Den sekulära republiken och den katolska kyrkan – Macron ser i kyrkan en värdefull samarbetspartner

Det tal som Emmanuel Macron höll vid Collège des Bernardins1 den 9 april 2018 innebär en omvandling av relationerna mellan den katolska kyrkan och den franska republiken. Utan att ifrågasätta den sekulära ordningens åtskillnad av stat och religion (la laïcité) inrättas en ny pakt som strävar efter att förstärka den nationella sammanhållningen som försvagas av individualism och gruppidentiteter.

På inbjudan av de franska biskoparna höll Emmanuel Macron den 9 april ett tal vid Collège des Bernardins som var nyskapande redan genom att det var första gången som en president riktat sig till den katolska kyrkan på fransk mark. Men det som är mest epokgörande är den förvandling som presidenten genomför angående åtskillnaden av kyrkan och staten. Förvandlingen gäller först det som kyrkan (och de olika religionerna mer allmänt) skulle kunna bidra med till den nationella sammanhållningen, där den sekulära åtskillnaden ses som en möjlighet och inte ett hinder. Det är den frågeställning som jag tänker undersöka här. Därför ska jag börja med en noggrann läsning av presidentens tal och lyfta fram de mest talande utsagorna. I ljuset av denna läsning kommer jag att föreslå en tolkning av presidentens tal, nämligen att det syftar till en pakt mellan den sekulära republiken och den katolska kyrkan.

Presidentens uppmaning till den katolska kyrkan

Presidentens långa tal är till att börja med ett svar till den katolska biskopskonferensens ordförande, monsignore Georges Pontier, men han riktar sig till alla civila och kyrkliga instanser. Inledningen anslår genast tonen. Det gäller en ”dialog i sanning”, kring en enkel och klar idé:

”Denna dialog är oundgänglig och jag kan sammanfatta min uppfattning så här: jag skulle säga att en kyrka som visar ointresse för de världsliga sakerna inte uppfyller sin kallelse; och att en president som visar ointresse för kyrkan och för katolikerna inte uppfyller sina skyldigheter.”

Denna ”resumé” av presidentens tal visar tydligt att frågeställningen inte är densamma som när det gäller muslimer, judar och protestanter. ”Bandet mellan kyrkan och staten har förstörts”, och det gäller alltså en förstörd förbindelse med den äldsta religiösa institutionen i Frankrikes historia. Att det inte förekommer uttalat historiska argument är desto mer överraskande, åtminstone för att förekomma den kritik han kunde räkna med från anhängarna av en strikt sekularism. Han hade kunnat hänvisa till konseljpresidenten (premiärministern) Aristide Briand, som i inledningen till den rapport som ledde fram förslaget om åtskillnad av kyrkan och staten (1905) går ända tillbaka till den berömda utsagan i evangeliet: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud (Matt 22:21)”. I stället för att gräva fram denna källa, kanske alltför knuten till sin historiska situation, föredrar presidenten att lyfta fram det historiska bandet mellan den katolska kyrkan och den franska nationen:

”Jag är övertygad om att de mest oförstörbara band har knutits mellan den franska nationen och katolicismen vid sådana tillfällen när mäns och kvinnors verkliga kvalitet blir prövad.”

Inledningsvis gäller det alltså snarare ”den franska nationen” än den sekulära republiken. Detta gamla släktband, med ett starkt känslomässigt inslag, rättfärdigar att försöka hela det sår som den förstörda relationen innebär, genom att påkalla den katols­ka kyrkans historiska kallelse att delta i de ”timliga frågorna”. Man känner klart och tydligt att presidenten i inledningen av sitt tal ger sig in i en mycket känslig terräng: ”Vissa skulle kunna anse att dessa påståenden strider med den sekulära inriktningen”. Därför är han desto mer angelägen att definiera vad sekularismen (la laïcité) innebär för honom:

”Jag anser att sekularismens funktion verkligen inte är att förneka det andliga i det världsligas namn… Som statschef är jag garant för friheten att tro och att inte tro, men jag vill inte införa eller förespråka en statsreligion som skulle ersätta det transcendenta med en republikansk trosbekännelse.”

