Traditionen och prästvigning av kvinnor – en fråga

När kan en tradition ändras?

Eftersom Troskongregationens text hävdar att kyrkans brist på befogenhet att viga kvinnor till prästämbetet är en ofelbart deklarerad sanning, har många dragit slutsatsen att frågan om kvinnors vigning till präster blivit så definitivt fastställd att ingen framtida påve eller inget koncilium kan fatta något annat beslut. Kommentarer efter det att Troskongregationens dokument publicerades visar att åtskilliga katolska teologer ifrågasatt både auktoritetsgraden och substansen i denna försäkran.

Det är viktigt att skilja mellan vad påven och vad Troskongregationen lär. Johannes Paulus II lär att kyrkan inte har någon auktoritet att viga kvinnor till prästämbetet, att denna lära har sin grund i den obrutna traditionen i kyrkan och att den absolut måste följas. Troskongregationen har förklarat att denna lära tillhör trosinnehållet och är ofelbart uttalad av det ordinarie och universella läroämbetet.

Med vilken auktoritet har dessa uttalanden gjorts? Kardinal Ratzinger har försäkrat att påven inte avsett att definitionsmässigt uttala sig ex cathedra i sitt ställningstagande. Det rörde sig alltså inte om en ofelbar påvlig definition utan om ett utövande av det ordinarie påvliga läroämbetet. Teologer har insett att de måste anstränga sig uppriktigt för att anpassa sin bedömning till påvens. Erfarenheten visar att en sådan ansträngning kanske inte är tillräcklig för att övervinna en människas tvivel och föra henne till ett uppriktigt inre samtycke.

Troskongregationens yttrande förändrar inte den läromässiga tyngden i påvens apostoliska brev. Den upphöjer inte dess undervisning till en ex cathedra- definition, inte ens när den förklarar att denna lära har fastställts som ofelbar. Den kanoniska lagen klarlägger att ingen lära skall uppfattas som ofelbart definierad om inte detta förhållande är uttryckligen fastställt.1 Följaktligen är det en faktisk fråga om en lärosats blivit definierad som ofelbar, och kyrkans lag kräver att detta faktum blir tydligt fastställt.

Kyrkorätten berättigar katolska teologer att ifrågasätta de skäl som troskongregationen ”klart fastställer” då den vill bevisa att denna lärosats har uttalats som ofelbar. Troskongregationens skäl är följande: denna lära är ”grundad på Guds skrivna ord”, ”den har från början ständigt bevarats och tilllämpats i kyrkans tradition” och den har ”fastställts som ofelbar av det ordinarie och universella läroämbetet”.

Legitima frågor kan anföras mot vart och ett av dessa tre skäl och deras argumentativa styrka. Hur kan det påvisas att denna lära hör till trosinnehållet? Hur är den ”grundad i Guds skrivna ord”? Har den från början ständigt bevarats och tillämpats i kyrkans tradition? Är det en ”lära som fastställts som ofelbar av det ordinarie och universella läroämbetet”?

Detta dokument är tänkt som ett bidrag till diskussionen om denna fråga. Dess räckvidd och dess syfte är därför ganska begränsade. Det vill inte framföra argument för eller emot prästvigning av kvinnor. Den fråga som ställs är om de skäl som Troskongregationen anfört är tillräckliga för att kräva att de troende definitivt måste bejaka utsagan att kyrkan saknar all auktoritet att viga kvinnor till prästämbetet.

Grundat på Guds skrivna ord

Påståendet att den tradition som förbehåller prästvigningen för män ”är grundad på Guds skrivna ord” innehåller två argument. För det första: att Kristus inte kallade kvinnor till apostolisk tjänst, eftersom han endast valde män som medlemmar i kretsen av de tolv. För det andra: att apostlarna själva, trogna mot Kristi föredöme, endast valde män till prästerliga uppgifter, det vill säga till biskopar, presbyterer och deras motsvarigheter.

Som bibliskt belägg har anförts att Jesus endast valde män till kretsen av de tolv och att det var bara till dem som han vid den sista måltiden sade: ”Gör detta till minne av mig” (1 Kor 11:24). Detta har tagits som bevis för hans vilja att endast män skulle vigas till präster.

