Vi kan ange en ny tideräkning från den tid då mänskligheten har möjlighet till sin egen utplåning, då stora teknologiska och industriella framgångar också förde oss in i en tid av existentiell oro eller ångest.
Vi har lämnat ett århundrade där mänskligheten genomlevde två världskrig. Samma århundrade såg framställningen av den första atombomben och detonationerna över Hiroshima och Nagasaki. Det förde med sig årtionden av kapprustning och en rädsla för att en konflikt skulle kunna utlösa skrämmande kärnvapenkrig mellan supermakterna.
Känslan av ett akut överlevnadshot från kärnvapen har i dag ersatts av andra hot. Klimathotet har utlöst motsvarande rädslor och oro för mänsklighetens överlevnad.
Det finns en natt som är mer betydelsefull än alla andra ångestnätter i historien, i de berättelser som vår kulturkrets upprepat under ett par årtusenden, i vår egen existentiella medvetenhet. Det är natten då Jesus våndades i Getsemane. När han ropade ut sin förtvivlan och hoppades på Guds svar, men istället tycktes mötas av Guds tystnad. Det är kanske en av de gånger han kommer oss närmast.
Nu upplever vi något av mänsklighetens Getsemane-natt.
Bättre utan människan?
Spelar det någon roll om människan lever på jorden eller om hon försvinner?
Ibland skymtar föreställningen att det kanske till och med skulle vara bättre för naturen om människan inte överlevde. I augusti förra året publicerade Dagens Nyheter ett stort reportage under rubriken ”Jorden klarar sig bra utan mänskligt liv”. Det är ett suggestivt reportage som är grundat på boken The World Without Us av Alan Weisman. Artikeln slutar med formuleringarna: ”Jorden skulle klara sig bra utan oss. En rymdvarelse som kom hit om ett par hundra tusen år skulle inte se mycket som tydde på att ett gäng primater en gång trodde att de var planetens herrar. Ur ett geologiskt perspektiv skulle planeten glömma bort oss nästan skrämmande fort.”
Vi kan också fråga oss: Har inte naturen själv en inneboende förmåga till etisk vägledning? Titta på djurens ändamålsenliga beteende, till exempel den modersinstinkt vi kan se hos en djurhona med sina ungar.
Men djur dödar också sina ungar. Det är en påminnelse om att möjligheten till moralisk åtskillnad mellan rätt och fel, ont och gott, respekt och förakt, inte har sitt ursprung i naturen eller biologin. Den kan inte skilja mellan det man kan och det man bör. I biologin är det som det är. Där råder moralisk blindhet. Frihet och ansvar, solidaritet och skydd för den svage, försoning med fiender, omtanke och kärlek för döende – det är alltsammans förhållningssätt som inte hämtas ur biologin utan ur människornas värld.
Människan som moraliskt subjekt
Filosofen Hans Jonas har belyst att människan som moraliskt subjekt har sin egen alldeles avgörande betydelse. Han emigrerade från Tyskland när nazisterna kom till makten 1933. När han kom tillbaka tolv år senare var det som medlem i den brittiska armén. Hans pappa hade avlidit, hans mamma var en av alla dem som dog i Auschwitz. Hans erfarenhet, som är en del av en generations och en tidsålders erfarenhet, blev jordmånen för att ställa grundläggande etiska frågor.
Hans Jonas menar att människans uppdrag att bära ansvar kommer ur hennes ursprungliga erfarenhet. Och erfarenheten av ansvar förutsätter och förstärker förmågan att bära det. Det har ett etiskt värde i sig. En värld med varelser som kan bära ansvar och göra moralisk åtskillnad är bättre än en värld utan dem.
Människan är jordklotets enda moraliska subjekt. Det ger henne också ansvar att fortsätta sin existens. Människan har visserligen möjlighet till kollektiv självutplåning, men hon har ingen moralisk rätt till den.