Därför bör kyrkan också ”ständigt ifrågasätta sitt förhållande till det politiska”. Det är ännu en gång nationen som förs på tal, i förhållande till den har den katolska kyrkan en särskild uppgift, i denna situation av ”social skörhet … när själva nationens väv riskerar att rivas sönder”. Alltså, snarare än att stänga in sig i ett bakåtsträvande ideal, byggt på gruppkänsla och uppdelning mellan olika kategorier, bör kyrkan vända sin blick mot framtiden och därigenom vara trogen sin allomfattande (katolska) kallelse. ”Saven i trädet är ännu viktigare än rötterna.” Han tillägger att det finns ”ett brådskande behov i vår moderna politik” av att återupptäcka den mänskliga personen (han hänvisar här till Emmanuel Mounier).

Så kommer president Macron fram till andra delen av sitt tal, där han lyfter fram tre saker som republiken förväntar sig av kyrkan: visdom, engagemang och frihet. Dessa tre gåvor är kyrkans vapen för att motverka den ekonomiska och vetenskapliga utvecklingens obegränsade herravälde. Katolicismen står mitt i denna utmaning där två konfliktfyllda teman, som monsignore Pontier nämnde i sin inledning, inte kan undvikas, nämligen migrationen och bioetiken. Här befinner sig presidenten verkligen i centrum av den dialog han vill föra. Han är kritisk till den ekonomiska och tekniska utvecklingens självtillräcklighet och vill sätta upp gränser för den, men han understryker också att ”vissa principer som kyrkan framför möter en motsägelsefull och komplex verklighet”, däribland själva politiken: ”politiken och kyrkan delar uppdraget att köra ner händerna i verklighetens lera, att varje dag möta den timliga världen i dess mest timliga skepnad”2. Därför kan staten och kyrkan inte uppträda bara ”som förvaltare”, deras relation grundar sig mindre ”på fastheten i vissa övertygelser… och mer på skörheten hos det som vi blir utmanade av”.

Vad gäller kyrkan så är skörheten en del av den visdom som hon alltid har kunnat ge till nationen. Hon är en institution som vill föra fram ett frälsande budskap och inte begränsa sig till att vara ”de goda sedernas väktare”. Med en hänvisning till Paul Ricœur medger presidenten att frågan om frälsningen knappast längre är den avgörande frågeställningen i ”samtidens samhälle”, men den är ändå fortsatt närvarande trots sekulariseringen. Det yttersta hoppet bör dock inte paralysera kyrkans aktivitet. Samstämmigheten mellan kyrkans handlande och hennes principer är avgörande för att kunna bekämpa relativism och nihilism. Presidenten ser denna samstämmighet i de många aktiva engagemang som är kyrkans andra gåva och som riktar sig till de mest sårbara. Kyrkans engagemang ursäktar inte ”de offentliga organens oförmåga” men är ändå ”kittet i nationens sammanhållning”. Lägg märke till den upprepade hänvisningen till nationen. Detta är ett avgörande skäl till att katolikerna full ut kan ta på sig sin roll inom det politiska fältet genom ”effektiviteten” i sina grundläggande principer. Denna effektivitet utgår från det andliga livet och består i att katolikerna kan förena sina principer med verkligheten. Denna energi behöver nationen, inte som en teokrati, utan genom att de kristna bevattnar ”politikens sekulära åker”. I detta sammanhang berömmer president Macron den text som den franska biskopskonferensen tagit fram, Retrouver le sens du politique (”Att återfinna meningen med politiken”), och bekräftar att den överensstämmer med det som vägleder hans eget engagemang. Begreppet ”värdighet”, som han menar kommer ur återupptäckten av politikens mening, dominerar fortsättningen av hans framställning och kulminerar i klimatfrågan.

Slutligen ber presidenten om ännu en gåva till nationen, nämligen friheten. Den leder till ett lovtal till det kontemplativa livet, som låter nästan som Alexis de Tocqueville:

”Jag tror helt enkelt att det ska vara en av de fasta punkter som mänskligheten behöver i denna värld där allting svänger alltmer. En av dessa utgångspunkter som inte ger efter för tidens humörsvängningar.”

