Johannes Paulus I – påve under 33 dagar

I år är det 40 år sedan Albino Luciani gjorde såväl entré som sorti inom loppet av 33 dagar på den helige Petrus stol såsom påven Johannes Paulus I. Det är inte bara pontifikatets kortvarighet som utmärker Johannes Paulus I som påve, utan även hans profil skiljer sig från tidigare påvar. Till skillnad från den aristokratiske Pius XII, den godmodige Johannes XXIII och den skarpe Paulus VI gjorde Luciani ett blygt första framträdande framför folkmassan på Petersplatsen efter konklaven 1978, som valt honom till Petri efterträdare. Snabbt vann den nyutnämnde påven ändå folkets hjärta genom sin mjuka framtoning, i linje med sitt episkopala valspråk Humilitas, som han hämtat från kardinal Carlo Borromeo (1538–1584). Inom kort kom Johannes Paulus I att kallas Il papa sorriso (”den leende påven”).

Denna artikel handlar om hans uppväxt, hans teologiska profil och hans sägenomspunna död. Det ska även tilläggas att Luciani sedan 2017 tituleras ”vördnadsvärd” och på Signums hemsida [2017-11-12] går det att läsa att Vatikanen bekräftar att Johannes Paulus I är på väg mot saligförklaring.

Albino Lucians tid som präst, biskop och patriark av Venedig

Albino Luciani föddes i italienska Forno d’Agordo (numera: Carnale d’Agordo) i provinsen Belluno i norra Veneto den 17 oktober år 1912. Uppväxtförhållandena var mycket enkla och lantliga. Luciani led redan i tidig ålder av bräcklig hälsa. Modern Bortola (född Tancon) var mycket närvarande under Albinos och hans syskons uppväxt. Hon var en from kvinna som gav sina barn en god kristen uppfostran då hon ofta läste ur Pius X:s katekes, som gavs ut första gången år 1908. Pappan Giovanni var murare till yrket och var ofta frånvarande från hemmet. Eftersom arbetslösheten var hög i Italien under de första decennierna av 1900-talet var han emellanåt tvungen att söka sig utanför landets gränser för att söka arbete, under en period bodde han till och med i Argentina. Såsom engagerad i en socialistisk fackföreningsrörelse, hade han kämpat för arbetares rättigheter och för en drägligare allmäntillvaro för dessa. Under en lång tid hade han fjärmat sig från kyrkan, men genom sin hustrus omsorg bevistade han i slutet av sitt liv åter mässor.

Då den unge Albino Luciani hade bestämt sig för att träda in i prästseminariet skickade fadern ett brev från Frankrike, där han för tillfället uppehöll sig. Fadern skrev till sin son Albino att ”jag hoppas att du, när du blir präst, tar ställning för de fattiga eftersom Kristus är på deras sida” (Roncalli, s. 31). År 1923 inträdde Albino Luciani, med sin faders välsignelse, i det lägre prästseminariet i Feltre. Fem år senare inträdde han i det högre prästseminariet i Belluno och år 1935 prästvigdes han.

Seminariet i Belluno kom att bli Lucianis hemvist under många år, och efter två tjänstgöring i sin hemförsamling, Forno d’Agordo, var han tillbaka på seminariet som undervisande lärare. Sedermera blev han utnämnd till seminariets vicerektor.

År 1949 utsågs Luciani, som tidigare hade erhållit titeln monsignore, till provikarie för stiftet Belluno-Feltre. Lucianis arbete i stiftet kom att uppskattas av den dåvarande patriarken av Venedig Angelo Roncalli (1881–1963). År 1958 vid påven Pius XII:s (påve 1939–1958) frånfälle valde konklaven just Roncalli till ny påve, som antog namnet Johannes XXIII (påve 1958–1963). Författaren Marco Roncalli berättar i sin bok Giovanni Paolo I – Albino Luciani från 2012 att ”redan dagen efter valet av Angelo Roncalli till påve hördes namnet Albino Luciani i den pontifikala våningen” (Roncalli, s. 138).

Marco Roncalli är för övrigt släkt med Angelo Roncalli (påven Johannes XXIII) och hans ovannämnda bok är en utmärkt biografi, som placerar Lucianis gärning som präst, biskop, kardinal och påve i sin samtid. Som historiker är Roncalli en skarpsynt iakttagare när han beskriver de många samhälleliga utmaningar som den katolska kyrkan ställdes inför i slutet av 1960- och under 1970-talet, och som Luciani i egenskap av biskop och sedermera patriark av Venedig flitigt kommenterade.

Sin biskopsutnämning mottog Luciani år 1958, alltså inte långt efter Johannes XXIII:s tillträdde som påve. Den 9 januari 1959 tillträdde Luciani som biskop av stiftet Vittorio Veneto, vigd av Johannes XXIII själv. Under sina år som biskop kom han att följa den bana som han tidigare hade utstakat, nämligen att understryka vikten av katekesundervisning och samhällsengagemang.

