Förfall och förnyelse i den franska katolska kyrkan

Det är en vanligt förekommande åsikt även bland fransmän att den katols­ka kyrkan i Frankrike lever i välstånd och har ett stort allmänt inflytande i samhället. ”Kyrkans äldsta dotter” är helt visst ett land där katolicismen är väl förankrad, historiskt sett, och fortfarande har stor betydelse. Den blev statsreligion redan 496 då kung Clovis I döptes i Reims och enade alla franker under sig. Under mer än tolv hundra år kallades sedan regenterna för ”Hans Mest Kristna Majestät”. Denna allians mellan kyrka och stat bröts brutalt under franska revolutionen 1789. Kyrkan blev av med sina privilegier och föremål för fruktansvärda förföljelser under 1790-talet. Men Napoleon erkände på nytt katolicismen, liksom protestantismen och judendomen, och lät subventionera dessa från och med 1801. Först 1905 upphörde banden helt mellan stat och kyrka, genom den så kallade lagen om separation. Då bestämdes att republiken ”varken erkänner, avlönar, eller ger bidrag till någon religion”.

Denna regel har givit upphov till det som fransmännen kallar laïcité (man kan översätta det med sekularism eller konfessionslöshet), en princip som ses som en grundpelare i republiken, i nivå med värden som demokrati och frihet.

Då denna lag infördes fördömdes den kraftigt av påven Pius X och av biskoparna i Frankrike. Den är fortfarande föremål för en viss bitterhet hos somliga traditionalister, men de flesta katoliker ser den i dag som naturlig och positiv. Men den är fortfarande en källa till en permanent konflikt mellan dem som tolkar lagen restriktivt och dem som har en mer dynamisk syn på relationen mellan stat och religion. De förra, som ofta går under beteckningen laïcistes (”sekularister”) och som är tongivande inom vänstern, ser religion som något som står i motsats till staten och därför absolut inte kan bejakas av folkvalda och statsfunktionärer. De senare anser att religion kan innebära något positivt för människor och att lagen om separation inte blir lidande om folkvalda uttalar sig positivt om tro, så länge de inte subventionerar en religion eller ger den särskilda fördelar.

Denna permanenta konflikt urartar regelbundet i för svenska ögon obegripliga gräl, såväl inom offentlig debatt som privat mellan fransmän i gemen. När förre presidentkandidaten och dåvarande högerledaren François Fillon i en bisats presenterade sig själv som ”kristen” inför valet 2017, ansåg de flesta av de övriga kandidaterna att han inte respekterade republikens laïcité. Att han hade uttryckt sig ungefär som den mycket diskrete Charles de Gaulle (vad beträffar religion) hade gjort 50 år tidigare var det få som ville höra. Och det blev ramaskri inom vänsteroppositionen när president Emmanuel Macron höll sitt numera berömda tal den 9 april i år (se s. 55 i detta nr) inför landets biskopar. Till dessa, och inför flera ministrar och landets medier, sade han bland annat att ”bandet mellan kyrkan och staten har skadats och det är angeläget, för er liksom för mig, att reparera det”. Naturligtvis ville han inte ifrågasätta lagen om separation, till skillnad från vad samtliga vänsterledare och frimurarorganisationer hävdade i kör. Han vill helt enkelt plädera för en bra relation mellan republiken och den katolska kyrkan. Presidenten var noga med att betona katolikers positiva bidrag till nationen och vikten av deras engagemang just såsom troende. Han berömde dem för att medverka i diskussioner om etiska frågor som angår alla, som till exempel den högaktuella debatten om dödshjälp, och för deras sätt att konkret hjälpa flyktingar, fattiga, utslagna, sjuka, och så vidare. Han talade dessutom om ”oförstörbara band” mellan katolicismen och den franska nationen och hänvisade till historiska storheter som Jeanne d’Arc, men också till moderna hjältar som Arnaud Beltrame, en djupt troende officer som offrade sitt liv genom att ersätta en gisslan under en terrorattack i Carcassonne den 23 mars 2018.

