av JOHAN SUNDEEN
I slutet av andra världskriget fanns det en förhoppning att de tolv mörka åren, 1933–1945, skulle bli en parentes i kyrkornas förhållande till totalitära åskådningar. Viljan att gå i takt med tiden – att bejaka nydaningen – hade varit ett skäl till att folkmassor såväl som eliter inom de evangeliska kyrkorna hade visat sitt stöd för frontorganisationer med en syntes av kristendomen och nationalsocialismen på programmet. I Sverige lockades ledande liberalteologer likväl som några konservativa kristna av den pronazistiska rörelsen Deutsche Christens budskap.
Den svenske legationspastorn i Berlin, Birger Forell, förtvivlade i ett brev till ärkebiskop Erling Eidem över tyska ämbetsbröders undergivenhet för makten. ”Är det bara den katolska kyrkan som förmår motsätta sig den totalitära statens strävanden?”, undrade han lätt uppgivet. Antinazisten Forell ställde sin fråga trots att han stod i livlig förbindelse med lutherska motståndsmän som Martin Niemöller och Dietrich Bonhoeffer. Om än inte i samma utsträckning som i de evangeliska landskyrkorna, fanns det för övrigt anhängare av naziregimen också inom den katolska kyrkan i Tyskland.
Birger Forell hade tidigt insett att nationalsocialism och marxism-leninism representerade en radikalt annorlunda form av statsmakt än autokratin under till exempel Napoleon. De totalitära lärorna ville behärska människan helt; hennes fysiska och själsliga liv såväl som hennes drömmar och fantasier.
Lärdomen som kunde ha dragits av Tredje rikets förföljelser mot kyrkorna, och den totalitära statens väsen över huvud taget, blev emellertid inte så allomfattande som grundfäderna till den ekumeniska organisationen Kyrkornas Världsråd hade önskat sig. I sin skildring av hur World Christian Student Federation från och med 1968 kom att bli en plattform för vänsterextremism, Story of a Storm, skriver Risto Lehtonen: ”Det är ett häpnadsväckande faktum att den ekumeniska rörelsen […] med sådan lätthet lät sig bländas av den totalitära trollformel som representerades av i tilltagande grad auktoritära politiska ideologier i den nya vänsterns och neo-marxismens form. Och detta så snart som endast tjugo år efter det att kyrkorna och den ekumeniska rörelsen […] i Amsterdam 1948 hade tagit glasklar ställning mot varje form av eftergift från den kristna trons sida för ideologiska påtryckningar. […] Plötsligt, efter 1968, var ett förvånande antal ledare för kyrkorna och den ekumeniska rörelsen, tillsammans med den radikala studentgenerationen, villiga att välkomna totalitära ideologier.”
Söndrad kristenhet
Som en följd av vänstervågen, och idéer om samlevnad med diktaturer under avrustningens tecken, kom den europeiska kristenheten åter att söndras i inställningen till totalitära föreställningar och regimer. Historieskrivningen om kyrkorna och kommunismen under efterkrigstiden rymmer motstånd, anpassning och medlöperi.
I katakombgemenskapens form bekämpades den kommunistiska övermakten i Östeuropa. Viktiga insatser gjordes från grupper i väst genom till exempel bibelsmuggling. Motståndet tog sig också akademiska uttryck. Till exempel spred Michael Bourdeaux från Keston College i Storbritannien outtröttligt kunskap om de svåra förhållandena för kristna och kyrkor i Sovjetunionen.
En annan sida av berättelsen om kyrkan och kommunismen handlar alltså om eftergivenhet, medlöperi och korruption av kristen tro. Här rör vi oss längs en skala som sträcker sig från atombombsbetingad anpassning – fred framför frihet – över politiska pilgrimsresor till utopier i Tredje världen och samverkan med kommunistiska frontorganisationer till ren heresi uttryckt i kristet-marxistiska syntessträvanden.
Det så kallat röda decenniet, år 1965–1975, utgjorde en hausseperiod för idealisering av så kallade befrielserörelser och marxistiska samhällsbyggen. Dock hittar vi uttryck för prokommunism inom de europeiska kyrkornas ram tidigare än så. Den röde domprosten i Canterbury, Hewlett Johnson, var en tillskyndare av Stalins Sovjetunionen innan han sällade sig till skaran som i Mao Zedongs Kina såg svaret på mänsklighetens predikament och problem.
Vårt eget lands kyrklighet upptar dessvärre talrika kapitel i despotihyllningarnas bok. Den ortodoxe prästen Bengt Pohjanen, som såg den framväxande kristna 68-vänstern på nära håll i Uppsala, har skrivit att de svenskkyrkliga ”biskoparnas […] entusiastiska hyllningar till diktaturerna endast överträffas av den svenska författarkårens”.