Det var även under sin tid som biskop av Vittorio Veneto som Luciani medverkade vid Andra Vatikankonciliet (1962–1965). Dess uppdatering av katolsk lära kom att ha ett stort inflytande över hans kvarvarande tid som tjänare i den katolska kyrkan, även om han aldrig yttrade sig under konciliesessionerna.

Glädjen över att det Andra Vatikankonciliet hade nått sin fullbordan kom dock av sig när biskop Luciani tvingades ingripa i en våldsam tvist i staden Montanèr, som är en del av stiftet Vittorio Veneto. Tvisten bottnade i ett önskemål hos många av församlingsmedlemmarna i Montanèr att själva få utse efterträdaren till den framlidne kyrkoherden Giuseppe Faè (1885–1966). Biskop Luciani gjorde dock klart för församlingen i Montanèr att det inte ankom på dem, utan på honom i egenskap av biskop, att välja en ny kyrkoherde åt församlingen.

När den nyutnämnde kyrkoherden, Don Gava, i början av år 1967 anlände till sin nya församling blev han hindrad av en upprörd folkmassa från att gå in i församlingskyrkan. Konflikten, som blev alltmer våldsam, kom att pågå under större delen av år 1967 tills biskop Luciani den 12 september samma år anlände med poliseskort till församlingskyrkan i Montanèr för att tömma tabernaklet på konsekrerade hostior samtidigt belade församlingen med interdikt. Denna konflikt som har fått namnet la scisma di Montanèr ledde till att många församlingsmedlemmar vände sig till den ortodoxa kyrkan. Trots den oturliga utgången av schismen i Montanèr hade Luciani fullt stöd från påven Paulus VI (påve 1965–1978), som år 1969 utsåg Luciani till patriark av Venedig och år 1973 utnämnde honom till kardinalpräst av San Marco.

Om Luciani hade folket i Vittorio Veneto endast gott att säga. I Venedig var dock omdömet ett annat när hans tid som patriark summerades. De som trodde att Luciani var en ny Angelo Roncalli, folklig och extrovert, muttrade snart att den nye patriarken var mer lik den orubblige Giuseppe Sarto (påven Pius X) än den godmodige Roncalli.

Något om Lucianis teologiska profil

År 1941, mitt under brinnande världskrig, inledde Luciani sina doktorandstudier jämsides med undervisning vid seminariet i Belluno. År 1947 låg avhandlingen L’origine dell’anima umana secondo Antonio Rosmini klar, som behandlar Antonio Rosminis (1797–1855) teologi kring själens ursprung. Enligt Rosmini skapar inte Gud en själ för varje enskild människa, utan Gud har givit den mänskliga naturen, som består av kropp och själ, förutsättningar att föröka sig genom att han andades liv i Adam (1 Mos 2:7). I sin avhandling kritiserade Luciani Rosminis teologiska position med argumentstöd av Thomas av Aquino (1225–1274), som gör gällande att varje mänsklig själ är skapad direkt av Gud. Det ska dock nämnas att Luciani noterar att Rosmini ”var framstående gällande andra frågor, men i det som jag har undersökt kring själens ursprung är han inte framstående” (Roncalli, s. 110). För sin avhandling belönades Luciani med högsta betyg, magna cum laude, av professorena vid Gregorianauniversitetet i Rom.

Under de närmaste åren efter sin disputation drabbades Luciani åter av sviktande hälsa, orsakad av överansträngning. Likväl var det under dessa år som han intensifierade sitt engagemang för kulturlivet i Italien. Enligt Luciani borde kulturen vara präglad av kristna värderingar. Genom sin starka vurm för behovet av bildning uppmuntrade han till läsning av tidskrifterna L’Amico del Popolo och La Civiltà Cattolica, dessutom gav han ut en liten katekes år 1949 med titeln Catechetica in briciole.

Efter Andra världskrigets slut genomgick Italien en genomgripande administrativ och strukturell omorganisation och skrev bland annat om sin konstitution efter det att folket, den 2 juni år 1946, hade röstat för att göra Italien till en republik. Dessutom vann det kristdemokratiska DC, Democrazia Christiana, under ledning av Alcide De Gasperi (1881–1954), folkomröstningen år 1946. Under denna tid arbetade Luciani för flitig katekesundervisning i församlingarna, religionsundervisning i skolorna samt deltagande i de formativa initiativen hos ungdomsorganisationen Azione cattolica. Med filmens och bions intåg i ungdomskulturen under 1950-talet kom Luciani även att engagera sig i de moraliska aspekterna av filmer som visades på biosalongerna, för att biobesökare inte skulle vilseföras av de eventuellt omoraliska budskap som filmerna kunde frambringa.

