De nordamerikanska biskoparnas svar

Ovannämnda rapport översändes den 11 juni 1997 av ordföranden för the Catholic Theological Society of America (CTSA) till den nationella katolska biskopskonferensen, som i sin tur gav i uppdrag åt sin lärokommitté att besvara den. Detta svar anges här i något förkortad form.

CTSA-rapporten begränsas avsiktligt till sitt omfång då den inte presenterar ”argument för eller emot kvinnors prästvigning” utan snarare ifrågasätter ”om de grunder som angivits av Troskongregationen rättfärdigar påståendet att de troendes definitiva samtycke måste ges till läran att kyrkan inte har någon som helst auktoritet att ge kvinnor tillträde till prästämbetet”.

Även kommentarerna har fått ett begränsat omfång. Man har inte gjort något försök att lägga fram uttömmande teologiska argument för kyrkans lära om att prästämbetet är förbehållet männen. Snarare handlar kommentarerna om skriftens grund för denna lära, om traditionens roll och den auktoritet med vilken läran presenteras och det samtycke den kräver.

Biblisk grund

Enligt CTSA:s rapport misstar sig Troskongregationen när den hävdar att förbudet att prästviga kvinnor ”är grundat på Guds ord”. Som stöd för detta åberopar rapporten bibelforskningen och särskilt Påvliga bibelkommissionens slutsats 1976: ”Det verkar inte som om Nya testamentet ensamt i sig självt vill tillåta oss att på ett tydligt sätt och en gång för alla lösa frågan om det är möjligt för kvinnor att få tillträde till prästämbetet.”

Men när Påvliga bibelkommissionens slutsats presenteras på detta sätt, tycks detta leda till en misstolkning. Kommissionen påstår inte att det saknas stöd i Nya testamentet för att kvinnor inte får prästvigas utan att detta stöd ”ensamt i sig själv” inte är tillräckligt övertygande för att avgöra kyrkans prästvigningspraxis. Läst i ett katolskt perspektiv kan bibelkommissionens arbete ses som bekräftelse av kyrkans lära att prästvigning är förbehållen män.

Åberopandet av skriften utgör en väsentlig del av katolsk trosförståelse. Men enligt ett verkligt katolskt synsätt är kyrkan den av Gud ledda uttolkaren av uppenbarelsen sådan den föreligger i skriften. Bibeln måste läsas inom en bred kontext av bibelforskning, exegetikhistoria, traditionen av teologisk reflektion och uttolkning, det liturgiska bruket i lektionariet och i sakramentsförvaltningen samt läroämbetets tolkningar, vare sig dessa härrör från påven eller från koncilierna. Med en sådan läsning förklarar kyrkan skriftens lära i evangelisation, kateketisk undervisning, predikan och officiella lärouttalande inom tolkningstraditionens ram. Det är i denna kontext som Påvliga bibelkommissionens resultat skall bedömas. Om man läser dess slutsats i detta perspektiv finner man att det kan anses stå i överensstämmelse med läroämbetets undervisning.

I stället antyder CTSA:s rapport att Påvliga bibelkommissionen inte har funnit något vägande skäl i Nya testamentet för att prästämbetet är förbehållet män. Det är inte klart hur man kan dra en sådan slutsats av det som Påvliga bibelkommissionen faktiskt har hävdat, t.ex. i följande citat: ”Den apostoliska grupp som Herren grundade visar sig genom Nya testamentets vittnesbörd vara grunden för den gemenskap som har fortsatt Kristi verk.” (Nya testamentet associerar alltså instiftandet av kyrkan med den tydligt definierade apostoliska grupp som grundades av Kristus.) ”I Apostlagärningarna och i breven ser vi att de första församlingarna alltid leddes av män som utövade den apostoliska fullmakten.”

”Den hierarkiska ordningens maskulina karaktär som har format kyrkan alltsedan begynnelsen bekräftas alltså av skriften på ett obestridligt sätt.”

Det bibliska vittnesbördet kan sålunda tolkas så att det åtminstone till en del garanterar att prästämbetet förbehålls männen, särskilt när de relevanta bibeltexterna läses inom ramen för kyrkans levande tolkningstradition, vilket vi skall se i följande avsnitt.

