Finns det någon där?

Nyligen reflekterade jag över den mänskliga formen och mänsklig identitet, eftersom de stod i fokus för en utställning på National Gallery i London om renässanskonstnärerna Bellini och Mantegna och nutida genetiker – det senare i ljuset av tillkännagivandet av att en kinesisk forskare, He Jiankui, hade använt sig av genredigering för att förändra några embryons dna, vilket ledde till att två designade tvillingflickor föddes.

Jag skrev att genmanipulering kan få oförutsedda effekter, och senare rapporter bekräftar detta på ett oväntat sätt. En bieffekt av He Jiankuis försök att göra flickorna immuna mot hiv är att de kan ha fått en förbättrad hjärnfunktion, som leder till större kognitiv förmåga och minneskapacitet. He Jiankui har avskedats från sin universitetstjänst och kommer eventuellt att åtalas för bestickning och korruption. Hans initiativ till att förbättra livet kan komma att visa sig allvarligt försämra livet för honom själv.

Utan lösning på den ironin återvänder jag till sättet på vilket konstnärer och forskare undersöker vad det innebär att vara människa. En rask tiominuterspromenad från National Gallery tar dig till The Royal Academy vid Piccadilly, där Michelangelos målningar visas sida vid sida med Bill Violas videor av nakna mänskliga kroppar som är översköljda med vatten eller på väg att dyka eller ramla ner i detta, plus scener av födelse, död och kroppslig självundersökning. Förutom åskådarnas varierande intresse finns där ännu en kontrast, nämligen varseblivningens.

Min egen upplevelse, och många andras föreställer jag mig, var att det rörde sig om två parallella utställningar, som krävde två väldigt olika slag av inställning och uppmärksamhet, som att växla mellan att se på teater och television eller mellan att lyssna på en konsert och en inspelning. Och hur många kroppshållningar och gester som Michelangelo än förmår att avtäcka, givet hans medium, är det alltid så att han fångar eller föreställer sig ögonblick och händelser, medan Viola använder videokameror med HD-upplösning för att spela in och manipulera processer.

Vad som dock framkommer i båda fallen är den koncentrerade uppmärksamheten på den mänskliga kroppen, vare sig den är tecknad eller filmad, för att framkalla en känsla av mänsklighet. Detta är gåtfullt, och gåtans lösning erbjuder insikter. Hur kommer det sig att enbart ljusa eller mörka streck och punkter inte bara förmår att återge eller representera utan även uttrycka mänskligt liv? I filmens fall tycks svaret vara givet: den är enbart en inspelning av fakta, även om den är bearbetad. Men detta fördjupar gåtan när det kommer till teckningar, som helt och hållet är konstnärens verk. Häri ligger svaret: en teckning av den mänskliga kroppen är dubbelt uttrycksfull, eftersom tecknaren kommunicerar sin mänsklighet via medierna krita, kol eller pastell genom att fånga det mänskliga i verkliga eller tänkta objekt som uttrycks i kroppshållning och gester. Det senare är dock ett andra fall av uttryck som hämtas ur den ursprungliga människoformen, exemplifierad av verkliga männi­skor som till exempel konstnärerna själva eller deras modeller.

Wittgenstein skriver i sitt postumt utgivna verk Filosofiska undersökningar att ”endast om en levande människa och det som liknar (beter sig som) en levande människa kan man säga att han eller hon har sinnesförnimmelser, ser, är blind, hör, är döv, är vid medvetande eller medvetslös … Endast om den som beter sig som en människa kan man säga att den har ont. Därför att man måste säga det om en kropp eller, om ni så vill, om en själ som har en viss kropp. Och hur kan en kropp ha en själ? … Ta till exempel igenkänningen av ansiktsuttryck. Eller beskrivningen av ansiktsuttryck” [översatt från engelskan, övers.anm.]. Michelangelo och Viola visar på olika sätt i sina återgivningar av rörliga kroppar aspekter av den mänskliga själen, inte endast det faktum att den existerar utan att den till sin natur är en distinkt livsform.

Jag hade Michelangelo och Wittengenstein i mina tankar när jag en vecka efter Londonutställningen passerade Schweizergardets kontroll vid Peterskyrkan på väg till den nya synodhallen, där biskopsmötet kring frågan om sexuella övergrepp [21–24 februari, övers.anm.] hade få ge plats åt Påvliga livsakademins 25:e generalförsamling. År 2017 godkände påven Franciskus akademins nya stadgar och utnämnde dess nye ordförande, ärkebiskop Vincenzo Paglia. Några framstående medlemmar blev inte återutnämnda och nya tillkom, vars pro-life-inställning inte var helt tydlig.

Jag var en av dem som överlevde ombildningen, vilket fick några vänner att undra om min ideologiska läggning hade förändrats. Sådan är den nuvarande misstänksamma atmosfären.

Möjligen var det ett försök att undvika kontroverser om när livet börjar och slutar som generalförsamlingens tema hade satts till ”Robotetik: människor, maskiner och hälsa”. Det inkluderade anföranden från datavetare, etiker, ingenjörer specialiserade på robotteknik samt teologer. De sistnämnda påminde oss i allmänhet om den kristna traditionens betoning av den mänskliga personens värdighet, men utan rigorös analys och försvar; ”mänsklig värdighet” riskerar att bli en tom kliché. Den behöver få ett bestämt innehåll och omfattningen av dess konsekvenser måste göras tydligare.

Robotteknik väcker viktiga etiska frågor, inklusive frågan på vilket sätt som den ökande närvaron av robotar påverkar mänskliga behov, inte bara personliga utan även socia­la. Några av frågorna som vi diskuterade påminner om dem som ställdes under den industriella revolutionen, i synnerhet den om den hotande arbetslösheten. The Organisation for Economic Cooperation and Development [OECD] har hävdat att 66 miljoner jobb kan vara hotade av robotstyrd processautomatisering, där lågutbildade och unga människor är de mest sårbara; men det är också möjligt att nya former av tillverkning och servicearbete skapas genom utvecklandet av ett ”samarbete” mellan människa och robot.

Vi diskuterade också möjligheterna för robotteknisk kirurgi och andra verksamheter som kräver hög grad av perception, fingerfärdighet och finkalibrerad styrning. Artificiell intelligens och robotteknik möjliggör noggrann övervakning av fysiska tillstånd, diagnos och behandling. Förutom dessa tekniska frågor finns det en spännande möjlighet att tillhandahålla assistans och även sällskap för människor, i synnerhet i livets tidiga och sena stadier.

Låga födelsetal, längre livslängd och förändrade mönster inom familje- och arbetslivet leder till att allt mindre av uppfostran och vård sker i hemmet, vilket ökar trycket på skolor, sjukhus och vårdinrättningar. Sociala assistansrobotar (SAR) i form av leksaker eller djur skulle kunna användas i förskoleverksamhet eller som humanoider med vänliga ansikten eller husdjur inom äldrevården. Yale och andra universitet forskar redan på det förra, och det finns en snabbt växande litteratur om det senare. Men det är här som det börjar bli skumt. Här inställer sig de vanliga frågorna om säkerhet och kontroll, men det är även problematiskt att ersätta ett mänskligt interagerande med ett maskinellt. Trots goda avsikter utgör tillhandahållandet av en maskin inte någon ersättning för personlig omvårdnad och uppmärksamhet. På ett mer grundläggande plan handlar det om att förlora känslan för det mänskliga som sådant.

Här återvänder jag till Michelangelo och Viola. Vad innebär det att vara människa och att värdesätta och uttrycka mänsklighet? När en av de externa talarna pressades i frågan om utvecklandet av humanoida robotar och deras natur svarade denne: ”Vad är en människa? Vi har ingen definition av det.” Men det har vi. Den är hämtad från det första stora arbetet om de levande tingens natur, Aristoteles’ De anima, skrivet för nästan 2 500 år sedan. Han talar om tre nivåer av liv: vegetativt, förnimmande och rationellt; som den gamla Catholic Encyclopedia uttrycker det: ”Människan är ett väsen, kroppsligt, levande, förnimmande och rationellt.”

Denna definition av den mänskliga naturen insisterar på vår animaliska tillvaro. Vi är inte ett medvetande i en kropp utan medvetna kroppar. Och rationalitet är mer än bara logik och uppfattningsförmåga; den inkluderar känslor, föreställningsförmåga och vilja. Till definitionen bör läggas att samtidigt som vi som kroppsliga varelser är objekt i världen, är vi också som medvetna varelser subjekt, med ett specifikt mänskligt perspektiv på oss själva och våra medmänniskor; ett perspektiv karakteriserat av användandet av ”jag”, ”vi” och ”du” till skillnad mot ”han”, ”hon” eller ”det”.

När vi tänker vidare kan vi se att det finns två sorters kunskap: en som bygger på observation av andra och oss själva och en som har sin upprinnelse i att vara ett subjekt som omedelbart och utan observation är medvetet om vad det tänker och gör. Även om dessa är tydligt åtskilda sätt att känna personer, så möts de när vi ser andra i ögonen och ser att de ser in i våra.

Artificiell intelligens och robotteknik kommer utan tvivel att fortsätta att utvecklas allt snabbare. När de gör det kommer det att vara frestande att ersätta människor med humanoider, och i takt med att dessa maskiner förses med mänskliga drag och får ett ansikte, kommer det att finnas en ännu större tendens att misstänka antingen att de har fått liv eller att vi också är robotar. Båda slutsatserna är felaktiga och farliga. Våra liv är inte kalkylerad rörelse och aktivitet som beräknats inne i våra huvuden utan fullständiga uttryck för former av intellektuell, moralisk, estetisk religiös människokärlek. Det är detta som Michelangelo och Viola studerar och visar oss. Om du vill förstå skillnaden mellan robotar och människor, betrakta då uttrycken för ilska och tillgivenhet, övertygelse och tvivel, hopp och förtvivlan, kärlek och begär. Se en robot i ögonen och fråga: ”Finns det någon där?” Ju mer vi förflyttar oss in i science fiction-världen, desto mer behöver vi betrakta konst och musik för att se och höra det mänskliga. Det skulle ha varit bra om en av våra sammankomster hade ägt rum i Sixtinska kapellet, där vi hade kunnat beskåda Michelangelos takmålningar samtidigt som vi lyssnat på Palestrinas Stabat Mater.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 9 mars 2019 och publiceras med utgivarens tillstånd, www.thetablet.co.uk.

John Haldane är professor i filosofi och medlem av Påvliga akademin för livsvetenskap.