Den asymmetriska romanen

Romanvärldar kan vara hur små som helst. I Eva Ströms Den flödande lyckan utspelas nästan allt på en liten gatstump i Kristianstad med det ståtliga namnet Vasagatan. Den var en gång en utkant med utsikt över betande kor tills häradshövdingen och privatbankiren Hagander (något lik huvudpersonen i Hasse Alfredssons film En ond man) byggde sitt jugendpalats för hundra år sedan. Det ståtliga huset fick snart sällskap av ett par lite mindre ståtliga. Haganderska palatset förvandlas så småningom till kommunal förvaltning, ett öde det delar med många gamla borgarhus i svenska småstäder. I ett annat hus inrymdes en missionskyrka i en lägenhet. Nu är det dags för rivning, och kyrksalens målningar och inredning blottas för betraktaren för att omedelbart slås sönder av rivningsklotet. Där börjar boken, i en meditation över sekulariseringen och urladdningen av de klassiska berättelserna som för hundra år sedan fångades i sin tids sentimentala och naiviserade frikyrkliga bildvärld.

Eva Ström resonerar om den växande floran av religionskritisk litteratur. Den är övertygande och befriande en tid, men därefter återvänder den förtrollade världen via drömmarna. Hennes drömmar är inte målade i så klara och entydiga färger som väggmålningarna i den gamla kyrkan. De är mångtydiga, glider över i varandra, tar ofta gestalt i peak experiences. De är den materiella världens hopp om helighet. Men om man tror att denna lilla roman skall bli en fabel om hur sekulariseringens tunna yta brister tror man fel. Den ger sig iväg i en mängd olika riktningar, för många kanske om man betänker att den blott omfattar 130 sidor.

Den lilla romanen övergår snart till att skildra några av de människor som befolkat och befolkar Vasagatan i staden under havsytans nivå. Den gamle häradshövdingen själv får sin berättelse, men den är mera lokalhistoria än romanhandling och kunde ha utgått. Annat är det då med Alma, den gamla tysta kvinnan som iakttar gatans glesa liv från sitt fönster under flera decennier. Hon blir en Mariagestalt genom sin likhet med en bild av den heliga jungfrun hos Hieronimus Bosch. Den ängsliga nyförlösta modern dubbelexponeras med Mater dolorosa. Hennes anonymitet och skarpa blick, hennes gåtfullhet liknar i mycket bokens berättarjag om vilket man inte får veta så mycket. Hon har familj, men den nämns aldrig. Hon är troligen läkare. Hennes roll är den valhänta medkänslan och den genomreflekterade skarpsynen.

I romanens samtid tas Almas lägenhet för en kort tid över av Anders Bruhn, läkare och nyseparerad från Monica och deras lilla dotter Elvira. Anders och Monica möttes en gång i Rotterdam – i ett land under havsytan – där hon var ung guide i Anne Franks gömställe. Nu har hon levt med Anders Bruhn i några år men brutit upp för ett nytt liv i Tromsö med Espen, den karismatiske kirurgen som, får vi veta, är far till Elvira. Sveken är alltid minst dubbla i denna bok. Anders Bruhn fastnar i en tröstlös rutinmässig olycka, men det är ändå han som enträget ber bokens berättare att ge sig i kast med att skriva om ”den flödande lyckan”, en lycka i medvetandet om och bortom sveken och tillkortakommandena.

Stilen är klar och vacker, mer reflekterande än realistisk. Författarröstens tydligaste avtryck i texten är de citat och pseudocitat som interfolierar prosan. I dem möter man Psaltaren och Job men också Leonard Cohen och, framför allt, den egensinniga poeten Eva Ström själv. I hennes lyrik finns ett starkt och drabbande bildflöde varav en rännil löper in i Den flödande lyckan. Till all lycka måste man nog säga, eftersom romanen i de flesta avseenden är ganska tunn som just fiktion betraktad.

”Lycka” blir ett begrepp som vrider sig ut ur sin gamla invanda betydelse precis som hos poeten Kristian Lundberg där det lika gärna kan stå för smärta eller vanmakt. Hos Eva Ström kanske lyckan bäst kan beskrivas som ett värdigt sätt att existera i världen trots sveken och ondskan och våldet. Lycka kan vara en förundran inför verklighetens asymmetriska men vackra bygge. Det bästa exemplet är kanske när författarjaget mediterar över sin handlov och dess tiotalet gruskornsstora oregelbundet formade ben som tillsammans bildar förutsättningarna för en funktionsduglig hand, den som en gång gjorde oss till människor genom sin oerhörda flexibilitet och användbarhet. I en reminiscens från medicinarutbildningen sitter Monica med en låda framför sig innehållande modeller av människokroppens ben; där finns ännu inte deras vidunderliga samarbete i en levande kropp. Kanske är det just asymmetrin som är bokens hemliga grundbegrepp. Läst så är lycka och olycka, svek och trohet, inte varandras spegelbilder eller enkla motsatser utan ojämförliga tillstånd som kan existera jämsides hos samma människa.

Fiktioner och skådespeleri kan vara sanningens byggstenar, men svekets och otrohetens lögner kan också vara lika sanna. Tro och tvivel kanske inte förhåller sig till varandra som man tror. Tvivlets nytta poängteras av en biskop i en historia om en tvivlande präst, men den berättelsen mineras när man får veta att den kanske befolkades av skådespelare som repeterar sina roller. Scenen har alltför stora likheter med en en film av Ingmar Bergman för att kunna passera som ”äkta”. Så glider också romanens gestalter undan i ett dunkel mellan konkreta levande människor och något suddiga symboler för olika livshållningar. Romanformen förgasas och förvandlas till ett slags berättande essä med lyriska inslag. Boken är fascinerande att läsa, men den beger sig snabbt in bland skuggorna igen. Det som verkligen stannar kvar är en längtan att läsa poeten Eva Ström igen, en av Sveriges absolut främsta.

Ett fördubblat ord

vill tvillingskimra

i nattmörkret.