av VALTER LUNDELL
I januari i år meddelade regeringen att det ska inrättas ett särskilt Förintelsemuseum. Få, om någon, lär ifrågasätta vikten av att minnas nazismen och dess förbrytelser. Därför ställde sig också samtliga riksdagspartier bakom informationsinsatsen Levande historia 1997, som hade det uttalade syftet ”att med utgångspunkt från Förintelsen under andra världskriget ta upp frågor om medmänsklighet, demokrati och alla människors lika värde”. Insatsen blev sedan till myndigheten Forum för levande historia, som 2006 fick ett tilläggsuppdrag att också informera om kommunismens brott. Här tog dock samstämmigheten slut. När materialet om kommunismen presenterades i mars 2008, gick flera hundra akademiker ut i det så kallade historieuppropet på DN Debatt och fördömde kampanjen.
Det finns gott om liknande exempel på att nazism och kommunism bedöms med olika måttstockar. Som gymnasielärare har jag varit van vid att få höra elever korrigera min undervisning om kommunismen. Bland annat brukar eleverna framhålla att det ju inte var riktig kommunism som fanns i Sovjetunionen. Däremot har jag aldrig mött någon invändning mot min undervisning om nazismen. Samma erfarenhet har jag från min tid som forskarstuderande. Standardfrågan på seminariet till doktoranden med kommunismens brottshistoria som avhandlingsämne var om detta ämne inte var lite väl ”känsligt” och därför borde undvikas. Samma fråga ställdes aldrig till någon som undersökte nazismen.
Det råder således ett asymmetriskt förhållningssätt till den nazistiska och den kommunistiska erfarenheten. De bedöms på olika sätt, och medan den förra omfattas av konsensus, omgärdas den senare av oenighet. I min doktorsavhandling undersökte jag vari denna oenighet består, varför den finns och hur den bearbetas i svensk och dansk historiekultur. Universitetshistoriker och gymnasielärare i historia intervjuades. De fick svara på frågor om de mest omdebatterade och brännande frågorna i kommunismens historia, varpå svaren analyserades med hjälp av två historiekulturer.
Med historiekultur avses den sociala kommunikation i vilken ett samhälle förmedlar hur olika historiska företeelser ska uppmärksammas och värderas, och vilken mening de ska tillskrivas. Det är ett rimligt antagande att det finns olika nationella historiekulturer. I avhandlingen tecknades två särskilda sådana, en dansk och en svensk, med särskilt avseende på de meningssammanhang som är relevanta för att förstå hur den kommunistiska erfarenheten bearbetas.
Kommunismen i den danska historiekulturen
En gränssättande dansk erfarenhet var förlusten mot Tyska förbundet 1864, då Danmark i ett slag reducerades till en småstat. Kvar fanns en akut rädsla för förlust av det nationella oberoendet. Därför kunde ockupationen den 9 april 1940 ses som det logiska slutet på ett drama om förlust, som innebar att Danmark nu utplånades som självständig stat. Befrielsen från den tyska ockupationen den 5 maj 1945 innebar en återvunnen självständighet och nationell eufori häröver. Efter andra världskriget övergav Danmark sin traditionella neutralitet och blev under intryck av Pragkuppen 1948 och rädslan för en kommunistisk kupp på hemmaplan medlem av försvarsalliansen NATO, då denna bildades 1949. Därmed hade Danmark anslutit sig till den ena sidan i den världsomspännande bipolära konflikten under kalla kriget. Efter kalla krigets slut, inte minst från 2001, lades utrikespolitiken om i en mer aktivistisk riktning för att bevisa att man var en lojal NATO-medlem.
Så kan mycket kortfattat den danska historia tecknas som är relevant för förståelsen av hur kommunismen har hanterats. Den helt grundläggande och centrala erfarenheten är ockupationen, besættelsen, 1940–1945. Danmark inlät sig då inte i krig utan valde i stället att samarbeta med ockupationsmakten. Efter kriget uppstod, som i andra länder som hade upplevt nazitysk ockupation, ett behov av patriotiska minnen. Därför formades en berättelse om att hela folket hade stått enat i motståndskamp. Denna berättelse, grundfortællingen, har till dags dato blivit massivt förmedlad till generationer av danskar, bland annat genom tv-serien Matador. Dock står den i bjärt kontrast till realhistorien, då bara någon procent av befolkningen verkligen deltog i motståndet.
