Jesusbilder i samtida konst och liv

För något halvår sedan disputerade Marie Fahlén i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet på en avhandling om Jesusbilden i samtiden. Redan hennes undertitel – Ungdomars receptioner av nio samtida Kristusbilder – introducerar en spänning mellan Jesusbild och Kristusbild, som också genomsyrar det hon skriver. Termen Kristusbild använder hon för att få en enhetlig och övergripande term som täcker alla bilder i undersökningen, och som tydligt relaterar till traditionen. Jesusbild däremot är den term hon som regel använt i förhållande till ungdomarna hon träffat, främst därför att det bäst svarar mot deras språkbruk, och därför att de kommer från skilda religioner och traditioner.

En av Fahléns utgångspunkter har varit vad konstvetaren W.?J.?T. Mitchell kallat the pictorial turn – en vändning mot visuella uttryck till skillnad från den tidigare exklusiva språkliga dominansen inom vetenskaperna. Hennes syfte, ”att studera hur en grupp om 16 ungdomar med olika trosuppfattningar tolkar och förhandlar med nio tvådimensionella Kristusbilder från 1997–2005 och ställa detta i en kritisk dialog med kristen bildteologi”, utmanar den enligt Fahlén gängse didaktiska uppfattningen om bilden i en västkyrklig kontext. Sin syn på samtiden beskriver hon med Ola Sigurdsons definition av begreppet ”postsekulär”: det vill säga varken entydigt religiös eller entydigt sekulär – och snarare som en beteckning för en självförståelse än en historisk periodisering.

De frågor hon ställer är helt vitala i en samtid dominerad av visuella uttryck – och svaren intressanta på flera olika nivåer.

Den avhandling från senare år som torde ligga Fahléns närmast är väl religionssociologen Tomas Axelsons studie Film och mening: en receptionsstudie om spelfilm, filmpublik och existentiella frågor (2008). Den aktualiserar också en fråga som emellanåt väcks hos läsaren: även om det möjligen är metodologiskt enklare att, som Fahlén gör, begränsa sig till stillbilder så utmanas detta perspektiv ständigt av ungdomarnas egna referenser till rörliga bilder, inte minst då Mel Gibsons The Passion of the Christ, som inte minst ansluter ikonografiskt till några av bilderna i studien.

Studiens intervjuer ger en rad individuella resultat, som vart och ett sätts i relation till den intervjuades eventuella religiösa referensramar, etniska bakgrund och andra passande parametrar. Det är spännande att följa var och en av hennes informanter och avläsa variationerna. Sammantaget vill författaren ändå främst visa på viktiga tendenser i de tematiska tolkningarna, liksom hur det möjliga tolkningsutrymme som bilderna skapar reflekteras i den faktiska receptionen. Men de övergripande kärnfrågorna i studien kommer först i det allra sista kapitlet, ”Kristusbilden i samtiden”. Här handlar det om vilken förståelse analysen kan ge vad gäller receptionen av Kristusbilder i ett samtida religionspluralistiskt samhälle, liksom om vilka frågor detta ställer till den teologiska reflektionen kring bilder. Tvivelsutan är det nyckelfrågor inte bara i denna bok utan mer allmänt också för både samtida och framtida bildteologi.

Av sin studie drar Fahlén till sist ett antal slutsatser. Hon konstaterar, föga överraskande, att det auktoritativa kyrkliga tolkningsföreträdet sätts ifråga i en religionspluralistisk kontext, där Jesusgestalten inte längre har en entydigt definierad position. Hon visar också att alternativa konstnärliga tolkningar av den kristna bildtraditionen inte sällan uppfattas som kritiska, provokativa eller rentav hädiska. Samtidigt introducerar hennes analys också en ny möjlig tolkningsbredd.

Att Fahléns slutsatser ändå ingalunda stjälper traditionen överända visar den möjlighet som redan den nicaeanska bildteologin rymmer, som i Fahléns egen formulering ”belyser skillnaden mellan det som symbolen bokstavligt står för och den tolkningsmångfald som symbolen möjliggör”. Hon poängterar också hur den katolske filosofen Jean-Luc Marion, bland andra, i samma anda har argumenterat för att det avvikande eller utmanande är nödvändigt, det som tvingar betraktaren att spränga de egna förväntningarnas ram. Endast så blir det möjligt att gestalta erfarenheten av det osynliga som bryter in i den synliga verkligheten.