Enligt traditionell etik kan människans ansvar inte utsträckas till det som inte går att föreställa sig. Ingen kan hållas ansvarig för i tid och rum avlägsna konsekvenser av en välmenad eller välöverlagd handling. Men idag kan våra handlingar få följder som är omöjliga att i förväg föreställa sig och som kan träffa helt andra delar av jordklotet eller människor i långt senare släktled. Konsekvenserna för naturen kan också bli av helt andra dimensioner.
Därför behövs en etik som utvidgas från ansvar enbart för nu levande medmänniskor till ansvar för hela naturen, för människor i andra världsdelar vi aldrig kommer att känna och för människor i kommande generationer, som vi aldrig kommer att komma i kontakt med. Det utvidgade ansvaret gäller också för konsekvenser mänskligheten hittills aldrig upplevt och som vi därför knappt kan föreställa oss.
Hans Jonas talar om hur ”produktionens sfär” – teknologin och den industriella utvecklingen – blivit grundläggande för vår kultur, och menar att ”då måste moralitet tränga in i produktionens sfär, … och detta måste ske i form av offentlig politik”. Och han säger: ”Förr i tiden hade offentlig politik aldrig att göra med frågor med sådan räckvidd och sådan tidsrymd. … I själva verket förändrar det mänskliga handlandets förändrade väsen också politikens grundväsen.”
Denna utveckling möjliggör ett helt nytt paradigm. Det visar sig genom etikens insikt om ansvar. Och genom vår djupt kända kärlek till naturen – och till medmänniskor som vi aldrig har träffat, men som vi hör samman med just därför att vi är människor.
Vi är kallade att ingripa för att rädda oss undan klimatförstöringens och miljöförstöringens katastrofala följder redan av rent rationella skäl. Vetenskapen belägger det och ekonomiska analyser bekräftar det. Vi har övertygande argument för att det ligger i vårt egenintresse att ändra kurs. Men grunden för en bred samling till skydd för miljön, klimatet och våra stora ekosystem måste också söka djupare rötter än så. På ett djupare plan måste vi vägledas av etiska och moraliska principer: i en känsla av ansvar för kommande generationer, i social medkänsla med jordens fattiga och sårbara och i övertygelsen om vår uppgift att förvalta och vårda naturen.
Med det som utgångspunkt går det att formulera en annan etisk vägledning än den som fört oss till förstörelsens brant.
Ansvar, solidaritet och förvaltarskap
För det första har vi ansvar för våra efterkommande – ansvarets princip. Redan för 20 år sedan angav den Brundtlandkommission som FN tillsatt i Vår gemensamma framtid att vi behöver en utveckling som ”tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. Kommissionen skrev vidare att ”hållbar utveckling innebär gränser eller begränsningar … gränser som sätts av dagens teknologi och samhällsorganisation, av naturresurser och av biosfärens förmåga att tåla effekterna av människans olika verksamheter”.
För det andra krävs medkänsla med de fattigare och mer sårbara – solidaritetens princip. Principen hänger samman med social rättvisa. Som FN:s klimatkonvention bekräftar, är vårt ansvar ”gemensamt, men olika”. Gemensamt eftersom vi alla drabbas av klimatförstöringens konsekvenser och vi alla har ett ansvar. Olika eftersom den rika delen av världen har lagt beslag på den ojämförligt största delen av jordens koldioxidutrymme och därmed köpt sig ekonomisk standard för klimatförstöring. Därför måste den rika delen av världen nu ta ledningen i minskningen och gå före, göra mest och betala för konsekvenserna.
För det tredje krävs vishet att vårda våra gemensamma tillgångar i naturen – förvaltarskapets princip. Vi har inte bara friheten att använda naturens tillgångar, vi har också skyldigheten att ge arvet vidare till nästa generation. Allt vad vi tar ut ur naturens kretslopp måste till sist också återföras till naturens kretslopp, vi måste vara lika villiga att ge som att ta. Det innebär att bruka utan att förbruka.
Artikelförfattaren är miljöminister.