Bland dem som var framträdande i detta motstånd var kommunisterna. För denna kamp kom de efter kriget att tillerkännas en plats i den nationella gemenskapen som goda patrioter. Denna erkänsla har sedan aldrig försvunnit, trots att det inte har saknats besvärande omständigheter, såsom perioden 1939–1941 under Molotov-Ribbentrop-pakten, då kommunisterna formellt sett hamnade på samma sida som Nazityskland, varför de förhöll sig passiva och kanske rentav samarbetade med tyskarna. Paktåren utgör ett ytterst problematiskt arv, som inte passar in i grundfortællingens hyllande av det antinazistiska motståndet. Därför har lösningen i den danska historieskrivningen varit att förbigå perioden med tystnad eller att kraftigt tona ned den.
En ny situation för kommunisterna uppstod 1989, då Berlinmuren revs, kalla kriget tog slut och systemet i öst framstod som historiens förlorare. I Danmark framfördes högljudda krav på uppgörelse med kommunismen och alla dem som hade skänkt den sitt stöd. En mycket intensiv debatt, häftigare än i något annat skandinaviskt land, tog vid. Olika aktörer, som journalister, historiker och politiker, engagerade sig. Inte minst betydelsefullt var att landets statsminister 2001–2009, Anders Fogh Rasmussen, med stort genomslag drev på denna uppgörelse. Han proklamerade inget mindre än en kulturkamp. I centrum för denna uppgörelse har arvet efter 1968 stått. Då, menade de borgerliga kritikerna, började tongivande vänsterorienterade systematiskt bryta ned det fria danska samhället. Förblindade av revolutionärer och diktatorer, från Che Guevara till Pol Pot, stod ”nyttiga idioter” beredda att begå förräderi mot det danska samhället. Genom sitt inflytande i universitetsvärlden, i medierna och i politiken drev de Danmark bort från NATO-lojaliteten. Vänsterpartierna fick med sig socialdemokraterna, som under åren 1982–1988 röstade igenom ett stort antal fotnoter, det vill säga förbehåll mot NATO:s gemensamma strategi. Detta har setts som ett stort svek mot Danmarks allierade i ett läge då dessa drev en tuffare linje mot kommunismen.
Perioden 1982–1988, fodnotepolitikken, får sin speciella laddning av att den spelar samma roll som samarbetspolitiken under besættelsen. Kommunisterna hamnar genast i skottgluggen, då de till skillnad från under besættelsen inte kan sägas ha bjudit fienden motstånd utan tvärtom givit den sitt stöd. På samma sätt som vissa danskar efter andra världskriget anklagades för att ha samarbetat med nazisterna beskylldes nu kommunisterna för att under kalla kriget ha varit nationellt opålitliga, odanska och rentav landsförrädare. Eftersom även socialdemokraterna var drivande i fodnotepolitikken, blev även de föremål för denna kritik.
Även om sålunda besættelsen och kalla kriget kretsar kring samma problem, nämligen vem som har handlat rätt, finns det en avgörande skillnad. Efter världskriget var motstånd mot nazismen det enda moraliskt riktiga, men vilket handlande gentemot kommunismen som var det rätta, finns det inget konsensussvar på. I stället har frågan blivit föremål för häftig strid, och denna kamp har med stor intensitet utkämpats ända sedan mitten av 1990-talet.
Kommunismen i den svenska historiekulturen
Den svenska historiska utvecklingen har sett lite annorlunda ut. Efter 1814 har landet haft fred och inte behövt uppleva det konkreta och överhängande hotet att förlora sin självständighet. På det sättet har nationen mera kunnat tas för given. Efter Napoleonkrigen har Sverige inte deltagit i några krig, sålunda inte i vare sig första eller andra världskriget. Tillika stod man alliansfritt under kalla kriget. Medan Danmark har omprövat och övergivit sin neutralitetspolitik efter erfarenheterna av andra världskriget och kalla kriget, har den svenska kursen ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” kvarstått oförändrad, trots avslöjanden om hemligt och utvecklat samarbete med NATO under kalla kriget och trots fortsatt fördjupat samarbete efter kalla kriget. Sveriges historia de senaste 200 åren kan därför beskrivas som ett slags utanförskap; man har stått utanför de konkreta ideologiska, politiska och moraliska konflikter som har präglat de länder som har upplevt världskrigen.
