av MICHAEL CZERNY
När termen ”synodalitet” används om kyrkan, är inte avsikten att skildra en beslutsprocess. Det handlar inte om en typ av gemensamt beslutsfattande som undersöker alternativ, gör val, tilldelar ansvar och genomför beslut. Snarare uttrycker synodaliteten en central aspekt av kyrkans identitet: gemenskap och evangelisation under den helige Andes ledning.
Som en manifestation av den gemenskap som har sin grund i Treenighetens mysterium, visar och realiserar kyrkan sig själv genom att i sig samla ”Guds folk”. Man skulle kunna säga att synodalitet är den form i vilken kyrkans ursprungliga kallelse och inbördes uppdrag realiseras i historien: genom att kalla samman alla folk på jorden, i varje tidsålder, och göra dem delaktiga i Kristi frälsning och glädje.
Vid flera tillfällen har påven Franciskus understrukit hur synodalitet grundar, formar och bemyndigar såväl kyrkans liv som hennes kall till vittnesbörd och tjänst. Så till exempel i ett tal till den italienska biskopskonferensen 2017:
”Den gemensamma vandringen är den väg som konstituerar kyrkan, den bild som låter oss tolka verkligheten med Guds ögon och hjärta, och det som leder oss att i denna skadade tid följa Jesus och vara tjänare. Synodens andning och rytm visar vad vi är, och är den dynamik som ger våra beslut liv.”
Synodalitet – vägen, stigen, villkoret, nyckeln till ett liv i tro – är det modus vivendi et operandi med vilket kyrkan förbereder alla sina medlemmar att dela ansvaret och att utveckla sina gåvor och uppgifter, och som stärker deras kärlek till varandra som syskon.
För påven Franciskus börjar kyrkans förnyelse inifrån, alltså genom de andliga processer som förändrar och förnyar strukturer. Franciskus betonar det starka bandet mellan inre erfarenhet, trons språk och strukturers förändring, någonting han hämtar ur den ignatianska andligheten. Att utifrån detta inleda omvändelseprocesser är det enda sättet att garantera att den institutionellt strukturerade kyrkan ska kunna påbörja och framgångsrikt fortsätta strävan efter att följa Jesus, alltså synodalitet. Insikten är att Anden inte bara vill att vi ska fatta goda beslut, utan kommer också genom synodalitetsprocessen att hjälpa oss med detta.
Termen ”synodalitet” saknas i dokumenten från Andra Vatikankonciliet. Ordet är en neologism, en frukt av senare teologisk reflektion. Ändå översätter och summerar den tillförlitligt den gemenskapens ecklesiologi som konciliet uttryckte. I själva verket mötte urkyrkan normalt utmaningar genom att som gemenskap lyssna till Anden. Första steget mot att förstå synodaliteten är att återupptäcka delar av konciliets undervisning om kyrkan. Dessa visar hur synodalitet handlar om ressourcement, ett återvändande till källorna, till kyrkans sätt att vara och besluta sedan sin första tid.
Ecklesiologi enligt Lumen gentium
Före konciliet hade en samhällsecklesiologi företräde, kyrkan antogs vara societas perfecta. Konciliet återvände till de bibliska och patristiska kategoriseringarna. I Lumen gentium, konciliets konstitution om kyrkan, (LG) ser vi de teologiska förutsättningar som ligger bakom den efterkonciliära förståelsen av synodalitet: den universella kyrkan sägs vara ”lik ett sakrament” (LG nr 1) och ”Guds folk” (LG nr 4). Bland det mest innovativa i LG finns återupptäckten av ”det allmänna prästadömet” (LG nr 10), i vilken lekfolket igen förstås som centrala i kyrkans liv. Genom dopet har alla medlemmar ”värdigheten hos Guds barn”, och deras aktiva deltagande i kyrkans mission är oumbärlig. Med denna bekräftelse av lekfolket satte konciliet punkt för en lång tradition som lett till en de facto-åtskillnad mellan den undervisande hierarkin och det undervisade lekfolket (att konciliefäderna vill uppvärdera lekfolket syns inte minst i det faktum att kapitlet om Guds folk föregår kapitlet om kyrkans hierarki). Många lekpersoner kom att reflektera över sin kallelse på helt nya sätt.
Smyckade med den värdighet som kommer med att vara Guds barn, liksom med gåvan och ansvaret att vittna om evangeliet för alla, är lekfolket kallat att delta också i kyrkans ledning enligt sina uppgifter, roller och förmågor. Anden utgjuter särskilda nådegåvor och talanger över var och en, för att göra dem ”lämpade och villiga att ta på sig olika uppgifter och tjänster så att kyrkan förnyas och bättre byggs upp” (LG nr 12). I själva verket har de ”möjligheten och ibland också plikten att uttala sin mening om sådant som angår kyrkans väl.” (LG nr 37).
Den helig Ande är den enhetens princip som för alla kyrkans medlemmar samman i ett enda subjekt, var och en med sin kallelse, sitt uppdrag och sina tjänster. Såsom många korn blir ett bröd, är eukaristin ”källa och höjdpunkt” för de troendes gemenskap (LG nr 11, Sacrosanctum concilium, Om den heliga liturgin, nr 10). Andra Vatikankonciliet vill därmed säga att den källa ur vilken ett kyrkligt ”vi” springer finns i Andens verk. Anden ger kyrkan liv genom sakramental nåd, i synnerhet just i gemenskapens eukaristiska firande.
Ytterligare två klargöranden tillåter oss att inse Lumen gentiums revolutionära betydelse för förståelsen av synodalitet som kyrklig ”stil”, den stil som är lämplig för Jesu Kristi kyrka.
Det första rör sensus fidei hos Guds folk (LG nr 12), alltså den instinkt för sanning som manifesterar sig i de troendes gemenskap och tillåter dem att avgöra äktheten i doktriner, och att sluta upp kring dessa och deras uttryck i praktiken. Eftersom denna konvergens (consensus fidelium) konstituerar ett oumbärligt kriterium för urskiljning i kyrkans liv, representerar den en giltig och viktig resurs för kyrkans evangelisationsuppdrag.
Det andra klargörandet rör ”episkopatets sakramentala karaktär” (LG nr 21). Konciliet lär att vigningssakramentets fullhet meddelas genom biskopsvigningen och med den också uppdragen att helga, undervisa och leda. Dessa kan dock endast utövas i hierarkisk gemenskap med kyrkans huvud och med hela biskopskollegiet. Genom ämbetets kollegiala karaktär är biskoparnas enhet en universell realitet som föregår de enskilda kyrkornas diakonia – det faktum att var och en är herde för ett enskilt stift (jfr LG nr 22 och den kanoniska lagen, CIC 330–341).
Den absoluta kollegiala makten över hela kyrkan kan utövas av biskoparna tillsammans med påven, antingen i det ekumeniska konciliets form eller genom aktiviteter i olika sammanhang över världen.
En inverterad pyramid
Den förnyade kyrkliga medvetenheten om biskopsämbetets sakramentalitet och kollegialitet utgör en grundläggande teologisk premiss för en korrekt teologisk förståelse av synodalitet. Det gör det möjligt att se hur synodalitetsbegreppet i själva verket är vidare än kollegialiteten: Medan synodalitet innebär hela Guds folks deltagande och medverkan i kyrkans liv och uppdrag, pekar kollegialitet specifikt på den form i vilken kyrkans liv och uppdrag uttrycks i biskoparnas ämbetsutövning cum et sub Petro.
Biskopsämbetet kombinerar den partikulära dimensionen, den del av folket som samlas i en lokalkyrka, med den universella dimensionen, alltså utövandet av ämbetet i gemenskap med de andra biskoparna och med påven. Därför är varje synlig manifestation av synodalitet beroende av biskoparnas kollegiala ämbetsutövning.
Den efterkonciliära teologins studium av följderna av relationen mellan Treenighetens mysterium och kyrkans form, så som dessa uttrycks i LG (nr 2–4), visade särskilt hur den agapisk-trinitariska syntaxen reglerar kyrkans liv. Den dynamiska relationen mellan Fadern, Sonen och Anden i den gudomliga Treenigheten – perichoresis på grekiska och circumincessio på latin – reflekteras och uttrycks i kyrkans struktur och liv, och hjälper henne att göra den grundläggande gemenskapen explicit genom den perikoretiska dynamik som kallas ”synodalitet”.
Franciskus använder termen ”synodalitet” i en vid bemärkelse, för att översätta teologisk ortodoxi till pastoral ortopraxi. ”Synod” refererar inte exklusivt till den kyrkliga struktur som upprätthålls av biskopskollegiet utan till dess synliga form av gemenskap, det kyrkliga syskonskapet, som alla döpta personligen deltar i och bidrar till på sitt eget sätt. En kyrka som i strävan efter universalitet vill skydda kulturell mångfald, och betraktar kulturerna som en tillgång, måste anta synodalitet som koppling mellan kroppens enhet och lemmarnas mångfald.