Här kan vi bara nämna några skäl till att många ansedda katolska bibelforskare inte har funnit detta argument övertygande. De ifrågasätter förutsättningen för detta argument, nämligen att Jesu ord till de tolv skulle vara konstituerande för en vigning sådan som den uppfattas idag; att de tolv är de enda föregångarna till dem som prästvigs idag; att utvecklingen av de kyrkliga ämbetena i den tidiga kyrkan i övrigt lämnas därhän; att ”apostlarna” var samma krets som ”de tolv”; att Jesus genom att endast välja män till kretsen av ”de tolv” avsåg att uttrycka sin vilja beträffande könet hos dem som i framtiden skulle leda eukaristifirandet.

”Eftersom Jesus lämnade kyrkan till den heliga Andens ledning för att själv fatta beslut i fråga om hur ämbetsstrukturerna skulle organiseras, anser forskare att han knappast har velat formulera en så speciell föreskrift som den om framtida prästkandidaters kön. Flertalet exegeter menar istället att Jesu val av endast män till kretsen av de tolv grundar sig på deras symboliska roll som ’patriarker’ i det återupprättade Israel.”

Det sägs vidare att det faktum att apostlarna själva endast valde män till ledare i de kyrkor de grundade, visar deras insikt i att Jesus utsåg endast män till kretsen av de tolv som ett föredöme för hur de själva skulle handla när de valde sina egna medarbetare och efterträdare. Här finner forskarna åter att argumenten är ohållbara. Under en tidigare period i Nya testamentet hade Paulus ett antal kvinnor som medarbetare. I en senare fas, till vilken Första Timotheosbrevet 2:12–14 hör, är det uppenbart att kvinnor utestängdes från uppgifter som innebar undervisning och auktoritet över män. Den grund som författaren till pastoralbreven anför för denna utestängning har emellertid inget med Jesu exempel att göra. Sin uppfattning att kvinnor är olämpliga för dessa roller bygger författaren på en tolkning av berättelsen om Evas skapelse och hennes roll i syndafallet: ”Ty Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som lockades, utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse” (1 Tim 2:13–14). Så tolkat användes detta skriftställe som argument för den allmänna övertygelsen att kvinnan är underlägsen mannen och mer lättledd, en övertygelse som säkert bidrog till föreställningen att kvinnan var olämplig att vigas till prästämbetet. Det finns egentligen mycket litet som vittnar om att kyrkans senare praxis att välja enbart män till biskopar och presbyterer skulle ha styrts av viljan att vara trogen Jesu exempel. Snarare bestämdes den av argumentationen som framförs av författaren till Första Timotheosbrevet, som antogs vara Paulus själv.

Som majoriteten i den Påvliga bibelkommissionen sammanfattade saken 1976:”Det verkar inte som om Nya testamentet ensamt i sig självt vill tillåta oss att på ett tydligt sätt och en gång för alla lösa frågan om det är möjligt för kvinnor att få tillträde till prästämbetet.”

”Från början ständigt bevarats och tillämpats i kyrkans tradition”

Medan östkyrkorna under många århundraden inkluderade diakonissor bland sitt klerus och det finns trovärdiga bevis för att sådana kvinnor vigdes till sitt ämbete har det varit den romersk-katolska kyrkans och östkyrkornas obrutna tradition att viga endast män till prästämbetet. När frågan rests om kvinnors lämplighet för en sådan vigning, har ett negativt svar getts av de tidiga kristna författarna, av de medeltida teologerna och av sentida påvar.

Det råder ingen tvekan om traditionen att utesluta kvinnan från präst- och biskopsämbete eller om övertygelsen att kvinnor inte är ägnade för sådana ämbeten i kyrkan. Det är också uppenbart att sådana varaktiga traditioner inte lätt får ändras eller överges. Å andra sidan, som kardinal Ratzinger har uttryckt det i sin kommentar till Dei Verbum, Andra vatikankonciliets dogmatiska konstitution om uppenbarelsen: ”Bara för att något existerar inom kyrkan behöver det inte vara en legitim tradition. Med andra ord: inte varje tradition som uppstår i kyrkan är ett sant firande och ett sant aktualiserande av Kristi mysterium. Det finns en förvanskad tradition lika väl som en legitim. Följaktligen måste en tradition granskas inte bara bekräftande utan också kritiskt.” Ett traditionellt bruk som tycktes lämpligt i det förgångna behöver inte vara lämpligt i en ny kulturell kontext. När en traditionell övertygelse blir föremål för en kritisk granskning kan det visa sig att denna övertygelse är grundad på kulturella attityder snarare än på gudomlig uppenbarelse. Det kan visa sig att det faktiskt inte var en tradition utifrån en autentisk kristen tro. Kyrkan har aldrig aktat ålder som enda kriterium för en auktoritativ tradition.