Marxistiska profeter
I min studie 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989 dokumenterar och analyserar jag lovprisningar som kristna avsändare riktat till totalitära regimer som Nordkorea, Kuba och Kina. Bland annat tillskrevs Mao, Castro och Ho Chi Min profetstatus. De politiska pilgrimerna kom inte bara ur Svenska kyrkans led, till deras skara hörde också representanter för Svenska Missionsförbundet.
Åtskilliga amerikanska och enstaka svenska katoliker återfanns bland dem som bländades av Sandinistregimen i Nicaragua. Till kontexten hörde den marxistiskt influerade befrielseteologin. Det lilla landet i Latinamerika blev den sista destinationen före 1989 för de prototalitära seglatserna. Docent Christian Braw har fångat den längtan, de drömmar och den berusning som utopierna skapade: ”Det var Cuba man hoppades på, Vietnam och Kina. Någonstans måste det lyckas, någonstans måste de goda tankarna från den unge Marx – alltid den unge Marx – förverkligas, ta gestalt i konkret verklighet […]. 1968 års fortsatta historia är berättelsen om det ständigt gäckande hoppet. […] Utvecklingen blev alltid densamma […] kollektivisering, militarisering, slavläger och diktatur.”
Hur var det möjligt?
Det är frågan som doktoranden Per Ewert gång på gång återkommer till i ett samtal med undertecknad om den kristna 68-vänstern i samhällsprogrammet Hotspot. För att försöka förstå hur intellektuella kristna solidariserade sig med system vars brott mot mänskligheten var väl dokumenterade vid tiden då de idealiserades, måste vi se till tidsandans makt.
Likaväl som det fanns ett ont 1968, existerade det ett gott. Engagemanget för jordens fördömda, de som hade trälat under kolonialism och pinades av fattigdom, var starkt. Solidariteten omsattes i antipati mot de makter som ansågs vara skyldiga till förtryck och elände. Självständighetssträvandena i tredje världen var en mäktig faktor bakom en generations omvärdering av USA och västvärlden. En minst lika verkningsfull kraft för att undergräva giltigheten i den efter 1945 gällande dikotomin mellan gott och ont, det vill säga demokrati mot diktatur, var den brutala krigföring som Förenta staterna bedrev i Vietnam. Den så sent som i början av 1960-talet i princip dödförklarade marxistiska filosofin förnyades samtidigt. Återupptäckten av Marx ungdomsskrifter och utvecklingen i Tjeckoslovakien närde drömmar om socialism med mänskligt ansikte. 1965 års nya vänster kunde med trovärdighet proklamera ett alternativ till såväl stalinism som socialdemokratisk kompromissmentalitet.
Som framgått hade också fruktan för ett tredje, atombombsdrivet världskrig, med mänsklighetens framtid som insats, sin del i att skapa en grogrund för acceptans av kommunistregimerna. I sin framställning av de andliga och kulturella faktorer som lade grunden för 1989 års frigörelsevåg – The Final Revolution: The Resistance Church and the Collapse of Communism – ställer den katolske teologen och skriftställaren George Weigel en samvetsfråga till kyrkorna i den fria västvärlden: Gjorde dessa vad som kunde förväntas av dem för att bistå sina pinade bröder och systrar bakom järnridån?
Östpolitiken efter Andra Vatikankonciliet
Den tidigare under 1900-talet principfast antikommunistiska katolska kyrkan har genom sin omläggning av östpolitiken efter Andra Vatikankonciliet en del att svara för i relation till Weigels fråga. Hans spörsmåls retoriska karaktär blir ännu tydligare om vi vänder blicken i riktning mot den evangeliska kristenheten i väst. En bidragande förklaring till att vi finner eftergivenhet, och medlöperi, inom protestantisk kristenhet utgörs av inflytande från Kyrkornas Världsråd; det vill säga den organisation som år 1948 förklarat att kristendomen aldrig mer fick korrumperas av profana ideologier. Som Jonas Jonson framhåller i Ekumenik på världens villkor gjorde den ekumeniska organisationen ”aldrig några uttalanden som var direkt riktade mot de kommunistiska diktaturerna”.
Den tyska kyrkohistorikern Katharina Kunter tillhör de forskare som har intresserat sig för såväl öst- som västkyrkornas agerande under efterkrigstiden. När det gäller Kyrkornas Världsråds passivitet visavi förtrycket i Sovjetsfären konstaterar hon att det inte räcker med att peka på påverkan från infiltration av östeuropeiska säkerhetstjänster, och den hänsyn som togs till ortodoxa medlemskyrkor i Östeuropa. Vi måste, skriver Kunter, ”väga in betydelsen av […] socialistiska och vänsterextrema idéers ställning bland protestanter i Nord- och Västeuropa på 1970-talet”. Till de krafter som behöver bli föremål för kritisk historisk belysning räknar hon avkoloniserings- och fredsrörelsen.
