De små folkens möjligheter?

Ingmar Karlsson är civilekonom och diplomat och har författat över tjugotalet böcker som huvudsakligen handlar om olika minoriteter, religioner och länder i världen. Därtill är han hedersdoktor vid såväl Lunds universitet som Linnéuniversitetet i Växjö.

I sin senaste bok De små folkens historia. Minoriteter i Europa presenterar Karlsson 19 olika folkslag och språkgrupper i Europa. Av dessa finns flera som inte är bekanta för en alltför stor krets. Boken exemplifierar på ett mycket bra sätt Europas mångfald och ligger i linje med Europarådets satsning på bevarandet av denna mångfald. Karlsson ger utrymme till minoriteter som inte har någon autonom ställning i någon europeisk nationalstat, och därför utelämnar han exempelvis basker och katalaner. Bristen på en modernation med en eventuell beskyddarroll är också något som de presenterade folkgrupperna har som gemensamt. Därför får inte rätoromaner, walesare och skottar plats i boken. Men inte heller samer och romer vars historia, språk och situation har diskuterats i flera andra verk. Karlsson presenterar liver, karaimer, kasjuber, sorber, friser, bretoner, korsikaner, ladiner, furlaner, cimbrer, rutener, lemker, bojker, huzuler, torbesjer, goraner, egyptier, pomaker, vlacher, gagauzer och lippovaner som trots sin hotade ställning har lyckats behålla sin språkliga och kulturella identitet. Vissa av dessa folkgrupper är lättplacerade på en karta, men i andra fall är bokens kartor välbehövliga. Det finns folkgrupper som presenteras i en position mellan två stolar, som kasjuberna och i andra fall, som i sorbernas, pratas också om eventuell positiv diskriminering. Ytterligare folk som presenteras är Kanalöarnas befolkning och elsassarna.

I de flesta fall inleds kapitlen med respektive folkgrupps historia med beskrivningar av när och hur folkgruppen kom till platsen där de bosatte sig, vilka andra folkslag som de har varit i kontakt med och huruvida dessa har influerat deras språk och levnadssätt. Den historiska genomgången följs av den kulturella utvecklingen i och med presentationen av språkutvecklingen och olika kulturyttringar som finns i dag i form av eventuella tidskrifter, förlag, organisationer samt symboler som flaggans färger och dess betydelse. Språkligt ligger fokus på språkets ursprung och dess situation i dag med antal talare och eventuella utbildningsmöjligheter inom respektive språk. Den historiska bakgrunden tar inte allt fokus från den dagsaktuella situationen och varje minoritet diskuteras också i förhållandet till dagens nationalstat. I och med detta får vi också en bild av hur dagens nationalstater behandlar sina minoriteter: var och när utgjorde assimilation det enda alternativet, och har olika språk och kulturer betraktats som en tillgång eller ett problem?

Kapitlen är strukturerade lite olika. Vid den historiska tillbakablicken som inleder flera kapitel får vi följa respektive folkslags historia kronologiskt. I andra fall, till exempel rutener, börjar dock historien i modern tid under 1900-talet och blir mer personlig med betoning på kända personer från respektive folkgrupp. Även i dessa kapitel går man dock sedan bakåt i tiden för att redogöra för folkgruppens historia från 1000-talet. När mindre grupper, exempelvis huzuler, bojker eller lemker, presenteras, ligger däremot betoningen mer på etnografiska beskrivningar av levnadssätt än på folkgruppens historiska ursprung.

Även om boken innehåller mycket information är den också läsarvänlig tack vare att författaren inkluderar svenska kopplingar, såsom Vattenfalls konflikter med sorber, och svenska forskare som studerar respektive folkgrupps språk eller historik. Kända personer som den frisiska spionen Mata Hari, den halvkasjubiske författaren Günter Grass eller den vlachiske fotbollsspelaren Gheorghe Hagi nämns också och ger den allmänbildade läsaren referenser i mängden av ny information.

Dessa inslag och exempel gör de presenterade folkgrupperna och språken levande, förståeliga och lättillgängliga för läsarna, som därmed eventuellt kan identifiera olika referenser i den presenterade folkgruppen. Boken fyller sin roll som informativ sakprosa, och jagberättaren förekommer enbart två gånger: angående ett personligt besök i det presenterade området eller vid erkännandet att som forskare inte kunna komma åt flera källor om något ämne.

Utöver de sakliga presentationerna av dessa folkgrupper väcker boken indirekt även frågor om modersmålets ställning i det vardagliga livet och dess förhållande till identitetsskapandet. Behöver man tala respektive språk för att identifiera sig med folkgruppen eller kan man i stället skilja mellan språkligt aktiva och inaktiva personer inom samma grupp som för den delen kan identifiera sig med gruppen? Boken utgår ifrån en definition av identitet som grundar sig på språket, religionen och andra kulturella tillhörigheter. Något som skulle kunna diskuteras mer är skillnaden mellan en utifrån påtvingad identitet och en av individen accepterad identitet. Det görs dock inte många sådana skildringar i boken trots att majoritets- och minoritetskulturen skulle kunna erbjuda denna möjlighet av naturliga skäl. I vissa fall, som i fallet av östra delen av Bretagne, görs dock försök för att ange skälen till varför personer med ett annat modersmål än majoritetsspråket kan välja bort sitt minoritetsspråk till förmån för majoritetsspråket.

Intresset för dessa grupper – av författaren kallade ”Europas styvbarn” – väcks inte enbart tack vare olika EU-satsningar. Karlsson förklarar också den identitetsformande och identitetsförstärkande rollen av hembygdens språk och historia med globaliseringens konsekvenser som hotar identiteter grundade i nationalstaten. Trots hans optimism inför språkens och folkgruppers ljusa framtid, som genomsyrar boken, delar inte alla denna hoppfullhet. För att ge grund till en framtidstro för Europas språkliga och kulturella mångfald skulle praktiska medel eller metoder kunna framställas för att undvika de nationella institutionella ramar som ofta bidrar till kulturell homogenisering och marginalisering. Eftersom boken inte har detta som syfte, saknar den även ett transnationellt och transkulturellt perspektiv som skulle kunna erbjuda positioner som utmanar dessa nationella institutionella ramar. De presenterade folkens kulturyttringar är onekligen ofta svår att placera i något existerande fack, men skulle i dag kunna erkännas, grupperas och positioneras om de existerande institutionella ramarna kunde vidgas och kanske även förändras.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Karlssons sakprosa är en lättläst och informativ populärvetenskaplig bok som vänder sig till en publik som intresserar sig för Europas språkliga och kulturella minoriteter. För en lekman innehåller boken mycket historisk och språkhistorisk information och det kan inte finnas så många läsare som är kunniga i alla dessa 19 folkgruppers historia och nutid. För den mer insatta läsaren är boken möjligen något grund, med mer baskunskaper än analytisk fördjupning. Bokens syfte, att generellt informera om dessa minoriteters existens, uppnås väl.

Tünde blomqvist är fil.dr i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet.