av BARBARA CROSTINI
Förra våren, just innan vi alla blev ”zoombies” – som Marcia Cavalcante benämner det i boken Filosofi och pandemi av Lappin och Gafvelin – som svar på coronavirusets spridning, nåddes den internationella gemenskapen av teologer och bibelforskare av en annan sorts fruktansvärda nyheter: Regiusprofessorn i hebreiska vid universitetet i Oxford, Jan Joosten, dömdes i Frankrike för innehav av barnpornografi. Svenska exegetiska sällskapet reagerade på sin webbplats:
”Med anledning av nyheten att en av våra kollegor från Oxford, professor Jan Joosten, dömts till ett års fängelse efter att ha laddat ner över 28 000 barnpornografiska bilder och videor, vill vi i styrelsen för Svenska exegetiska sällskapet tydligt uttrycka vår bestörtning över detta brott, som går emot allt det vi står för som medmänniskor, exegeter och medlemmar i detta sällskap. Jan Joosten var inbjuden som talare vid Exegetiska dagen i Uppsala 2017 och vi publicerade i vanlig ordning hans föredrag i SEÅ 83. Det som nu uppdagats har skakat oss djupt och våra tankar går särskilt till alla de barn som utsatts för lidande och trauma genom Joostens brottsliga agerande.”
Det tog universitetet i Oxford, där Joosten också var förtroendeman vid Christ Church college, något längre att formalisera uppsägningen. Detta uttalande cirkulerade på Twitter jämte kommentarer om hur lång tid det tagit universitetet: ”Från och med fredag den 3 juli kommer professor Jan Joosten, Regiusprofessor i hebreiska, inte längre att vara anställd av universitetet. Nyheterna om hans brott kom som en stor överraskning och chock för vår akademiska gemenskap och har haft stor påverkan på de studenter och anställda han har arbetat med. Vi fördömer [brotten] hårt och uttrycker vår djupaste omsorg om offren för hans övergrepp och exploatering.”
Joosten är belgare och har tidigare arbetat vid universitetet i Strasbourg, där alla stod ”som fallna från skyarna” över nyheterna. Han är gift och har fyra barn, och den brottsliga aktiviteten pågick under ett antal år, mellan 2014 och 2020. Enligt Joosten var hans fritidssysselsättning på internet en ”hemlig trädgård” på tvärs med honom själv, och han uttryckte lättnad över att bli påkommen och lagligen tvingad att ge upp sina aktiviteter, som han tydligt uppfattade som fel.
Bortsett från sorgen över denna händelse, som väcker frågor om till vilken grad också ett på ytan mycket lyckat liv med en framgångsrik karriär kan disponera en person för tvångsmässigt och kriminellt beteende (vars komplicerade psykologi jag inte är kompetent att beröra här), blev detta känt i en tid då alla som av pandemin tvingats stanna hemma lever med en ovanligt hög grad av internetberoende. Det är denna aspekt av historien som jag vill utforska här. Båda de uttalanden som citerats ovan uttrycker omsorg om offren, i det här fallet barn som matats in i pornografin – en industri med oförväntade kunder, som vår kollega och ansedda professor.
New York Times kolumnist Nicholas Kristof publicerade en ledarkrönika (den 4 december 2020) där han fördömde internetsidor som tillåter sådant material att spridas. Han belyser motsättningarna mellan reglering och resultat, som lämnar kryphål som gör att videor fortfarande är tillgängliga även efter det att de raderats. Eftersom uppladdningarna kan fortsätta, kommer bilderna att förfölja sina offer och kasta skuggor i deras liv under många år. Vissa offer drivs till förtvivlans gräns och får hela sin existens krossad. En mardröm långt bortom några få minuters filmmaterial. Enligt Kristofs sekulära perspektiv är inte pornografin problemet – att attackera pornografin skulle verka oliberalt och grumligt – utan hans problem rör våldtäkt och samtycke, där minderåriga utgör en egen kategori. Kristofs strategi är att separera dessa frågor, pornografi från övergrepp, för att nå större konsensus. Hans mål är att rikta in sig på en specifik typ av fördärv snarare än en hel sektor i det mänskliga beteendet. Mer nyligen skrev Kristof en artikel med titeln ”Why do we let corporations profit from rape videos?” (”Varför låter vi företag göra vinst på våldtäktsfilmer?”, New York Times den 16 april 2021) som börjar med samma mantra: ”Detta handlar inte om pornografi, utan om våldtäkt och sexuella övergrepp”.