Efter andra världskriget skedde också i Sverige en uppgörelse med nazismen och allt som förknippades med den. Däremot inleddes inte någon motsvarande omprövning av kommunismen, inte ens då Östeuropa sovjetiserades under kalla krigets första år. I Danmark anslöt man sig till NATO i ljuset av just denna utveckling. I Sverige växte sig i stället en neutral hållning stark. Man kunde inte gärna som i Danmark bygga en samlande berättelse om motstånd. I stället var det frånvaron av motstånd som behövde rättfärdigas. Lösningen bestod i den berättelse som har kallats småstatsrealismen, vilken innebar att Sverige i skuggan av Tyskland inte hade kunnat göra annat än anpassa sig och göra vissa eftergifter, varigenom freden hade kunnat räddas. Denna berättelse innebar att garanten för den fredliga svenska vägen var neutralitet. Samma hållning återfanns i den så kallade tredje ståndpunkten, förfäktad av ett antal radikala författare, däribland Artur Lundkvist. Herbert Tingsten menade dock att denna ståndpunkt i själva verket innebar förtäckt kommunistpropaganda. I senare tid har Johan Lundberg föreslagit att denna ståndpunkt blev en ”ideologisk överbyggnad till den svenska neutralitetspolitiken under kalla kriget” och att den alltfort är bestämmande för den svenska idédebatten.
Liksom i Danmark innebär paktåren 1939–1941 för de svenska kommunisterna en besvärlig period, som har kunnat användas för anklagelser om landsförräderi. Allra värst blev det under finska vinterkriget 1939–1940, då en finlandsvänlig opinion rasade mot kommunisterna för deras stöd till angriparen. Krigets vidare förlopp innebar dock en tilltagande välvillig syn på Sovjetunionen som en viktig allierad i nedkämpandet av nazismen, vilket kom de svenska kommunisterna till del, som såg rekordhöga siffror i riksdags- och kommunalvalen. För de svenska kommunisterna användes sedan dessa år som bevis för att det var rätt att alltid stödja Sovjetunionen och som exempel på hur mycket de hade måst lida för detta stöd.
Efter kalla kriget skedde liksom i Danmark en uppgörelse med den på erfarenheterna av andra världskriget formade patriotiska berättelsen. I Danmark kritiserades grundfortællingens beskrivning av ett samfällt motstånd. Statsminister Fogh Rasmussen menade rentav att Danmark sedan 1864 präglats av feg anpassning, inte bara under besættelsen utan även under kalla kriget, och att det nu var dags att ta tydlig ställning, vilket manifesterades i en uppslutning kring kriget mot den islamistiska terrorismen. I Sverige ifrågasattes småstatsrealismen och allt som förknippades med den, såsom neutraliteten, välfärdssamhället och ställningen som moralisk stormakt. En våg av upprörande avslöjanden sköljde över Sverige, och 1997 genljöd både svenska och internationella medier av rapporter om tvångssteriliseringar, handel med naziguld och spirande nynazism. Fram tonade bilden av ett Sverige med ouppklarade nazistiska kopplingar, både i dåtid och nutid. Det neutrala socialdemokratiskt präglade Välfärdssverige framstod inte längre som ett föredöme. I juni 1997 tog statsminister Göran Persson initiativ till Levande historia och från 2000 bjöd han in världens ledare till Förintelsekonferenser i Stockholm, något som resulterade i att beröm strömmade in från hela världen. Sverige, som genom dessa och andra åtaganden har tagit på sig störst skuld för Förintelsen näst efter Tyskland, kan på så sätt sägas ha återerövrat positionen som moralisk stormakt.
Däremot skedde ingen bredare uppgörelse med kommunismen och den typ av rannsakan och officiellt erkännande av skuld som i fallet med nazismen, även om Per Ahlmark gjorde ett allvarligt försök i en sådan riktning 1994. Det finns flera tänkbara anledningar till att det blev så. Två kan här nämnas. I de debatter som har förts om kommunismens brottshistoria är det tydligt att det finns en vida spridd föreställning om kommunismen som en god idé. Om nu kommunismen är en sådan, kan det rimligen inte finnas några kommunistiska förövare av brott mot mänskligheten och heller ingen anledning att reflektera över skuld och uppgörelse. En annan anledning kan vara att det inte har funnits ett internationellt tryck på Sverige att göra upp med kommunistiskt medlöperi, såsom skedde i fråga om svenskt stöd till nazismen; det var ju först efter utländska påtryckningar som Sveriges statsminister Göran Persson framförde en ursäkt för att Sverige under andra världskriget inte hade tagit sitt ansvar.
Forskare och lärare förklarar kommunismen – den ideologiska frågan
För min avhandling intervjuade jag universitetshistoriker och gymnasielärare i historia från Danmark och Sverige. Här ska deras svar presenteras och därefter analyseras med hjälp av de två historiekulturerna. Först kan konstateras att det finns en tydlig skillnad mellan de danska och de svenska informanterna, framför allt mellan forskarna, i det att de danska i sina beskrivningar av terrorn och den kommunistiska brottshistorien lyfter fram ideologi som en viktig förklaring. De danska forskarna leder denna ideologi tillbaka till Marx, medan de svenska forskarna i allt väsentligt avvisar ett sådant samband. Likaså skiljer sig de danska forskarna från de svenska genom att ange ideologisk likhet mellan nazism och kommunism och genom att inte anse det vara relevant att i denna jämförelse också räkna in liberalism och kapitalism. De anser att en sådan jämförelse hör hemma på 1960- och 1970-talet.