Genom att anta Andra Vatikankonciliets ecklesiologiska perspektiv och följa undervisningen i LG bekräftar påven Franciskus i sitt tal vid biskopssynodens femtioårsjubileum att ”denna synodalitetens väg” är just vad ”Gud förväntar sig av kyrkan i det tredje millenniet”. Han betonar att synodalitet ”ger oss de mest passande tolkningsramarna för förståelse av det hierarkiska ämbetet självt” och följer bilden av en kyrka som – liksom ”en inverterad pyramid”, där toppen är under basen – harmoniserar alla som ingår i den: Guds folk, biskopskollegiet, Petrus efterträdare.
I sin apostoliska uppmaning Evangelii gaudium, Evangeliets glädje, (EG), gav Franciskus förnyad kraft åt doktrinen om sensus fidei (EG nr 119), och slog fast att synodalitetens väg utgör en nödvändig förutsättning för att ge fart åt kyrkans förnyade impuls att missionera: alla kyrkans lemmar är aktiva subjekt i evangelisationen, ”missionerande lärjungar” (EG nr 120).
Lekfolket utgör en överväldigande majoritet av Guds folk, och kyrkan kan lära sig mycket av deras deltagande i olika uttryck för kyrklig gemenskap: folkfromhet, engagemang i det pastorala arbetet, kompetens inom olika kulturella och sociala verksamheter (EG nr 126). Om det klerikala livets status och erfarenhet kan medföra vissa omedvetna fördomar och snävare perspektiv, kan ett hängivet lekfolk vara den uppmärksamma, kärleksfulla medmänniska som kan hjälpa till att upptäcka sådana fördomar och vidga perspektiven.
Det är därför nödvändigt att ta itu med de problem som uppstår genom otillräcklig formation av såväl präster som lekfolk, och de skadliga effekterna av en klerikal mentalitet som ger lekfolket en underordnad position. Detta kan göras genom att skapa sammanhang i vilka de troende kan uttrycka sig och dela med sig av sina erfarenheter som Herrens lärjungar (EG nr 102).
Hela gudsfolkets medansvar för kyrkan kräver processer där lekfolket kan delta och tala friare och mer aktivt. Det är inte frågan om att skapa ett ”lekfolksparlament”, eftersom auktoriteten hos biskopskollegiet inte är beroende av att de troende godkänner denna auktoritet genom votering; i stället märks detta medansvar som en särskild gåva den helige Ande har skänkt den kyrkliga kroppen. Det handlar om att helt och fullt använda de resurser och strukturer kyrkan redan har.
Den helige fadern tog viktiga steg för en ”konstitutivt synodal kyrka” normerande med sin apostoliska konstitution Episcopalis communio (EC) den 15 september 2018. Jämfört med Andra Vatikankonciliet visar den apostoliska konstitutionen hur kyrkans vandring leds av Anden: medan vi bör visa tacksamhet gentemot konciliefäderna för att de återupprättade de kyrkliga subjekten och deras prästerliga natur, tillämpar EC de teoretiska argumenten på en kyrklig praktik. Kärnan är lyssnandet: den synodala praktiken måste ”börja med att lyssna till Guds folk”, ”fortsätta med att lyssna till herdarna” och ”nå sin höjdpunkt med lyssnandet till biskopen av Rom, kallad att tala som ’herde och lärare för alla kristna’”, såsom påven uttryckte det vid biskopssynodens femtioårsjubileum. Därför är det ”väldigt viktigt” att ”ge särskild uppmärksamhet åt att konsultera alla lokalkyrkor” under synodförberedelserna (EC nr 7). Lyssnandet till de troende måste följas av ”biskoparnas urskiljning”. Medvetna om Guds folks sensus fidei, måste biskoparna finna Andens tecken och skilja dessa ”från växlingarna i allmänhetens åsikter” (EC nr 7).
Vägen framåt är gemensam urskiljning i enlighet med ignatiansk andlighet: att lyssna till Guds vilja i historien, i livet, inte hos en enskild person men hos Guds folk som helhet. Även om det sker i hjärtat, i det inre, så är råmaterien alltid verkligheten sådan den speglas och resonerar i det inre. Det är ett inre förhållningssätt som uppmuntrar oss till öppenhet för dialog, för möten, för att finna Gud varhelst Gud kan bli funnen, inte endast i förbestämda och väldefinierade sammanhang (EG nr 231–233).