Förutom att åberopa Påvliga bibelkommissionen hävdar CTSA:s rapport att ”många ansedda katolska bibelforskare inte har funnit” argumenten i skriften ”övertygande” om att prästämbetet skall förbehållas männen. I ett särskilt betydelsefullt textställe lyder CTSA:s rapport som följer: ”Eftersom Jesus lämnade kyrkan till den heliga Andens ledning för att själv fatta beslut i fråga om hur ämbetsstrukturerna skulle organiseras, anser forskare att han knappast har velat formulera en så speciell föreskrift som den om framtida prästkandidaters kön. Flertalet exegeter menar istället att Jesu val av endast män till kretsen av de tolv grundar sig på deras symboliska roll som ’patriarker’ i det återupprättade Israel.”

Tankegången i detta stycke är oklar. Om det var nödvändigt att de tolv var män för att kunna symbolisera patriarkerna i det återupprättade Israel, och om prästämbetet i kyrkan härrör från de tolvs apostoliska ämbete, tycks det vara en naturlig slutsats, inte att prästens kön är irrelevant, utan att det har just den betydelse det hade för de tolv. Att tolka Kristi val i denna sak som provisoriskt är därför omotiverat.

Som vi sett, drar CTSA:s rapport den missledande slutsatsen att det inte finns någon biblisk grund för kyrkans praxis att förbehålla männen prästämbetet. Redan den korta analysen här visar att resonemanget inte grundar sig på en noggrann läsning av de aktuella texterna eller på en hållbar metod för att tolka skriften enligt katolsk tradition. Kyrkan har aldrig påstått att man kan lösa frågan om prästämbetet är förbehållet männen genom att enbart hänvisa till skriften. Inte desto mindre bekräftar den skriftens vittnesbörd att den pastorala tjänsten har en exklusivt manlig karaktär i Nya testamentet och i fornkyrkan.

Traditionens motiveringar

CTSA:s rapport medger att ”det har varit den romersk-katolska kyrkans och de östliga kyrkornas obrutna tradition att viga endast män till prästämbetet. När frågan om kvinnors lämplighet för en sådan vigning rests, har ett negativt svar konsekvent getts av de tidiga kristna författarna, av de medeltida teologerna och av sentida påvar”. Men denna tradition måste utmanas, enligt rapporten, eftersom det främsta skälet till att kvinnor utestängdes från prästvigningen var att de befann sig i ”underordnad ställning”.

Styrkan bakom denna utmaning är oklar. Thomas av Aquino anser att kvinnor enligt skriften står i ”beroendeställning” men erkänner också att kvinnor kan ha samhällelig auktoritet över män, att abbedissor har ett slags auktoritet i kyrkan och att det finns många kvinnor som är moraliskt och andligt överlägsna många män.1 Fastän en del av kyrkofäderna talar om en naturlig svaghet hos kvinnor, talar de också i glödande ordalag om många kvinnors helighet (och naturligtvis främst om jungfru Maria).

Om man utgår från att differentieringen mellan kvinnor och män återspeglar en fördom som kan och måste utrotas, då gör man inte dessa historiska källor rättvisa. Det är en uppgift för teologer, filosofer och historiker att grundligare utreda vad som är den kristna synen på mäns och kvinnors natur och vilka deras relationer har varit vid olika tidpunkter i historien. Helt klart är att tidigare perioder tillskrev heligheten en avgörande betydelse som i våra dagar tenderar att ersättas av en maktens ideologi.

Som CTSA:s rapport medger, avvisar de påvliga dokumenten uttryckligen tanken på kvinnornas påstådda ”naturliga underlägsenhet” som förr angavs som skäl till att kvinnor inte kunde prästvigas.2 När nu läroämbetet uttryckligen tillbakavisar detta argument, innebär det att vi bör lägga större vikt vid andra faktorer som redan finns i traditionen, när vi vill återställa den dogmatiska och teologiska traditionen i fråga om prästvigningen och dess begränsning till männen. Den centrala faktorn är prästämbetets ikoniska eller representativa karaktär.

Läroämbetet har med omsorg betonat att den avgörande synpunkten är Kristi exempel och det av Anden vägledda erkännandet att hans handlande har varit normerande för apostlarna och för kyrkan när de valt män till prästämbetet. Vilka teologiska argument man än må ha framlagt i det förflutna, är det kyrkans trogna fasthållande vid Kristi föredöme och vilja i denna fråga som kyrkan åberopar, när det åberopar traditionen.

När CTSA:s rapport skärskådar de teologiska förklaringarna till att prästämbetet förbehållits männen på grund av ”ikonisk lämplighet” eller ”tron på en naturlig genderkomplementaritet”, erkänner den att dessa inte är oförenliga med en tro på mäns och kvinnors lika stora personliga värde. Därefter hävdar emellertid rapporten att man måste bestrida sådana förklaringar, eftersom den praktiska tillämpningen av dem kan ge upphov till mönster av över- och underlägsenhet, dominans och underordning i stället för jämlikhet.” Argument som inte är anstötliga i sig själva kan alltså bli till anstöt när de tillämpas.

Att argument om ikonisk lämplighet och tron på en naturlig genuskomplementaritet har missbrukats betyder inte att de är ogiltiga. Det är helt säkert fel att misstänka någons försök att uttrycka och förklara en sanning i kärlek bara därför att samma sanning vid andra tillfällen har använts som stöd för en orättvisa. För att citera ett relevant exempel har påven Johannes Paulus II åter och åter talat om kvinnors värde och har liksom sina senaste föregångare betraktat kvinnoemancipationen som ett ”tidens tecken” genom vilket Gud fortsätter att tala till kyrkan av i dag. Påven har nedtecknat djupgående reflektioner över människans värde och har visat stor förståelse för mäns och kvinnors egenart. När han förklarar att prästvigningen är förbehållen männen och att detta är en del av trosinnehållet, motsäger detta inte hans lära om kvinnors värde och jämlikhet.

Under läroämbetets vägledning kommer teologer att fortsätta undersökningen av motiven till att prästämbetet förbehålls männen. Som vi redan har noterat har en del forskare undersökt prästämbetets ikoniska eller representativa karaktär; andra har velat se ett samband mellan prästens offerhandling och det slags offerhandlingar som kännetecknar män. Mer arbete finns att göra på detta område, både historiskt och systematiskt. Vi kommer aldrig att finna ett klart och tydligt bevis på att endast män bör prästvigas, lika väl som vi inte kan finna bevis för vattnets nödvändighet vid dopet eller brödets och vinets vid nattvarden. När vi brukar en sann katolsk teologisk metod, kan de skäl som vi har anfört tillåta oss dock att upptäcka det förståeliga eller lämpliga i att prästvigningen förbehålls männen.

En grundläggande svaghet i CTSA:s rapport är att den inte på ett adekvat sätt skiljer mellan kyrkliga tjänster och sakramental vigning. När läroämbetet hävdar att läran tillhör trosinnehållet bekräftar det att den tillhör Guds sjufaldiga sakramentala plan som är hans gåva till kyrkan. Detta är en viktig tvistefråga för det står inte klart hur CTSA:s rapport tänker sig hur man i något avseende kan avgöra vad som är Guds vilja i fråga om kyrkan. Skeptisk fundamentalteologi betraktar med misstänksamhet varje försök att tillskriva Kristus någon direkt avsikt med kyrkan. Men denna skepsis strider mot kyrkans lära att Kristus instiftade kyrkan tillsammans med ämbetet i dess nuvarande form.

Kyrkan betygar att det är i prästämbetets sakramentala karaktär som vi finner skälet till att det förbehålls männen. Det finns mycken annan näring än bröd och vin, men Kristus själv tog den naturliga betydelsen av brödet och vinet som mat och dryck och lät den bli grunden för eukaristins sakrament. Hans val av bröd och vin skall inte ses som godtyckligt bröd och vin är ju faktiskt mat och dryck – men han kunde ha valt något annat. Detsamma gäller hans instiftande av prästvigningens sakrament; den komplexa naturliga betydelsen av manlighet och faderskap lyfts här upp till det sakramentala tecken som Kristus inrättade.

Distinktionen mellan sakramentalt prästämbete och kyrklig tjänst (sådana tjänster som kyrkan har inrättat) är av avgörande betydelse för att det faktum att prästvigningen förbehålls männen inte i vår tid skall tyckas vara en kränkning av rättvisan. Eftersom CTSA:s rapport inte tar hänsyn till denna distinktion, lägger den inte tillräckligt stor vikt vid de senaste uttalandena från påven Johannes Paulus II, Troskongregationen och andra kyrkliga auktoriteter, när det gäller ”mäns och kvinnors lika stora personliga värde”. Erfarenheten visar att det finns mycket få naturliga begränsningar i en kvinnas förmåga att utföra något arbete lika bra som eller bättre än en man. Om prästämbetet bara vore en kyrklig tjänst, enbart grundad i dopet, och inte ett sakrament, skulle det inte finnas mycket skäl till att förbehålla männen det och undanhålla kvinnorna något som de tycks vara precis lika kapabla att utföra.