Denna skillnad i hållning till den kommunistiska ideologin kan kopplas samman med några utmärkande drag i dansk och svensk historiekultur. I Danmark har den sedan mitten av 1990-talet utkämpade kampen om kalla kriget inneburit en häftig och markerad uppgörelse med kommunismen, inte sällan med distinkta ideologiska inslag. Som ett av många exempel på vilka uttryck det har kunnat ta sig kan nämnas att Den Store Danske Encyklopædi (1994–2006) kritiserades för att vara ideologiskt tendentiös och i uppslagsordet kommunisme göra skillnad mellan realsocialismen och idégodset från Marx. I en uppdaterad nätutgåva infogades ett tillägg, där denna skillnad upphävdes. Detta kan jämföras med den ungefär samtidigt utgivna svenska Nationalencyklopedin (1989–1996). I denna fanns också en artikel om ”kommunism” med samma innehåll som i den danska, vilken dock aldrig väckte någon debatt.
En bredare uppgörelse med kommunismen har helt enkelt inte skett i Sverige. I stället fortlever en stark tradition av neutral hållning, vilket under kalla kriget innebar att man inte skulle ta ställning. Hotet kom förvisso från kommunismen i öst, vilket det hemliga samarbetet med NATO vittnade om, men detta hot var inget som skulle artikuleras eller öppet erkännas. Som ideologisk överbyggnad till neutralitetspolitiken har den så kallade tredje ståndpunkten föreslagits. Kritikerna har beskrivit den som stöd för kommunismen. I Danmark har socialdemokraterna inte kunnat föra fram motsvarigheten den tredje vej. Tvärtom skyndade de sig efter kommunismens fall att avsvära sig all form av släktskap med marxismen.
Det danska avvisandet av att foga in liberalism och kapitalism i den totalitaristiska jämförelsen kan analyseras utifrån skilda kontexter. I svensk vänster har det funnits en stark tradition av antikapitalism, som har riktat sig mot vad som har uppfattats som en inre fiende i form av ”storfinansen”. Detta kan jämföras med att hotet i dansk vänster tvärtom har utgjorts av en yttre fiende: tysk militarism och amerikansk imperialism. Den radikalisering som vänstern genomgick från mitten av 1960-talet, och som innebar att det egna landet framställdes som icke-demokratiskt, kapitalistiskt och potentiellt fascistiskt, innebar i Danmark en total brytning med den tidigare föreställningen om det goda landet i dåligt sällskap, medan samma föreställning i Sverige bekräftade en väl etablerad hållning. De danska svaren kan därför ses som uttryck för att denna föreställning om släktskapet mellan kapitalism och fascism uppfattas som överspelad.
Forskare och lärare förklarar kommunismen – den moraliska frågan
En viktig fråga i all forskning om brott mot mänskligheten är huruvida det finns en avsikt bakom. I min undersökning framkommer en markerad skillnad, som yttrar sig i att de danska informanterna lämnar tydligare intentionella förklaringar till sovjetterrorn och också svarar mera bestämt på frågan om det går att identifiera förövare och offer i den kommunistiska brottshistorien. Många svenska informanter tycker att frågan är svår att hantera och presenterar trevande, inte sällan motsägelsefulla, svar. Typiskt är resonemanget från en svensk lärare, som först menar att kommunismen bör bedömas utifrån i vilken tid den uppträder och att man i sammanhanget inte kan tala om gott och ont. Sedan slår läraren ändå fast att Hitler och allt han gjorde och allt han stod för är något ont, oavsett var och när det skulle påträffas. Flera svenska informanter förklarar på detta sätt först kommunismens brottshistoria utifrån en moralisk relativism, vilken de sedan överger för en tidlös och icke kontextbunden moral, då nazismens brottshistoria ska förklaras. I ovannämnda lärarens fall kan övergivandet av den moraliska relativismen förklaras med att det skulle bli outhärdligt för henne att behöva acceptera nazisternas egen moraluppfattning.
Här framträder en skarp skillnad gentemot flera av de danska informanterna, som avger mycket bestämda svar. Att inte kunna döma människor i 1930-talets Sovjetunionen för att de tycker att det var gott som vi i dag anser vara ont, avvisar en forskare med orden: ”Nej, nej, det er jo ekstrem relativisme […] der er ingen tvivl om at de her handlinger var forkastelige på alle de parametrer menneskedheden nogensinde har stillet op for godt og ondt.” En lärare menar att det personliga ansvaret måste finnas även i totalitära system, ”ellers så bryder hele verden sammen”.