Under 1970-talet kom den katolska kyrkan att ställas inför många av de utmaningar som dominerade samhället. År 1974 godkände den italienska staten skilsmässor för gifta par, dessutom växte sig det italienska kommunistpartiet PCI, Partito Comunista Italiano under ledning av Enrico Berlinguer (1922–1984) mycket starkt på bekostnad av DC. En politisk vänstervåg sköljde över den italienska halvön, en våg vars våldsamma uttryck kulminerade i den av Röda Brigaderna utförda kidnappningen och arkebuseringen av landets tidigare premiärminister Aldo Moro (1916–1978).

1970-talet bjöd vidare på andra utmaningar, exempelvis dröjde det en tid innan Paulus VI kommenterade den katolska kyrkans förhållande till den första framgångsrika förlossningen av ett barn, Louise Brown, som år 1978 föddes med hjälp IVF-metoden. Därtill initierade teologen Hans Küng en tämligen infekterad debatt om dogmen om påvens ofelbarhet i tros- och lärofrågor.

Under dessa oroliga tider visade Luciani med nit sitt motstånd mot skilsmässor, samt sitt motstånd mot de ateistiska strömningarna i 1970-talets vänstervåg. Han uttryckte vidare sitt engagemang för en kyrka fri från statlig inblandning, samt sitt stöd för läran om påvens ofelbarhet i enlighet med dogmen som formulerades år 1870 under Första Vatikankonciliet (1869–1870).

I sin kommentar över IVF-befruktning uttryckte Luciani sin tveksamhet över huruvida det är moraliskt försvarbart att artificiellt producera barn. Likväl sände han sina lyckönskningar till Louise Brown och hennes föräldrar.

Det ska vidare nämnas att det inte finns mycket litteratur skriven av Luciani, men under några år under sin tid som patriark av Venedig skrev han artiklar för tidskriften Il Messagero di San Antonio där han förde dialog med helgon, sagofigurer och diverse författare. Dessa artiklar sammanställdes och gavs ut i bokform under titeln Illustrissimi, som även finns i engelsk översättning.

Artiklarna i Illustrissimi tillhandahåller några aspekter av Lucianis teologiska profil. I dessa artiklar är dialogen med det omgivande samhället alltid närvarande och tonen är lekfull och mild. En aspekt av hans teologiska profil går att notera i dialogen med den helige François de Sales (1567–1622) där Luciani diskuterar vikten av att praktisera kärlek till Gud i enlighet med sin kallelse. Luciani betonar att denna praktik bör vara balanserad och ske i livets vardagliga situationer: ”att äta, dricka och promenera kan vara värt mer än fastor och späkningar, om de utförts av kärlek till Gud” och vidare ”förtjänsten i det kors som vi bär mäts inte i dess tyngd, utan i hur vi bär det” (Illustrissimi, s. 129).

I några av de få framträdanden som Luciani gjorde som påve märks vidare den innerlighet som präglar texterna i Illustrissimi. Under Angelusbönen den 10 september år 1978 vände sig Luciani till skaran på Petersplatsen med orden ”vi är föremål för Guds tidlösa kärlek […] Gud är fader; ännu mer är han moder som inte vill oss illa, utan som vill gott åt alla”. I dessa rader uttrycker Luciani alltså en förtröstan på Gud med ett barns sinnelag, ett barn vars tillit till sin moder inte låter sig rubbas av en dyster omvärld.

Påve under 33 dagar

I den historiska dokumentationen som Marco Roncalli har gått igenom skönjer Roncalli vissa indikationer på att Paulus VI ville se Luciani som sin efterträdare. En sådan indikation kan anas då Paulus VI år 1972 besökte Venedig och placerade sin stola på Lucianis axlar, något som patriarkens bror, Edoardo Luciani, kommenterade med orden: ”Albino blev röd [i ansiktet] som jag aldrig hade sett honom förr” (Roncalli, s. 357). Vidare, år 1977, då Paulus VI:s pontifikat höll på att lida mot sitt slut, var Luciani på besök i Vatikanen på påvlig audiens. När audiensen var över trevade påven efter den manöverknapp som skulle kalla in fotograferna, vilka väntade i väntrummet. Efter någon sekunds tvekan gick Luciani fram till påven för att försiktigt assistera honom. Luciani fattade påvens hand och lade den på den upphittade manöverknappen, varpå påven sade till Luciani: ”du har redan lärt dig var den är” (Roncalli, s. 490).

