Ett stycke kyrkohistoria

Namnet Emanuel Linderholm väcker väl numera inte så många associationer utanför kyrkohistorikernas krets. Några kanske förknippar namnet med vissa psalmer, fr.a. den svenska översättningen av Arnulfs av Löwen ”O, huvud, blodigt, sårat”. Men Emanuel Linderholm var under sin tid som professor i kyrkohistoria i Uppsala (1919-1937) en av Sveriges mest uppmärksammade teologer, av många ansedd som en heretiker framför andra, men av sina anhägare hyllad som kyrkans nye reformator. Om honom har nu Anders Jarlert skrivit en lärd och givande monografi med titeln Emanuel Linderholm som kyrkohistoriker (Bibliotheca Historico-Ecclesiastica Lundensis XV, 1987).

Det var Emanuel Linderholm (1872-1937) som 1929 grundade det alltjämt verksamma Sveriges Religiösa Reformförbund med uppgift att ”verka för en andlig frigörelse, till en förenklad och fördjupad religiös åskådning i evangeliets anda, utan dogmatisk bundenhet, och för en ansvarsmedveten etisk livsföring i samklang med tidens djupaste sedliga övertygelse och krav”. Det rör sig alltså om vad som med en notoriskt diffus term kallas för liberalteologi, närmast om en typ som var ”en vogue” omkring 1900, men med vissa intressanta tillsatser, som i hög grad var beroende av förbundets grundare och ledare fram till Linderholms död.

Som vetenskapsman framträdde Linderholm framför allt som kännare av 1700-talets pietism i avhandlingen om Sven Rosen (1911). I övrigt har han bl.a. sysslat med de svenska häxprocesserna, och i ett stort antal artiklar behandlat olika kyrkohistoriska frågor från i huvudsak senare tid. Han fick sin professur i hård konkurrens med K. B. Westman, den framstående medeltidsforskaren med bl.a. Birgitta-Studier (1911). Jarlert framhåller hur Lauritz Weibull, den radikale lundensiske historikern med källkritik som specialitet, var kritisk mot Linderholm och föredrog den mer konservative Westman som författare till medeltidsavsnittet i Svenska Kyrkans Historia. ”Att Lauritz Weibull föredrog Westman framför Linderholm, en konservativ forskare framför en radikal, kan synas förvånande” (s 114). Jarlert vill förklara detta med en från den norske historikern Ottar Dahl hämtad teori, som dock inte verkar övertygande. Ett parallellfall har vi i den radikale exegeten Staves föredragande av den konservative Adolf Kolmodin som professor i Uppsala framför S. A. Fries, banerföraren för den religionshistoriskt orienterade exegetiken. Kan inte förklaringen helt enkelt ligga däri, att den som betraktar sig själv som pionjär och måhända något av martyr – för en ny linje inom forskningen, helst vill vara ensam herre på täppan?

Jarlerts framställning utgår från två hypoteser. Den första är att hos Linderholm är den kyrkohistoriska verksamheten det andra steget i en treledad process: teologisk grundsyn – kyrkohistorisk forskning – religiöst reformprogram. Den andra hypotesen går ut på att Linderholms vetenskapliga verksamhet är beroende av hans personliga utveckling och livssituation – psykiskt, religiöst och socialt.

Ingen av dessa hypoteser förefaller särdelses originell. Det är väl ett rimligt antagande a priori att en kyrkohistorikers religiösa reformprogram på något sätt är relaterat till hans forskning. Att just detta inte alltid har observerats i fallet Linderholm beror på, att man har sett en påfallande diskrepans mellan den varmt pietistiska tonen i vissa av hans uttalanden (och fr.a. verksamhet som psalmdiktare) och den radikala tendensen i Reformförbundets program. Sådana till synes bristande överensstämmelser mellan teori och praxis är ju inte så alldeles ovanliga i den mänskliga tankens historia. Vad som emellertid behöver uppvisas är, hur den speciella form av reformprogram som företräds av Linderholm är relaterat till de ganska allmänna värderingar som präglar hans kyrkohistoriska forskningar och som var något av allmängods under 1900-talets första decennier. Relationen på denna punkt kan förf. inte sägas ha gjort alldeles klar. Förklaringen torde ligga däri, att detta problem kan lösas endast på religionspsykologisk basis, vartill vi också har aktningsvärda ansatser i skildringen av Linderholms väg till teologin. Men eftersom hans allmänna historiesyn, präglad av idealism och kriticism, vid denna tid delades av ett flertal personer, som likväl inte utifrån samma utgångspunkt kom ens i närheten av hans religiösa reformprogram, måste den drivande faktorn vara något annat.

Nu tycks Linderholm ha varit en i alldeles ovanligt hög grad komplex personlighet, och det torde vara en i det närmaste hopplös uppgift att få denna ekvation att gå jämnt ihop.

