Sekularisering är ett begrepp som under tidernas lopp genomgått en kraftig semantisk förvandling. Från början hör det hemma i den kanoniska rätten och betyder där ”kyrklig egendoms övergång i världsligt ägande”. Ordet etablerades i denna betydelse i den westfaliska freden efter de stora religionskrigen. Samtidigt föddes den moderna nationalstaten, något som inledde en utveckling därhän att kyrkliga myndighe-ter undanträngdes som ägare och aktörer i samhället. I det långa loppet medförde detta också religionens succes-siva undanträngande ur den europeiska offentligheten.
Med upplysningens och socialismens religionskritik inträdde mänskligheten i ett nytt skede: det kristna evighetshoppet förvandlades till inomvärldslig utopi. Marxismen ersatte himlen med det klasslösa samhället, ett tänkt framtida tillstånd som bryter fram i historien med samma oemotståndliga kraft som Guds rike enligt Jesu förkunnelse. Socio-logen och filosofen Max Weber (d. 1920) utvidgade sekulariseringsbegreppet och talade om tillvarons ”avförtrollning” (Entzauberung). Weber var den förste som konsekvent framställde det västerländska samhällets historia som en sekulariseringsprocess.
Befrielsen från religiösa föreställningar och överbyggnader har också uppfattats som ett slags evangelium. Idéhistorikern Reinhart Kosellek (d. 2006) ställde sekulariseringen på samma plan som andra självklara nyckelbegrepp i den moderna historieuppfattningen: framsteg, utveckling, revolution, befrielse; processer som allmänt uppfattas som oemotståndliga drivkrafter i historiens evolution. Faktiskt kan de flesta pregnanta honnörsord i den moderna statsvetenskapen sägas vara sekulariserade teologiska termer. Ett exempel är portalparagrafen i den svenska regeringsformen – att all offentlig makt i Sverige utgår från folket – som parafraserar bibelordet att all överhet är given av Gud (Rom 13:1).
Medan kyrkliga företrädare vanligen har upp–fattat sekulariseringen som liktydig med avkristning och därmed något uteslutande negativt, har teologer som Bonhoeffer, Gogarten och Cox på 1900-talet sett sekulariseringen som en önskvärd process, vars frö ligger i kristendomen själv och sålunda är en reningsprocess och en positiv utmaning till de kristna trosgemenskaperna.
Och ingen torde numera önska tillbaka det gamla statskyrkosystemet. Att regeringar utnämner biskopar (som ännu sker i Danmark och Norge) framstår som alltmer absurt. Staten omfattar ju alla människor. Man kan inte utträda ur staten och sluta betala skatt, hur mycket man än ogillar riksdagens beslut. Staten kan därför inte rimligtvis uppmuntra bara en viss trosriktning, eftersom staten innesluter människor av alla trosriktningar i sin famn. Historiens exempel på nära samexistens mellan kyrka och stat är inte uppmuntrande. Statskyrkosystemet etablerades i Sverige i samband med reformationen under Gustaf Vasa och fick sin höjdpunkt under enväldet, då prästerna var kungliga ämbetsmän. Endräkt i religionen och rätt (luthersk) gudstjänst stadgades i 1634 års regeringsform i den första paragrafen. Den förnämliga och heltäckande folkbokföring som Sverige kan skryta med infördes under Gustaf II Adolf som underlag för utskrivning av soldater. Prästerna hade blivit mönstringspersonal. Fast statskyrkan var inte enbart av ondo. Den höga läskunnigheten och den obligatoriska folkskolan var två av dess produkter. Men statskyrkans kontroll lade sin tunga hand över det andliga livet under 1800-talet, i takt med enhetssamhällets upplösning. De som längtade efter personlig fromhet anslöt sig till en frikyrkoförsamling eller emigrerade till utlandet.
Med uppkomsten av det pluralistiska samhället, i synnerhet efter andra världskriget, har förhållandet mellan politik och religion blivit både alltmer komplicerat och intressant. Religion är en privatsak. Så lyder ett ofta framfört talesätt som är värt en närmare analys. Religiös tro är det mest personliga och intima som tänkas kan. I denna mening är religionen solklart en privatsak, likaväl som förälskelse och musiksmak. Man kan ha synpunkter på andras val men har ingen rätt att påtvinga dem sina egna preferenser, inte ens i Guds och sanningens namn. Det borgerliga samhället skiljer också mellan privatliv och arbetsliv. I takt med uppkomsten av ”privatsfären” har religiöst engagemang hamnat i fritidssektorn.
Samhällslivet och politiken åtnjuter en legitim autonomi, som regleras av sina egna lagar och värden. Så lyder en modern katolsk grundsats som antogs av Andra Vatikankonciliet (i pastoralkonstitutionen Gaudium et spes, 36). Gud och kejsaren har båda rättigheter gentemot de sina, men av olika slag. Denna insikt bildar en stark kontrast till svunna epokers kristna och nutida islamska teokratier.
När allt detta väl är sagt måste man ändå problematisera föreställningen att religionen är något enbart privat. Kan man till exempel ha en kristen övertygelse utan att uttrycka den offentligt och tillsammans med andra? Kan man rent av säga att det är en plikt att hålla sin religiösa övertygelse innanför hemmets eller kyrkans väggar? Evangeliet säger ju att man ska bekänna Kristus och att kyrkan är lika offentlig som en stad uppe på ett berg, väl synlig för alla.
Parollen ”religion är privatsak” härstammar i själva verket från punkt 5 på det socialdemokratiska Erfurt-programmet från 1891 och är formulerad av Karl Kautsky. Detta manifest antogs av den tyska socialdemokratin när den gick in i ett mer pragmatiskt skede och avvisade tanken på en våldsam revolution. Erfurt-programmet pläderar samtidigt för att all statlig finansiering eller subventionering av religiös verksamhet ska upphöra och att religiösa samfund ska betraktas som privata sammanslutningar.
Formuleringen att religion är en privatsak var en reaktion på tidigare förslag (inspirerade av den marxistiska religionskritiken) att förbjuda all religiös verksamhet som ett led i revolutionen. Lenin kommenterade senare denna princip och i en helt annan kontext. Han menade att religion inte ska bekämpas offentligt, eftersom den då blir mer attraktiv. Statens kamp mot religionen, folkets opium, får dock ingalunda vara någon privatsak utan är en högst offentlig angelägenhet. Kampen måste ske med mer subtila medel än förbud. ”Vi måste bekämpa religionen. Det är ABC i all materialism, och följaktligen i marxismen. Men vi stannar inte vid ABC. Marxismen går vidare. Den säger: vi måste veta hur vi ska bekämpa religionen, och för att kunna göra det måste vi förklara källan till tron och religionen bland massorna på ett materialistiskt sätt”(”Arbetarpartiets inställning till religionen”, Samlade skrifter, 15, 402 ff. Moskva 1973).
En mild återklang av dessa toner hördes från den svenske ecklesiastikministern på trettiotalet, Arthur Engberg. Han kallade Svenska kyrkan för ”Kungl. Salighetsverket” men ville absolut inte avskaffa statskyrkan, för att inte förlora den statliga kontrollen över religionen. Liknande argument framfördes långt senare av Göran Persson. Statskyrkosystemet har understundom betraktats som en möjlighet att domesticera religionen.
Idag är det Förbundet Humanisterna som på svensk mark mest konsekvent kräver att religion ska vara en privatsak. Religionen ses som orsak till alla eller åtminstone de flesta av mänsklighetens olyckor. Framför allt barnen måste till varje pris skyddas mot religiös påverkan.
Men jämsides med en aggressiv religions-kritik växer samtidigt också insikten att religionen är en positiv samhällskraft. Det är trots allt inte de kyrkligt engagerade som brukar stå för den tyngsta kriminaliteten i samhället. Präster efterfrågas i samband med större katastrofer. Men har de troende inte mer att bidra med i samhället än att förbättra brottsstatistiken och bidra till allmänhetens sinnesro? Bör de i övrigt hålla sig bakom stängda dörrar med sin psalmsång och bön?
