Vart tog Gud vägen?

I boken Gud: återkomsten konstaterar teologen Joel Halldorf att Sverige håller på att bli postsekulärt. Vad betyder det? Lever vi i dag i en tid efter det sekulära? Halldorf driver tesen att det sekulära Sverige och den sekulära västvärlden över tid har utvecklat en sorts religionsblindhet som i dag hindrar oss från att förstå oss själva i kontinuitet med de olika religiösa arv som varit avgörande för själva det sekulära och liberala liv som vi i dag lever och som många anser vara hotat. Samtidigt hävdar han med emfas att tiden nu är mogen för en ny debatt. Läget har förändrats, Halldorf menar att prognosen för ateister och agnostiker är dyster. Vi har rört oss in i det postsekulära, där man kan få syn på nya saker. Som att demokrati och jämställdhetstänkande har djupa rötter i religiösa gruppers kamp för frihet och lika villkor i samhällsordningar med starkt frihetsbegränsande drag. Det problem som tas upp i boken är framför allt att dagens liberala förkämpar inom denna frihetstradition ofta är omedvetna om sådana ting. Sekularister bekämpar den offentliga religionen, när den i själva verket varit avgörande för det sekulära livet som vi känner det, och sekularismen har sipprat ner i det offentliga livet på ett sätt som i dag gör religionsdebatten djupt frustrerande.

Ungefär så kan man karaktärisera det problemkomplex som Halldorf ger sig i kast med i sin populärt hållna debattbok om religion i vår tid. Jag finner två möjliga sätt att se på boken. Det första är bejakande. Halldorf säger mycket som är tänkvärt. Han sammanfattar effektivt ett par decennier av diskussion kring religionens återkomst i samhällsdebatten och väver samman detta med ett i huvudsak frikyrkligt perspektiv på demokratiutveckling, där den kanske starkaste och mest övertygande diskussionen rör det faktum att frikyrklighetens framväxt var tätt sammanflätad med en framväxt av ett demokratifostrande föreningsliv som i dag är på nedgång. Det är en oroväckande individualistisk utveckling som är värd att diskutera. För den som vill ha enkla exempel och sammanfattningar av olika debatter och händelser kring ämnet religion i vår tid är boken en bra källa. Det finns många bra iakttagelser, som när Halldorf en bra bit in i boken konstaterar: ”I fråga om religion vägleds alltför många politiker och tjänstemän av anekdoter, fördomar och egna dåliga erfarenheter. Forskning göre sig inte besvär – och därmed blir det väldigt svårt att föra rationella samtal” (s. 138). Boken bygger i huvudsak på idéer och tankegångar som upprepats och varierats många gånger, både i forskningen och den populärvetenskapliga teologiska litteraturen – och dessutom under ganska lång tid. Men mycket av detta är också värt att upprepas.