Det har vidare spekulerats huruvida valet av Albino Luciani till påve var föremål för en fullbordad profetia. Sådana spekulationer har sitt ursprung i Lucianis besök i Fatima år 1975 där han kom att träffa syster Lucia Dos Santos, som var en av de tre som erfarit uppenbarelserna av Vår Fru av Fatima år 1917. Efter att den dåvarande patriarken av Venedig hade koncelebrerat i en mässa önskade syster Lucia att få träffa honom, vilket Luciani tackade ja till. Efter det att priorinnan för den kommunitet som syster Lucia tillhörde hade lämnat rummet blev Luciani och syster Lucia ensamma för att samtala med varandra; ett samtal som varade under två timmar. Vad som faktiskt sades under samtalet är svårt att rekonstruera eftersom olika versioner har spridits kring vad Luciani fick höra under detta samtal. En kvinna i Lucianis närhet hävdar att han, strax efter mötet med syster Lucia, skulle ha sagt att ”syster Lucia har lämnat mig en tyngande tanke i hjärtat” (Roncalli, s. 499). En man, också i Lucianis närhet, hävdar att han skulle sagt, också strax efter mötet med syster Lucia, att ”denna lilla syster […] fortsatte att kalla mig Santità [ers Helighet]” (Roncalli, s. 499).

Hur det än förhåller sig med autenticiteten i dessa vittnesmål är det ett faktum att Luciani blev vald till påve år 1978 efter en konklav, som endast varade i fyra röstomgångar. Själv röstade Luciani på kardinal Lorscheider (1924–2007), ärkebiskop av Fortaleza i Brasilien. Luciani berättade själv när han som nyutnämnd påve mötte folket på Petersplatsen att ”i går morse gick jag lugnt till Sixtinska kapellet för att rösta, aldrig hade jag kunnat föreställa mig vad som skulle hända”, vilket kanske talar emot att han skulle ha fått ta emot en profetia av syster Lucia.

Efter en stunds betänketid efter konklaven år 1978 valde Luciani namnet Johannes Paulus I som en hyllning till Johannes XXIII, som hade vigt honom till biskop av Vittorio Veneto samt till Paulus VI, som hade utnämnt honom till patriark av Venedig och kardinal i den katolska kyrkan.

Dessvärre blev Johannes Paulus I pontifikat ovanlig kort, alltså endast 33 dagar. Och hur var det med hans sägenomspunna bortgång? Johannes Paulus I:s bortgång den 28 september år 1978 har varit föremål för en del teorier kring vad som föranledde det hastiga och oväntade frånfället. Här kan exempelvis David Yallops In God’s Name från 1984 nämnas. Detta omfångsrika verk (närmare 500 sidor) kopplar samman påvens död med korruption i Vatikanbanken, med frimurare i kurian och med penningtvätt utförd av italiensk maffia. Vidare antyder filmen Gudfadern 3 från 1990, liksom In God’s Name, att påven Johannes Paulus I blev mördad.

I den av Marco Roncalli författade boken Giovanni Paolo I – Albino Luciani, också den mycket omfångsrik (667 sidor), berättas historien om Albino Luciani utan konspirationsteoretiska inslag. I denna bok noterar Roncalli inte några märkliga omständigheter kring påvens bortgång utan redogör för hans försämrade hälsotillstånd och svullna fötter. Enligt Roncalli pekar det mesta på att påven avled av en hjärtinfarkt sent på kvällen den 28 september 1978.

Slutligen kan det vara värt att nämna att det i kölvattnet av Johannes Paulus I:s bortgång uppstod andra populärkulturella uttryck än de teorier som rör spekulationer kring vad som föranledde hans död. Patti Smiths musikaliska alster Wave från 1979 präglas av ett annat fokus. Wave (sv. vink) – som hon dedikerade till den då nyligen avlidne påven – berättar historien om hur berättarjaget befinner sig på Petersplatsen tillsammans med många andra och att påven från sin balkong å ena sidan, och samlingen på Peterplatsen å den andra, vinkar till varandra. Händelsen framkallar ett lyckorus hos berättarjaget. Musikstycket avslutas med orden:

Wave thou art pretty

Wave thou art high

Wave thou are music

Wave thou are white

Oh, Albino

Oh, Albino

Wave thou art high

Wave thou art pretty

Wave to the city

Wave

Goodbye, goodbye sir, goodbye papa

Källor

Luciani, Albino: Illustrissimi, Chippenham, Wiltshire: Gracewing, 2001.

Piper, Lori (red.): Pope John Paul I – A Passionate Adventure, Living the Catholic Faith Today, New York: Tau Cross Media, 2014.

Roncalli, Marco: Giovanni Paolo I – Albino Luciani, Torino: Edizioni San Paolo S.r.l., 2012.

Yallop, David. A: In God’s Name – An Investigation into the Murder of John Paul I, New York: Random House Publishing Group, 1984.

http://w2.vatican.va/content/john-paul-i/it.html.

Andreas Mazetti Petersson är doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.