Friheten är också ”yttrandefrihet”, den är ”en fri dialog med islam”, den är slutligen andlig frihet, vilket innebär att den är ett mål bortom det materiella och det timliga. Presidenten avslutar sitt tal med ett tonfall som påminner om Johannesevangeliet (Joh 17:16): ”Kyrkan hör inte helt och hållet till världen och ska inte göra det heller”. Och den johannitiska tonen understöds av en teologisk (kanske teologisk-politisk) djärvhet när han understryker hur de politiska och andliga målens kompletterar varandra:

”Låt oss en gång för alla erkänna att denna dialog är obekväm, eftersom vi är olika till naturen, men den är också nödvändig, därför att vi strävar, var och en efter sin egen ordning, mot gemensamma mål, nämligen värdighet och mening. Visserligen har de politiska institutionerna inte något löfte om evigheten, men kyrkan kan inte heller själv, innan det är dags, våga sig på att samtidigt skörda ogräset och det goda vetet. Så i denna tillvaro mitt emellan där vi befinner oss, där vi tagit emot ett uppdrag för människan och världen, ja, om vi förstår att värdera sakerna noggrant då kan vi åstadkomma stora saker tillsammans.”

Presidentens tal slutar som det började. Den politiska makten och kyrkan är visserligen olika till sin natur, men de kan och bör inte undvika varandra eftersom de, var och enligt sin karaktär, delar samma mål. De världsliga makterna har inte ”något löfte om evigheten”, men presidenten påminner kyrkan om att det politiska och det andliga båda lever i en ”tillvaro mitt emellan”, nämligen, antyder han, vår belägenhet mitt i historien. På grund av denna position mitt emellan har kyrkan inget intresse av att döma ”innan det är dags” (den evan­geliska visdomen har förenats med Erasmus humanism) om vad som är bra och vad som är dåligt. Eskatologin (och evigheten) börjar i Historien, men denna har inte nått sitt mål. Genom denna sista teologiska utsaga låter han förstå att staten och kyrkan deltar i samma äventyr, något som deras åtskillnad inte kan dölja! Sekularismen innebär inte oansvarighet inför meningsfrågan som politiken och andligheten måste bära tillsammans. Det som står på spel är den nationella sammanhållningen som är så viktig för president Macron.

En pakt för nationell sammanhållning

De som har kritiserat talet vid Collège des Bernardins har gjort misstaget att anlägga ett alltför snävt sekularistiskt perspektiv; de har inte till fullo tagit in den betydelse som presidenten tillmäter den nationella sammanhållningen och hur försvagad denna är. För mig är det ganska klart att presidenten förväntar sig mycket av den katolska kyrkan, med hänvisning till hennes speciella historiska band till Frankrike. Han ställer hela tiden begreppet nationell sammanhållning i relation till sekularismen (laïcité). Och konsekvensen blir en förskjutning i betydelse jämfört med början av 1900-talet [när lagen om skiljandet mellan kyrka och stat stiftades, övers.anm.], vilket får till följd en annan uppdelning mellan den offentlig-politiska sfären och den privata-religiösa. Den förstnämnda berövas den sekulära helighet som republiken lagt sig till med och får behov av religionernas andliga resurser, särskilt katolicismens. Men presidenten ställer också upp villkor. Katolska kyrkan har rätt att föra fram sina grundläggande principer, men inte på ett normerande sätt. Hon måste alltså, precis som politiken, acceptera att möta tillvarons komplexitet. Två tydliga exempel på denna komplexitet är frågan om migranterna och debatterna kring bioetiken. Om kyrkan vidgår att förhålla sig till verkligheten på detta sätt, om hon kan förena etiska övertygelser med ansvarstagande i världen, om hon kan ta till sig behovet av en ”realistisk humanism”, så får hon ett trumfkort utöver sin historiska legitimitet för att bidra till att åter stärka den nationella sammanhållningen. För att säga det på ett annat sätt så är den sekulära åtskillnaden inte ett hinder utan en möjlighet för staten och kyrkan. Republiken har inte endast förlorat sin sekulära helighet, utan politiken har inte längre etiska eller ideologiska övertygelser av egen kraft, inte heller utanför det franska sammanhanget.