Som påvens brev och Troskongregationens svar visar, har det romerska läroämbetet själv erkänt att det är nödvändigt att på nytt undersöka de grunder som kyrkans traditionella tro bygger på. Vissa argument som har använts i det förflutna uppträder inte i senare officiella ställningstaganden. Andra skäl framförs nu som en grund i uppenbarelsen för kyrkans tro att kvinnor inte kan vigas till präster.

Fastän det ibland hänvisas till att Jesus endast valde män till kretsen de tolv, kan man inte förneka att ett genomgående argument för att utestänga kvinnor från prästämbetet är grundat på övertygelsen att kvinnor inte är lämpliga för en sådan tjänst på grund av sin underlägsna och/eller underordnade ställning i den sociala ordningen.

Troskongregationens tidigare deklaration Inter Insigniores från 1976 innehåller några referenser till kyrkofäderna i ett avsnitt med rubriken ”Den av kyrkan städse bevarade traditionen”. Denna text är det enda ställe där Troskongregationen anför belägg ur den patristiska traditionen. De referenser som tas med är alla problematiska. Irenaeus vänder sig mot ett vidskepligt hokuspokus i en gnostisk gudstjänst, men inte mot att kvinnor tar del i detta.2 Tertullianus uttalar sig mot att kvinnor undervisar och döper,3 men i dag är det möjligt för kvinnor att göra detta i kyrkan, och dessa källor yttrar sig inte om deras vigning. Några tidiga kyrkoordningar4 bekräftar samma uppfattning men utan att tillägga något betydelsefullt. De hänvisar till Jesu sätt att handla men förklarar det med kvinnans naturliga underordnade ställning. Firmilianus av Caesarea uttalar sig mot heretiska dop och eukaristifirande som en kvinna firat under demoniskt inflytande;5 han är oroad över det demoniska inflytandet, inte över att celebranten är en kvinna. Origenes argumenterar utifrån 1 Kor 14:34 mot att kvinnor predikar i kyrkan,6 vilket i dag är tillåtet under vissa omständigheter. Epifanios är klart och kraftfullt mot att kvinnor vigs till präster,7 men detta därför att han delar den vitt spridda och förutfattade meningen i sitt samhälle att ”kvinnan är ostadig, benägen att ta fel och lågsinnad”. Slutligen argumenterar Johannes Chrysostomos inte utifrån Kristi exempel eller kyrkans plikt att följa honom (som Troskongregationen gör), utan med storheten i de uppdrag som en biskop har att förrätta.8 Helt klart speglar dessa referenser en övertygelse om att kvinnor är underlägsna män och därför oförmögna att utföra prästerliga uppdrag, inte att de måste utestängas från prästvigning på grund av trohet mot Kristi vilja.

Underlägsenhet/eller underkastelse under en samhällelig ordning var det främsta skälet som anfördes av de flesta medeltida teologer och kanonister inklusive Thomas av Aquino9 och Bonaventura.10 När Duns Scotus kommenterar samma avsnitt11 hävdar han att beslutet att utestänga kvinnor från prästämbetet måste ha fattats av Kristus. Men hans argument är att det skulle ha varit orätt mot kvinnorna om kyrkan hade uteslutit dem i kraft av sin egen auktoritet. I dag vill många instämma i denna premiss men inte med slutsatsen, eftersom den bygger på föreställningen att Kristus kunde ha gjort rätt i det som skulle ha varit orätt för kyrkan att göra.

Övertygelsen att kvinnor genom sin natur är underlägsna män och enligt gudomligt rådslut bestämda att underordnas männen i den samhälleliga ordningen har alltså spelat en betydande roll under större delen av kyrkans historia och har understött tron att kvinnor inte kan vigas till präster. Äldre tiders uppfattning att kvinnor inte kan prästvigas var grundad på sådana övertygelser som inte understöds av den gudomliga uppenbarelsen, och denna lära är därför öppen för förnyade allvarliga teologiska undersökningar.

Vidare är sakramental utveckling en utveckling av praxis likaväl som av lära. Det är ett område där tro och praxis tydligt är sammanvävda och där praktiska implikationer ofta haft ett uppfriskande inflytande på läromässiga ställningstaganden. Utvecklingen av praxis och lära i fråga om äktenskap och bot visar särskilt tydligt hur de två faktorerna praxis och lära samverkar. När nya praktiska frågor uppkom, förnyades också kyrkans lära om dessa sakrament.