Förutom i uppväxtmiljön och andra pesonliga faktorer ligger väl en stor del av förklaringen i den uppsaliensiska intellektuella miljö, som av förf, tecknas med stor kännedom och elegans. Här är Rudolph Eucken ett viktigt namn. Denne tyske religionsfilosofs arbeten studerades ivrigt i Uppsala vid denna tid, och han kom även dit som Olaus Petri-föreläsare. Ett annat viktigt namn är litteraturhistorikern Henrik Schuck. Förf. uppvisar tydligt Linderholms närmast generande starka beroende av Schuck. Sedan hör det till att Harald Hjärne skall nämnas. Recensenten är för sin del ingalunda övertygad om att Hjärne utövat något större inflytande på Linderholm eller någon annan teolog vid denna tid. Åter torde det röra sig om en allmän tendens i Uppsals, som lokalt naturligtvis stärktes av den boströmska traditionen. Det är f ö märkligt att förf. inte ställer frågan om Pontus Wikner kan ha utövat ett mera direkt inflytande på Linderholm. Hos båda finns den pietistiska ådran och den kritiska inställningen till den traditionella dogmatiken.

Ett annat namn som nämnes ett par gånger under framställningens gång men inte spelar någon roll är Jonas Walles. Walles var gammaltestamentlig exeget och blev efter att förgäves ha sökt professur lektor. I den av hans son ErikWalles utgivna biografin (Jonas Walles – teologen som gick sin egen väg, 1981) skildras kärleksfullt – men okritiskt – Walles märkliga kombination av en starkt religionshistoriskt orienterad exegetik och religionsfilosofi. Även Walles var religiös reformator med om möjligt ännu större anspråk än Linderholm, även han såg sig som martyr för sanningen. Uppenbarligen har det förekommit en korrespondens mellan de båda, och det hade varit intressant att veta något om dess innehåll.

Eljest förtjänar förf. en stor eloge för sin mycket ambitiösa inventering av källmaterialet. Särdeles givande förefaller Gösta Kellermans i manuskript föreliggande självbiografi att ha varit. Kellerman var medeltidshistoriker och disputerade 1935 på en avhandling om ärkebiskop Jakob Ulfsson. Det är typiskt för Linderholms höggradigt värderingsladdade syn på kyrkohistorien att han ansåg ämnet felaktigt behandlat. Han menade nämligen att Kellerman framträdde som kyrklig apologet, ”därför att han kommit till slutsatsen att ärkebiskop Jakob Ulfsson utifrån sin kyrkligt-feodalaristokratiska ideologi uppriktigt kämpat för kyrkans sak”‘. Mer behövdes inte för att falla i onåd. Här kan jämföras med Fabian Månssons syn på medeltidens svenska kyrka, som dock enligt Linderholm var alltför präglad av en socialistisk grundsyn.

Politiskt var Linderholm alls inte radikal, snarast nationellt konservativ, vilket torde ha gällt för många av den tidens ”liberala” teologer och särskilt för de ledande ungkyrkomännen. Intressant nog orienterade han sig på senare år mot nationalsocialismen. I detta sammanhang framför Jarlert en som det förefaller övertygande kritik av Martin Linds avhandling Kristendom och nazism (1975).

I ett kapitel redgöres för Linderholms verksamhet som liturgisk reformator. Han komponerade ett eget förslag till högmässoordning, som i alldeles ovanligt hög grad bär prägel av att vara en skrivbordsprodukt. Den har naturligtvis en starkt antikatolsk prägel, samtidigt som rikt utrymme ges åt helighetst4nken och den tysta bönen.

De ovan satta frågetecknen skall inte skymma det faktum, att Anders Jarlert givit oss en fängslande skildring av svensk teologihistoria under 1900-talet. Framställningen är lättläst och livas betydligt av de många nöjsamma citaten ur brev (inte minst från korrespondensen mellan Linderholm och hans lundensiske kollega Hjalmar Holmquist, känd av generationer av teologistuderande). Möjligen kan det sägas att förf. har botaniserat väl flitigt i brevbuntarna, vilket bidragit till framställningens något disparata karaktär. Detsamma får sägas om den beläsenhet i psykologi och historia som yttrar sig i att andra forskares teorier anföres som förklaringsgrunder till diverse inslag i Linderholms liv och verk. Dessa teorier begrundas och tillämpas inte så utförligt som vore behövligt, varför de nu mest framstår som isolerade Lesefruchte.

Emanuel Linderholm framstår till sist som en ganska tragisk och förmodligen djupt olycklig människa. Hans avsikter var säkert de bästa och uppriktigheten behöver ingen ifrågasätta, men även den som aldrig så energiskt hävdar att kyrkan alltid behöver reformeras, Ecclesia semper reformanda, torde

numera ha svårt att i just detta reformprogram se mer än ett stycke kyrkohistoria. Och det är just vad det här har blivit.