Katharina Kunter medverkar i en antologi utgiven av Växjö stift; en skrift som utgör ett föredömligt exempel på en öppen belysning av ett kristet trossamfunds relationer till totalitära stater – i detta fall till DDR. Boken ger exempel på motstånd såväl som medlöperi. En annan titel som förtjänar att uppmärksammas är den av Lennart Sjöström redigerade antologin Innan murarna föll: Svenska kyrkan under kalla kriget. Den senare volymen innefattar bland annat ett kapitel om den betydelse som Nicaragua tillskrevs av politiska pilgrimer på 1980-talet, skrivet av professor Sven-Erik Brodd. Mera polemisk och personlig, men lika viktig för kunskap om epoken, är teol. lic. Gunnar Hyltén-Cavallius bok Rännil som blev till flod. Han skildrar genom tidsdokument och egna minnesbilder den kristna 68-vänster som hade universitetsstaden Lund som hemvist.
Ett bestämt nej
Sin egen, ovan citerade, fråga om västkyrkorna gjorde tillräckligt för de lidande bröderna bakom järnridån låter George Weigel män och kvinnor i ett par postsovjetiska länder besvara. De uttalar samfällt ett bestämt nej. Dessa röster frågar i sin tur genom Weigel: Varför stöddes inte frihetslängtan och kampen i högre grad av de institutionella kyrkorna i väst? Varför ägnade den katolska kyrkan efter Andra Vatikankonciliet större uppmärksamhet åt kärnvapenhotet än åt förföljelsen av kristna i Sovjetsfären?
Själv fäster jag mig särskilt vid en av de frågor som Weigel förmedlar från Polen och Tjeckoslovakien: ”Varför betraktades kristna” som gjorde allt för att hjälpa oss att överleva under statsateismens tryck ”som dissidenter i Västeuropa?”. Det berättigade i frågan verifieras av ned- och misstänkliggörande recensioner i svensk kristen press på 1970- och 1980-talet av böcker med vittnesbörd från ondskans imperium.
I likhet med Kunter är Weigel kritisk mot fredsrörelsen i väst. Som forskning har visat infiltrerades fredsgrupper i bland annat Nederländerna av Stasi. Den östtyska polisstaten kom tidigt i sin historia till insikt om att det var betydligt lättare att skapa acceptans för kommunismen genom att skriva fred, snarare än Berlinmur, på banderollerna. Jag har själv riktat ljuset mot idealiseringen av Sovjetunionen och DDR inom Kristna Fredsrörelsen i Sverige.
Vad gäller anpassning till det kommunistiska blocket i öst fanns det en tendens på många håll i väst att sätta fred framför frihet. En svenskkyrklig röst som gick mot strömmen utgjordes av pastor primarius Ludvig Jönsson. I en av den liberale exilbalten Ülo Ignats redigerad antologi skrev Jönsson: ”Den vilja till fred som ofta uttalas, förlorar i trovärdighet så länge människor hålls i förmyndarskap. Tydligast ser vi det i öst. Ett land som Sovjetunionen och därmed hela östblocket, som måste hålla sina medborgare instängda bakom en järnridå […] ansar […] hela tiden jordmånen för krig. […] Alla ansträngningar som görs för att bryta alla former av förmynderi av detta slag är säkerligen ett lika viktigt fredsarbete som nedrustningen.” Diskussionen om vägen till fred var ytterst en fråga om människosyn.
Frihetens revolution
Det framstår som ett svar på eftergivenhetstillståndet mot kommunismen inom delar av den västeuropeiska kristenheten att åtskillig energi till raserandet av Sovjetväldet kom från en kyrkofurste som själv levt och verkat under såväl nationalsocialismens som marxism-leninismens verklighet; en man framgången ur katakombkyrkans led. Med Johannes Paulus II tillträde som påve lades grunden för vad George Weigel karakteriserar som den slutliga revolutionen. Han syftar givetvis på den frihets- och humanitetsvåg som satte punkt för den toxiska utopism som förmörkat så mycket av Europas – ja, hela världens – samhällsliv under 1900-talet.
För Weigel var händelseutvecklingen som ledde fram till 1989 ett kyrkans och Andens verk. Johannes Paulus II, inte Michail Gorbatjov och inte heller Ronald Reagan, står i centrum för hans historieskrivning. Politik, nationalekonomi och diplomatihistoria har alla viktiga bidrag att ge när vi vill förstå varför det gick som det gick. Men kärnan – the heart of the matter – består alltså enligt Weigel av kristna idéer och gudstro.
Weigel formulerar detta systemskiftenas systemskifte i termer av att det politiska livet återgick till sitt normaltempo. Försöken att skynda på historiens gång hade slagit fel. Fantasier om att människan utan Guds bistånd skulle kunna bygga paradissamhällen var förbundna med lidande, lidande och åter lidande.
Det är svårt att förstå hur kristna som bekände sig till samma Herre och samma livsåskådning, på 1930- såväl som 1970-talet, kunde hamna på helt olika sidor ställda inför totalitära samhällsskapelser. Dock kan vi ta hjälp av Weigels analysapparat. Motståndets respektive medlöperiets logik gav vitt skilda svar på en fundamental fråga: The Quest for the Millennium. Förenklat skulle betydelsen som ligger häri kunna översättas till att handla om himmelriket – går det att bygga här på jorden eller är det en storhet vilande i Guds hand; belägen i en annan verklighetsform?
Det avgörande slaget i 1800- och 1900-talets idéhistoria står i detta förklaringsljus mellan den transcendenta och den politiska millenniarismen. I den andliga traditionen knyts den yttersta förnyelsen till Guds verk. Den kan inte framtvingas, inte påskyndas, av mänskliga gärningar. Mot detta står den revolutionära politiska tradition som vill förlägga himmelriket till jorden, och som i den våldsamma samhällsomstörtningen och den allsmäktiga staten ser medel för utopins förverkligande.
George Weigel talar om sekulär frälsning realiserad genom politiska handlingar; liknande tolkningar av 1900-talets historia finner vi bland annat hos den italienske historikern Emilio Gentile. Den senare talar om politiska religioner. Det är, menar jag, en förvärldsligad och politiserad kristendom som har lagt den teologiska grund som har gjort det möjligt för kristna intellektuella att prisa socialistiska samhällsbyggen, inte sällan med förföljelser av trons folk på sitt program. Åsiktskollektivet 68-kyrkan vann åtskillig mark för synsättet att kyrkans uppgift inte är trygga en plats för människorna i himlen, utan att skapa ett egalitaristiskt och kollektivistiskt samhälle. Frälsning omtolkas i denna marxistiska kontext till att gälla jordisk jämlikhet och rättvisa. I en utopisk tidsålder, likt 1930-talets eller det röda decenniets, kan ett dylikt synsätt med lätthet omsättas i diktaturvurm.
Medeltida kommunism
Vår tids kristna revolutionärer, med sina inomvärldsliga utopier, har historiska förebilder bland medeltidens kättarsekter. Thomas Müntzer, karakteriserad som våldets apostel, blev under 1960- och 1970-talet en kultgestalt i vänsterkretsar. Idolbildningen begränsade sig inte till trossamfunden. Jan Myrdal tyckte sig i Müntzer se en förelöpare till Pol Pot.
De millenniaristiska medeltidssekternas program sammanfattas av Weigel i ett antal punkter: De hade en kollektivistisk och egalitaristisk samhällssyn, de var emot privat äganderätt, deras vision av frälsningen var förlagd till det jordiska rummet, himmelriket skulle skapas här och nu genom en samhällsomstörtning som omfattade alla aspekter av människolivet. Punkterna utgör tillsammans ett kommunistiskt manifest, artikulerat 300 år tidigare än hos Karl Marx. När idéhistorikern Ronny Ambjörnsson i en bok om socialismens idéhistoria framställde kristendomen som den profana ideologins viktigaste förebild torde han ha haft en kristendom av Thomas Müntzers slag i åtanke.
Det som lockat många genom historien, skrämmer mig. I essän ”Jakten på paradiset” skriver jag: ”Som världens gång har visat är steget inte långt mellan den egalitära drömmens morgonrodnad och den totalitära ångestnattens mörker.” Till den polska Nobelpristagaren Wisława Szymborskas litterära produktion hör en vacker dikt om utopins teori och praktik. Slutraderna lyder: ”Ön är trots sin tjusning öde, och på stranden syns små märken av fötter, samtliga vända i riktning mot havet.”
Litteratur
Cavallius-Hyltén, Gunnar: Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund. Roos och Tegner 2019.
Lehtonen, Risto: Story of a Storm, The Ecumenical Student Movement in the Turmoil of Revolution. William B Eerdmans Publishing Company 1998.
Sjöström, Lennart (red): Innan murarna föll: Svenska kyrkan under kalla kriget. Artos 2019.
Sidenvall, Erik (red): Som i en spegel: Kyrka och teologi i mötet med DDR. Växjö stift 2015.
Sundeen, Johan: 68-kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965–1989. Bladh by Bladh 2017.
Weigel, George: The Final Revolution: The Resistance Church and the Collapse of Communism. Oxford University Press 1992.
Johan Sundeen är docent i idé- och lärdomshistoria och universitetslektor vid Högskolan i Borås.
Ur Signum nr 5/2021, s. 25–29.