För att den nationella sammanhållningen ska återfå en mening behöver alltså politiken återfinna en legitimitet som den sedan länge saknar. Detta har president Macron ovanligt goda förutsättningar att förstå på grund av sin valseger, som präglades av en legitimitetskris för de traditionella partierna. Fast, även om den katolska kyrkan har en oomtvistad historisk legitimitet, har hon ändå förlorat sitt inflytande över det gemensamma livet i de demokratiska samhällena där individernas obegränsade ambitioner styr, särskilt tydligt genom den tekniska utvecklingen och en kraftfull praktisk materialism. I detta sammanhang är hänvisningen till Mounier och personalismen ett avsiktligt budskap eftersom personbegreppet har en dimension som är transcendent och gemenskapskapande, i motsats till den rådande upptagenheten med den självcentrerade individen! Politiken och religionen, katolicismen i detta fall, befinner sig alltså i samma kritiska situation, om än av olika orsaker.

Med den sekulära åtskillnaden som utgångspunkt har kyrkan och staten goda skäl att vara solidariska med varandra. I den fragmentiserade samhällskroppen behöver staten frigöra sig från en förlegad uppfattning om denna åtskillnad och ge den en betydelse som svarar mot 2000-talets utmaningar.

Kyrkan, å sin sida, måste förstå vidden av denna nya situation och inte stänga in sig i sina övertygelser; ja, fastna i konservatism i förening med gruppgemenskap, det skulle inte göra rättvisa åt den universella kallelsen i hennes budskap. Detta är skälet, menar jag, till den teologiska djärvhet som jag har nämnt. Hjärtat i kyrkans kallelse är människornas frälsning och inte att reglera seder och bruk. Presidentens budskap är klart vad gäller detta, tycker jag. Det är inte frågan om en sekulär president som bryter mot åtskillnaden mellan kyrkan och staten, utan om övertygelsen om att den katolska kyrkans auktoriteter, genom kyrkans egen andliga väg, har allt att vinna på att återge en mening till den nationella sammanhållning som undergrävts av materialism och relativism. Det gör endast att kyrkan blir mer legitim när hon behandlar frågor om social etik och familjemoral.

Detta grundläggande motiv gör att den teologiska djärvheten också får en teologisk-politisk betydelse: en pakt, kanske underförstådd, behöver slutas mellan den sekulära republiken och den katolska kyrkan. Eftersom bägge möter samma problem och har förlorat sin forna auktoritet, brådskar det att återfinna en väg till enhet som stödjer strävan efter mening i politiken och mening i det andliga livet. Den gemensamma nämnaren är den nationella sammanhållningen som är en fredsskapande faktor. Eftersom de är åtskilda kan var och en stanna i sin specifika ordning men utveckla en fruktbar och närande dialog inför osäkerheten och sårbarheten. För att denna teologisk-politiska pakt, som inte har någon riktig beskrivning, ska kunna lyckas måste katolikerna visa upp en anda av samhällsansvar. De behöver hämta näring ur historien för att kunna ta plats i framtiden både för kyrkans och nationens skull. Macrons teologisk-politiska pakt påkallar därför en ny avgränsning av statens och kyrkans handlingsutrymme. Sekularismen, den institutionella uppdelningen av världsligt och andligt, är inte alls ifrågasatt, tvärtom kan den nu komma ut ur den återvändsgränd som den fastnat i: en gruppcentrerad återvändsgränd för religionerna (oberoende av konfession) och för sekularismen en återvändsgränd när den har blivit en egen identitet. Med inspiration från Tocqueville strävar antagligen president Macron efter att hitta en samhällelig funktion för religionerna inom den sekulära ramen, en funktion som på ett avgörande sätt återigen skulle kunna stärka den nationella sammanhållningen och göra det politiska handlandet meningsfullt. Låt oss inte glömma hans känsla för symboler som visar på motsatser som försonas: vänster och höger, Louvren och Europa, religion och politik! Allt kan röra sig framåt, på samma gång (en marche, en même temps)! Man skulle, i grund och botten, kunna förstå Emmanuel Macron som en mycket kristen president, till sin kultur, och som mycket sekulär, i konstitutionell mening, ty han förenar dessa utgångspunkter utan att blanda ihop dem. Men denna ”kristendom” och denna ”sekularism” visar på den inre enhet som en statsman född efter 1968 har kunnat finna.