EC lägger fram den synodala praktiken i tre faser: förberedelse, diskussion och implementering; och varje synod under det nuvarande pontifikatet har försökt följa dessa faser allt närmare. ”Synoderna som hålls vartannat eller vart tredje år här i Rom”, observerade den heliga fadern själv i boken Let us dream, ”är allt friare och mer dynamiska, och ger alltmer tid för ärlig diskussion och för lyssnande”. För nästa synod, i oktober 2022 [datumet har nyligen flyttats till oktober 2023, övers. anm.], har påven Franciskus valt temat ”för en synodal kyrka: gemenskap, delaktighet och mission”.
Ställningstagandet för de fattiga och vägen framåt
Att ”ta ställning för de fattiga” är någonting som starkt uppmuntras till av profeterna och i Matteusevangeliets 25:e kapitel, och uttrycks det i den första meningen i Gaudium et spes, Kyrkan i världen av idag, (GS): ”De glädjeämnen och förhoppningar, den bedrövelse och ångest som fyller vår tids människor, i synnerhet de fattiga och alla som lider, är också Kristi lärjungars glädjeämnen och förhoppningar, bedrövelse och ångest.” (GS nr 1, min kursivering) Denna inställning stod i centrum vid synoden 1971, ”Rättvisa i världen”, och Johannes Paulus II och påven Benedictus XVI såg till att det blev en viktig del av katolsk sociallära. Om det nuvarande pontifikatet sägs kännetecknas av ett ställningstagande för de fattiga, är det inte för att det är en nyhet utan för att påven Franciskus så kraftfullt omfamnar dess betydelse för spridningen av evangeliet. Gemenskapens ecklesiologi, kollegialitet och synodalitet spelar alla viktiga roller för att implementera ställningstagandet.
För Franciskus är kyrkans ställningstagande för de fattiga (EG nr 48) en följd av den övergripande logiken hos Ordets inkarnation, det flödar ur vad Ordet, Jesus Kristus, i ord och handling lär oss om de fattiga. På samma sätt måste kyrkan i kärleken till de fattiga se barmhärtighetsverkets prioritet. Påven tydliggör att detta inte är en sociologisk preferens, utan en teologisk. ”Utan ett ställningstagande för de fattiga ’riskerar förkunnelsen av evangeliet […] att dränkas i den ocean av ord som vi dagligen uppslukas av i vårt samhälle präglat av masskommunikation’” (EG nr 199).
Vidare är det inte ett uttryck för en naiv ”godhetskultur” utan något som faktiskt representerar en viktig aspekt av kyrkans liv. Snarare måste det kännas igen som en väsentlig del inte bara av evangeliet utan också av de kyrkliga omvändelseprocesser som önskades och påbörjades av Andra Vatikankonciliet. Konciliefäderna kände igen berättelserna om de minsta och försummade som ”ett tecken i tiden” och argumenterade för att kyrkan var kallad att gå från en välgörenhetsform där allmosor ges till fattiga ”omsorgsobjekt”, till ett barmhärtighetsverk där de fattiga ses som lemmar i kyrkan. Att ge dem som lever i fattigdom en priviligierad plats bland Guds folks medlemmar (EG nr 187–196) betyder inte bara att se dem som viktiga mottagare för evangelisation, utan att se dem som aktiva subjekt i evangelisationen.
EG uppmanar alla döpta att betrakta mötet med fattigdom som en möjlighet att låta sig själva evangeliseras av Kristus (EG nr 121, 178). Konturerna av distinktionen mellan evangeliserande och evangeliserade suddas ut: Vi bör ständigt låta andra evangelisera oss (EG nr 121, 174). De fattiga evangeliserar också genom att de som medlemmar i Guds folk har mycket att ge och mycket att lära ut (EG nr 48). Som Franciskus skrivit i ett brev till gräsrotsrörelserna: ”för mig är ni sociala poeter eftersom ni, från de periferier där ni lever, skapar beundransvärda lösningar för de mest pressande problemen som drabbar de marginaliserade”.
Uppmaningen till de troende att börja om från periferierna – geografiska såväl som existentiella – tar sig många uttryck. Det kan handla om att uppmärksamma sociala orättvisor och lidande hos dem som lever i desperata situationer. Det kan handla om att söka att agera enligt Matteusevangeliets 25:e kapitel och barmhärtighetsverkets rika tradition. Det kan handla om att tillägna sig den komplexa rikedomen i Amazonassynodens tema ”Nya vägar för kyrkan och för en integrerad ekologi”.
Från kyrkans kall flödar evangelisation, mänsklig utveckling i alla dess former, och omsorg om vårt gemensamma hem. När detta nya sätt att se på den mänskliga familjens problem (EG nr 30) antas som en fråga om nödvändighet och identitet, blir det ett sätt att hjälpa kyrkan att decentralisera. Kyrkan, Guds folk, bör vandra tillsammans, bära mänsklighetens bördor, lyssna till de fattigas rop, reformera sig själv och sin egen handling, först genom att lyssna till de ödmjuka, de hebreiska skrifternas anawim, som var i centrum för Jesu gärning.