Medan de kyrkliga tjänsternas räckvidd och struktur har fastställts och utvecklats av kyrkliga myndigheter, gäller detta inte sakramenten. Sakramenten är inte skapelser av kyrkan. Definitionsmässigt kan de inte vara det, fastän de förvaltas av människor. Deras verkningar sträcker sig nämligen utöver det som mänskliga förvaltare av egen kraft kan åstadkomma. Initiationen och stärkandet av gemenskapen med den heliga Treenigheten i dop och konfirmation; förvandlingen av bröd och vin till Kristi kropp och blod i eukaristin; förlåtelsen av synderna i boten och försoningen; avbilden av Kristi förening med kyrkan i äktenskapet; överlämnandet av en delaktighet i Kristi frälsningsverk i prästvigningen; förbättringen av fysiskt och andligt välbefinnande i de sjukas smörjelse.

Endast Gud kan grunda en sakramental ordning, vars verkningar regelbundet kan framkallas genom skapade tecken och mänskliga handlingar. De sju sakramenten har anförtrotts åt kyrkan av Kristus som del av frälsningsplanen. Som en del av trosinnehållet är de till sin natur, sitt antal och sin struktur någonting givet som kyrkan har att värna om och förvalta men inte har rätt att förändra i något väsentligt avseende.

Det har alltid varit den katolska kyrkans övertygelse att kvinnor inte kan ta emot prästvigningen. Med tanke på den absolut vitala plats som ett giltigt biskops- och prästämbete intar i kyrkans hela sakramentala ordning och liturgiska praxis, vore det dogmatiskt och teologiskt otänkbart, lika väl som pastoralt oansvarigt, att i denna sak avvika från den väg som utstakats av Kristus och apostlarna. Detta avgörs inte av kyrkans beslut utan av hennes lydnad mot Kristus och apostlarna.

Lärans auktoritet

Kärnpunkten i CTSA:s rapport är följande: Eftersom påven inte uttryckligen sagt att hans lära på denna punkt är ofelbar, och eftersom det inte kan bevisas att biskoparna och de troende över hela världen är förenade i tron att denna lära skall anses för definitiv, är det inte säkert att den är ofelbart fastställd. Den kanoniska lagen säger att ingen dogm anses vara ofelbart definierad förrän detta faktum är klart och tydligt fastställt.3

Genom att förringa graden av biskoplig enighet i denna fråga ger rapporten det missvisande intrycket att bevisbördan för den slutgiltiga karaktären hos denna lära – sådan den framlagts av påven och fastställts av Troskongregationen – är något som åvilar läroämbetet, eftersom det i detta fall sägs vara ohållbart att åberopa Andra vatikankonciliet dogmatiska konstitution Lumen gentium.4 Men det är först under de senaste två decennierna och då endast på grund av de till en början obehöriga vigningarna av kvinnor i den amerikanska episkopalkyrkan, som det har ställts allvarliga frågor om att prästvigningen i den katolska kyrkan är förbehållen männen. Läroämbetets åberopande av Andra vatikankonciliet är i detta fall legitim och välgrundad, och bevisbördan om det finns någon sådan ligger helt på dem som vänder sig mot den traditionella läran eller ifrågasätter dess centrala ställning inom trosinnehållet. CTSA:s rapport tar inte hänsyn till detta utan koncentrerar sig på den mera begränsade frågan huruvida läran om att prästvigningen är förbehållen männen har fastställts på ett ofelbart sätt.

Det är kyrkans uppfattning att Kristi löfte om att den helige Ande skall leda henne i all sanning innebär, att han inte skall lämna sitt folk i tvivelsmål om saker som rör trosinnehållet. Därför är det en viktig fråga när det gäller att avgöra om något har lärts ut på ett ofelbart sätt, om det är något som kyrkan kan ha kunskap om på ett ofelbart sätt, det vill säga om det hör till trosinnehållet.

Så till frågan om vilken auktoritetsnivå kyrkans lärodefinition om det aktuella ämnet äger. Den Helige fadern har inte utövat sitt extraordinarie och ofelbara läroämbete för att bekräfta läran om att prästvigningen är förbehållen männen; inte heller har något koncilium gjort detta. Det hör därför snarare samman med det ordinarie än det extraordinarie läroämbetet, något som Troskongregationen uttryckligen hävdar i sin skrivelse. CTSA:s rapport frågar hur det tydligt kan påvisas att en lära hör samman med det ordinarie och universella ofelbara läroämbetet.