Samma princip kan tillämpas också i fråga om prästvigningen. Som den helige Hieronymus anmärker, är presbyter- och biskopsämbetet oförändrade i den kyrkliga traditionen, men seder och bruk har utvecklats alltefter varierande omständigheter.12 Under medeltiden och reformationstiden omstrukturerades biskopsämbetet och prästämbetet och förklarades läromässigt på ett nytt sätt på grund av historiska omständigheter. Andra vatikankonciliet inledde en ny epok för prästämbetets praxis och teologi med tanke på förändrade ekumeniska och historiska omständigheter. Det är inom denna nya praktiska och läromässiga kontext som frågan om kvinnans prästvigning har uppstått. Därför finns nya problem som måste behandlas.

En riktig utvärdering av skälen för att förbjuda prästvigning av kvinnor fordrar vidare en moralisk och teologisk bedömning, eftersom det av både påvens brev och Troskongregationens uttalande framgår att detta förbud inte betyder att kvinnor har lägre värde, och inte heller kan tolkas som en diskriminering av dem.13 Vatikanens reflexioner över påvens brev fokuserar detta tydligt och hävdar ”mäns och kvinnors lika stora personliga värde som en absolut fundamental sanning i kristen antropologi”.14 Man tar avstånd från all könsdiskriminering och från varje samtida åberopande av kvinnors underlägsenhet som skäl för att utestänga dem från prästvigning. Om det föreligger en praxis som medför en oförsvarlig diskriminering, skall denna alltså fördömas som omoralisk och främmande för trosinnehållet.

Argumentet utifrån en gudomlig lag, att ”Kristus har inrättat det på detta sätt”, är i sig själv inte tillräckligt för att tillfredsställande besvara frågor om orättfärdig diskriminering. Det otillräckliga ligger här inte så mycket i sprödheten hos de bibliska och historiska argumenten som i det faktum att det inte uppfyller de krav som traditionell katolsk moralteologi ställer. En av premisserna inom katolsk moralteologi är tron att den gudomliga viljan inte är godtycklig och att moraliska normer alltid måste vara förnuftiga. Därför räcker det aldrig med att säga: ”Detta är Guds lag.” Gud kräver inte bara lydnad utan också ett visst mått av förnuft.

De påvliga dokumenten och Troskongregationens uttalanden uppfattar denna särskilda svårighet och framlägger ytterligare argument för att denna praxis är ”lämplig” och ”rimlig” i Guds plan för kyrkan. Här framläggs lämplighetsargumentet som en förklaring och en bekräftelse på vad som läres, snarare än som grunden för kyrkans lära. Det är därför nödvändigt att studera traditionen för att se hur dessa argument har påverkat lärans innehåll. Varje diskussion om teologisk antropologi kräver därför en noggrann undersökning av dess inflytande på frågan om prästvigning.

Syftet här är inte att söka lösa problemen vare sig i opposition eller i överensstämmelse med Vatikanens dokument. Det handlar snarare om att understryka deras allvar. En adekvat undersökning av frågan huruvida praxis att inte viga kvinnor till präster bygger på gudomlig uppenbarelse måste även omfatta en undersökning av frågan huruvida denna praxis är moraliskt hållbar.

Ofelbar lära?

Argumenten för att endast män kan vigas till prästämbetet konvergerar i anspråket på att de har fastställts som ofelbara av det ordinarie och universella läroämbetet.

Detta påstående från Troskongregationen bygger inte på läran om påvens ofelbarhet. Snarare bygger det på den lära som formulerades av Andra vatikankonciliet om ofelbara uttalanden av hela det katolska biskopskollegiet inklusive biskopen av Rom. Troskongregationen refererar följande utsaga från Andra vatikankonciliet: ”Visserligen har de enskilda biskoparna inte ofelbarhetens prerogativ. Ändå förkunnar de ofelbart Kristi lära när de, i en världsvid kommunion med varandra och tillsammans med Petrus efterträdare autentiskt lär i tros- och moralfrågor och gör ett gemensamt uttalande som är definitivt förpliktande.”15 Genom att hänvisa till denna text hävdar Troskongregationen att alla de villkor som ligger i begreppet ofelbart lärouttalande i själva verket är uppfyllda i detta fall. Påven Johannes Paulus säger själv om läran att utesluta kvinnor från prästämbetet att denna har definitiv karaktär; om detta råder inget tvivel. Men ett påvligt uttalande utan en högtidlig definition är inte tillräcklig för att göra en trosutsaga ofelbar. För att en trosutsaga av det ordinarie och det universella läroämbetet skall betraktas som ofelbar måste det stå klart att hela kollegiet av katolska biskopar förkunnar samma lära och föreskriver de troende att de skall ge den sitt slutgiltiga samtycke.

