De som inte gillade läget – om klagopsalmernas form och funktion

”Man skall gilla läget.” Med detta uttryck, väl hämtat från det militära språket, brukar det heta att man inte skall spilla onödig tid på att beklaga sig över svårigheter. I stället skall man försöka att göra det bästa av situationen som den faktiskt är. I kölvattnet efter psykologen Jordan B. Petersons verksamhet (se John Sjögrens artikel i Signum nr 5/2018) har detta kommit att ingå förening med en allmän attityd av energiskt bejakande av den egna förmågan att förändra saker och ting till det bättre.

Om vi med denna bakgrund vänder oss till den bibelbok som har spelat den i särklass viktigaste rollen i det kristna bönelivet, Psaltaren, så bör förvåning infinna sig. Psalmernas författare gillade visst inte läget. Den traditionella återgivningen av Psaltarens hebreiska titel, tehillim, med ”lovsånger” är egentligen helt missvisande. Redan i de första psalmerna möter klagan över en mörk och allmänt otillfredsställande situation. Faktiskt är något mer än en tredjedel av de 150 psalmerna att klassificera som klagopsalmer, vilket gör dem till den i särklass största genren bland psalmerna.

Nu skall det med en gång sägas, att det inte är fråga om en klagan ut i tomma intet. Klagan har formen av en bön, och psalmisten är övertygad om att genom denna bön kunna påverka sin tillvaro till det bättre. Många av psalmerna slutar också med uttryck för en bönhörelse som antingen redan har skett eller kommer att snart inträffa (beroende på hur man tolkar vissa hebreiska verbformer). Det är vad som har kallats för ”det prästerliga frälsningsoraklet” och som har identifierats med orden i Klagovisorna 3:55–57, alltså ett slags ”avlösning”. Men ändå, psalmisten gillade alls inte läget.

Här skall göras ett försök att belysa dessa psalmers historiska bakgrund, deras form och funktion. Från början skall det göras tydligt, att de så kallade hämndepsalmerna, som är en avgränsad grupp av klagopsalmer, inte kommer att behandlas, eftersom de utgör en speciell teologisk problematik. Det innebär att exempelvis Ps 109 (särskilt v. 6–23) inte tas upp.

Form

Först skall vi skilja mellan individuella och kollektiva klagopsalmer. Den ursprungliga formen är den individuella, där alltså en individ klagar över sin nöd. Individen kan i och för sig representera ett kollektiv, som en konung ofta gör, men det är ändå en individ som talar. I den kollektiva klagopsalmen för folket eller en grupp inom folket, ordet. Dessa psalmer är inte så talrika och representerar nog i flera fall en bearbetning av en ursprunglig individuellt utformad psalm. Sådana bearbetningar i kollektiv riktning tycks ha skett under exilen i Babylonien och efter hemkomsten därifrån. Psalm 44 är en typisk sådan psalm.

Som representant för en individuell klagopsalm kan vi ta psalm 6. Med utlämnande av rubriken lyder den så i Bibel 2000:

Herre, tukta mig inte i din vrede,

straffa mig inte i din harm!

Förbarma dig, Herre, jag är kraftlös,

bota mig, Herre, min kropp tvinar bort

och min själ är fylld av skräck –

o, Herre, hur länge?

Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv,

hjälp mig i din godhet,

ty ingen åkallar dig bland de döda.

Vem lovsjunger dig i dödsriket?

Jag är matt av mitt suckande.

Jag dränker min bädd i tårar var natt,

sängen dryper av gråt.

Mina ögon är skumma av sorg,

mina fiender har fått dem att åldras.

Gå bort från mig, ogärningsmän,

Herren har hört min gråt.

Herren har hört min åkallan,

Herren har tagit emot min bön.

Mina fiender skall slås med skam och skräck,

ja, tvärt ta till flykten med skam.

Här finns alla de formelement som utmärker en klagopsalm. Psalmisten ber om att Gud skall lyssna till bönen och befria från lidandet, som utmålas med en bild. Gud kommer själv att ha fördel av detta, ty i dödsriket sker det ingen gudstjänst. Nästan varje klagopsalm nämner fiender i olika grader av utförlighet. Till slut framhålls det att Gud har hört bönen och att fienderna därför skall stå med skam.

Två saker förtjänar att framhållas. Lidandet skildras ofta ganska schematiskt och sällan med någon högre grad av konkretion. Detta kan bero på att psalmen skall kunna passa till olika situationer och att föremålet för klagan därför inte bör vara alltför specificerat. Ibland tycks det röra sig om sjukdom, men inte särskilt ofta. Någon motsvarighet till den psalm i samband med svår sjukdom som finns i Jes 38 (kung Hiskias tackpsalm) finns inte i Psaltaren. För det andra: det ses inget entydigt samband mellan synd och lidande. Psalmisten straffas inte för en begången synd, och de få gånger som det talas om synd tycks det röra sig om formella vändningar som inte vill eller kan bevisa ett orsakssamband. Endast en psalm innehåller en tydlig syndabekännelse och den är då knuten till en person, David: psalm 51.

Varför klagas det?