Jag kan förstå varför Kristof kan vilja göra skillnad på ämnen på detta sätt, för att inte alienera delar av en potentiellt instämmande publik. Men jag undrar också om det verkligen hjälper att tänka i separata kategorier på det vis han uppmanar oss att göra, om vi verkligen vill gå till botten med detta ganska snåriga problemområde. Moraliserande attityder är alldeles uppenbart olämpliga, eftersom det inte finns någon, vare sig institution eller individ, som kan kasta den evangeliska ”första stenen” och utdöma skuld från en högre moralisk nivå. Samtidigt innebär ett förnekande av att rötterna till detta vitt spridda globala beteende når djupt in i etiska frågor, att frågans själva kärna går förlorad och med den också möjligheten att finna vägar till förbättring. Ja, att slå mynt av korrupt beteende gör det hela värre, men fördärv och ekonomisk vinst har gått hand i hand i evigheter. Det som möjligen är nytt är Kristofs föreslagna uppdelning, så att det inte längre ska anses finnas någon koppling mellan pornografi och Joosten-aktiga beroenden som omfattar visuellt avnjutande av sexuella övergrepp på andra människor, i synnerhet barn.
Vad säger detta om vår betraktandets kultur, om vårt samhälles syn på barn, och vår förståelse av verklighet i relation till erfarenheter i den virtuella världen? Här kommer jag att argumentera för att den våldsamma attityd som ligger under dessa tre aspekter inte enkelt kan förstås om de separeras, och att vi, när vi ser på dessa problem, måste vara medvetna om helhetsbilden. Tyvärr kan vi inte betrakta Joosten som ett isolerat ”monster”, inte heller avgränsa fallet till ett tillfälligt och fruktansvärt snedsteg begånget av en i övrigt helt beundransvärd person. Den hållning som uppmuntrar voyeurism som en normal del av mänsklig tillvaro måste också hållas ansvarig för att skapa objektifieringen av kärleksfulla mänskliga relationer. Inte heller är det bättre att se än att göra, inte bara därför att betraktandet i praktiken är det som möjliggör exploateringen, utan i synnerhet därför att ingen kan dela upp den mänskliga personen, som är en helhet, utan konsekvenser.
En betraktandets kultur
Trots återkommande debatter om ikonoklasm i kristendomen, citeras sällan i relation till sexualetik evangeliets ord om det betraktande som leder till synd. Så uppges Jesus ha sagt: ”Om ditt öga förleder dig, så riv ut det. Det är bättre för dig att gå in i Guds rike enögd än att ha bägge ögonen i behåll och kastas i helvetet” (Mark 9:47, även Matt 5:29 och 18:9). Det extrema våldet i detta utspel passar inte riktigt in i våra välreglerade, mjuka liv, och passagen brukar därför bortförklaras som en överdrift. Från ett sekulärt perspektiv är också den utlovade enögda frälsningen avförd som irrelevant. Ändå är den kognitiva kopplingen mellan vad ögat sett och det epistemologiska innehållet i våra hjärnor någonting som inte kan förbigås. Att kraftfullt och noggrant reglera indata – genom att välja vad vi tillåter oss att betrakta och vad vi undviker – kan vara en effektiv praktisk förebyggande handling. Den har sina extremer, som totalförbudet för kvinnliga varelser på berget Athos.