Man skulle lika väl kunna fråga vad som skulle kunna räcka som bevis för att ”hela det katolska biskopskollektivet förkunnar samma lära och kräver att de troende skall ge det sitt slutgiltiga samtycke”, om den långvariga och obrutna läran om att prästvigningen är männen förbehållen inte utgör ett exempel på det ordinarie universella läroämbetet. Påvens och biskoparnas samtycke, som det ordinarie läroämbetet vilar på, innebär inte endast en enhällighet i samtiden utan också en historisk sådan, en enhällighet som omfattar kyrkan genom tiderna.

Som vi redan har noterat, förringar och underskattar CTSA:s rapport i hög grad betydelsen av den konsensus som redan finns i kyrkan och överskattar den läromässiga betydelsen av den avvikelse från denna konsensus som existerar på vissa ställen idag. Att en sådan meningsmotsättning föreligger behöver inte leda till en undervärdering av styrkan i den konsensus som har varit rådande inom kyrkan i det förflutna och alltjämt är den rådande. Skriften lägger grunden för läran, och traditionen bär ständigt vittnesbörd om den. Påvarnas och biskoparnas läroämbete har genom tiderna hållit fast vid denna lära. I våra dagar har påven Johannes Paulus II uttryckligen förklarat att den är en del av trosinnehållet.Påven gjorde inte detta uttalande till en uppgift för det särskilda läroämbetet. I själva verket garanterade han ofelbarheten i det universella och ordinarie läroämbetets oavbrutna undervisning i denna fråga, och med sin egen auktoritet som Petri efterföljare bekräftade han en lära som redan är en del av kyrkans tro.

Då något bekräftas som lära av kyrkans ordinarie och universella läroämbete, som är den normala formen för hennes ofelbarhet, visar detta att inte allt som kyrkan lär behöver definieras som dogm för att hon skall kunna kräva ett helt och fullt samtycke från de troendes sida. Vad påven gjort med hänsyn till det universella och ordinarie läroämbetet har inte varit att ersätta detta med en definition ex cathedra utan att bekräfta dess egen ofelbarhet. Det universella och ordinarie läroämbetets ofelbarhet härrör inte från det extraordinarie läroämbetet utan kommer från det ordinarie läroämbetet självt, särskilt från påvens läroämbete såsom huvud för biskopskollegiet.

Tvärtemot klagomålen i CTSA:s rapport har Troskongregationen på ett passande sätt visat att det är de troendes slutgiltiga samtycke till det universella och ordinarie läroämbetet som krävs när det gäller läran att prästämbetet är förbehållet männen. Troskongregationen vidtog dessa åtgärder först sedan otaliga frågor hade ställts om giltigheten av den lära som redan bekräftats av påven.

Kyrkans teologer har ansvaret att klargöra trons sanningar. Ibland kan ett sådant klargörande leda till långa och svåra diskussioner. Innebörden i kyrkans lära om att prästvigningens sakrament enbart är förbehållet män kommer att kräva just sådana diskussioner, eftersom de teologiska argumenten för denna lära ännu inte till fullo utforskats.

I stället för att påta sig denna uppgift ställer CTSA:s rapport kyrkan inför en rad svårigheter beträffande grunderna för denna lära. Vid ett tillfälle försäkrar rapporten att ansträngningen att anpassa sitt omdöme efter påvens omdöme ”kanske inte räcker för att övervinna en människas tvivel och föra henne till uppriktigt inre samtycke.” Det må så vara. Men i det föreliggande fallet bör man kunna erkänna att läran om att det andliga ståndet är förbehållet männen besitter ett lika stort anspråk på slutgiltighet som man rimligen kan förvänta sig. Den har sin grund i skriften, som bekräftas av kyrkans obrutna tradition, den har stöd i allvarligt syftande teologiskt arbete och har framlagts av läroämbetet för de troendes slutgiltiga samtycke. Man hoppas att detta erkännande kan hjälpa till att övervinna kvarstående tvivel och befordra det uppriktiga inre samtycke som trons sanningar kräver av oss alla.

Noter

1Thomas av Aquino IV Sent. D.25. q 2, a 1

2 Inter Insigniores, 35 39; Ordinatio Sacerdotalis, 3

3 Canon 749.3

4 Lumen Gentium 25.2.