Man skulle kunna läsa Macrons tal som en stimulerande tolkning av vad kyrkan faktiskt är i Frankrike och vad den gör: en institution som fortfarande visar sig vara nödvändig och som ofta förkroppsligas av populära gestalter som exempelvis den nye ärkebiskopen i Paris (sedan december 2017) och tidigare läkaren Michel Aupetit. Detta betyder naturligtvis inte att kyrkan är lika inflytelserik eller mäktig som den var för 50 år sedan.

En symbolisk och spektakulär illustration av detta kan vara sättet på vilket kyrkan nyligen har tvingats att krypa till korset efter att flera biskopar har misstänkts för att vilja mörka sexuella övergrepp som begåtts av präster. Till och med katolska medier, för att inte tala om alla de andra, har behandlat detta ämne in i minsta detalj under hela 2018. Enligt flera präster som vi har talat med har pedofilskandalerna inom kyrkan nu lett till en så svår förtroendekris att präster ibland antastas och förolämpas på gatan. I Frankrike, liksom i de flesta andra länder i Europa, fick sexuella övergrepp som begicks av präster sällan rättsliga följder, inte minst därför att biskoparna helt enkelt skyddade de brottsliga prästerna. Men detta håller nu på att ändras, efter det att medier och brottsofferorganisationer har avslöjat en rad oegentligheter som sedermera har lett till rättslig prövning. Det senaste fallet är domen den 22 november mot den före detta biskopen André Fort i Orléans. Han fick en villkorlig dom på åtta månader för att inte ha rapporterat till polisen om en stiftspräst som han visste hade förgripit sig mot barn, och som nu sitter i fängelse.

Men biskopskonferensen vill nu ta hårda tag mot alla typer av sexuella brott inom kyrkan och mot all underlåtelse att agera mot övergrepp. Vid sitt plenarmöte i Lourdes den 7 november lyssnade biskopskonferensen på inbjudna brottsoffer och beslöt att tillsätta en oberoende extern kommission för att utreda hur kyrkan har hanterat anklagelserna sedan år 2000 (men undersökningen kan också gå längre tillbaka i historien). Det beslutades också att ekonomiska medel – en ”gest” – skall utgå till offren. Enligt biskop Luc Crepy, som är biskopskonferensens ansvarige för kampen mot pedofili, rapporterades 137 övergrepp mot barn mellan 2010 och 2016. Kyrkan har nu som motto att bli helt transparent och på det sättet försöka avsluta ett mycket mörkt kapitel i sin historia.

Påskyndad sekulariseringsprocess

Denna förtroendekris för kyrkan har förmodligen påskyndat den allmänna sekulariseringsprocessen, som annars är den största faktorn till att kyrkan tappar mark i Frankrike, liksom i övriga Europa. Här drabbas den djupt med stadigt sjunkande antal vad gäller kyrkobesökare och dop sedan 1960-talet. Och utvecklingen har gått fort. Även om majoriteten i landet fortfarande är döpta katoliker – 44 miljoner eller 65 procent (av 67 miljoner invånare) – så går knappt hälften av dagens fransmän i kyrkan ens någon enstaka gång under året. Nu för tiden sätter de flesta aldrig sin fot i en kyrka, inte ens under julen.

I mitten av 1960-talet döptes 95 procent av barnen och en fjärdedel av alla fransmän gick i kyrkan varje söndag. Nu för tiden döps endast 30 procent av barn under sju år och bara 2 procent av befolkningen går i mässan varje söndag. Dessa siffror citeras av historikern Guillaume Cuchet i en essä, som har väckt ett enormt intresse bland dem som intresserar sig för katolicismens utveckling: Comment notre monde a cessé d’être chrétien. Anatomie d’un effondrement, (Seuil, 2018.) (Hur vår värld upphörde att vara kristen. En strukturkollaps). Enligt honom ägde brytpunkten rum 1965 då Andra Vatikankonciliet ”uppdaterade” en rad principer, inte minst de krav som då omgärdade mässan. Sättet att utöva sin tro på skulle bli mindre ”restriktivt” och mindre förenat med tvång, samtidigt som kyrkan skulle ”öppna sig” gentemot resten av världen, föra dia­log med andra religioner och framför allt stimulera det aktiva deltagandet bland församlingsmedlemmar. Ingen skulle någonsin ifrågasätta de principerna i dag, som så väl speglar den levande franska kyrkan, men faktum är att det från och med mitten av 1960-talet lades mindre energi på evangelisering och katekesundervisning, framför allt i klassiska trosfrågor. Detta är en av de främsta anledningarna till ”kollapsen”, enligt Guillaume Cuchet. Och de nya tendenserna ger inte nödvändigtvis anledning till optimism. En opinionsundersökning gjordes i mars i år (2018) bland ungdomar i 21 olika europeiska länder av Institut catholique i Paris och det katolska universitetet Saint Mary i Twickenham. I Frankrike svarade inte mindre än 64 procent av de tillfrågade 16–29-åringarna att de inte hade någon religion alls. Endast 23 procent sade sig vara katoliker, en siffra man kan jämföra med de 10 procent som sade sig vara muslimer. Aldrig hade så låga tal konstateras bland unga kristna, vare sig i Frankrike eller i andra europeiska länder, som i den undersökningen.