Vad jag uppfattar som överraskande är att, trots den sekulära världens bestridande, publikt cirkulerande av filmer med den egna nakna kroppen så starkt tycks påverka offrets självuppfattning. Skammen är överväldigande och ofta destruktiv. En hårdhudad, obrydd inställning till den egna bilden (än mer så den egna fysiska kroppen) är helt enkelt inte möjlig oavsett religiös inställning. Jesu hårda motstånd mot handlingar som leder till sådan fara delas ivrigt av dem som skulle göra vad som helst för att få vandringen nedåt i ett pornografiskt hål ogjord – när den lättsinniga lek som inledde processen plötsligt öppnat sig mot en tragisk avgrund. Kopplingen mellan jaget och bilden är stark. Att betrakta och att bli betraktad är handlingar så konkreta som någon.
Ändå, bör det sägas, är det inte ikonoklastisk bildlöshet som Jesus förespråkar, utan en ansvarsfull användning av sinnena. Bilder kan förstärka likaväl som objektifiera den mänskliga kroppen. Hur vi använder dem är upp till oss. Betraktare är fullt ansvariga för sitt betraktande. Medan det kan vara omöjligt att reglera vad som laddas upp och laddas ner på internet, är det nödvändigt att skapa en kultur som medför ansvarsfullt och njutningsfullt betraktande av sådant som är vackert att se. Att kalla skräp för skräp – oavsett hur impopulärt detta kan te sig för liberalt sinnade – är en del av att skapa denna kultur av konstruktivt betraktande.
Detta betyder inte att sex blir tabu. Faktum är att det borde bli motsatsen. Att finna lämpliga och icke-destruktiva sätt att skildra fysisk kärlek är inte en omöjlighet. Att exponeras för sådana försök att visualisera relationer kan hjälpa oss att växa i våra egna personligheter. Processen främjas tidvis av att inte nämna Gud. Litteratur och film kan spela en avgörande roll i skapandet av en sund mänsklig kultur. Det kyrkan har erkänt, när hon i ikonoklastiska strider hävdat bildernas plats, är att bilder – inte endast sakrala – spelar en konstruktiv roll.
Attityden till barn
Kvinnliga våldtäktsoffer har påpekat hur uppmärksamheten när deras mål utreds är så riktad mot dem att (den manliga) förövaren ofta försvinner ur sikte. Grundorsaken till det begångna brottet kastas paradoxalt tillbaka på offret. På samma sätt avleder oron för de barn vilkas bilder konsumeras av kriminella besökare på vissa webbplatser från den relation de perverterade tittarna föreställer sig ha med de unga. Vad har vi för typ av samhälle när en stor grupp människor reagerar på sårbarhet med våld i stället för med omsorg?
I ena änden finns en helt fantastisk uppfattning där barn jämställs med änglar. I andra änden finns en helt orealistisk bild av hur val görs i livet – en där samtycke tycks vara ett skrivbordsbeslut, fattat i en lugn och rationell situation. Genom att hålla fast vid endera av dessa helt osannolika premisser, förfalskar vi det landskap där detta våld och denna skräck börjar.
Petrus Martyren (eller Petrus av Verona, 1206–1252) skriver i sin Summa (återgiven i Summa contra hereticos ad Petrum martyrem attributa, utg. Donald Prudlo, 2020) om spädbarnsdop, ett ämne som fortfarande är kontroversiellt bland kristna av olika traditioner. Paradoxalt nog är dopet också en fråga om samtycke – men vad händer om spädbarnet tvingas ta emot ett dop som vederbörande som rationell vuxen kommer att avsky? Petrus är tydlig med att vad som händer inte kan förstås i termer av ett personligt val, utan som en funktion av hela gemenskapens goda vilja. Han säger att: ”[genom mirakelberättelser som Matt 8:13 och 15:28], står det klart att Jesus räddade somliga genom andras tro, en del till kroppen och andra till själen, och på liknande sätt är döpta barn räddade genom kyrkans tro”.