Skillnaden i svaren på de moraliska frågorna kan läsas i ljuset av olika historiekulturer. Den starka svenska berättelsen om neutralitet innebar efter andra världskriget ett rättfärdigande av att inte ha tagit ställning under kriget och också ett rättfärdigande av att under kalla kriget inte ta ställning mellan kommunistisk diktatur och liberalkapitalistisk demokrati. När de svenska informanterna trevar runt och inte riktigt vet hur de ska svara på frågor om intention, ansvar och förövare, kan de sägas reagera utifrån detta typiska mönster. Deras tvehågsenhet och osäkerhet gäller kommunismen, men däremot inte nazismen. Anledningen härtill kan sökas i den omständigheten att det redan efter andra världskriget gjordes ett tydligt ställningstagande mot nazismen; antifascismen blev rentav en överideologi. Kring kommunismen har det inte funnits en motsvarande konsensus och inte heller en liknande uppgörelse med vidhängande skulddebatt. Skillnaden mellan de två historiekulturerna måste härvidlag betecknas som avsevärd. Det är belysande att ta del av hur exempelvis ländernas två statsministrar ett decennium efter kalla krigets slut inför omvärlden kritiserade sitt eget lands historia och bad om ursäkt för att inte ha tagit sitt ansvar i kampen mot den gemensamma fienden. Den svenske statsministern Göran Persson talade om Sveriges agerande under andra världskriget visavi nazismen, vilket den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen förvisso också gjorde, men dessutom, och framför allt med tanke på omvärlden som adressat, talade han om kalla kriget och att Danmark hade svikit sitt ansvar i kampen mot kommunismen.
I Sverige finns det inte som i Danmark samma direkta erfarenhet av och deltagande i den nazityska och kommunistiska historien, varför de uppgörelser och moraliska frågor om riktigt handlande, som har varit så påtagliga i det danska sammanhanget, tenderar att bli mera avlägsna, för att inte säga abstrakta. Det ligger därför heller inte nära till hands för svenskar att de skulle ha ett särskilt ansvar för sin hållning gentemot kommunismen. I Danmark handlar däremot denna hållning om något mera konkret. De moraliska frågorna om ansvar och svek kopplas direkt till vad enskilda danskar faktiskt gjorde under kalla kriget. Precis som efter andra världskriget talas det om uppgörelse med dem som valde fel sida, och i båda sammanhangen har anklagelser om landsförräderi luftats. Både uppgörelsen med nazismen och med kommunismen utspelar sig således mot bakgrund av faktiska historiska förhållanden, och den förra uppgörelsen ligger som en meningsskapande fond för den senare.
Litteratur
Aronsson, Peter et al.: ”Regeringen gör historia till ideologiskt slagfält”, Dagens Nyheter 2 april 2008.
Bergner, Petter: Med historien som motståndare. SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956–2006, Atlas förlag 2013.
Blüdnikow, Bent (red.): Opgøret om Den Kolde Krig, Peter la Cours forlag 2003.
Bryld, Claus & Warring, Anette: Besættelsestiden som kollektiv erindring. Historie- og traditionsforvaltning af krig og besættelse 1945–1997, Roskilde universitetsforlag 1998.
Ekman Jørgensen, Thomas: Transformations and Crises. The Left and the Nation in Denmark and Sweden, 1956–1980, Berghahn Books 2008.
Farbøl, Rosanna: Koldkrigere, medløbere og røde lejesvende: Den Kolde Krig i dansk historiekultur 1989–2015, Gad forlag 2016.
Kirchhoff, Hans: Samarbejde og modstand under besættelsen. En politisk historie, Syddansk universitetsforlag 2001.
Johan Lundberg: Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, Timbro 2013.
Lundell, Valter: Den goda tanken och den onda erfarenheten. Om den kommunistiska brottshistoriens omstridda plats i den svenska historiekulturen, Lunds universitet 2011.
Valter Lundell: Det omstridda arvet. Den kommunistiska erfarenheten i dansk och svensk historiekultur, Lunds universitet 2017.
Mithander, Conny: ”From the Holocaust to the Gulag: The Crimes of Nazism and Communism in Swedish Post-89 Memory Politics”, i Conny Mithander, John Sundholm & Adrian Velicu (utg.): European Cultural Memory Post-89, Brill 2013.
Valter Lundell är fil. dr i historia vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 5/2021, s. 19–24.