Den stora förnekelsen

Anders Wijkman och Johan Rockströms nyutkomna bok Den stora förnekelsen tycks skriven under stor brådska. Med det menar jag inte i första hand att den bär spår av att vara hastigt tillkommen utan att Wijkman och Rockström har ett ärende, som inte tål dröjsmål. För det är bråttom. Båda författarna har under många år varit engagerade i arbete, där miljö, fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling stått i centrum. Wijkman har en bred politisk, administrativ erfarenhet och Rockström är agronom och naturvetare. Med sin bok vill de ge överblick över de utmaningar människan står inför i dag, vårvintern 2011. De beskriver omfattningen av de problem som tornar upp sig under kommande år, och de redogör för de möjligheter som finns att lösa problemen och är djupt bekymrade över den utbredda förnekelse de ser omkring sig. Samtiden tycks inte ha fattat allvaret i den situation vi försatt oss i.

Problemens omfattning kan sammanfattas ungefär så: Vid början av 1800-talet fanns cirka en miljard människor på jorden. Om vi räknar från jordbrukets uppkomst hade det då tagit tiotusen år för oss att bli en miljard. Fram mot 1930-talet var jordens befolkning två miljarder och för denna andra miljard behövdes alltså lite mer än hundra år. Vid tiden kring millennieskiftet var ökningstakten en miljard människor på tolv till tretton år. I dag, då vi snart är sju miljarder, pekar prognoser på att befolkningstillväxten kommer att plana ut fram mot 2050 på en nivå av nio till tio miljarder. Under de kommande 40 åren måste det alltså skapas resurser som kan ge ett drägligt liv åt ytterligare två, tre miljarder människor. Det är uppdraget.

Konsumtionen av jordens resurser är i dag mycket ojämnt fördelad. Förbrukningen per person är överlägset störst i rika industriländer i Västvärlden och vi har här kommit att betrakta det som en självklarhet att förfoga över ständigt växande materiella tillgångar. I några av världens folkrikaste länder, som Indien, Kina, Brasilien, är en betydande andel av befolkningen fortfarande fattig men på väg att ta sig ur sin fattigdom med hjälp av en intensiv industrialisering. Här har förbrukningen av naturresurser ökat snabbt under senare årtionden och eftersom behoven är fortsatt stora kommer antagligen den ökningen att fortsätta ännu under många decennier. Slutligen finns regioner, där befolkningar lever i stor fattigdom nära svältgränsen och med små resurser för att förbättra sina levnadsvillkor.

Med en växande befolknings växande anspråk kan vi se, att ett antal kritiska naturresurser håller på att förbrukas i ett tempo som inte är hållbart. Av dessa resurser är tre av särskild strategisk betydelse för mänsklighetens fortsatta historia: odlingsbar mark, färskvatten och energi. Utan att förringa betydelsen av de två andra, är det uppenbart att energin har en absolut nyckelställning.

Det är svårt att överdriva den betydelse som lättillgänglig energi har och har haft i människans historia de senaste hundra åren. Utan tillgång till fossilt bränsle i form av kol, gas och olja hade det samhälle och det relativa välstånd vi har i dag överhuvudtaget inte funnits. Och av världens totala energiförbrukning kommer ungefär fyra femtedelar från fossil och merparten av det är olja.

Utan en riklig tillgång på billig energi kan vi glömma varje tanke på fortsatt materiell utveckling. Samtidigt måste vi emellertid inse att vi snabbt nalkas den punkt där samhällen och produktion inte längre kan drivas med olja. Och detta av två skäl. För det första tycks den lättillgängliga oljan vara på väg att ta slut; den som är kvar blir allt svårare att komma åt och kräver alltmer hjälpenergi för att utvinnas. Och för det andra riskerar en fortsatt ökande förbrukning av fossilt bränsle att få sådana effekter på jordens klimat, att skadorna på samhällen och odlingsmark kan bli irreparabla.

Uppdraget är alltså att med krympande resurser försörja en växande befolknings växande anspråk och samtidigt genomföra program, som effektivt bekämpar den utbredda fattigdomen i världen. Ty bara genom lindrad fattigdom kan befolkningstillväxten på sikt dämpas. Och detta uppdrag måste lösas inom kommande årtionden. Det är bråttom och det är allvar.

Om detta är omfattningen av problemen, vilka möjligheter finns då att lösa dem? Av de förslag författarna presenterar skall jag här bara ta upp två.

Det första och viktigaste är att fasa ut fossilt bränsle som energikälla och det måste ske i en snabbare takt än den som i dag är politiskt gångbar. Man skulle till exempel kunna införa en global budget, baserad på den totala mängd koldioxid som någorlunda riskfritt kan släppas ut i atmosfären fram till år 2050. Fördelningen ur denna budget skulle följa principen att rika, industrialiserade länder ställs inför de hårdaste kraven på nedskärning av utsläpp. För Västvärldens del skulle det tvinga fram en seriös satsning på sol- och vindkraft kombinerat med omfattande program för energibesparing. Relevant teknik för en sådan omställning finns redan och det är bara att sätta igång. Fördelning av utsläppsrätter skulle ge fattiga områden ökad tillgång till billig energi och därmed ge bättre förutsättningar att bygga upp en produktionspotential som leder ut ur fattigdomen.

Ett annat förslag är en genomgripande förändring av hela det ekonomiska ramverket. Man måste hitta sätt att bryta upp den starka kopplingen mellan ekonomisk tillväxt och ökad förbrukning av naturresurser. Som varuproduktionen fungerar i dag är det lönsamt att producera skräp, sådant som snabbt förbrukas och inte går att reparera. Man redovisar vinster, genom att inte ta upp framtida kostnader för avfall och krympande resurser. Det övergripande målet är inte att avskaffa marknadsekonomin utan att sätta upp ett sådant regelverk att marknaden fungerar för en värld med plats för en befolkning på nio, tio miljarder människor.

När jag begrundar dessa och andra förslag till åtgärder, har jag svårt att tolka dem på annat sätt än att de är provokationer. Men provokationer som är allvarligt menade, eftersom situationen är så djupt allvarlig. Både Wijkman och Rockström har under många år haft kontakter med de kretsar där politiska beslut fattas. Deras slutsats tycks vara att man där egentligen inte inser vad som håller på att hända. Det är det verkligt hotfulla – inte bristen på teknik och tekniska möjligheter utan bristen på allvar. Inte av en slump kallar de sin bok Den stora förnekelsen.

Wijkman och Rockström vet att det de skriver inte är opportunt. Men de har sållat fram det mest tillförlitliga av tillgängliga vetenskapliga fakta och med utgångspunkt från dem redovisar de sina riskbedömningar med lättbegripliga och logiska argument och de redogör för motåtgärder som skulle kunna bli verkningsfulla om de genomförs. De skriver med övertygelsen att det är bråttom. Omställningen måste börja här och nu, inte om tio eller tjugo år, då har alltför mycket redan gått förlorat – och ändå är det som om de skriver utifrån insikten att det de säger inte kommer att förändra någonting. Därför att förnekelsen är så svår att bryta igenom.

Kanske skriver de för att besvara den röst som säger: Energibrist? Klimatstörningar? Sänkt levnadsstandard? Det händer inte! Inte här! Inte hos oss! I femtio, sjuttio år har allt blivit stadigt bättre, vi har bara fått mer och mer, så varför skulle det inte få fortsätta på samma sätt i ytterligare hundra eller femhundra år? Vad är det för trams?

Finns de rösterna? Ja, det gör de och de är nog ganska vanliga. Och jag avser då inte de så kallade klimatförnekarna, den inflytelserika lobbygrupp som oljeindustrin finansierar. Att höra dem argumentera är ungefär som att lyssna på kreationister. Nej, de som jag avser och som Wijkman och Rockström tydligen mött ofta, argumenterar ungefär så här: Om det ni säger om energi och klimat vore sant, då skulle det medföra inskränkningar i min personliga frihet och, än värre, inkräkta på marknadens frihet, alltså kan det inte vara sant. Ideologi ställs mot fakta. Och när inte fakta stämmer med ideologi, får fakta ge vika. Åtminstone tills vidare. Den som vill möta detta sätt att tänka kan gå in på olika debattfora på nätet.

Men Wijkman och Rockström tänkte sig förmodligen också en annan och viktigare grupp av läsare, när de skrev sin bok. Det är den grupp av folkvalda politiker och tjänstemän, som tar fram miljöpolitiska beslut och som bestämmer dagordningen vid olika miljökonferenser. I de kretsarna gäller en politisk kultur, som har svårt att ta till sig ett naturvetenskapligt förhållningssätt. Politik är av nödvändighet kompromisser, förhandlingar, försök att hitta möjliga lösningar. Politiskt möjliga lösningar i det rådande opinionsläget. I den kulturen tycks finnas en bristande förståelse för att man inte skall förhandla med fakta. Men frestelsen att vilja förhandla blir särskilt stor inom områden som har att göra med klimatforskning, där sambanden är komplexa och där det finns ett stort mått av osäkerhet. Politiker kan då välja ut den faktasammanställning de anser vara politiskt acceptabel. I värsta fall kan samma tendens sprida sig till forskarvärlden så att man också där börjar anpassa sina bedömningar efter vad man tror makthavarna är beredda att lyssna till. Man befinner sig då på ett sluttande plan och det är nödvändigt att återupprätta respekt och förståelse för vetenskapliga bedömningar. Det är då dags att skriva en olämplig bok om de verkliga problem vi står inför. Annars riskerar miljöpolitiska beslut att inte bli annat än verkningslös, politisk retorik.

Politik är också konsten att prioritera och ser man till resultaten är det uppenbart att långsiktighet och miljöhänsyn är lågprioriterade områden. Det finns annat som är viktigare, plånboksfrågor till exempel och att säkra fortsatt ekonomisk tillväxt. Ett internationellt miljöarbete påbörjades med en konferens i Rio de Janeiro 1992 med representanter från 181 stater. Man kom där överens om att verka för att ”stabilisera halterna av växthusgaser i atmosfären på en nivå som förhindrar att mänsklig verksamhet påverkar klimatsystemet på ett farligt sätt”. Under de tjugo år som gått sedan dess har utsläppen av koldioxid fortsatt att öka. Och ökningstakten har ökat. Den ligger i dag på ungefär tre procent per år. Om inte världen går in i en omfattande ekonomisk kris kommer utsläppen antagligen att fortsätta öka under många årtionden framöver. För även om oljan börjar sina, finns mycket stora lager av kol och gas. Det är alltså allvar och det är bråttom.

Och samtidigt som Sverige i officiella sammanhang brukar säga sig vilja vara pådrivande i klimatfrågan och satsa stort på förnyelsebar energi, är man med och finansierar kolkraftverk på kontinenten. Politiskt lämpligt kanske, om man ser till den ekonomiska tillväxt som en sådan satsning kan generera, men inte seriöst om man ser till konsekvenserna för miljön.