Hur man dödar faktoider

Ordet, termen, begreppet faktoid har i Sverige bara några få år på nacken, men den företeelse det betecknar är förvisso urgammal. En faktoid kan nämligen kort definieras om en ”sanning” som inte är någon sanning, utan en som vid närmare prövning visar sig vara en osanning. Den faktoid som det här handlar om kan tyckas vara av mindre betydelse, sedd i ett världshistoriskt sammanhang, nämligen att innebörden av smädenamnet Smek skulle vara homosexuell – också här är begreppet tämligen nytt, men saken urgammal. Frågan gäller för Ferm alltså inte, huruvida den svensk-norske kungen Magnus Eriksson – han som levde mellan åren 1316 och 1374 och som var gift med drottning Blanka av Namur – verkligen var homosexuell, och utövade sin homosexualitet. Heliga Birgitta, som en tid hade varit hovdam hos drottningen, var förvisso övertygad om den saken, utan att dock, enligt källorna, någonsin använda beteckningen Smek om kungen. Hur det verkligen förhåller sig i sakfrågan torde inte med någon absolut säkerhet kunna avgöras. Men Ferms fråga är alltså en annan, helt kort: när och hur kommer det sig att termen, som länge inte alls betydde vad man på senare tid tämligen allmänt tycks mena, först sent, främst med Uppsalaprofessorn Erik Gustaf Geijer under 1800-talet, kom att i litteraturen få sin moderna betydelse?

Om den spränglärde historieprofessorn Ferm vid Stockholms universitet i sin bok bara hade velat klargöra, eller lösa, ett filologiskt-lexikaliskt problem, alltså fastställa betydelsen under olika tider och på olika håll av ordet Smek, hade den väl varit av mycket begränsat intresse för den allmänintresserade läsaren. Men som den skicklige pedagog och gode stilist han är, blir boken för varje sida allt tydligare något mycket mera än en språkvetenskaplig studie rörande en terminologisk fråga. Den blir i stället en konkret och mycket lärorik bok i konsten att bedriva historisk forskning – och att kritiskt pröva denna forsknings påståenden. Den forskningen handlar ju ofta just om att med stränga intellektuella metoder avgöra om olika påståenden som är i svang verkligen är sanna, eller välgrundade, eller åtminstone möjliga att med bibehållet anseende hävda. Om den konsten kan man i Ferms bok på få sidor lära sig mycket, med övertygande argumentering, vare sig man är ”vanlig” historiker, eller kyrkohistoriker, eller något annat slag av historiker, eller bara en kritisk och nyfiken läsare av något slag av historisk litteratur.

Som varje uppmärksam, vaken människa är väl medveten om vimlar det i vår värld, i våra tidningar och hos våra vänner och grannar – och naturligtvis i våra egna föreställningar – av faktoider. Beroende på våra intressen upptäcker vi dem efter hand på olika områden, och inte bara inom den allmänna historien, utan exempelvis inom teologins, kyrkohistoriens, politikens och estetikens områden. Själv kunde jag för en tid sedan höra en ansedd och berömd professor antyda att kyrkan först efter hand (det var visst på 300-talet?) skulle ha erkänt att även kvinnan, mirabile dictu, hade en själ. I själva verket är detta naturligtvis en populär skröna, en typisk faktoid, något som för några år sedan återigen utreddes av den agnostiske latinprofessorn Birger Bergh i Lund. Vad det handlade om vid konciliet i Nicæa år 325 – det var nämligen visst där som det berömda ”erkännandet” äntligen påstås ha gjorts – visade då Bergh vara en rent filologisk fråga, nämligen huruvida en maskulin term kunde användas också om kvinnor. De av oss som har växt upp i en protestantiskt formad miljö har gång på gång kunnat läsa och höra om allt förskräckligt som den katolska kyrkan lär och praktiserar: om hur katoliker kan köpa syndernas förlåtelse för pengar, eller att de tror sig kunna bli Gudi behagliga bara genom goda gärningar, utan tro, eller hur det räcker med att – likaledes utan tro och beredelse – gå till nattvarden, eller till bikt, och så är allt klart. Men många har blivit katoliker just efter att ha blivit misstänksamma mot sådana och liknande absurda påståenden och upptäckt att vad de hörde och läste i bästa fall var halvsanningar, eller missförstånd, och i värsta fall rena osanningar. När man upptäcker sådant får man naturligen snarast sympati för motståndaren. Till sist blir man då kanske katolik.

Men nu handlar det alltså i Ferms bok om de växlande uppfattningar som främst historiker har haft om kung Magnus. Det verkar onekligen som om smädenamnet Smek, som tidigt häftades vid honom, långt fram i tiden antydde att kungen skulle vara lättlurad och tillgänglig för smicker; man kunde ”smeka” honom med fagra ord och exempelvis lura av honom stora delar av landet, något som den svekfulle Valdemar Atterdag lyckades med. Men det var Geijer som först hade en annan uppfattning. När nationalismen satt i högsätet under 1800-talets senare del var det också dags att omvärdera Magnus. Kungen sades nu vara god och duglig, och det var hans adliga motståndare som hade velat smäda honom med öknamnet Smek, vad det nu än kunde betyda. Det är uppfattningen exempelvis hos den flitige och mycket läste historiken Claes Theodor Odhner. Stor betydelse kring förra sekelskiftet fick också skönlitterära författares, exempelvis Verner von Heidenstams, historiska böcker. Men Geijers uppfattning och allmänna föredömlighet som historiker prisades också av några senare historiker.

Det är alltså med stor lärdom som Ferm presenterar sin historia om ett ord och dess betydelseskiftningar, och under vägen får vi möta en rad historiker, alltifrån några av antikens stora, genomgående som argument för en sober, kritisk historieskrivning. Och det är, som sagt, främst detta som skänker boken värde för de historiskt intresserade. Kanske saknar jag ändå något: ett allvarligt försök att förklara, varför så många avslöjanden av de historiska faktoiderna ofta har så svårt att övertyga och slå igenom, inte bara hos den ”bildningstörstande allmänheten” utan också hos en del profes­sionella historiker. Den intellektuella utrustningen tycks inte alltid ha kraft nog att övervinna uppenbara fördomar. Livskraften hos en rad faktoider, inte minst rörande kyrkan under hennes tvåtusenåriga historia, ter sig för den kritiskt prövande som en gåta.