Mellan fromhet och vidskepelse

Augustinus brukar lyftas fram som den som lägger den teologiska grunden i kristen teologi kring hur ”undren” ska förstås, hur man ska förhålla sig till det som tycks gå utöver den ”vanliga” ordningen. För kyrkofadern är Skapelsen det enda egentliga undret, i det ingår alltets återställelse, den stora restaureringen genom Kristi uppståndelse. I skapelseakten blev från början alla framtida möjligheter inristade i djupet av allt vara. Materien är i sig ett mirakel, allt som sker är djupast sett (för)under(ligheter). Tyvärr blir mycket av detta genom tillvänjning vardagsmat för människan, de ”dagliga undren” (solen, regnet, vinden, växandet, livet) tas lätt för givna, därför har Gud planterat seminales rationes, förnuftsfrön, i allt vara, som kan åstadkomma effekter som skenbart går emot naturen. Inte minst helgonens förböner kan ge sådana resultat, vilket Augustinus många gånger upplevt under martyrfesterna. Detta kan ske via de heligas reliker, men också genom jord, vatten och annat materiellt som helgats vid inte minst deras minneskapell, något kyrkofadern utförligt berättat om i den tjugoandra boken av De civitate Dei.

Hela Skapelsen är ett stort och sammanhängande under och allt skapat manifesterar Guds kraft. De skeenden som tycks strida mot naturen gör det bara skenbart – non contra sed supra naturam – inte mot utan över den vanliga ordningen. En händelse som sker på grund av Guds vilja kan inte vara mot den ordning som har Gud som förutsättning. Allt som finns håller Gud i sin hand och Guds budskap förmedlas alltid på förunderligt vis. Och det är värt att hålla i minnet att den ”vanliga” Skapelsen är det stora undret, ”undret över alla under”, ”miraklen” är de små bagatellartade undren. Gud har en plan med allt och i allt och vill på olika vägar nå oss förblindade människor som ofta blir mer imponerade av små förunderligheter än av det verkliga stora undret.

I en avhandling från Göteborgs universitet av Terese Zachrisson Mellan fromhet och vidskepelse: Materialitet och religion i det efterreformatoriska Sverige (2017), får vi veta mer om hur denna föreställningsvärld successivt och gradvis förändrades i Sverige genom reformationen. Avhandlingen är spännande och tankeväckande, den tycks bekräfta tidigare forskningsrön. Det folkliga motståndet mot den nya ideologin var omfattande och ett äldre synsätt bevarades länge. I det ena huvudavsnittet beskriver avhandlingen ”det laddade kyrkorummet” med fokus på altaren, bilder och reliker; i den andra huvuddelen skildrar boken ”det heliga landskapet” (med källor och pilgrimsresor till sådana). Därtill kommer ett inledande avsnitt med teori och metod och ett avslutande ”mellan fromhet och vidskepelse” (där får vi veta mer om överhetens strategi, luthersk tolerans, liksom om förment vidskepelse och tingens makt).

Det hade varit en fördel om författaren inledningsvis tydligare definierat de viktiga begreppsparen ”helig” och ”vidskeplig” och det inte bara sociologiskt. Gärna genom att utgå från Augustinus. Inte heller vore det helt fel att tydligare påminna om de bibliska rötterna, till exempel Jesu egen helande verksamhet, där materialiteten spelar en viktig roll vid många av de händelser som bibeln berättar om. Kanske de lutherska idéerna om hur genom syndafallet en smitta tränger in och dekonstruerar den timliga världen, gör den negativt ”förtrollad”, otydlig, farlig, kunde ha förklarat kluvenheten inför det materiella som förmedlare av andlighet. Den svenske reformatorn Olaus Petri suckar många gånger över att vi har ”denna jämmerdal, denna törnefulla och tistelfyllda värld till hemman och boning”. Likaså finns nog i bakgrunden idén om att leva i den yttersta tiden, då slutstriden mellan Gud och Djävul kommer att äga rum, då en klar blick är av nöden och vaksamhet redan mot adiafora är extra viktig enligt reformatorerna.