* * *

När en statschef riktar sig till andliga auktoriteter så finns det alltid en tvetydighet inbyggd i hans funktion, vare sig han har en demokratisk legitimitet eller inte. För politiken finns det alltid en social funktion i alla religioner och de bör inte stänga in denna i en självuppfattning som uteslutande är knuten till kulten. Och kyrkan själv, genom sina bidrag till den demokratiska debatten, intygar detta. Alltså ska man inte uppfatta presidentens tal vid Collège des Bernardins som en strävan att använda kyrkan för sina syften eller som ett brott mot åtskillnaden mellan kyrkan och staten. Detsamma gäller givetvis också för de andra religionerna som presidenten har riktat sig till tidigare. Man skulle för övrigt ha stor glädje av att jämföra dessa olika tal. Till formen är situationerna ganska olika, men i grund och botten strävar de efter samma mål. Man behöver bygga broar mellan den sekulära republiken och de religiösa trosbekännelserna av omsorg för den nationella sammanhållningen, som hotas av grupptänkande och våldsamheter. Därför behöver man hitta det som är gemensamt. I denna strävan att finna det som är gemensamt för den franska nationen kan man inte söka efter en inbillad likhet mellan religionerna. Likställdheten har mening på det juridiska planet, men inte inför historien. När det gäller den katolska kyrkan i Frankrike har republikens president gjort detta tydligt genom att insistera på hennes historiska band med den franska nationen. När han riktade sig till katolikerna har han tydliggjort sin strävan efter en förändrad förståelse av den sekulära åtskillnaden som skulle kunna uppfylla hans önskan om att kraftigt förstärka den nationella sammanhållningen.

Bortom detta tal, är det presidentens vilja att denna nya förståelse ska bli en sorts nygallikanism som utvidgas till att omfatta alla betydande religioner. Ska de kanske bli till en symfoni inom republikens och demokratins ram? Kanske det, men det kan man ännu inte avgöra. Hur det än blir med framtiden för den väg som presidenten försöker peka ut så är det klart att de som försvarar en strikt sekularism tar miste på vilken tidsepok de lever i och på vilken strid de behöver föra när de vill låsa fast åtskillnaden mellan politiken och religionen i en hundra år gammal modell. När man vill att religionerna ska tämjas till att endast leva i den privata sfären leder det till en bortträngning av en hel aspekt av vår historia, vad gäller kristendomen, och det är inte till hjälp när det gäller att möta utmaningen som kommer från religiösa gruppidentiteter. I en sådan process förlorar alla: religionerna, republiken, det demokratiska livet… och sekularismen! Sett från statens håll gäller frågan inte att försvara olika trosuppfattningar som ett mål i sig, men att låta dem leva i samhället. Det stärker den nationella sammanhållningen.

Översättning: Björn Hjalmarsson

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften Études juninummer 2018.

Noter

1Collège des Bernardins är en andlig, kulturell och vetenskaplig mötesplats som ligger i Paris femte arrondissement. Det är inhyst i en vacker byggnad som uppfördes på 1200-talet som studiehus för munkarna från klostret i Clairvaux (övers.anm.)

2För presidenten ”hör staten och kyrkan till två olika institutionella ordningar som inte utför sitt uppdrag på samma plan. Men bägge utövar auktoritet och även domsrätt”. Lägg märke till begreppet domsrätt (juridiction) som borde intressera dem som är kunniga i kanonisk rätt.

Bernard Bourdin är dominikan, professor i teologi vid universitetet i Metz, undervisar också vid filosofiska fakulteten vid Institut Catholique i Paris.