Anlägger man ett mer utpräglat teologiskt perspektiv blir dock boken mer undanglidande och problematisk. Titeln är storslagen och ansluter till en hel genre av mer eller mindre populärteologisk litteratur som med stora rubriker vill inskärpa att något nytt har brutit in: Gud: återkomsten. Tidigt i boken konstateras att ”Gud är tillbaka – och här för att stanna, verkar det som” (s. 25). Typiskt för denna svepande tankefigur är att den sekularistiska hegemonin är bruten och att religionen nu får komma till tals, det är återigen helt naturligt att tro på Gud. Men vad skulle det betyda om Gud kom tillbaka? En subtil glidning sker när Halldorf börjar resonera: han går snabbt från Gud till religionen. Att religionen har en ny form av synlighet och offentlig plats i dag jämfört med för ett antal decennier sedan är många överens om. Men vad betyder det i förhållande till visionen om en öppenhet för religion och religiöst liv? – och framför allt: vad betyder det i förhållande till tron på Gud? En av de saker som med tanke på titeln saknas i Halldorfs bok är ett mer omfattande teologiskt resonemang som tar tag i frågan om relationen mellan det han kallar en postsekulär tid och den faktiska möjligheten att tro på en levande och i världen handlande Gud, alltså en Gud kongenial med gamla religiösa traditioner. Jag återkommer strax till detta problem. Men det finns en annan problematik att peka på först: den postsekulära situation som Halldorf välkomnar framställs i försåtligt enkla termer, som om det i dag på ett nytt sätt verkligen har blivit möjligt och meningsfullt att vara religiös igen. I själva verket – och det är ju paradoxalt nog kring detta som hela boken också kretsar – är det postsekulära tillståndet ett slags liberalt kristillstånd där det sekulära samhällets krafter mobiliseras på ett nytt sätt mot sådant som religion när religionen i sina många olika varianter och former blir synlig, inte minst genom att andra religioner än den nationellt accepterade och liberalt neutraliserade religionen får en offentlig plats – något som skett exempelvis genom den omfattande migrationen från muslimska länder. Det postsekulära samhället är således inte något fridsamt offentligt rum där det nya samtalet som Halldorf vill se har plats att breda ut sig fridsamt. Konfliktytorna mellan religiösa grupper och mellan andra grupper och religiösa ökar i dag dramatiskt, och oron för en identitetsförlust i denna situation skapar förenklade förklaringsmodeller hos politiker och makthavare, som i sin tur riskerar att bli populister. Det är detta som är det postsekulära tillståndet. Det är inte ett genombrott för en nyanserad och rationell förståelse av religion i sin mångfald, utan ett debattmässigt slagfält.

Detta leder över till frågan om Guds återkomst. Religionen finns kvar, men finns Gud? Finns det en postsekularitet där traditionell gudstro återigen blivit ett meningsfullt alternativ? En av modernitetens teologiska grundhandlingar var att avskaffa en transcendent men i världen mäktig och handlande Gud. Moderniteten byggde en kultur och ett samhällsliv under ett specifikt villkor: etsi Deus non daretur – som om det inte funnes någon Gud som bryr sig om vårt vardagsliv. Det liv vi levt i moderniteten och som vi fortfarande lever i dag är tvivelsutan ett sådant liv. Det är helt enkelt inte ett liv inom vars ramar vi har plats för någon teologi av förmodernt snitt. Detta säger jag inte i en anda av ateistisk polemik, utan som ett rent konstaterande: vårt samhälle har i praktiken byggt bort den typ av teologiskt legitimerad maktordning som en sådan patriarkal gudstro förutsätter och understödjer. Jag är den förste att bejaka Halldorfs kritik av vår tids ytliga sekulära religionskritik, men dess grundläggande varning för vidskepelse bör man inte vifta bort hur som helst. Man kan givetvis – och har full rätt att – hävda att man tror på en sådan traditionellt uppfattad Gud, men det är utomordentligt svårt att verkligen leva som om en sådan Gud funnes. Jag anklagar nu inte Halldorf själv för att föra fram en problematisk teologi. Det problematiska är i stället att han duckar för det akuta teologiska problemet genom att inte alls ta upp det. När Gud kommer på tal blir det mest till abstrakta ord om att ”Gud är grunden för sanningen” (s. 169).

Den Gud som möjligen går att tro på i dag är en skugga av den som de etablerade traditionerna griper tillbaka på. En sådan Gud måste vara förmedlad av sekulariteten. Det krävs en postsekulär teologi beredd att riskera mycket historiskt bagage för att fånga konturerna av en sådan tro. Mycket av det religiösa liv, som återkommer i dag genom att det debatteras offentligt, står genom naiv och orealistisk teologi i stark kontrast till den typ av demokratisk önskan som ledsagar exempelvis Halldorfs eget bejakande av religionens återkomst. Det stora problemet är således att boken trots den braskande titeln inte fångar det teologiskt väsentliga, samtidigt som Halldorf ger sken av att göra titeln rättvisa när han smidigt glider från frågan om Gud till frågan om religionen.

Som jag skrev inledningsvis menar jag att resonemangen ofta är träffande och bra, bokens innehåll har ett stort upplysande värde, men den hade varit väsentligt bättre om Halldorf faktiskt tydliggjort att den typ av postsekularitet han önskar förutsätter att en Gud från förr inte kommer tillbaka.

Mattias Martinson är professor i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet.