”I ett par tusen år har kristendomens ljus brunnit över Europa. Håller flamman på att dö, släckt av moderna tider? Har européerna kört ut Gud på ett stickspår, eller betyder Gud ännu något för oss? Har vi en gemensam tro? Binder kristendomen oss samman? Detta är jakten på Europas kristna arv i Herrens år 2006.” Med dessa frågor inleds varje avsnitt av den danska serien Trons Europa, som nu under våren också sänds i SVT 2, där reportern Vagn Olsen givit sig ut på spaning runtom i Europa. Är det fortfarande kristet idag – eller postkristet? Frågorna bidrar även till att specificera den egentligen alltför vittfamnande titeln – som rimligen borde ha kunnat omfatta också åtminstone judendom och islam – till att gälla blott och bart det kristna Europa. Avgränsningen är samtidigt nog så rimlig, inte minst med tanke på att serien tillkom just i spåren av den stundtals tämligen högröstade EU-debatten om huruvida det borde införas en referens till kristendom eller kristen tradition i själva EU-författningen. I serien har tittarna fått möta Polen och Tjeckien – två grannländer tillika motpoler, där det ena har den största andelen troende medan det andra rymmer ett ytterligt fåtal. Här har funnits inslag om kyrkans sociala verksamhet i olika länder. Här har skillnaderna mellan katolicism och protestantism nagelfarits – men i all synnerhet också skillnaderna i påskfirandet mellan olika kristna traditioner. Här väntar ännu inslag om kyrkan i kris – såväl om tomma kyrkor som kyrkor till försäljning – liksom om kyrkans blomstring på sina håll, som i Taizé, självklar mötesplats för unga européer från olika kristna trossamfund. Eller om hur tron traderas från generation till generation, både i Ryssland och Sverige.
I centrum för serien stod just de bägge avsnitten om påskfirandet, från tre öar som också representerar varsin kristen tradition: det ortodoxa Patmos, det katolska Sicilien och det lutherska Samsø. På Patmos går människor man ur huse till skärtorsdagens procession, följd av en iscensättning på torget av Johannesklostrets munkar, med bland annat symbolisk fottvagning. På Sicilien är det traditionell skärtorsdagsliturgi med fottvagning och nattlig tillbedjan, följd av långfredagsprocession dit hela byn ansluter. På Samsø är det festmåltid: församlingen äter påskalammet med liturgiska förtecken i kyrkan, där också själva nattvardsfirandet och läsningen av Jesu avskedstal införlivats i helheten. Tre vitt skilda traditioner, till synes oförenliga, och förenade med olika förhållningssätt till liturgi och vardagsliv. På Patmos och Sicilien tycks allt vara samma sak. Gudstjänsterna och festmåltiderna i hemmen, särskilt när påskglädjen väl brutit ut, går i varandra. Det ena kan inte tänkas utan det andra. På Samsø är kontrasten större: de troendes gemenskap i kyrkan på skärtorsdagen må vara en sak, men ute på gatan talar de flesta snarare om sina högst individuella sätt att fira påsk – till exempel genom vedhuggning, och helst åtminstone på armslängds avstånd från kyrkan. Men sammantaget lyfte dessa påskavsnitt ändå, mer än något annat, fram tron just som gemenskap och praktik, oberoende av var och hur den först blivit till. Likheterna i trons själva grundförutsättningar är trots allt viktigast, hur påtagliga skillnaderna i kulturell tradition däromkring än må vara.
Det avsnitt av Trons Europa som sändes i SVT på påskafton var dock föga insmickrande. Här behandlades den katolska kyrkans problem i olika dimensioner: halvtomma prästseminarier, motstånd mot celibatet, kvinnor som iscensatt sin egen vigning och följaktligen exkommunicerats, kritiska frans-ka röster som förordar en återgång till andan från Andra Vatikankonciliet … Infallsvinklarna varierar. Här kan man givetvis invända att det är långtifrån samma sak att inifrån kyrkan plädera för större öppenhet och att bryta med den genom att radikalt och kompromisslöst välja att ställa sig själv utanför.
Men Vagn Olsen är genomgående välgörande saklig i sitt sätt att närma sig ämnet. Vare sig han talar med troende eller med skeptiker är tonläget detsamma: en viss journalistisk, kritisk distans – men ändå alltid parad med insikt och inlevelse i problemens komplexitet. En tydlig styrka är att serien inte sticker under stol med vare sig sekulariseringen som sådan eller med de problem som den förorsakar kristna institutioner runtom i Europa – samtidigt som den också tar både tyngden och förnyelsepotentialen i kristenheten på största allvar. En sådan nyansrikedom har i allmänhet varit bristvara i svenska medier.
Det är därför också oerhört värdefullt med en serie som denna, som inom ramen för public service-televisionen – i detta fall under Danmarks Radios egid – genomlyser en för hela den europeiska gemenskapen så ytterst central fråga, som samtidigt lika ofta försummats i sekulariseringens kölvatten. I en tid där såväl sekulariseringen som utmaningen inte minst från islam i Europa på allvar gjort sig påminda borde det höra till de viktigaste frågorna på religionens fält att rannsaka det kristna arvet och dess liv i det samtida och framtida europeiska samhället.