De kristna i Ungern – en lägesrapport

I oktober 1986, trettio år efter den ungerska resningen, hölls en kristen-marxistisk kongress i Budapest stödd både av Vatikanen och av marxister från Sovjetblocket. Vad som av många troende ungrare först betraktades som en välkommen utveckling blev emellertid en besvikelse. Kongressen var endast öppen för delegater, pressen var utestängd och den inskränkte sig till allmänna teoretiska frågor, inga praktiska eller politiska frågor behandlades.

Dess betydelse för just Ungern reducerades ytterligare genom det aktuella kyrkopolitiska klimatet i landet. För det första har sedan 1985 de män som i många år varit ledare för Ungerns tre största kyrkor alla förlorat den verkliga kontrollen. Av en befolkning på 10, 5 miljoner är sex miljoner nominellt katoliker, två miljoner reformerta (kalvinister) och 350 000 lutheraner. Kardinal Låzlö Lekai, ärkebiskop sedan 1977, drabbades av ett slaganfall i december 1985 och biskop Tibor Bartha, den reformerta kyrkans överhuvud sedan 1962, är också sjuklig och drog sig officiellt tillbaka i slutet av 1986. Alla tre ledarna stod i nära, många skulle säga alltför nära, förbindelser med de statliga myndigheterna och hade blivit impopulära bland de flesta av kyrkornas medlemmar. De var hårda i sin behandling av de präster, som hade avvikande åsikter eller var för aktiva. För närvarande är Imre Miklös, minister för kyrkliga ärenden under de senaste två decennierna, och regeringen i färd med att utreda de komplicerade och känsliga frågorna om efterträdare och policy med hänsyn till nästa generation.

För det andra är statens attityd till kyrkorna, även om det orsakar betydande missnöje bland medlemmarna, relativt avspänd i jämförelse med sådana strängt dogmatiska sovjetblocksländer som Tjeckoslovakien och Rumänien. Ingen har satts i fängelse för religiösa förseelser sedan 1971. Staten har även nyligen medgett att socialismen är oförmögen att åstadkomma en lösning av alla Ungerns växande sociala problem eller att motverka det växande missnöjet och har t.o.m. vänt sig till kyrkorna för att få hjälp. För de mer doktrinära grannarna verkar detta som ett oförlåtligt bevis på svaghet och Ungern har sålunda kritiserats och skulle kunna tvingas trappa upp sin antireligiösa politik. I själva verket finns det, som vi skall se, absolut intet behov av detta. Den ungerska regeringen är tillräckligt strikt och man har sina kyrkor exakt där man vill ha dem.

Detta för oss till den tredje faktorn. Det finns förvånansvärt stora inskränkningar i det kyrkliga livet jämfört med situationen i övrigt. Den ”gulash”-kommunism Ungern fick åtnjuta som belöning för Jånos Kådårs anpassning till sovjetisk utrikespolitik tillåter en ovanligt flexibel ekonomi som inkluderar rätten att privat anställa upp till tio personer. Där finns en viss grad av inre frihet och tillgång till konsumtionsvaror, förbindelse med väst och ett relativt fritt kulturliv med en yttrandefrihet, som övriga östeuropeer avundas dem. Fastän han stod på ryssarnas sida 1956, är Kådår nu förvånansvärt populär; han har åstadkommit den politiska stabilitet, som gjort allt detta möjligt, även om han nu är en gammal man och knappast kan sitta kvar vid makten mycket längre. Han tillåter t.o.m. en högljudd inofficiell opposition.

Många av Ungerns mer kritiska kristna och även vanliga församlingsmedlemmar anser att kyrkorna har kommit långt på efterkälken i liberaliseringsprocessen. Deras ledare går fortfarande i statens ledband och accepterar restriktioner, som i jämförelse med den frihet man åtnjuter i samhället i övrigt, är olämpliga och föråldrade. Dessutom hindrar de effektivt kyrkorna från att förverkliga sin mission i samhället, och att kunna vara till hjälp i sociala frågor, något som regeringen inbjudit dem till.

För att visa varför det finns så mycket missnöje i ett land, där religionen ytligt sett verkar vara relativt fri, måste vi undersöka relationerna mellan stat och kyrka och uppmärksamma de restriktioner, som fortfarande gäller för kyrkorna samt se i vilken utsträckning de kyrkliga institutionerna motsvarar de troendes behov. Vi måste beskriva de viktigaste spänningarna inom kyrkorna och försöka mäta i vilken utsträckning de beror på statlig inblandning. Från en mer positiv synvinkel kommer vi att undersöka, vilka nya möjligheter staten gett kyrkorna och vilka tecken på ett förnyat intresse för religion som finns i Ungern.

Relationerna kyrka-stat

Det ursprungliga angreppet på kyrkorna 1948, ett angrepp som avlägsnade de kyrkliga ledare som gjorde motstånd mot kommunisterna, reducerade kyrkornas roll till ett minimum. Kardinal Mindszenty, den lutherska biskopen Lajos Ordass samt hundratals präster och ordensfolk fängslades. Därefter stabiliserades förhållandena gradvis, i de protestantiska kyrkorna tidigare än i den katolska. Vad gäller den senare, upptogs inte diplomatiska förbindelser med Rom förrän 1964 i vad som i själva verket var den första överenskommelse någon kommunistisk regering undertecknat med Vatikanen. Men det lämnade ändå de flesta frågorna olösta. Det var först sedan kardinal Mindszenty avlägsnats från sin ställning som ärkebiskop (i exil) av påven Paulus VI år 1974 och Lekai tillsatts som hans efterträdare, som relationerna blev något mer ”normala”. Det är särskilt intressant att det har skett ett återupptagande av de traditionellt nära relationerna mellan kyrkan och staten så som de var under Habsburgarna och i mellankrigstidens Ungern, fastän under ny regim. Det finns emellertid skillnader. Innan kommunisterna tog makten, var den katolska kyrkan en av de största jordägarna och kyrkorna drev tusentals konfessionella skolor (enbart katolikerna hade 3.150). Kyrkorna förlorade sin privilegierade ställning, och då de var som allra svagast kunde staten tillsätta män som ledare, vilka var beredda att samarbeta med dess villkor och system. År 1950 inrättades den statliga kyrkobyrån med uppgift att kontrollera det kyrkliga livet. Dess ämbetsmän, av vilka en del fortfarande är i tjänst, har varit ansvariga för de värsta förföljelserna. Det är fortfarande omöjligt för kyrkorna att göra upp några långsiktiga pastorala planer utan att ta kontakt med den.

Alla kyrkliga ledare måste fortfarande svära trohet till staten och lova att stödja regeringen. De har hållit sin del av avtalet bara alltför väl. Det är nästan omöjligt för någon präst med konsekvent kritisk inställning till systemet att nå toppen. Nyckelposter tilldelas präster, som regimen kan lita på, i den katolska kyrkan huvudsakligen ”freds-präster” 1 som, i motsats till förhållandet i Tjeckoslovakien, inte har utdömts av påven Johannes Paulus II i ”Quidem Episcopi” som politiska. Namnförslag till höga befattningar, inklusive biskopar, underställs Vatikanen först sedan respektive präster grundligt undersökts av staten och deras svaga punkter noterats så att de senare kan utsättas för påtryckningar, om så skulle erfordras.

Alla de elva stiften är besatta sedan 1976. Det ger intrycket att Vatikanens östpolitik har lyckats, i synnerhet i jämförelse med Tjeckoslovakien och Rumänien, där så många biskopsstolar av nödtvång inte besatts av riktiga stiftsbiskopar. Ändå har ingen av Ungerns stiftsbiskopar på allvar utmanat staten. När det gäller hjälpbiskopar har de ingen talan. Ordföranden i biskopskonferensen, traditionellt högste kardinalen, som är ärkebiskopen av Esztergom, har givits otillbörligt stor makt. De viktigaste förhandlingarna mellan kyrkan och staten förs uteslutande och okanoniskt av staten och ordföranden, inte med hela biskopskonferensen. Den mycket försiktige, envise och konservative Lekai gick på linjen .icke-konfrontation. Hans ”de små stegens politik”, som i själva verket först definierades av Miklös, syftade till att åstadkomma gradvisa förbättringar för kyrkan. En del kritiker ansåg, att stegen var för små – vi skall senare återkomma till dem. Lekai var också i grund och botten nationalist och ville bibehålla det sekelgamla samarbetet mellan stat och kyrka. Hans samarbete med staten i fråga om obligatorisk militärtjänst gav honom dåligt anseende i progressiva kretsar. Men han var djupt engagerad i barnens religiösa fostran och familjelivets bevarande. Ett av hans mer anmärkningsvärda initiativ var att införa en mässa en gång i månaden speciellt för omgifta frånskilda personer.

Hans efterträdare som kardinal, ärkebiskop Låzlo Paskai av Kaloesa, accepterades av regimen och kommer antagligen att följa samma strategi. Den katolska kyrkan som fått lida mest av förföljelserna är fortfarande diskriminerad jämfört med de andra kyrkorna.

I allt väsentligt är förhållandet till staten likartad för de övriga kyrkorna. Den lutherske ärkebiskopen Lajos Ordass, som rehabiliterades efter resningen 1956, ”drog sig tillbaka” 1958. Hans efterträdare, Kåldy, har nu efterträtts av Bela Harmati, tidigare vid Lutherska Världsförbundet i Geneve. Barthas efterträdare i den reformerta kyrkan är den energiske Karoly Toth, en god pastor och administratör, vars förhållande till sitt prästerskap är mycket hjärtligare än Barthas, men som också framstår som övertygad ”socialist” och är ordförande i den kristna Fredskonferensen, en viktig kommunistisk organsation. För närvarande är Toth intensivt sysselsatt med att befästa relationerna med länder i tredje världen, ett område som verkar mer lovande för kommunisterna än fredskonferens. De protestantiska ledarna måste spela en huvudroll då det gäller att presentera den ”socialistiska” eller moskvatrogna linjen vid oräkneliga internationella kongresser. Det nya ledarskapet kommer inte att medföra väsentliga förändringar – regeringen är för skicklig för att tillåta något sådant.

De kyrkliga institutionerna

Det är denna ovilja att inse behovet av förändringar, som har orsakat så mycket missnöje bland kyrkornas mer kritiska medlemmar. Det finns inte mycket i de kyrkliga institutionerna, som drar till sig nya medlemmar eller inger förtroende. Under en mängd, delvis dolda, restriktioner är kyrkorna strängt konservativa, försiktiga och oekumeniska och deras komprometterade ledare har plikttroget ansträngt sig att kväva alla initiativ. Som en ung präst uttryckte det: ”Kristus är inte här, han är uppstånden! ”

I dagens Ungern anser många, inte minst de unga, att de traditionella kyrkorna inte har något att ge. Majoriteten av prästerna är gamla (i den katolska kyrkan är medelåldern omkring sextio) och de flesta är trötta efter år av umbäranden och fattigdom. De är i allmänhet ganska passiva och saknar kontakt med den yngre generationen. En del protestantiska präster saknar en verklig personlig tro. Hälften av befolkningen anser sig kanske fortfarande som troende, ungefär en tredjedel går i kyrkan vid vissa helger, men endast 12% av katolikerna går regelbundet i mässan. 2 På landet är traditionen fortfarande stark och kyrkobesökarna fler, men i Ungern som helhet har urbanisering, industrialisering, landsbygdens avfolkning tillsammans med den speciella blandningen av socialism och kapitalism skapat problem liknande dem vi möter i det postkristna västerlandet. Protestantiska kyrkor drabbas på samma sätt. Endast en liten del av befolkningen nås av någon kyrka. Bland 15-25-åringar hör endast en procent till någon aktiv kyrklig grupp. Kyrkobesöken minskas ytterligare genom den diskriminering mot kyrkobesökare, som fortfarande pågår trots statens löften om förbättringar. 3

I vilken utsträckning motsvarar den tillgängliga kyrkliga verksamheten medlemmarnas behov och i vilken grad hjälper statens senaste eftergifter? Det finns tillräckligt många kyrkor och staten ansvarar för underhållet av dem som har arkitektoniskt värde eller är av historiskt intresse. Men det finns nackdelar: kyrkorna ligger inte alltid där de bäst behövs och fastän staten har gett tillstånd till uppförande av 628 nya kyrkor, har endast 170 av dessa byggts för den katolska majoriteten. Brist på kyrkor och akut brist på präster och på kallelser är ett problem som reflekterar den materialistiska hedonismen i det ungerska samhället snarare än en medveten statlig policy fastän den senare också förvärrar problemet. Präster i landsorten får ofta ta hand om fyra eller fem församlingar och situationen förvärras hela tiden.