Vad beträffar den katolska kyrkans ekonomiska situation kan man beskriva den som ”allvarlig”, vilket också är biskopskonferensens beskrivning i dess senaste rapport. Jämfört med den skattefinansierade tyska katolska kyrkan är den franska helt enkelt luspank. Många stift i stora delar av landet går på knäna och söker med ljus och lykta efter nya medel. En präst i Frankrike har fri logi och tjänar i övrigt i genomsnitt 800 euro. De religiösa ordnarna har däremot ofta stora tillgångar, inte minst i centrala Paris, men de fungerar mer som investeringsobjekt för avtynande kongregationer än för att göra kyrkan levande i dag.

En annan och viktig indikator för att mäta utvecklingen är antalet prästvigningar per år. Under 2018 vigdes 67 församlingspräster i Frankrike, enligt kyrkans officiella statistik. Utöver dessa vigdes även 58 ordenspräster, varav ett 15-tal skall lånas ut till stiften. I slutet på 1940-talet fick kyrkan inte mindre än 1 500 nya präster per år. Och i mitten på 1960-talet var det fortfarande drygt 500 som vigdes årligen.

Det nuvarande katastrofala läget leder också till regionala orättvisor. I år hade 58 stift av 104 inga prästvigningar alls. Hälften av prästerna är 75 år eller äldre. Totalt sett lär det i dag finnas ungefär 13 000 präster, varav hälften är aktiva. En siffra man kan jämföra med de 29 000 som fortfarande fanns där 1995.

Denna nedgång är inte bara en följd av bristen på prästkallelser utan också en konsekvens av att katoliker blir färre och färre. ”Det är inte kallelser som saknas utan katoliker”, menar prästen och författaren Pierre-Hervé Grosjean i en uppmärksammad text på sin blogg (”Il n’y a pas de crise des vocations”, 21 juni 2018, Padreblog.fr).

”För att få präster måste man först få kristna”, skriver han. ”Siffrorna får oss att smärtsamt öppna ögonen inför verkligheten: Frankrike, detta gamla kristna land, håller på att bli ett missionsland i ordets rätta bemärkelse. Kollapsen i fråga om antalet prästvigningar är endast en aspekt av sekulariseringen. Vårt land förlorar tron; vi måste inse detta.”

Är läget då desperat? ”Nej”, svarar fader Grosjean. ”Läget är stimulerande. Låt oss söka efter det som Gud kallar oss till. Om den minoritet som vi nu har blivit varken är utstrålande eller evangeliserande kommer den att försvinna. På ett paradoxalt vis kan våra stifts fattigdom göra oss fria. Den kan få oss att lämna vår bekvämlighetszon, våra betungande vanor, vår institutionella tröghet och tvinga oss att återfinna kreativitet, mod och den ’galenskap’ som kännetecknade de första apostlarna.” Grosjean insisterar även på vikten av att evangelisera genom att lära sig att på nytt tala om frälsning och inte bara om tro som en del i någons personlighetsutveckling eller behov av nya upplevelser.

