Israel), i Syrien, Libanon, Egypten, Iran och Turkiet. Går dessa österländska kyrkor mot sitt slut, som Jean-Pierre Valognes förutspådde i sin bok Vie et mort des chrétiens d’Orient (”Liv och död för Österns kristna”, Fayard, Frankrike 1994), och är lösningen att förbereda kommande generationer på att emigrera till lugnare länder? Det kanske är den lösning som politiker och diplomater vill föreslå. Men kyrkan vill, samtidigt som hon är uppmärksam på människornas nöd, sträva efter att skapa en framtid med fred och rättvisa, inte bara för sina trogna utan för alla som förtjänar namnet människa.
Amerikanerna har fört fram en plan på en oberoende administration för Ninive-platån, där de kristna skulle kunna samlas ihop, men mot den har kyrkan i Irak svarat med sin målmedvetna vilja att tillhöra ett sammanhållet Irak. De kristna väljer att leva som bröder med alla, med shiiter och sunniter, med kurder och turkmener. Genom detta val uppmanar kyrkan de kristna att välja irakiskt medborgarskap och sträva efter en rättsstat. Genom detta beteende bidrar de kristna, fast de är en minoritet, till försoning och sammanhållning i Irak.
Eftersom de är experter på att leva tillsammans med alla muslimska riktningar och alla olika etniska grupper i Irak – särskilt kurder och turkmener – kan de kristna vara ett redskap för försoning och bereda en väg för dialog mellan islam och den moderna världen.
De kristna i Irak, liksom i hela Mellanöstern, måste vara medvetna om den kallelse som är deras idag. Det är i prövningens stund som vi kan proklamera livets budskap och visa på en möjlig framtid för människorna runt omkring oss. Om man drömmer om ett liv i bekvämlighet, om man emigrerar för att undkomma svårigheter och väljer enkla lösningar, väljer en värld av frestelser och egoistisk trygghet, skulle livet fortfarande verkligen tilltala oss?
Det tjugonde århundradets kristna har bevittnat två världskrig och genomlevt dödliga totalitära regimer. De kristna i Irak har försvarat de blomstrande demokratierna i västvärlden. De är öppna mot den moderna världen och dess förnuft, de har lärt sig att leva i pluralistiska samhällen och att stödja respekten för olikheter. I Europa bygger man sin enhet och kyrkan påminner om att denna inte kan grundas endast på ekonomisk effektivitet utan också behöver andliga värden, som har sin bas i det bibliska budskapet.
De österländska kristna är också arvtagare till dessa intellektuella och politiska erfarenheter. De kan ösa ur detta humanistiska arv för att komma i dialog med den arabiska och muslimska världen. Om de kristna, som redan är integrerade i denna arabiska och muslimska kultur, skulle överge dessa platser, vem skulle kunna ersätta dem? Att ge sig av och lämna platsen till någon annan, att emigrera, att välja en mer omedelbar lycka, det skulle vara att förråda sin kallelse och spela alla fundamentalister i händerna. Visst finns det grupper i den arabisk-muslims-ka världen som väljer extremismen. Det kan få oss att förtvivla. Men i islam finns också en strävan efter rättvisa, en längtan att leva värdigt som bröder tillsammans, en törst efter att bli erkänd och respekterad, och en rädsla för en destruktiv modernitet.
Här måste vi vända oss till de lärdomar vi samlat genom historien, så att de svårigheter vi ser resa sig framför oss idag inte skymmer skogen för alla träd. Historien i den arabiskt-muslimska världen visar att de kristna alltid har kunnat välja en medlandets och förnuftets position i denna historias avgörande stunder. Vi har redan påpekat detta vad gäller umayyadernas och abbasidernas epok, och man kan lägga till den muslimska renässansen under slutet av 1800-talet. Via förnuftet och kulturen har de kristna kunnat vara vittnen och försvarare av frihet både för sig själva och för andra. Med respekt för de andras lagar – och här gäller det framför allt Koranens lagar – har de kristna haft möjlighet att öppna ett fält av frihet där olikheter har kunnat andas fritt och växa.