Det tog lång tid innan de nya tankarna om Ordet, Tron och Skriften allena, det stilla lyssnandet i kyrkbänken, örats primat, vann bredare förståelse. Avhandlingen visar förtjänstfullt på det stora folkliga motståndet mot mycket av det nya. Sidoaltaren tycks på många håll – så i Skara stift – leva kvar i mer än hälften av kyrkorna och det ännu 150 år efter reformationen (författaren visar övertygande att dessa länge hölls i gott skick med antependier, dukar och ljus). Ännu mot slutet av 1700-talet förekom det att Kristus- eller apostlabilder bars runt på åkrarna för bättre skörd. År 1794 omtalar kyrkoherden i Häggum, Skara stift, att församlingsborna höll sig med allehanda ”vidskepelser” som ständigt korstecknande, en annan präst (från 1700-talets början) talar om ”hemska kvarlevor av papismen”. Folkets stora respekt för Sankt Göran får en annan kyrkoherde att utbrista: ”Tvi fan!”

Vid biskopliga visitationer långt efter reformationen förvånades inte sällan visitator över helgonbilder som folket rörde, kysste, föll på knä inför eller tog med fragment ifrån. Mariafromheten tog sig många uttryck, till exempel att statyer kunde lånas hem inför en förlossning. Krucifixen efter vägarna visade sig vara svåra att avskaffa än man kunnat tro, även underhåll tycks ha förekommit, detta trots alla förbud.

Författaren har med stor flit identifierat mer än 280 sidoaltaren och runt 200 källor dit folk fortsatte att bege sig även efter reformationen, i vissa fall långt in på 1800-talet. Här skulle det ha varit på plats att påminna om att också utanför Sverige, även i katolska områden, avtog pilgrimsfärder och källkult efter konciliet i Trento. Mycket av detta återkom från 1800-talets mitt och framåt (Lourdes, Fatima etc) – vad beror det på?

Präster som härstammade från den trakt där de tjänstgjorde tycks oftare ha sett mellan fingrarna med folklig praxis, möjligen delade de själva en del folkliga föreställningar, måhända ville de inte stöta sig med familjens religiösa värld. I Karlskyrka i Roslagen skyllde präst och församling på varandra vid visitationen 1641. Källa, reliker och uppmaningen över altaret om ”Hjälp Maria” bara ”råkade” finnas där, ingen ville riktigt ta ansvar för detta. Kanske var detta bara en folklig metod: att huka när överheten kom för att återgå till det vanliga när visitatorerna rest. Resultatet blev att ortens kultbruk och kyrkoledningens lutherska teorier i­bland divergerade betänkligt. Svårast att avskaffa bland helgonen var de som hade förankring i såväl kyrkorummet (genom namn, bild, staty), i landskapet (genom en kultplats, källa), som i årsrytmen (minnesdag, dag för sådd, skörd).

Intressant är Zachrissons iakttagelse om en ”småskalig ikonoklasm” när bilder, statyer, föremål successivt plockades bort ur kyrkorummen. Hon menar att det inte kan förklaras enbart med förändringar i smaken utan handlar om en pågående kulturkamp, en rädsla för ”papism” och ”vidskepelse”. En gradvis upprensningsaktion mer än en förändrad ”smak” kan ha legat bakom kyrkornas nya utseende under 1600- och 1700-talet. Det tycks mig som om det viktigaste föremålet i den katolska tron, tabernaklet med Kristi lekamen, är ett av de föremål som tidigt tas bort ur kyrkorummet (troligen på de flesta platser under 1500-talets andra hälft), likaså försvinner rätt snabbt vigvattenskålarna. På så sätt blir kyrkorummet i grunden förändrat, trots kvarvarande äldre bilder och föremål.

När det gäller landskapets förändring genom reformationen (som jag skrivit en text om i Respons nr 3/2017) inspireras författaren med rätta av Alexandra Walsham och hennes epokgörande arbete om The Reformation of the Landscape. Jag hade gärna sett att också Walshams arbete Church Papists (1993) hade fått inspirera, det visar övertygande hur sockenborna på så många håll i England överraskas av reformationen och går ”under radarn” genom att skenbart bejaka nyheterna, men fortsätter med en praxis som är långt ifrån acceptabel för den nya tidens män. De inledande likheterna mellan England och Sverige på denna punkt, som avhandlingen tycks bekräfta, hade förtjänat att analyseras djupare.