Vi kan betrakta allt detta som en hermeneutisk nyckel som informerar och omdefinierar den synodala praktiken. Det blir nödvändigt att anta en multidimensionell modell för kyrklig och samhällelig enhet (EG nr 234–237) som återspeglar en förnyad inomkyrklig och ekumenisk känslighet.
Nu när Franciskus kallar ”alla kristna” (EG nr 3) och ”varje människa” (Laudato sí) nr 3) ”oberoende av var han eller hon föddes eller lever” (Fratelli tutti nr 1) att ta på sig det ansvar som sammanfattas i en ”omsorg om de sårbara” (EG nr 209–216), riktar han uppmärksamheten inte bara mot utsatta människor utan också mot den utsatta jorden. Att bli känslig för ”de fattigas rop” hjälper oss att höra ropet från ”syster jord” (LS nr 1). Franciskus insisterar på relationen mellan omsorg om skapelsen och uppmärksamhet på de utsatta (LS nr 49), och han återvänder till detta i sin postsynodala Querida Amazonia (QA nr 52) och i sina katekeser från hösten 2020. Kopplingen mellan de fattiga och miljön låter oss se hur hela mänsklighetens framtid är intimt länkad till miljöns framtid, och därigenom hur skydd av de svagastes rättigheter och intressen sammanfaller med skydd av skapelsen.
Hur synodaliteten kan fås att växa i kyrkan
Den utmaning som den synodala processen ställer kyrkan inför kommer ur en förnyad förståelse av ”gemenskap” under ledning av kyrkans herdar, på ett sådant sätt att var och en, i synnerhet de som lever i utsatthet, kan känna sig medansvarig i kyrkans liv och uppdrag.
Synodaliteten kan fås att växa i kyrkan genom att få i gång omvändelseprocesser, alltså genom ”urskiljning, renande och reform” (EG nr 30), som låter alla internalisera andliga principer som öppnar för en inkluderande gemenskap snarare än en andlighet som strävar efter individuell perfektion. Utan omvändelse i våra sätt att tänka, be och handla, utan en effektiv metanoia som involverar en växande ömsesidig acceptans, kommer gemenskapens handlingsvägar – de synodala strukturer som växte fram ur konciliet – inte att räcka till för att nå de mål för vilka de etablerades.
Påven har inte monteringsfärdiga idéer som enkelt görs till praktik, inte heller en ideologisk plan med färdiga reformer. I stället går han framåt på den grund av bön och andlig erfarenhet som han delger världen i dialog, konsultation och konkreta svar på de mänskliga situationer som präglas av utsatthet, lidande och orättvisor. Franciskus etablerar strukturella förutsättningar för äkta och öppen dialog.
Kanske har vi fortfarande lång väg kvar innan vi förstår denna djupa reform av vår institutionella existens som Jesu följare samlade i kyrkan. Det krävs betydligt mer för att förstå kyrkans semper reformanda, för att inte tala om hur vi, hoppfullt, ska tänka oss kristenhetens framtid.
I sitt synodala liv erbjuder kyrkan sig själv, i diakonia för att verka för ett ekonomiskt, socialt, politiskt och kulturellt liv präglat av syskonskap. Kyrkan påminner envist om de fundamentala principerna i socialläran: den mänskliga värdighet som vi inte kan avhända oss, att jordens tillgångar tillhör alla, solidaritetens primat, dialog inriktad på fred och på omsorg om vårt gemensamma hem.
Påven Franciskus önskan att ”biskopssynoden alltmer ska bli ett viktigt redskap för att lyssna till Guds folk” (EC nr 6) är på samma gång en bön och en åkallan: ”Vi ber den helige Ande att först och främst ge synodfäderna lyssnandets gåva: att lyssna till Gud så att de, med honom, kan lyssna till folket; att lyssna till folket för att, bland dem, andas in vad Gud önskar och kallar oss till.”
Låt oss därför be att var och en som bär ansvar i kyrkan, var och en som är involverad i ordensliv, i katolsk undervisning och i andra tjänster, får ta emot samma nådegåvor: att lyssna, att vandra, att tjäna.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften La Civiltà Cattolica 4093 (2/16 januari 2021). Artikeln är något förkortad.
Michael Czerny är jesuitpater och kardinal, medlem av Kongregationen för folkens evangelisering.
Ur Signum nr 5/2021, s. 30–35.