Religionen har alldeles tydligt påbörjat återtåget från det privata till det offentliga. President Sarkozys tal i Rom i slutet av förra året om att troende är hoppfulla människor, och att samhället behöver hoppfulla kvinnor och män, var symptomatiskt. Utspelet väckte förvåning och indignation i det av tradition sekularistiska Frankrike.
I tidskriften Arena (oktober 2007) tar den socialdemokratiska Broderskapsrörelsens ordförande Peter Weideryd ställning mot principen om religion som privatsak. Han säger: ”För det första är religion en andlig erfarenhet som är privat. Men andra delar går inte att skilja från samhället. Dels bär religionen ett slags radikal etik som handlar om förhållningssätt till andra, till samhället och framtiden. Dels är religionen identitetsbärare. Båda är politiska frågor … Vi trodde i vårt ganska homogena samhälle att vi lyckats förpassa religionen till den privata sfären. Men när andra erfarenheter anlände med invandringen upptäckte vi att de nöter på varandra och att vi saknar redskap att hantera det nya läget … Föreställningen om religion som privatsak är en historisk parentes.”
I varje trosuppfattning, religiös såväl som sekulär, ligger också sporren till mission. Man kan inte hålla tyst med det man sett och hört, heter det i Apostlagärningarna. I det öppna samhället har alla rätten att plädera för sin trosuppfattning på den offentliga arenan. Den demokratiska staten bygger dessutom på värden som den inte själv kan skapa eller garantera. Dessa värden är lika starka eller svaga som människors övertygelser. Här är religionen, som den tyske filosofen Jürgen Habermas inte tröttnar att påpeka, en nödvändig källa för värden, framför allt genom att inspirera till visioner, långsiktighet, tålamod och ibland heroism inför samhällelig misär.
I biblisk religion är den profetiska appellen omöjlig att tänka bort, om tron inte ska bli en harmlös fritidssysselsättning. Den som tror att Jesus från Nasaret enbart har existensberättigande som lugnande piller kan förslagsvis läsa det tjugotredje kapitlet i Matteus evangelium, med dess svidande kritik av såväl politiska som religiösa avarter. Jesus framställer ett ”politiskt” krav på offentlig rättvisa, barmhärtighet, trohet/trovärdighet och skydd för de svaga i samhället. Utan de gammaltestamentliga profeternas och Jesu verop över hyckleri och orättvisa hade vi knappast haft modernitetens sociala patos som varit en sådan drivkraft i samhällsutvecklingen. Detta inslag i religionen är en omistlig del av det kulturella världsarvet.
Om man kan anklaga kyrkorna för att ha blandat sig i politiken för mycket, så kan man ännu mer anklaga dem för att ha blandat sig i alldeles för litet. Ty även om samfunden bör respektera det politiska livets legitima autonomi så innebär inte detta att man ska tiga när det gäller grundläggande moraliska ställningstaganden. Om de troende, och i synnerhet deras ledare, tydligare höjt sin röst mot de demoniska ideologierna under 1900-talet (den patologiska nationalismen, militarismen, kommunismen, fascismen, nazismen), hade kanske miljoner människor besparats ett ofattbart lidande. Profeten tar inte hänsyn till röstetalet och måste våga säga impopulära sanningar. I dag har kyrkan ett ödesdigert ansvar inför de politiska krafter som accepterar döden som konfliktlösning, i form av krig, abort och aktiv eutanasi.
Ska man överlåta politiken åt makten? Just detta har makten krävt av kristna frihets-kämpar i Afrika och Latinamerika. Detta är vad makten säger i detta ögonblick till de buddhistmunkar som nu protesterar mot statsterrorn i Burma och Tibet. De kinesiska myndigheterna kräver att de religiösa grupperna ska dra sig tillbaka till den privata sfären och inte störa förberedelserna inför de olympiska spelen.
Att religion blir en ren privatsak är alla diktatorers önskedröm. Varför skulle annars alla totalitära system genast vilja ha totalkontroll över trossamfunden?