Förorterna mindre drabbade

När man talar om den katolska kyrkans sönderfall i Frankrike är det viktigt att veta att huvudstaden och de rikaste förorterna är mycket mindre drabbade än övriga landet. Det är ett typiskt franskt fenomen. Det kan göra att många i beslutande position inom kyrkans administration i Paris och de som har observatörsstatus – katolska medier, till exempel – inte är uppmärksamma på vad som sker i landet i stort. I Paris och i vissa typiskt konservativa eller högborgerliga städer, som till exempel Versailles och även centrala Lyon, är deltagandet i kyrkan högt. Och där råder det ingen brist på präster alls. Alphakurser har högkonjunktur. Kyrkor som har förbön för sjuka, som exempelvis Saint-Nicolas-des-Champs i det tredje arrondissementet i Paris, är proppfulla. Detsamma gäller centrala Lyon, där en församling ordnar lovsångskonserter i kyrkan Sainte-Blandine varje onsdag med populära grupper som Glorious och Hopen, som drar tusentals ungdomar. Och allt oftare samlas unga i stora grupper en gång i veckan för att be och studera Bibeln, ungefär som i de evangeliska kyrkornas ”hemgrupper”. Detta görs till exempel inom ramen för Even (École du Verbe Éternel et Nouveau), ett mycket populärt initiativ som finns i femton församlingar i Paris och som erbjuder en katekesundervisning för dem mellan 18 och 30 år.

Det är när man är ute och ser sig om i övriga Frankrike som man blir varse erosionen. På många håll står kyrkan och förfaller, ofta bokstavligt talat. Mässor hålls ibland bara för några få personer, oftast lite äldre. Församlingar slås samman till stora ”sektorer”, så att en enda präst ibland kan få femton till tjugo kommuner att täcka, där det förr fanns en präst för varje kommun (som ofta motsvarade en församling).

Evangelisering

I stift som Carcassonne-Narbonne, Angoulême, Agen, Langres har det inte förekommit någon prästvigning de senaste tio åren. Där dominerar bilden av mycket åldrade församlingar och allt färre kyrkobesök. För att tala klartext: de domineras också av biskopar som inte tycks våga ta nya initiativ och som verkar vara närmast rädda för att uttala ordet ”evangelisering”. De framhåller ofta att en kristen skall vittna framför allt genom att handlingar gentemot nästan och inte i första hand predika om Jesus. Det är en attityd som är representativ för många av de franska präster och biskopar som var unga på 1960-, 1970- och 1980-talet. Dessa talade ofta om ett slags ”doktrin” i vilken man lade vikt vid att ”gräva ned” eller ”dölja” den kristna explicita tron i sina handlingar, så att endast dessa blir uttryck för kristendomen. Tanken är att budskapet förmedlas rent konkret och därför leder till att allt fler anammar det. De kristna skall spela samma roll som den ”iblandade” surdegen i brödet, som Jesus talar om i liknelsen i Matteusevangeliet 13:33. Men denna teori – fransmännen talar om doctrine de l’enfouissement – överges mer och mer, även av de flesta biskopar (enligt mina källor). Sanningen är ju att kyrkan aldrig varit i en sådan desperat situation sedan man började med surdegsresonemanget.

I de ”landsorts”-stift där biskoparna verkligen satsar på evangelisering, liksom katekesundervisning och prästseminarier, ser bilden mycket positivare ut. Detta gäller i synnerhet Fréjus-Toulon, Avignon och Bayonne. Det är i dessa stift som man räknar flest seminarister och nyvigda präster de senaste åren, utöver Paris, Lyon och Versailles. Tradionalistiska och karismatiska rörelser och/eller ordnar svarar i dag för nästan hälften av rekryteringarna av seminarister.

Då vi i november talade med den relativt unge biskopen Xavier Malle, 53 år, i Gap, högt uppe i franska Alperna, sade han att ”evangeliserigen är i dag den i särklass största utmaningen” för alla stift. Han betonade också vikten av att därför utbilda präster till att driva moderna evangeliseringsprojekt i vilka man även lär sig att ”coacha” människor. ”I mitt stift tar vi nu hjälp av företagsledare för att utveckla idéer, men även för att förvalta egendomar och lära oss att kommunicera på ett professionellt vis. Ty vad har vi att förlora?”, sade denne biskop som är ansvarig för ett av Frankrike mest skuldsatta stift. Och sedan lade han till följande: ”Krisen vi nu går igenom är bra på det sättet att den gör oss mer ödmjuka. Vi har inga pengar och de anklagelser kyrkan är föremål för efter pedofilskandalerna gör det omöjligt för oss att fortsätta med moralpredikningar. Det enda vi har att föreslå är ju egentligen budskapet om Jesus.”