Hur uppenbart måste detta vara? Den kanoniska lagen svarar: ”Ingen läroutsaga skall uppfattas som ofelbart definierad förrän den är klart och tydligt fastställd som en sådan.”16 Med andra ord ligger bevisbördan hos den som påstår att en lärosats har definierats som ofelbar. En utsaga av Troskongregationen, även om den är formellt gillad av påven, är inte ett slutgiltigt avgörande. Som tidigare sagts, om en lärofråga har definierats som ofelbar är detta en faktisk fråga, och den kanoniska lagen kräver att detta faktum blir fastställt.

I föreliggande fall betyder detta, att det måste tydligt klargöras att hela kollegiet av katolska biskopar har instämt i att den lära som utesluter kvinnor från att prästvigas är en sanning som de katolskt troende är förpliktigade att ge sitt oåterkalleliga samtycke till. Hur kan detta bevisas? I sin encyklika om värdet och okränkbarheten av det mänskliga livet, Evangelium vitae, nämner påven hur detta skulle kunna avgöras: genom att alla biskopar tillfrågas. I detta dokument refererar påven särskilt till en ”förut nämnd konsultation” när han förklarar, att han lär i ”gemenskap med biskoparna” som ”fastän de är spridda över hela världen givit ett enhälligt instämmande …”17 Ett annat sätt anvisas i den kanoniska lagen, att när ett lärouttalande framförs som gudomligt uppenbarad av det ordinarie och universella läroämbetet, ”manifesteras detta genom de troendes gemensamma instämmande.”18 Detta anförde inte Troskongregationen, och kunde det inte heller, eftersom inte alla biskopar tillfrågats och ett allmänt instämmande från de katolskt troende saknades.

Slutsats

Andra vatikankonciliet deklarerar att ”sanningen inte gör sig gällande på annat sätt än just genom sin egen kraft, som tränger in i sinnena, mild och stark på samma gång”.19 På de katolska teologernas eget ansvar har detta inlägg diskuterat några fundamentala frågor som väckts av Troskongregationens uttalanden om kyrkans rätt att ändra traditionen och viga kvinnor till prästämbetet. Vi har rört oss kring välkända och vida accepterade principer i romersk katolsk teologi. När vi har gjort detta har vi kommit att inse att hela kyrkan och särskilt dess herdar och teologer måste fortsätta att undersöka vilken auktoritet och vilket ansvar kyrkan har i denna fråga.

Vi hyser allvarliga tvivel om denna läras auktoritet och dess grund i traditionen. Det finns allvarliga och utbredda meningsskiljaktigheter inte bara bland teologer utan också i den större kyrkliga gemenskapen. Det tycks därför stå klart att det krävs ytterligare studier, diskussioner och böner som alla kyrkans medlemmar skall delta i, enligt vars och ens särskilda gåvor och kallelser, om kyrkan skall ledas av Anden och hålla fast vid tron på en evangeliets autentiska tradition i dag.

Noter

1 Canon 749.3

2 Adversus Haereses 1, 13, 2

3 De Praescriptione Haereticorum 41, 5 och Didascalia Apostolorum, kapitel 15

4 De apostoliska konstitutionerna (Bok III kap. 6) hänvisar till Apostlarnas undervisning

5 Cyprianus brev nr 75

6 Fragmenta in 1 Cor. 74

7 Panarion 49, 2–3; 78, 23; 79, 2–4, GCS 37, pp. 473, 477–479

8 79, 1.6

9 Sentenskommentar IV dist. 25, quest, 2, art 1

10 Sentenskommentar IV, dist, quest, 2, art 1

11 Sentenser i Opus oxoniense

12 Epistula CXL VI: PL 22, 1192–4; In Titum 1,5: PL 26, 562–3

13 Inter Insigniores 35–39; Ordinatio Sacerdotalis 3

14 Osservatore Romano 11 november 1995

15 Responsum till Lumen Gentium 25. 2

16 Canon 749.3

17 Evangelium vitae nr 62

18 Evangelium vitae nr 62

19 DH, 1. Dall ”Inter Insigniores” all ’Ordinatio Sacerdotalis. Documenti e commenti, CDF. Libreria Editrice Vaticana