Avskaffandet av de religiösa ordnarna år 1950, då 98% av 11.500 munkar och nunnor skingrades och många fängslades, innebar en omätlig försvagning av den katolska kyrkan och berövade den eliten av prästerskapet (liksom tusentals utbildade medlemmar) och bidrog till den snabba försämringen av den pastorala situationen. Under de senaste tjugo åren har antalet präster minskat med 25% och varje år dör omkring 100, medan endast 40 prästvigs. En sjundedel av kyrkoherdetjänsterna är obesatta och år 1980 fanns det endast 2 789 präster kvar.

I de protestantiska kyrkorna pågår en liknande pastoral kris, något mindre akut sedan de 1981 accepterade kvinnliga präster. Antalet prästseminarier för samtliga kyrkor, och därmed antalet tillgängliga platser, har reducerats av staten, men trots detta finns det tillräckligt många platser för att svara mot antalet kallelser. Det faktum att staten utövar betydande kontroll över personal och interna förhållanden i seminarierna har hindrat dem från att införa moderna undervisningsmetoder. Vid några få tillfällen har alltför självständiga seminarister relegerats. Den katolska kyrkan av östlig rit utgör det enda undantaget bland de traditionella kyrkorna och har en uppgång i antalet kallelser. 4

Staten understöjder kyrkorna ekonomiskt, katolska kyrkan erhåller t.ex. 25-30% av sin inkomst från staten.’ Men lönerna hålls så låga att det är lätt att utöva påtryckningar på prästerna. Avancemang är ofta beroende av löften om samarbete med staten. Präster som nästan inte utför något arbete kan mycket väl få attraktiva kyrkor i städer, medan energiska präster ofta flyttas från församling till församling så ofta att de inte har någon möjlighet att konsolidera sitt pastorala arbete. En del gifta protestantiska präster förtjänar beröm för att de utför ett uppoffrande och krävande arbete trots att de har familjer att försörja.

Undervisning

När det gäller undervisning är Ungern nästan unikt i Östeuropa genom att tillåta kyrkorna att bedriva högre undervisning – därtill av mycket hög kvalitet – som t.o.m. dragit till sig partimedlemmars barn. Det finns emellertid endast tio sådana skolor, åtta katolska och två reformerta och de har endast 0,79% av högstadieeleverna. Fram till år 1987 klagade lutheranerna över att de inte hade någon skola, medan den betydande judiska kommuniteten, den största och mest stabila i Östeuropa, hade många. De katolska skolorna drivs av de fyra tillåtna ordnarna, men staten begränsar dessa ordnar till att endast ta in det antal noviser som krävs för att fylla vakanser. Hälften av dem som kallas till präster kommer från dessa skolor.

Allmän religionsundervisning har sedan 1983 varit tillåten i prästgårdar så väl som i kyrkorna, som är oeldade på vintern. Antalet katolska barn, som undervisas, har stigit från 6% år 1975 till 25% då det gäller lågstadiet, men når endast 5% av högstadiebarnen. Förbättringen beror främst på Lekais politik. Han prioriterade undervisning av barnen, som ju också påven gör. Det finns emellertid många präster som anser att den diskriminering som praktiseras mot föräldrarna och det hån barnen utsätts för i förening med de av staten ålagda restriktionerna för att minska undervisningens effektivitet knappast gör den värd besväret. 6

Publikationer och publicitet

Kyrkorna får trycka tidningar, tidskrifter och böcker fast endast ett fåtal av de senarea Man kan skaffa böcker från utlandet utan alltför stora svårigheter utom då det gäller kostnaden! Det finns andra restriktioner. Den katolska veckotidningen begränsas till en upplaga på endast 90 000 för ett beräknat antal av 1,5 miljoner aktiva katoliker, medan den mycket mindre reformerta kyrkan tillåts trycka 100 000 exemplar av sin tidning. Det trycks inga reportage om diskriminering eller förföljelse, sådant förekommer endast i en sekulära samizdat-pressen.