De österländska kristna – och de irakiska kristna bland dem – behöver uppmuntran och stöd i sin uppgift av de kristna i västerlandet. Den katolska kyrkan gör verkligen allt, också genom sin diplomati och sina sociala insatser, för att stärka denna kallelse och försvara denna identitet. Välvilliga signaler från deras muslimska bröder, liksom en muslimsk röst som balanserat och respektfullt talar till dem, skulle starkt kunna hjälpa till att lägga grunden för rättsstater i Mellanöstern.
Som avslutning vill jag citera påven Benedictus XVI som sade följande år 2004, när han var kardinal Joseph Ratzinger och prefekt för Troskongregationen:
”Jag menar att fundamentalismens tillväxt är, åtminstone till en del, framkallad av en okänslig och obeveklig sekularism. Fundamentalismen förkastar en värld som förnekar Gud och respekten för det heliga, en värld som känner sig fullständigt autonom och inte erkänner några medfödda lagar för människan, som vill göra om människan efter sina egna tankemönster. Denna förlust av känslan för det heliga och av respekten för den andre framkallar en känsla av självförsvar inom den arabiska och muslimska världen. Ett djupt känt förakt tar form gentemot den människans dekadens som man ser i förlusten av känslan för det övernaturliga. Den absolutistiska sekularismen är alltså inte ett svar på fundamentalismens fruktansvärda utmaning. Endast en genomtänkt religiös inställning, i djup enighet med förnuftet, kan möta och moderera denna radikalism och hjälpa oss att finna balans i dialogen mellan kulturerna.”
Ja, i det förflutna har de kristna i Irak, som andra österländska kristna, blivit experter på dialog mellan kulturerna. Det finns ingen anledning att avbryta detta utbyte i lidandets stund. Tvärtom måste vi ge det nya former för att överleva och kunna ge liv till andra.
Översättning: Björn Hjalmarsson
Monsignor Antoine Audo är jesuit och kaldeisk biskop i Aleppo, Syrien.
Noter
1. Denna statistik kan ge en uppfattning om de olika kyrkorna i Irak. Man måste minnas att det är de kaldeiska-assyriska och syrianska kyrkorna som är närvarande i Irak sedan kristenhetens början: katolska kaldéer 425 000, assyrier 50 000, katolska syrianer 60 000, jakobitiska syrianer 55 000, ortodoxa armenier 17 000, katolska armenier 3 000, latinare 4 000, protestanter 6 000, grekisk-ortodoxa 500, grekisk-katolska 350, ortodoxa kopter 200, anglikaner 200.
2. Också bland de många irakiska flyktingarna i Sverige är ju de kristna en betydande grupp (ö.a.).
3. Följande antal har angetts för kristna flyktingar i grannländerna: Syrien 70 000, Jordanien 15 000, Libanon 5 000, Turkiet 3 000.
4. Dhimma: den situation som Bokens folk (judar och kristna) lever i under muslimsk styre. Det innebär bestämda rättigheter och skyldigheter. Den som är i denna situation är dhimmi.
5. Detta gäller för övrigt de flesta kristna i Mellanöstern.
6. Ärftligt patriarkat: de orientaliska kristna valde ett ärftligt patriarkat med både världslig och andlig makt för att överleva i en situation dominerad av islam och mäktiga klaner. De kristna som 1553 förenade sig med Rom angav sitt motstånd mot det ärftliga patriarkatet som en anledning.
7. Les chrétiens aux bêtes! Jacques Rhétoré. Cerf 2005.
8. I dagens assyriska nationalism finns det givetvis en anknytning till de assyrisk-kaldeiska riken som fanns under första årtusendet före Kristus.
9. Joseph Audo (1790–1878). Han försvarade de orientaliska kyrkornas rättigheter vid Första Vatikankonciliet och gjorde anspråk på överhöghet över de syrisk-malabariskt kristna i Indien.