Petrus citerar en klassisk passage om Jesus och barn, i Markus nionde kapitel: ”Så tog han ett barn och ställde det framför dem, lade armen om det och sade: ’Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.’” Ur detta drar han inte slutsatsen att barn är perfekta eller skuldlösa (som Kristus), utan snarare att de är särskilt sårbara och behöver stöd. Han skriver: ”… små barn är räddade och de tror, även om de inte är räddade genom egen tro, ty det är inte genom bristen på ålder de rörs till tro, utan de tror genom sina gudföräldrars, eller andra troendes, tro. Eftersom ingen räddas utan dopet, är små barn räddade genom andras tro, och de sägs vara troende därför att de tror genom andra”. Det står klart att barns egen möjlighet att handla är begränsad men inte irrelevant; deras moraliska börda, som de bär som mänskliga varelser, kan tillfälligt lyftas genom att läggas i händerna på vårdnadshavarna. Det finns inget tal om att vuxna i barnets närhet skulle ha uppgiften att ge näring åt porrindustrin. Som i en ironisk omkastning av dopdebatten, står de ensamma inte i ett försök att vara involverade i frälsningen, men i ett fördömelsens utanförskap som ingen vill ta ansvar för.
I en instruktionsfilm på YouTube – ett program med yogaövningar för drabbade av långtids-covid – görs meditationsövningar inriktade på medkänsla och instruktören vägleder utövaren genom en visualisering av ett barn mot vilket en omsorgens uppmärksamhet kan riktas. Det är svårt för en kristen att inte associera till den nyfödde Jesus, en av de många representationer av honom som finns tillgängliga. När vi hör Markus citera vad Jesus säger om barnen, tänker vi inte självklart på Honom som spädbarn utan går kanske snarare en liten omväg för att förklara denna inbjudan att ta emot barnen såsom Honom. Detta sökande landar emellanåt i sentimentalitet. Snarare är det just i Jesu mänskliga födelse som vi kan finna denna barnlika identitet, i det ögonblick som vi varje jul inbjuds att reflektera över i våra kristna liv. Det är samma inställning som yogaövningens meditationsteknik framkallar, med ett betryggande universellt språk. Om vi kan skilja vår förståelse av barnaskap från denna spännvidd av reaktioner och betydelser, borde vi inte kunna borra djupare i frågan om hur vi format vår samhällsstruktur? Vilken sorts människor producerar vår pedagogik?
Perversa vanor är också ett ämne inom den respekterade litteraturen. Den franske författaren Gabriel Matzneff, en av flera i raden av nyligen brottsanklagade ”intellektuella”, förhärligade sin egen gesta av sexuella möten med minderåriga. Hans lilla bubbla av litterära framgångar, däribland ett stort litterärt pris 2013, sprängdes först när ett av hans tidigare offer, Vanessa Springora, skrev en anklagelse mot den nu 83-årige Matzneff. Hennes bok, Consent, kom snabbt upp i samma försäljningssiffror som förövarens och orsakade hans fall: det skapade stor debatt i Frankrike och vände upp och ner på det dittills ohotade erkännandet av Matzneff som författare och leverantör av vitt accepterade kulturella värden. Ett högklassigt krig skyddade åtminstone just denna pedofils obestridda och helt öppna anspråk på att utöva sina egenheter och värderingar. New York Times reporter Norimitsu Onishi tillskrev studentrevolten 1968 denna inställning, med dess slogan ”det är förbjudet att förbjuda”, som ledde vissa till att argumentera för att lagar om åldersgränser för sex borde överges, ”eftersom att göra så skulle befria barnen från föräldrarnas dominans och tillåta dem att bli fullvärdiga sexuella varelser” (NYT, 7 januari 2020). I denna protest mot ett mikrokosmos hörs en betydligt starkare återklang av otålighet gentemot alla sorters högre auktoritet.