Om psalmisten inte är sjuk och om lidandet skildras i allmänna kategorier, varför klagas det då? Svaret är, att bedjaren själv är okunnig om orsaken till sitt lidande. Därav alla frågande ”varför” i dessa texter. En sak är dock tydlig: psalmisten upplever Guds frånvaro. Gud har vänt sig bort från den bedjande, och bönen är nu att Gud åter skall upprätta sin närvaro. Denna närvaro är särskilt knuten till templet och i vissa fall till en offerhandling (vilket inte innebär att dessa psalmer alltid har hört hemma i templet). ”Herre, om morgonen skall du höra min röst, då bereder jag mitt offer och väntar” (psalm 5:4).

Aldrig tröttnar dessa psalmer på att vädja om att Gud skall se till den bedjande och göra sin närvaro uppenbar. Endast en gång är bönen den motsatta, att Gud skall se bort från psalmisten: ”Vänd bort din blick, så att jag kan glädjas innan jag går bort och inte mer finns till” (psalm 39:14). Denna psalm är unik och ingen annan klagopsalm slutar i ett sådant mörker.

Vilka är fienderna?

Det kan inte undgå någon som läser dessa psalmer att fiender spelar en stor roll. Men också här är bristen på konkretion besvärande, och det finns få andra problem inom den gammaltestamentliga vetenskapen som är så omdiskuterade som just identiteten hos dessa fiender. Något entydigt svar kan inte ges, men till en början måste vi skilja mellan olika slags klagopsalmer.

I de fåtaliga fall där kungen tycks vara subjektet är det fullt tänkbart att det rör sig om yttre, politiska fiender. De kan också vara fallet i vissa kollektiva klagopsalmer, till exempel psalm 74, där ett angrepp mot templet skildras: ”Styr dina steg mot det som har lagts i ruiner. Allt har fienden förött i helgedomen” (v. 3). I de flesta individuella klagopsalmer är detta dock omöjligt. Vad vi kan göra är att se hur fienderna beskrivs. Bilden är mångfasetterad, men har likväl inte mycket av konkretion. Fienderna anklagas för förtal och övergrepp i rättssaker, de hatar och förföljer psalmisten. Psalm 10:7–11 har en av de utförligaste skildringarna. Här ser vi också i v. 11 hur en fiende kunde resonera: ”Gud bryr sig inte om det”. Fienderna är alltså gudlösa, de är motsatsen till de fromma eller, med det hebreiska ordet, chasidim.

Tre kretsar av bilder är särskilt vanliga för att beskriva fiendernas framfart. De liknas vid: 1) en angripande här, psalm 62:4, 2) jägare eller fiskare på jakt efter byte, psalm 35:7 f., och 3) rovdjur, psalm 22:14. Alla bilderna vill uttrycka den frommes utsatta existens och det akuta behovet av gudomligt bistånd. När lejonet lurar i snåret (psalm 10:9), då finns det inte mycket tid för planering.

Fiender och fromma

Sin särskilda relief får skildringen av fienderna först genom att sättas mot gruppen av de fromma. Det rör sig alltså inte om hela folket, men inte heller ett parti, som man särskilt omkring 1900 trodde i exegetiken. ”De fromma” är de som lever i ständig förbindelse med Gud, de som i bön och lovsång söker hans vilja och anstränger sig för att leva därefter. Ett annat ord för dessa människor är ”de ödmjuka” eller ”de fattiga” (det hebreiska ordet anawim rymmer både en yttre och en inre aspekt). Det är de som vet sig vara hänvisade till Gud och hans hjälp, men det hindrar inte att de vältaligt kan ge uttryck för att inte gilla läget.

I detta perspektiv får frågan om fiendernas identitet och lidandets innebörd en något annan betydelse. Klagan blir mera av ett uttryck för hur människan lägger fram hela sin existens inför Gud, en bön där hon bekänner sig som en mottagare av Guds hjälp. Också bilden av fienderna fördjupas. ”Dessa fiender hatar inte bara den enskilde eller ens folkets välfärd, de hatar Guds världsordning, som han upprättat i tidernas begynnelse” (Ringgren).

Om nyttan med att klaga

Bäst vore naturligtvis att inte behöva klaga. Men i vår jordiska tillvaro gäller vad den vise Predikaren visste: det finns ”en tid att gråta, en tid att le” (Pred 3:4). Det rör sig här om något djupt allmänmänskligt. Efter att under nio år förgäves ha belägrat Troja står den store härföraren Agamemnon upp och ”hans tårar rann, som en dunkeldjup källa/ låter sin mörka ström forsa nedför stupande klippor,/ och till argiverna, suckande tungt, begynte han tala” (Iliaden 9:14–16, Ingvar Björkesons översättning). Han drog sig inte för att i ett militärt sammanhang ogilla läget och det med ymniga tårar.

Med tanke på att klagopsalmer ideligen möter den som regelbundet ber tidegärden är det märkligt att frågan så sällan ställts om deras plats i timmarnas liturgi (hämndepsalmerna avlägsnades dock av Paulus VI). Men det är säkert motiverat att de finns kvar. Den klagan som leder till bön har aldrig varit förgäves.

Litteratur

Fredrik Lindström: Suffering and Sin. Interpretations of Illness in the Individual Complaint Psalms. Lund 1994.

Helmer Ringgren: Psaltaren I–III. Kommentar till Gamla Testamentet. Stockholm 1987–1997.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.