Sedan 1948 har kyrkorna tillåtits trycka en halv miljon biblar och bibeln är nu mycket lättare tillgänglig än i de flesta andra östblocksländer. En besökare rapporterade emellertid nyligen, att protestanter grät av glädje, då de fick biblar, vilket antyder att det finns plats för betydande förbättringar. En av statens senaste eftergifter har varit att ge bibeln och offentlig evangelisk verksamhet en mycket större plats i medierna, en uppmuntrande utveckling i en tid, då så många fler människor söker efter en tro. Efterfrågan på religiös litteratur har aldrig varit större. Förekomsten av religiös samizdat-litteratur antyder att behoven inte helt täcks genom de officiella kanalerna. I bjärt kontrast mot övriga östblocksländer har bibeln studerats som litteratur på högstadiet sedan 1980.

Programtiden för religiösa program i radion begränsas till en halvtimme i veckan som alla kyrkorna får dela på. Direktsändning av en mässa skedde för första gången 1982, på senare tid har enstaka gudstjänster sänts i televisionen. Medierna ger en mer positiv bild av kyrkorna och det stora intresse som väckts genom att kristna talare deltagit i åtminstone två mycket frispråkiga diskussionsprogram tyder på att det finns utrymme för en expansion på detta område. Det verkar som om ateisterna nu är angelägna att allvarligt diskutera moraliska och sociala problem med de kristna.

Det religiösa livet

Det faktiska förbudet mot religiösa ordnar har orsakat stor bitterhet och har allvarligt försvagat den katolska kyrkan. Staten fortsätter att tillbakavisa Vatikanens begäran om att de ska återinföras. Sedan 1983 har det som ett resultat av Lekais politik tagits ”ett litet steg” mot öppnandet av det enda av jesuiterna drivna reträtthuset, men själva orden har inte återupprättats.s Det pågår förhandlingar om att skapa en nationell kvinnlig orden som skall koncentrera sig på sjukvård och annat socialt arbete. Detta är i linje med den nya statliga politik, som vi senare kommer att diskutera mer detaljerat. Denna orden kommer emellertid att begränsas till 200 nunnor och enligt regeringens syn finns det ingen plats för en kontemplativ orden. Unga ungrare som önskar pröva sin kallelse till ordenslivet måste antingen resa utomlandsg eller annars ansluta sig till en basförsamling, varvid de måste ha kvar ett vanligt arbete.

Spänningar inom kyrkorna

Eftersom de troendes behov inte tillfredställs adekvat och det finns en bred klyfta mellan gräsrötterna och det konservativa, komprometterade ledarskiktet, är det naturligt att det finns starka spänningar under ytan i kyrkorna. Vi får emellertid inte glömma det faktum att de flesta av kyrkornas medlemmar håller på traditionen och inte vill ha förändringar, fastän Lekai i den katolska kyrkan gjort förvånansvärda eftergifter såsom enstaka rock-mässor för de unga och de månatliga mässorna för frånskilda. Detta är emellertid undantag. Den stora tvistefrågan i den lutherska kyrkan, som är mer teologiskt livlig än den större reformerta kyrkan, är Kåldys ”diakoniteologi”, i den katolska kyrkan är problemet basförsamlingarna och i synnerhet den pacifism som är en integrerad del av tron hos en del av dem.

Dessa basförsamlingar är det mest lovande tecknet på förnyelse av det kyrkliga livet i den katolska kyrkan i Ungern men också det mest kontroversiella. Det finns någonstans mellan 4 000 och 6 000 grupper med ett medlemsantal som uppskattas till mellan 60 000 och 100 000. De flesta grupperna är katolska, men det finns också några protestantiska och några ekumeniska. Medlemmarna är oftast tonåringar eller unga barnfamiljer, de kommer ofta från ateistiska hem. Som hos liknande grupper i andra länder fluktuerar medlemskapet, grupper kommer och går och en stor svårighet är bristen på lämpliga präster till att leda dem. I en del grupper finns delade meningar om huruvida de ska vara rena lekmannaorganisationer.

Många av de bästa katolska grupperna började som underjordiska grupper ledda av präster, som i de flesta fall fått lida för sin tro i fängelser, sålunda betraktades de och betraktas fortfarande med misstänksamhet – fram till 1976 var de inte officiellt erkända. Då gav regeringen biskoparna den föga avundsvärda uppgiften att föra in dem under kyrklig jurisdiktion. Efter 1980 har biskoparna delat upp dem i två kategorier: acceptabla och oacceptabla. Acceptabla grupper är sådana som rättar sig efter biskoparnas direktiv. De sträcker sig från regnumisterna (av Regnum Marianum), vilka liksom ”Bokor” (det ungerska ordet för buske som i folkmun ibland även betyder arbetsgrupp) hade sina rötter i förkrigsrörelser och har en strängare disciplin och en fastare organisation än de övriga, till mindre organiserade grupper som karismatikerna liksom en del allmänt kyrkliga grupper såsom bibelstudiegrupper.

De oacceptabla grupperna är de som tillhör Bokor, omkring 150 med 2 000 medlemmar, vilkas ledare är piaristen Fr Györgi Bulanyi, en sjuttioåring och den mest karismatiska gestalten i dagens kyrkliga liv i Ungern. Busken är paradoxalt nog både radikal och konservativ. De har gått tillbaka till ursprungliga evangeliska begrepp med betoning på kärlek inom gemenskapen, att inte äga mer än det allra nödvändigaste och att dela med sig av sitt överflöd till de mindre lyckligt lottade (10% av befolkningen lever under existensminimum). 1° De går också in för stora familjer i ett land där de flesta par endast har ett barn eller inga.’ 1 Bulånyi har angripit aborterna, som till antalet är fler än levande födda barn, på ett sätt som den officiella kyrkan aldrig vågat. I dessa avseenden utgör de en flagrant utmaning mot delar av det ungerska samhällets värderingar. Sociologen Miklos Tomka har till och med gått så långt som att påstå, att utan sådana Kristuscentrerade grupper skulle det ungerska samhället snabbt gå mot sin upplösning.

Den viktigaste orsaken till att Bokor-grupperna betraktas som oacceptabla är emellertid det icke-våld som Bulånyi predikar och som myndigheterna anser utgör ett hot mot hela systemet av nationell suveränitet och säkerhet, en åsikt som biskopskonferensen bara alltför villigt skriver under på men som verkar närmast paranoid på en utomstående betraktare. Medan regeringen inofficiellt har befriat mindre sekter som nazarenerna, adventisterna och Jehovas vittnen från militärtjänst sedan 1978, ses samvetsömma inom majoritetskyrkan på ett helt annat sätt. Hittills har antalet fängslade varit lågt, men katolska vapenvägrare får utstå hårdare behandling än andra, de döms i regel till tre år. Genom att både fördöma pacifisterna och dessutom förmena dem pastoralt stöd har de katolska biskoparna kritiserats starkt i synnerhet av den inofficiella oppositionen. Inte heller har de förbättrat sitt anseende genom att försöka få Bulånyis skrifter utdömda såsom kätterska av Rom: efter en grundlig undersökning har Vatikanen inte tagit ställning. Bulånyi själv har aldrig återfått sitt tillstånd att vara präst efter fängelsevistelsen, inte heller har han tillåtits försvara sig i den officiella katolska pressen.

Bland de fyrtiotal präster knutna till rörelsen och ansedda som några av de främsta i Ungern, har hälften blivit statligt suspenderade eller förvisats till avlägsna församlingar eller bestraffats på andra sätt. Medlemmarna i Bokor får inte skriva in sig vid seminarier eller till kurser för lekmän. Man har stört deras reträtter och det har förekommit en del osmakliga konfrontationer. Kyrkan är delad i denna fråga, men staten har gjort helt klart att rörelsen skulle bli acceptabel om den gav upp sin pacifism och kyrkan skulle då få lov att göra upp med den.

I den lutherska kyrkan gäller meningsskiljaktigheterna biskop Kåldys diakoniteologi. Dess kritiker hävdar, att den överbetonar kyrkans tjänande roll i förhållande till staten och helt saknar den ”kritiska solidariteten” hos den lutherska kyrkan i DDR. Diakoniteologin har utmanats ett flertal gånger – senast år 1986 – då nitton ledande teologer publicerade ett öppet brev med titeln ”En värld av bröder” till tillförordnade presidenten, biskop Gyula Nagy, där de kritiserade det monopol hans teologi haft i kyrkans officiella filosofi och krävde en återgång till teologisk pluralism, val av kyrkliga ledare ”utan inflytande utifrån”, kyrklig decentralisering, större lekmannainflytande i kyrkans liv, upprättande av ett lutherskt läroverk och öppna konferenser som forum för en dialog.

Detta föranledde Miklos att stå upp och varna kyrkan att den kunde förlora mycket, inklusive en utbyggnad av seminariet, om man inte upprätthöll goda relationer mellan kyrka och stat. Gruppens krav var inte oresonliga och en försiktig reform äger nu rum.

Den sociala krisen

Inför växande sociala problem som mycket liknar dem vi har här i väst, och en olust som kommer till uttryck i de högsta självmordssiffrorna i världen, har staten på sista tiden vänt sig till kyrkorna för att få hjälp att lösa en del av sina problem. 12 Det tragiska är att man under så lång tid kvävt den kyrkliga verksamheten att den nu är för sent ute. Kyrkorna som tidigare endast fått ägna sig åt vård av åldringar och handikappade på ett fåtal institutioner, saknar den tillgång på utbildade specialister som skulle behövas för att kunna möta denna utmaning. Inom den katolska kyrkan har avskaffandet av ordnarna inneburit en oerhörd minskning av resurserna och dess förmåga att möta statens begäran. De protestantiska kyrkorna har lyckats starta en telefonrådgivning i Budapest och arbetar med alkoholister, hemlösa och ungdomsbrottslingar. Evangeliska kristna har visat en anmärkningsvärd förmåga att dra till sig Ungerns mest försummade människor, zigenarna, och att åstadkomma en verklig förändring av deras livsstil – detta beror emellertid på ett effektivt evangeliskt arbete snarare än på sociala insatser.

Tecken på tillväxt i de ungerska kyrkorna

Det är signifikativt att det är de nyare evangeliska kyrkorna vid sidan av huvudströmningen i ungersk protestantism som växer. Deras ställning har faktiskt förbättrats under kommunismen och myndigheterna har ansett dem alltför obetydliga att räkna med. Tillväxten i baptistkyrkan bevisas av att man har öppnat 47 nya kyrkor under de senaste tjugo åren, ytterligare ett dussin är för närvarande under byggnad.

Med undantag av ett fåtal individer som vapenvägraren Karoly Kiszely har kyrkorna hittills spelat en liten roll i den inofficiella oppositionen. Ett växande antal katoliker och lutheraner begär nu ett fullständigt skiljande av kyrkan från staten. Det finns också en del tecken på förnyelse och i synnerhet på en andlig hunger och en insikt att materialism inte löser människornas grundläggande behov. Det märks på en hittills aldrig skådad efterfrågan på biblar och religiös litteratur och ett spontant bildande av nya grupper. Bibelstudiecirklar som hålls av protestanterna i kyrkorna och i hemmen är väl besökta och det blir allt mer vanligt att läsa bibeln regelbundet.

Trots sina brister är de störra kyrkorna ingalunda kraftlösa. Nyligen rapporterade en ungersk veckotidning (i en artikel om förändringar i det religiösa livet efter kriget) att kyrkobesöken ökar. Man hävdar också att mellan 44 och 59% vuxna fortfarande tror på Gud fastän endast omkring en tiondel av dessa regelbundet går i kyrkan. En tredjedel går i kyrkan vid speciella tillfällen. Två tredjedelar av alla nyfödda döps, nästan hälften av vigslarna hålls i kyrkan efter den obligatoriska civila ceremonin, tre fjärdedelar av alla begravningar ombesörjs av kyrkorna. Efter 1978 har kallelserna till prästämbetet och efterfrågan på religiös utbildning ökat. Artikeln påstår, att det delvis som en reaktion mot tidigare förtryck nu finns ett ökat intresse för religion.

Men på det hela taget är Ungern ur religiös synpunkt något av en besvikelse. Kyrkorna måste nu ta ställning till frågan om de fullt utnyttjar den större frihet de har i jämförelse med de flesta av sina grannar, eller om de hår siktat för lågt? Det finns nämligen stora möjligheter för de kristna budskapet i dagens Ungern, men om den ungerska regeringen skulle tvingas föra samma religionspolitik som sina grannar inom östblocket, skulle de kristna kanske ångra att de inte bättre utnyttjat sin relativa frihet.

Ett nytt hoppfullt tecken har nyligen visat sig. Det har kommit ett upprop från Budapest, undertecknat av över tusen personer, medlemmar i olika kyrkor, till förmån för sina ungerska landsmän i Transylvanien och andra delar av Rumänien (till ett antal av ungefär 1,7 miljoner). Fast uppropet drar uppmärksamheten till de övergrepp ungrarna utsatts för, begränsar det sig inte till ungrare utan handlar också om rumäner och de huvudsakligen rumänska kyrkorna. Ungrarna, ett folk av finsk-ugriskt ursprung, har alltid varit mycket individualistiska men saknat sympati och intresse för sina tyska, rumänska och slaviska grannar. Detta nya bevis på ömsesidig kristen solidaritet inte bara visavi staten utan även över nationens gränser följer den övriga inofficiella oppositionens exempel och är ett hoppfullt tecken på att ungrarna kanske äntligen håller på att befria sig från sina i vissa fall självpåtagna begränsningar.

Noter

‘ 1957 grundade presidenten för biskopskonferensen, ärkebiskop Jozsef Grösz, Opus Pacis, en rent klerikal fredsrörelse. Eftersom ledarna av den nya rörelsen också var ledare för (den statsunderstödda) rörelsen ”präster för fred”, erkändes den av kyrkan.

2 Detta framstår mycket ofördelaktigt i jämförelse med ett mässdeltagande på 60-80% bland ungrare i grannlandet Rumänien, där kristendomen utsätts för ett mycket starkare tryck men där kyrkobesök är förbundet med den speciella nationella identiteten hos den stora minoritet av ungerskt och tyskt ursprung, som bott i Transylvanien och Banat sedan tidig medeltid.

3 En protestantisk skollärare reste t.ex. varje vecka 12 mil för att gå i kyrkan i Budapest tills han blev pensionerad, då han besökte kyrkan i sin hemort. En katolsk järnvägsarbetare får alltid lägre lön än sina kamrater och trots otaliga protester har detta förhållande inte rättats till.

4 Fast den endast representerar 3% av katolikerna, är det den största tillåtna kyrkan med östlig rit i Östeuropa. Som följd av direktiv i Vatikan 11 har katolska kyrkan gett den full frihet att hålla gudstjänst enligt sin egen tradition. Från att ha varit föraktade har dess medlemmar fått allt mer självförtroende och har ett eget seminarium.

5 Den får 60°% från sina medlemmar, resten från utlandet.

6 En del föredrar att diskret ta hand om barnen i byar under skolloven och ge dem mer koncentrerad undervisning. En del protestanter har liknande verksamheter. Detta ses inte med blida ögon av de statliga myndigheterna

7 0,2% av den årliga bokutgåvan.

8 Benediktinklostret i Pannonhalma, där det finns en skola, har i själva verket också fungerat som reträtthus och besöks flitigt inte endast av katoliker utan också av protestanter.

9 En utlandsresa vart tredje år är tillåten utom för dem som avtjänat fängelsestraff för vapenvägran.

10 80% av arbetsstyrkan arbetsstyrkan arbetar svart för att bli rika eller bara för att få ekonomin att gå ihop.

11 Ungerns födelstetal, 11,96% per tusen, är det lägsta i världen och visar brist på framtidstro.

12 Självmordsfrekvensen är mycket hög: 45,6 per tusen. Ungerns ekonomiska situation förvärras. Reallönerna år 5% lägre än de var 1980 och klyftan mellan rika och fattiga vidgas. Bostadssituationen är så akut att den genomsnittliga väntetiden på en bostad är tio år. En del par flyttar hem till gamla människor och får rätt att överta hyreskontraktet på villkor att de ser efter dem tills de dör – en osmaklig situation. Skilsmässor är vanliga och de frånskilda makarna måste ofta fortsätta att bo under samma tak. Alkoholism – 3% av befolkningen är alkoholister – drogmissbruk och ungdomsbrottslighet ökar. Bland 15-25-åringar är självmord den vanligaste dödsorsaken.

Övers. Ulrika Teape-Fugard