Påskens datum i den tidiga kristna kyrkan

Vi vet inte när apostlarna började att fira påsken. Eftersom de levde bland judar är det möjligt att de fortsatte att fira den judiska högtiden, fast på ett nytt sätt. Det var på en påskafton som Jesus greps och överlämnades till romarna för att korsfästas. För judarna var påsken den viktigaste av de tre stora högtiderna: påsken, pingst och lövhyddohögtiden. Man firade påsken till åminnelse av befrielsen från slaveriet i Egypten, eller som man fortfarande kan läsa i Mishnà: ”I varje generation, måste varje israelit betrakta sig som en flykting från Egypten […]. Därför måste vi lova, välsigna och tillbe […] Honom som verkade detta under för oss och för våra fäder: Han förde oss från slaveri till frihet, från möda till lycka, från sorg till fest, från mörker till ljus, från underkastelse till återlösning; därför sjunger vi inför honom: Halleluja!

Andra Moseboken beskriver lammslakten, genom vars blod de judiska förstfödda blev räddade, som påskritens kärna. Enligt Johannesevangeliet dog Jesus på samma dag och samma timme som lammslakten inleddes i templet i Jerusalem. När soldaterna närmade sig kroppen för att bryta hans ben och såg att han redan var död, stack de honom i sidan med en lans; Johannes drar en direkt koppling mellan denna scen och lammslakten: ”Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom” (Joh 19:36). Medan lammets blod räddade endast judarna, har Jesu död en universell betydelse, eftersom han är ”Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29).

Hos Paulus kan man finna det äldsta vittnesbördet om ”kristen” påsk. Året är 54, det vill säga omkring 20 år efter Jesu död. Paulus befinner sig i Efesos och skriver till den kristna församlingen i Korinth: ”vårt påska­lamm, Kristus, är slaktat” (1 Kor 5:7). För Paulus har det judiska påskalammet fått ett nytt namn, Kristi namn, och har blivit ”vårt påskalamm”, påskalammet som tillhör dem som tror på Jesus. Paulus använder verbet thyô (slakta) för att beskriva Kristus. Det är det enda tillfället verbet förekommer i Paulus skrifter. Det är samma verb som ofta används i påskliturgin, och det antyder tankar både på offer och på försoning. Ätandet av osyrat bröd, en central del av den judiska påsken, ger Paulus tillfälle till en moralisk utläggning: ”Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd” (1 Kor 5:8). Det är långt ifrån otänkbart att det bakom denna andliga tillämpning också fanns en gemensam ritual.

Den judiska påsken är en påminnelse om det förflutna, ett firande i nutiden och en väntan på den framtida ankomsten av judarnas Messias. För Jesu lärjungar var samma dynamik kärnan i måltidens firande, som Jesus hade bett dem att fira ”till minne” av honom. Detta framgår tydligt av Paulus ord i 1 Kor 11:23–26: såsom påsken var en ”åminnelse” av lammets slakt, så var måltiden en ”åminnelse” (anamnesis) av Herrens död, hans verk i nuet och hans framtida återkomst. Det är sant att Paulus inte nämner måltiden i 1 Kor 5:7 där han pratar om påsken. Det är också sant att Paulus inte nämner påsken i 1 Kor 11:23–26, där han pratar om måltiden. Kopplingen mellan dessa två högtider ligger i själva riterna. Vi kan vara säkra på att lärjungarna firade åminnelsen av Herrens död, och denna ritual innefattade den sista måltidens sakrament (eukaristin), i väntan på Herrens återkomst (donec veniat).

Medan påsken var en årlig högtid som firades enbart i Jerusalem, är det helt orimligt att de första lärjungarna skulle ha firat eukaristin endast en gång om året, och endast på en bestämd plats. När Paulus pratar om Herrens måltid syftar han tydligt på en högtid som firades i de lokala församlingarna. Han specificerar inte hur ofta de kristna firade måltiden; det kunde ha varit på första dagen av varje vecka, på samma dag som uppståndelsen. I vilket fall skriver Paulus: ”ni möts i församlingen” (1 Kor 11:18) och ”vid era sammankomster” (11:20). Han skriver vidare att ”Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer” (11:26). Paulus formuleringar förutsätter regelbundna och ofta förekommande sammankomster.

Paulus själv, som lämnat ett viktigt vittnesbörd om eukaristins instiftelse, citerar Jesu ord: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig” (1 Kor 11:24). Jesus fastställer varken en plats, eller datum, eller hur ofta denna åminnelse borde firas, utan ger bara en bestämd uppmaning att lyda (”Gör detta!”). Det återstår för apostlarna att tolka och tillämpa hans ord. Om Paulus såg eukaristin som ett tecken på Herrens död, och om eukaristin kan upprepas frekvent var än det finns kristna, då innebär det att den inte är bunden till det historiska datumet för Kristi död, och därför inte heller till det exakta datumet för den judiska påsken. Innebörden är trots allt densamma: i eukaristin firar man Herrens frälsningsbringande död, såsom man vid påsken firar lammets slakt.

Eftersom kopplingen mellan påsken och måltiden inte är kronologisk utan ligger i firandets innebörd, behöver påsken inte vara bunden till en exakt kronologi. Man kan redan skymta detta oberoende av de två ritua­lerna i skillnaderna mellan de synoptiska evangelierna och Johannesevangeliet: medan de första berättar att eukaristin instiftades vid den sista måltiden, som skildras som en påskmåltid (Luk 22:14–18), placerar Johannes Jesu gåva av sitt kött så ”att världen skall leva” (Joh 6:51) vid synagogan i Kafarnaum i stället för vid den sista måltiden, nästan som om han ville skilja eukaristin från påskens kronologi. Som C.K. Barrett skriver i sin kommentar till första Korinthierbrevet: ”erkännandet av Jesus som Guds lamm är oberoende av någon kronologi. Denna tanke kommer från övertygelsen att Herrens måltid är den nya, kristna påsken. Denna övertygelse är i sin tur oberoende av den synoptiska sammansmältningen mellan den sista måltiden och påskmåltiden.”

På andra ställen i Nya testamentet kan man finna spår av ett kristet påskfirande. ”Lammet som blev slaktat” (Upp 5:12), vars blod friköpt ”människor av alla stammar och språk och länder och folk” (Upp 5:9), står i centrum för Johannes beskrivning av den himmelska liturgin i Uppenbarelseboken. Petrus syftar också på påskalammet, när han skriver att vi är frälsta ”med blodet från ett lamm utan fel eller fläck, Kristi dyrbara blod” (1 Pet 1:19). Denna bild visar att påsken under de första seklerna var mer inriktad på Herrens ”frälsningsbringande lidande”, en tanke som inkluderade segern över döden, uppståndelsen och himmelsfärden. Vissa kyrkofäder hävdade att namnet pascha var etymologiskt relaterat till det grekiska ordet paschô, som betyder ”att lida”. De kunnigare i ämnet rättade detta fel och erkände att pascha egentligen betyder ”att passera”, med syfte på det judiska folkets färd från slaveri till frihet, genom Sävhavet, vilket i sin tur är en symbol för dopet. Den judiska påskens färd kunde också ses som en parallell till Jesu färd från denna värld till nästa genom sin död och uppståndelse.

Påsken under 100-talet

Efter Paulus explicita referens till påsken i första Korinthierbrevet, blir källorna plötsligt tysta. Omkring år 150 beskriver den kristna filosofen Justinus Martyren söndagsliturgin i ett försvar för den förföljda kristna gemenskapen, men nämner dock aldrig påsken (Apologia I, 67). Detta betyder inte nödvändigtvis att den inte firades. Varje författare har ett syfte med vad den skriver, och behöver inte nödvändigtvis nämna allt.

Ungefär samtidigt inträffar dock en annan händelse som bevisar existensen av ett påskfirande i Rom. Historien är dokumenterad först av Irenaeus och sedan återberättad i Eusebios Kyrkohistoria (V 23–25). Omkring år 155 var Polykarpos, biskopen av Smyrna, på besök i Rom. Vi känner inte till syftet med hans resa: det är möjligt att han ville vörda Petrus och Paulus grav, eller kanske besöka den stora gruppen grekisktalande kristna från Mellanöstern, eller kanske blev han inbjuden som en av de sista levande lärjungarna till aposteln Johannes. I vilket fall träffade Polykarpos påven Anicetus (154–165), och en av de många frågorna de diskuterade tillsammans var just påskens datum.

Medan den största delen av kyrkan firade påsken söndagen efter första fullmånen i den första månaden i den judiska kalendern, firade östkyrkorna påsken på samma dag som fullmånen inträffade (det vill säga natten mellan den 14:e och 15:e dagen i månaden Nisan), oavsett vilken veckodag detta råkade vara. Anledningen till denna skillnad var inte två olika tolkningar av påsken utan snarare två olika sätt att vara trogna apostlarnas ursprungliga påskfirande. Grekerna i Mellanöstern ansåg att påskfirandets kärna var datumet 14 Nisan, dagen då lammet blev slaktat. För resten av den kristna gemenskapen var det viktigast att påsken hamnade på dagen efter sabbaten, då Kristus uppstod.

En annan fråga som Polykarpos och Anicetus diskuterade var fastan, som på den tiden hade stor betydelse. Med den stora grekiska gemenskapen i Rom ledde de uppenbart olika påskfirandena till spänningar. Det kunde till exempel hända att grekerna firade den 15:e i månaden, medan romarna fortfarande fastade i väntan på söndagen därefter. Till slut ville varken Polykarpos eller Anicetus avstå från sin egen tradition, men de skiljdes trots det åt som vänner.

Frågan blev aktuell igen 40 år senare. Det var då som den afrikanske påven Viktor I (189–ca 198) som ville fastlägga ett universellt datum för påsken. Innan han fattade beslutet kallade han till ett antal provinssynoder. Den allra största delen av dessa pekade på en preferens för söndagsfirandet. Driven av iver för enhet, hotade Viktor med att utesluta alla kyrkor som inte anpassade sig till den katolska gemenskapen. Östkyrkans biskopar motsatte sig påvens vilja och fortsatte att fira enligt sina vanliga seder. Eftersom det östliga påskfirandet hade sina rötter i apostlarnas tid skrev några biskopar till påven Viktor och bad honom att inte vara så orubblig. Bland dessa fanns Irenaeus av Lyon som, eftersom han ursprungligen kom från Smyrna, väl kände till det östliga firandet men efter att ha flyttat till Gallien hade anpassat sig till det romerska firandet.

I sitt brev bad Irenaeus påven, ytterst respektfullt, att inte verkställa exkommunikationen. Irenaeus argumenterade att även om påskens datum var en viktig fråga, så var inte kyrkans enighet hotad av olikheten mellan firandena. Det är sannolikt att Viktor accepterade Irenaeus poäng och diskussionen därför avslutades.

Samtidigt hade de kristna i Rom och Alexandria märkt att judarna inte tog tillräckligt mycket hänsyn till vårdagjämningen, när de räknade ut det nya året. De kristna utvecklade då egna sätt att beräkna påskens datum: den alexandrinska kalendern var baserad på en 19-årscykel, medan den romerska kalendern byggde på en 84-års­cykel.

I vilket fall var den etablerade traditionen att biskopen av Alexandria skulle meddela påskens datum på trettondagen. Generellt följde Rom den alexandrinska räkningen, men många östkyrkor (Syrien, Kilikien och Mesopotamien) fortsatte att följa sina egna seder att fira påsksöndagen i enlighet med den judiska tideräkningen, utan att ta hänsyn till vårdagjämningen. På så sätt var mängden av olika datum för påskfirandet i början av 300-talet ett tecken på och anledning till splittring. Vid sidan om de mer konservativa östkyrkor som firade den 14:e dagen i Nisan fanns det andra gemenskaper som, även om de firade påsken på en söndag, firade i enlighet med den judiska kalendern. Dessutom firade grupperna som inte var i kommunion med den katolska kyrkan, såsom novatianer, markioniter och andra, enligt sina egna uträkningar.

När kejsar Konstantins upphävde förföljelsen av kristna (i Milano, år 313) möjliggjordes ett betydligt enklare utbyte av idéer och seder. Konstantin, som var mån om sitt rikes sammanhållning, kallade alla katolska biskopar till ett ”ekumeniskt” koncilium i Nicaea år 325. Å ena sidan var syftet med konciliet att besvara den svåra dogmatiska frågan om den exakta teologiska formuleringen av det gudomliga Logos relation till Gud Fadern och världen. Å andra sidan ville konciliet också lösa ett mera praktiskt och pastoralt problem, genom att nå en överenskommelse om påskens datum.

Många av de östliga biskopar som var närvarande i Nicaea var anhängare av traditionen som firade på en söndag som and­ra västliga kyrkor, men i enlighet med den judiska kalendern, och inte de romerska eller alexandrinska kalendrarna. Det är sannolikt att en kort diskussion ägde rum vid konciliet, och att den avslutades med ett enhälligt beslut. Alla de närvarande ville att söndagsfirandet av påsken skulle spridas till hela den katolska kyrkan, och det var underförstått att den tekniska aspekten av dateringen skulle lämnas åt den alexandrinska kyrkan.

Synodfäderna informerade de egyptiska kyrkorna på en gång: ”Vi är glada att ge er den positiva nyheten att vi har nått en överenskommelse om den heliga påsken: tack vare era böner har denna fråga också blivit löst. Alla våra bröder i öst, som förut firade påsken i enlighet med judarnas kalender, kommer nu att fira tillsammans med romarna, er [alexandriner] och alla av oss som från de äldsta tiderna firar påsk med er.”

Kejsar Konstantin själv skickade ett brev för att be alla kyrkor i imperiet att följa konciliets beslut. Förutom fördelarna med att ha ett enat firande av en så central högtid som påsken, spelade Konstantin också på starka antisemitiska känslor, långt ifrån sällsynta på den tiden. I brevets kärna påstår Konstantin att ”i en fråga av sådan vikt, och för en sådan stor religiös högtid, är det olämpligt att det skulle finnas oenighet. Dagen för vår befrielse, Passionens dag, är unik, och är instiftad som sådan av vår Herre.” Det är intressant att lägga märke till hur påskens dag är kallad ”Passionens” dag och inte uppståndelsens dag, som i den äldre traditionen. Slutligen, skriver Konstantin, ”blev det enhälligt beslutat att den heliga påskens dag ska firas på en och samma dag”. Där­emot tog det tid innan detta fundamentala beslut började praktiseras i alla kyrkor.

Påsken år 387

År 387 väcktes frågan om påsken åter. Fullmånen inträffade fredagen den 19 mars, och därför skulle påsken kunna firas redan den 21 mars, vilket också var vårdagjämningen. Men eftersom fullmånen då inträffade före vårdagjämningen, behövde påsken flyttas till följande månad. Nästa fullmåne var den 18 april, vilket var en söndag, och eftersom man inte kunde börja fira påsken på en söndag behövde påsken flyttas till söndagen därpå, den 25 april. Detta var den alexandrinska kyrkans uträkning.

Trots det tyckte vissa att påsken hamnade alldeles för sent – efter den första månaden på det nya året, då påsken borde äga rum. Till och med kejsaren Theodosius bad den alexandrinske biskopen Theofilos om en förklaring. Emilias biskopar, från norra Italien, bad Ambrosius av Milano om upplysningar. Han svarade med ett långt brev i vilket han refererade till beslutet från konciliet i Nicaea och försvarade det alexandrinska datumet. Det året firades därför påsken i Milano den 25 april. I påskvakan upptog Ambrosius en speciell konvertit, som senare skulle bli den helige Augustinus.

I öst gav det märkliga påskdatumet upphov till kontroverser. Vi har två predikningar som vittnar om det. Den första räknas till Johannes Chrysostomos verk, men är i verkligheten skriven av en anonym författare verksam i antingen Mellanöstern eller Anatolien. Han uttrycker en invändning som många på den tiden formulerade (och många än i dag fortfarande gör): varför firar man alltid julen på ett fast datum, den 25 december, medan påskens datum varierar mellan den 21 mars och senast den 25 april? Svaret är att påsken är en komplex högtid, eftersom man behöver ta hänsyn till tre faktorer: 1) vårdagjämningen (till minne av skapelsen), 2) den fjortonde dagen i Nisan, när fullmånen inträffar (till minne av den judiska påsken), 3) söndagen (till minne av uppståndelsen). Predikanten hänvisar inte till konciliet i Nicaea, men upprepar ordagrant den ekumeniska församlingens beslut. Slutligen försäkrar han att påsken den 25 april, det år då han predikade (387), var helt i linje med alla dessa regler.

Den andra predikan är skriven av Johannes Chrysostomos själv, som förespråkar ett friare och andligare tillvägagångssätt.

Johannes Chrysostomos predikar om påsken år 387

Den 31 januari år 387, i Antiochia i Syrien, höll presbytern Johannes – som senare skulle bli biskop av Konstantinopel och få namnet Chrysostomos (guldmun) på grund av sin vältalighet – en predikan för att tillrättavisa en praxis bland vissa kristna grupper som inte hade anpassat sig till besluten som fattades vid konciliet i Nicaea. Dessa grupper var i kommunion med den katolska kyrkan och lydde under biskopens jurisdiktion, men följde trots det den äldre antiochenska traditionen att fira enligt den judiska kalendern.

I vanliga fall bestod skillnaden mellan datumen av några få dagar. Men år 387 blev skillnaden alldeles för stor (över en hel månad). Detta påverkade också många troendes syn på det påskfirande som skulle inträffa den 25 april, som började framstå, i kontrast med det andra påskfirandet, som ett alldeles för sent datum. Dessutom blev det ett problem att fastan hos de två grupperna knappt överlappade, vilket innebar att medan den ”nicaenska” fastan fortfarande pågick, kunde de andra redan äta och dricka, eftersom påsken redan hade firats i mars.

Chrysostomos diskuterar inte för- och nackdelarna med de olika praktikerna, och inte heller detaljer om vårdagjämningar och fullmånar, för att visa att en datering är bättre än en annan. Han påstår helt enkelt att Kristus inte har föreskrivit ett datum, utan ”gjorde allt möjligt så att vi skulle leva i fred och enade med varandra”. Det enda argumentet han lyfter fram för det sena datumet är att man måste anpassa sig till vad kyrkan har bestämt. Anledningen till anpassning är inte att man är tvingad att följa en viss norm, menar Chrysostomos, utan anledningen är att det är rätt att undvika splittring och disharmoni. Påsken är i sig ett tecken på kyrkans enighet. Chrysostomos hämtar ett exempel ur aposteln Paulus brev till korinthierna: trots att han hade mycket att klandra dem för, började han först och främst med att lösa deras interna konflikter.

Motståndarna till den 25 april pekade på sin traditions gamla rötter: ”Firade ni inte påsken såsom vi gör innan ni bytte kalender?” Johannes Chrysostomos förnekar inte deras poäng. Han svarar att förändring inte är någon synd, om man förändrar sig till det bättre. Det bättre valet, hävdar Chrysostomos, är att följa de 300 fädernas enhälliga beslut vid konciliet, som lade fast ett enda datum för alla kristna.

Motståndarna hade en annan invändning: eftersom Jesus firade påsken enligt den judiska kalendern, borde vi inte då följa honom och därför också fira enligt den judiska räkningen? Johannes svarar att Kristus fullbordade det judiska påskfirandet och att han ”inte bara lät bli att kräva att vi skulle hålla ett datum, utan befriade oss från tvånget att hålla ett datum över huvud taget”. Han fortsätter: ”Lyssna på Paulus ord – och när jag säger Paulus, menar jag Kristus, eftersom han rörde Paulus själ. Vad är det han säger egentligen? ’Ni håller ju så noga räkning på dagar och månader och särskilda tider och år! Jag är rädd att jag har slitit förgäves för er.’ Han skriver vidare: ’Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer’ (1 Kor 11:26). När han sade ’var gång’ gjorde han var och en fri att fira när och var de ville.”

Chrysostomos skriver vidare att ”påsken och fastan är inte en och samma sak. Påsken är en sak, fastan en annan. Fastan inträffar bara en gång om året, medan påsken inträffar tre gånger i veckan, ibland fyra. Eller rättare sagt: påsken inträffar hur många gånger vi vill, eftersom påsken inte är fastan, utan offret som frambärs vid varje mässa.” Här ser vi kärnan i Chrysostomos tanke: varje gång vi firar eukaristin, firar vi påsken. Kyrkoläraren fortsätter: ”vi måste lyssna på Paulus ord: ’vårt påskalamm, Kristus, är slaktat’ (1 Kor 5:7). ”På så sätt, varje gång man äter eukaristin med rent samvete, firar man påsken; inte när man fastar, utan när man deltar i eukaristin […]. Att fira påsk betyder att förkunna Herrens död. Konsekrationen som skedde i dag, den som skedde i går och den som sker varje dag är exakt samma som den som skedde dagen före sabbaten, och på inget sätt var den heligare eller värdefullare än den vi firar nu, eftersom båda är lika vördnadsfulla och fräsningsbringande.”

Efter att ha utvecklat fastans grunder, hävdar Chrysostomos bestämt att ”Gud håller inte koll på tider och ceremonier! Lyssna på vad Han kommer att säga på domedagen: ’Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig’ (Matt 25:35). Sedan anklagar han dem som står vid vänster om Fadern för raka motsatsen. […] Däremot har ingen blivit straffad på grund av att han firade påsken en dag i stället för en annan.” I vilket fall, oavsett hur bra våra beräkningar är, ”kan vi inte få vårt påskfirande att inträffa på samma dag som Kristus blev korsfäst och firade sin egen påsk”.

Den sista invändningen löd: ”Om vi har gjort på samma sätt så länge, varför bör vi ändra på våra vanor just nu?” Johannes Chrysostomos svarar genom att påminna om plikten att bevara kyrkans enighet: ”inget är värdefullare än frid och enighet. När en biskop träder in i kyrkan, får han inte sitta på sin cathedra innan han har hälsat frid till er alla […]; och en diakon, efter slutvälsignelsen, måste säga ’Gå i Herrens frid!’ Utan denna frid kan man varken säga eller göra någonting! Det är vårt dagliga bröd och vår moder; den ger oss näringen vi behöver. Jag syftar inte på en frid byggd på tomma ord, utan en frid som kommer direkt från Gud, en frid som är frukten av en andlig enighet.” Slutligen, ”även om kyrkan skulle ha fel, så skulle vinsten av att ha en exakt räkning inte rättfärdiga en grund till splittring och schism. Jag håller inte räkning på tiderna, eftersom Gud inte heller håller räkning […]. I stället ber jag om en enda sak: att vi gör allt i frid och enighet. Vi måste sluta slåss mot skuggor och bråka om frågor av mindre betydelse, eftersom detta kommer att leda till ännu större splittringar i frågor av större betydelse! Att fasta på en viss tid i stället för en annan är inget brott; att splittra kyrkan, att påbörja kontroverser, att orsaka oenighet, är däremot allvarliga synder som måste fördömas. […] Avslutningsvis måste vi alla tillsammans be att våra bröder [som har firat påsken tidigare] kommer tillbaka till oss, omfamnar Herrens frid, upphör med sina onödiga dispyter, släpper sina personangrepp, och tänker på viktigare ämnen. Vi ber att de blir befriade från tidernas tvång … så att alla, med en enda röst och ett enda hjärta, lovsjunger Gud, fadern till Jesus Kristus vår Herre.”

Slutsats

Denna vackra predikan av Chrysostomos inbjuder alla kristna än i dag, som är splittrade när det gäller påskens datum, att ta ett steg framåt och verkligen söka efter det som behagar Herren på riktigt. Och att troende visar enighet, när det gäller firandet av det mest centrala mysteriet i deras sin tro, påskens mysterium, behagar Herren. För Chrysostomos är varje eukaristi ett påskfirande. Därför är själva dagen oviktig; det är snarare de synliga tecknen på kärlek och helighet som är viktiga. Varför ska man då fira påsken årligen, kan man invända. För att förbereda oss inför och uppmärksamma oss på vår frälsnings mysterium, svarar Chrysostomos. Och den årliga påsken föregås av fastan, ”då vi dagligen renar oss genom böner, allmosor, fastor, vakor, tårar, bekännelser och alla andra medel, så att vi kan närma oss sakramentet med ett så rent samvete som möjligt.”

För att nå en synlig enighet i påskfirandet krävs det att alla kristna tar ett till steg, och det är att anpassa sig till kyrkans beslut, uttryckta i en auktoritet som alla erkänner. Ett exempel på ett sådant beslut är det som fattades år 325 vid det ekumeniska konciliet i Nicaea. Även om det inte återfinns ett konkret dokument från konciliet finns det åtskilliga vittnesbörd om biskoparnas överenskommelse: att alla kristna skulle fira påsk på en och samma dag, i enlighet med den alexandrinska kyrkans beräkningar. Detta beslut har aldrig upphävts och är därför fortfarande giltigt.

Hela kristenheten (med få undantag) firade påsken på en och samma dag i mer än tusen år, sedan början av 500-talet. Först när påven Gregorius XIII genomförde sin reform av den julianska kalendern år 1582, eftersom en försening på tio dagar gentemot den astronomiska vårdagjämningen hade upptäckts), började påskens datum återigen att variera mellan kyrkorna.

Är det möjligt att finna enighet i denna fråga i dag? Det är åtminstone en teoretisk möjlighet, som förhoppningsvis också kan förverkligas i praktiken. Ännu ett koncilium i frågan är inte nödvändigt, eftersom vi redan haft ett, i Nicaea, vars auktoritet alla erkänner, som uttalade sig i frågan en gång för alla.

Översättning: Lapo Lappin

Artikeln var ursprungligen publicerad i La Civiltà Cattolica nr 1/2018.

Enrico Cattaneo är jesuitpater, professor i patristik och fundamentalteologi i Neapel och Rom.