Virtuellt liv
Joosten-fallet dök upp i en situation då många av oss, på grund av pandemin, behövt omskapa såväl arbete som socialt liv genom virtuella kommunikationskanaler. Bland dramatiska scener med tusentals döda i hela världen, kom den egna förståelsen av normalitet i andra hand, även om det fortsatte att ställas frågor om erfarenhet, kommunikation och verklighet i synnerhet för människor involverade i utbildning. Zoom blev ett frälsningens ankare för många och samtidigt en källa till ångest. Hade virtuell undervisning en annan påverkan på studenter, ändrade den på lärarens roll, och minskade den möjligheten till kommunikation?
Den iver som utmärker Joosten-lika människor i konsumtionen av bilder över internet, vittnar om bildmediets djupgående påverkan. Det blir för dem ett adekvat, och av många skäl föredraget, verklighetssurrogat. Det är skrämmande att våra hjärnor har så dålig förståelse av skillnaden mellan verkligt och imaginärt, en begränsning som slarvigt tillskrivs just barn utan att ta hänsyn till det undermedvetnas roll. Denna omogenhet försvinner faktiskt inte med ålder, utan genom övning och uppmärksamhet, och med en gemensam strävan att gräva oss ut ur våra personliga hålor och gömslen. Även denna brist i våra hjärnors förmåga till urskiljning kan vändas till fördel genom att aktivt välja positiva indata. Vad hade professor Joosten, för att fylla sin tid och bruka tillgänglig teknik, i stället kunnat välja att se? Gjorde hans virtuella situation det svårare att fly undan just för att interaktionen var envägs, och hela erfarenheten utan förankring i vardagen?
Det finns mycket som talar för att vi bör behålla normaliteten i våra liv förankrad vid verkliga möten och utbyten. Men, oavsett om de är positiva eller negativa, kan virtuella möten inte avfärdas som overkliga. Vi måste både inse att deras grepp är mäktigt, och slåss för att behålla möjligheten till genuin kommunikation. Virtuell synd är inte frikopplad från verklig synd. Trots allt har fantiserad synd aldrig betraktats som mindre allvarlig än utövad synd.
Just såsom verkligheten är en i alla sina former, även i nyare teknologi, är personen en helhet. Debatten om huruvida Joostens vetenskapliga meriter fortfarande står sig efter hans moraliska förfall tycks mig malplacerad. Om vi verkligen kan skilja kunskapsförmåga från etisk hållning (som förstås inte alls innebär perfektion!), då förändras förståelsen av kunskap i sig från ett pålitligt redskap till en mekanisk summering av idéer – någonting maskiner kan göra lika gärna som människor, och allt bättre. Som bibelforskare i synnerhet, sågs Joosten inte bara som en expert på gamla språk och deras grammatik. Han ansågs vara kapabel till att utforska bibeltexten i alla dess aspekter. Men här är det inte bara en fråga om att den specialiserade vetenskapen kanske inte noterar någon skillnad. Det är också det att en pederastisk kultur inte är helt främmande för fältet, och ofta rättfärdigad med hjälp av historiska beteenden i en rad olika kulturer.
För egen del har jag på mitt skrivbord ett dokument, nedladdat från nätet, märkt ”Joosten Dura Parchment and Diatessaron”. Det är en nyckelartikel för min pågående forskning och jag kommer inte att avfärda den. Jag kommer förmodligen att behöva citera den. Men när jag öppnar den, kommer utan tvivel mina tankar att gå till Joostens fall. Ändå kommer jag inte att hålla mig kvar vid denna form av synd hos författaren, inte heller vid de utsatta barnens desperation. Snarare kommer jag att undra över den komplexa kultur som fostrar visuellt förtingligande och moraliskt fördärv, och som skyddar och rättfärdigar sexuell exploatering i frihetens namn. Hur vi bättre visar omsorg om människor som är införlivade i denna kultur är en särskild utmaning. Det är en utmaning som inte kan antas genom att atomisera vare sig människor eller deras gärningar.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Barbara Crostini är docent i grekiska vid Uppsala universitet och högskolelektor vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 5/2021, s. 36–40.