För den som sedan 1985 tillbringat många somrar i Arild, vid kusten i det pittoreska fiskeläget i nordvästra Skåne, är det värt att notera att just den platsen, med dess källa, dess lokalhelgon och med undangömda och återfunna reliker (som det påstås), liksom med dess många berättelser och legender förbigås med tystnad. Sedan nästan hundra år finns på nytt ett katolskt kapell där som för Arildminnet vidare, att detta inte nämns i avhandlingen förvånar. Grannorten Torekov nämns, men den medeltida berättelsen handlar om tre syskon Arild (i Arild), (Tore eller Tora i Torekov) och Gille (i Gilleleje i Danmark), tre syskon som dränks av den grymme styvfadern och som spolas i land vid dessa tre fiskelägen. Det handlar alltså om barnmartyrer som vittnade om livets okränkbarhet, kanske i övergången mellan hedniskt och kristet, i vart fall är minnet fortfarande levande på alla tre platserna (källor, sägner, statyer, kapell, reliker).

Jag hade gärna sett att avhandlingen också haft ett personregister. Jag noterar med tacksamhet alla förteckningar över sidoaltaren, statyer, källor och liknande (en stor möda och mycket nyttigt att få samlat), men alltså saknar jag ett personregister. Lite gnälligt skulle jag också vilja – detta är en generell synpunkt – göra förorden i akademiska avhandlingar lite stramare, förnamn på personer som sägs ha betytt mycket men inte går att identifiera, liksom alltför privata tillrop till närstående, hör inte hemma i text som faktiskt söker en publik bortom seminarierum och hemmets väggar.

I slutet av avhandlingen noteras att det som nitiska lutherska präster gradvis lyckats bli av med, och där man till sist tycktes ha avgått med segern genom att få bort alla dessa som man menade skenbart fromma ting och all denna, som det tycktes, förfärliga praxis, ändå bara är en parentes. Frikyrkliga, svenskkyrkliga och katolska konfirmandresor till Taizé och andra kloster och kommuniteter sker sedan många år regelbundet. Pilgrimsleder återuppstår. Tideböner, midnattsmässor, ikoner, latinska hymner, sakramentshus, rosenkransar finns lite varstans i svensk kristenhet. Korstecken är inte längre något ovanligt. Taizémässor, ökenmässor och meditationsgudstjänster annonseras ofta. För några dagar sedan läste jag att domkyrkan i Visby infört skålar med vigvatten. Rökelse förekommer på många håll. Nu återkommer på bred front det som tycktes avskaffat. Författaren skriver: ”Den heliga materialitetens död under modernitetens inbrott kanske inte var mer än en tupplur i en mångtusenårig historia.”

Avhandlingen är tänkvärd, bidrar till ny kunskap och är en viktig del i skrivandet av en ny historia om reformation, materialitet, folklig praxis och den kyrkliga överhetens rädsla för ”papister” och annat löst folk.

Sedan går det naturligtvis att – i något annat sammanhang – fundera lite mer kring vad denna återkomst egentligen betyder. Varför kommer så mycket av det som en gång bekämpades tillbaka i våra dagar? Är det verkligen så att de yttre tecknen – ting och handlingar – förmedlar samma inre budskap? Är det en ”återkomst” eller något nytt som dykt upp? Visst är det väl glädjande med denna ”materialitetens” återupprättelse? Men är det alltid kyrkans tro som med hjälp av dessa ”yttre tecken” förmedlas? Eller rör det sig ibland om yta utan djup? Skymtar inte i delar av denna ”återkomst” gnostiska (”en rent subjektiv tro […] som fängslar oss i våra egna tankar och känslor”, Gaudete et exsultate, nr 36) och pelagianska (”som litar endast på egen kraft och ofta känner sig överlägsna alla andra”, Gaudete et exsultate, nr 49) villfarelser, något som den nuvarande påven så ofta – bland annat i de citerade raderna – varnat för?

Terese Zachrisson: Mellan fromhet och vidskepelse: materialitet och religiositet i det efterreformatoriska Sverige. Göteborgs universitet.
Institutionen för historiska studier 2017, 395 s.

Magnus Nyman är professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Uppsala universitet och katolsk präst.