Framtidshopp och nya utmaningar

Det bör nu nämnas att kyrkan i Frankrike, trots övergreppsskandalerna (som över lag tycks vara mindre omfattande än i USA eller i Irland), ändå har ett stort moraliskt inflytande, som inte är proportionerligt mot de 2 procent som går i kyrkan varje söndag. Kyrkan är i högsta grad aktiv genom Caritas, som är den största frivilligorganisationen i Frankrike, och genom en rad andra organisationer som hjälper inte minst flyktingar, drogmissbrukare och hemlösa. Hon kan också spela en viktig roll när det gäller att förebygga våld, framför allt genom sina priviligierade kontakter med muslimska organisationer. Efter det islamistiska attentatet i Saint-Etienne-du-Rouvray den 26 juli 2016, då prästen Jacques Hamel mördades mitt under mässan, gick biskoparna i Frankrike omedelbart ut med budskap om fred och om vikten av att stärka banden mellan olika religioner. Några dagar senare togs muslimer emot med öppna armar i den kyrka där mordet ägt rum. Kyrkans reaktioner anses i dag ha förhindrat spontana hämndaktioner gentemot den stora muslimska minoriteten (9 procent i Frankrike).

Så på många sätt är situationen för kyrkan till sist ändå ganska lovande. En av flera tongivande franska katoliker som tycker det är Laurent Landete. Under nio år, fram tills i juli 2018, var denne 53-årige lekman ordförande för Emmanuel-kommuniteten, som är världens största nya kommunitet. Den utgör också ett av de främsta exemplen på det oerhört rika och dynamiska utbud som religiösa ordnar och katolska kommuniteter fortfarande står för i Frankrike. Emmanuel-kommuniteten uppstod på det glada 1970-talet som ett slags franskt och katolskt svar på den pentekostala och protestantiska väckelsekristendomen som då började exporteras från USA. Det som först var en liten karismatisk bönegrupp utvecklades sedan snabbt till att bli en stor sammanslutning av präster, lekfolk, både kvinnor och män. Sedan 1992 är den en officiell kommunitet med mottot tillbedjan (adoration), medlidande (compassion) och evangelisering. Den är mest aktiv i Frankrike, inte minst i vissa otrygga förorter till Paris och Marseille, där majoriteten nu är muslimsk, men också i 60 andra länder. Under Laurent Landetes tid vid rodret (2009–2018) steg medlemsantalet från 9 000 till 12 000. För honom är loppet absolut inte kört. Kyrkan i Frankrike är inte inne i en återvändsgränd. Tvärtom, säger han, hon har ”en stor potentiell förmåga att förnya sig, om hon verkligen vill det”. ”Vår chans”, anser han, ”är att vår kyrka är fattig, materiellt sett. Våra präster lever oftast ett liv enligt de evangeliska principer de förespråkar, det vill säga i en form av självvald enkelhet och mitt ibland de människor som de tjänar. Detta gör många lekmän också, inte minst unga katoliker. För dem som vi vill vända oss till är detta helt avgörande: om vi talar om Jesus, så bör vi också kunna visa att vi verkligen själva lever i tron, genom det vi gör och genom den kärlek som vi visar vår nästa. Vi tar ingenting för givet. Och det är med en sådan inställning som vi kan skapa nya och viktiga projekt, vilket kyrkan alltid har gjort i historien, som när hon inrättade sjukhus, universitet och skolor för alla. I dag behöver vi den typen uppfinningsrikedom och den typen av profetiska handlingar för att bättre ta hand om fattiga och för att försvara oss mot de hot som klimatförändringen utgör. Tron måste förkroppsligas. Vi ger inte våra liv till en institution utan till en levande Gud.”

Henrik Lindell är journalist vid det kristna nyhetsmagasinet La Vie i Paris.