Den religiösa toleransens grunder

I samband med nyligen uppträdande uttryck för en gammaldags katolikskräck kanske det skulle vara av intresse att kasta blicken på ett i vårt land föga uppmärksammat arbete av en kanadensisk professor, om den religiösa toleransens fundament Jay Newman, Foundations of Religious Tolerance, Toronto: University of Toronto Press, 1982, 184 sid.

Det kanske viktigaste här är prof. Newman’s särskiljande mellan ”tolerans” och ”relativism”; att vara tolerant är ej nödvändigtvis det samma som att vara en relativist. Han menar att den ”rene” relativisten helt enkelt är ”masquerading as the apostle of religious tolerance”; alla av de större konfessionerna i världen i dag har i stort sett samma värde, menar denne och därför är det dåraktigt att vara intolerant. Författaren menar att vi – om vi läser mellan. raderna – kan se att en viss sorts relativist i själva verket inte är en försvarare av religiös tolerans; för honom måste religiös tolerans ses som en kvarleva från en ”absolutistic conception of religion”. En sann tolerans måste vara kännetecknad av också en respekt för människors rätt att hysa sådana ”absolutistiska” åsikter; man kan vara tolerant utan att därför nödvändigtsvis vara relativist.

Harvardprofessorn Gordon Allport, psykolog, är väl den som kanske mest präglat debatten om fördomar åtminstone i Nordamerika. Han hade, innan sin död, vidareutvecklat sina tankar och ideer, men man kan inte komma ifrån att han sökte reducera religiös fördomsfullhet till icke-religiös etnisk fördomsfullhet. Prof. Newman menar – i sin kritik av Allport – att religiös fördomsfullhet är en särskild form av fördom, som inte kan förklaras i termer av en allmän teori om fördomar.

I kapitel tre om tolerans utan relativism återanknytes till det som redan sagts i kapitel 1. Författaren utvecklar sina teser vidare under rubrikerna ”Populan religious relativism”, ”Metaphysical relativism” och ”Ethical relativism”. Han menar att dogmatism kanske är oundviklig: även den som kan betecknas som en ”metaphysical relativist” har ett dogma, och ibland erkänner han detta, oftast dock icke. Och en verklig tolerans fordrar inte att man tror att varje annan persons metafysiska syn är lika sann eller lika sannolik som ens egen, eller lika djuplodande. Nej, en sann tolerans är möjlig bara emedan vi är kapabla att – som författaren så träffande uttrycker det – ”putting up with things that we do not like or respect or agree with”. En sann tolerans kräver att vi finner vägar att samarbeta med människor som ej har vår egen ”metaphysical outlook”. Den metafysiske relativistens ”bot” för intolerans leder till att vi kan få en paralyserande skepticism och en frånvaro av livsviktiga engagemang, som kan ge mening och riktning för hela vår existens; som professor Newman så drastiskt uttrycker det: ”The metaphysical relativist’s ‘cure’ for intolerance is not only ineffective but worse than disease”.

Den person som förkastar religiös relativism är en person som tror att hans religiösa tro är – om inte den enda sanna tron – dock den bästa han kan ha. Men den person som förkastar religiös pluralism är en som tror att människor av andra trosuppfattningar ej kan leva harmoniskt tillsammans. Fienden till pluralism är en fiende av tankefrihet; fienden till relativism är dock bara en fiende till indifferens på det religiösa planet; detta är en väsentlig skillnad.

Sambanden mellan religiös förföljelse och religiös propaganda är inte så självklara, som vi kan tro. Vi har svårt att föreställa oss ett samhälle där varje enskild person sökte omvända varje annan person till sin ståndpunkt, och där människorna helt saknade förmåga att lära av varandra. I ett pluralistiskt samhälle kommer olika personer med olika tros-bakgrund tillsammans och arbetar tillsammans under dialogens förtecken; om en person tror att andra människor av annan tro bara vill omvända honom eller henne, och ej delta i en konstruktiv dialog, måste till slut alla ekumeniska aktiviteter upphöra. Tyvärr vill dock fortfarande religiösa ledare ej så noga skilja mellan genuin religiös dialog och missionärens monolog. Dock är det den religiösa dialogen som ger oss den bästa möjligheten att undvika den okunnighet som föder intolerans och förföljelse på det religiösa planet, hävdar prof. Newman.

Termerna ”exklusivitet” och ”universalitet” ges en definition; t o m avancerade forskare inom filosofi och teologi kan finna dessa termer tvetydiga. En del betraktar en person såsom varande en ”religiös universalist”, om denne vidhåller att alla människor kan bli ‘frälsta’, även om de inte i detalj har samma tro som de i hans egen grupp; andra tenderar att beteckna en såsom varande ”religiös universalist” om denne vidhåller att alla mänskliga varelser skall bli aggressivt övertalade eller t o m tvingade att anamma den tro som individens egen grupp har.

Författaren påvisar i kapitel sju om religiös tolerans och staten myten om ”absolut religiös frihet” vis å vis staten i våra demokratiska samhällen. Dock måste det förhållandet att vi numera har så få konfrontationer mellan kyrka och stat förstås utifrån den svaghet som både kyrkorna och deras ledare fått i våra moderna västerländska samhällen, menar prof. Newman. Förr var man rädd för kyrkans alltför stora inflytande över staten; numera är det den sekulära statens makt och kraft man är mest rädd för, och kyrkorna och samfunden kan i många fall ses som den enskildes värn mot en mäktig och opersonlig statsapparat.

Många tror att problemet med religiös tolerans huvudsakligen är ett psykologiskt problem; att det mest har att göra med ”intoleranta personligheters” interagerande mot allt vad frihet och tolerans heter, o s v. Men – som prof. Newman söker visa i denna bok – problemet är mera intriktat än så. Men ett kapitel ägnas dock ”den intoleranta personligheten”; inte minst psykologisk forskning har sysslat med frågor inom hithörande område. Under rubrikerna ”Superstition and Enthusiasm”, ”Intolerance as Immorality” och ”Intolerante and Self-respect” tas här olika viktiga frågor upp, men kontentan är dock slutligen att vi inte kan isolera en eller två psykologiska faktorer och se dessa som ”orsaker” till all religiös intolerans; problemen som rör religiös intolerans har många dimensioner, sociala, psykologiska och andra: fenomenet ”religiös intolerans” kan sägas ha en ”mångfaktoriell determinans” om vi vill uttrycka det litet mera beteendevetenskapligt.

I ett avslutande kapitel tas frågor upp om fostran och utbildning för att minska religiös intolerans. Dock kan det finnas en konflikt mellan fostran in i ett visst religiöst samfund (”religiös socialisation”) och främjandet av religiös tolerans; en konflikt som ofta nog kan ligga latent, men som behöver dras upp till ytan, för att kunna bearbetas adekvat. Vi återkommer här till frågan om samband mellan relativism och tolerans; här kan vi ha en viktig sak att vidare bearbeta: hur fostra till tolerans, utan att detta leder till relativism. Professor Newman talar vidare i detta sista kapitel om två sorters socialisation: fostran inte bara förändrar en person; den bör också göra honom/henne till en bättre människa: fostran har en både normativ och deskriptiv sida.