Påvens andra Jesus-bok

Så har den andra delen av påvens bok om Jesus kommit. Som första författarnamn anges Joseph Ratzinger, och därför kommer i denna recension Ratzinger att användas om författaren. Förväntningarna har varit högt ställda inför denna andra del, och det skall med en gång sägas att de inte har blivit svikna.

På ett sätt har uppgiften här varit lättare än i den förra delen. Även om passionsberättelsen är en proportionellt sett stor del av alla evangelierna, så är det ändå en fördel att berättelsen i fråga om tid och rum är sammanhållen och att de stora dragen även i en sekulariserad tidsålder får anses vara väl kända. Samtidigt finns det flera intrikata problem att ta ställning till, och förbindelserna mellan passionsberättelserna och övriga skrifter i Nya testamentet måste uppmärksammas mera än i fråga om Jesu förkunnelse.

Framställningen är upplagd i nio kapitel, som följer evangeliernas berättelsegång. Bibelhänvisningarna är många och generöst tilltagna, varför läsaren inte behöver ha Bibeln vid sin sida. Det är den tyska Einheitsübersetzung som används. I något fall – så när det gäller instiftelseorden – hade det varit bra att få en synoptisk uppställning, eftersom jämförelser oavbrutet sker mellan de olika evangelierna och i detta fall även med Paulus. Långa stycken ger boken närmast intryck av att vara ett referat av den bibliska texten, men så kommer plötsligt en originell kommentar som visar att ambitionen har varit betydligt högre än så. Ratzinger vill både påminna om vad Nya testamentet har att säga om Jesu sista dagar och utlägga innebörden i det sagda.

Här är det påfallande att han har en djup respekt för de skillnader som trots allt finns mellan de olika evangelierna. Varje evangelist får framträda med sin egenart, och det är tydligt att författaren främst håller sig till Johannes. Ur en synpunkt är detta väntat – Johannespassionen har ju sin plats i den katolska långfredagsliturgin. Men eftersom den nuvarande påven i olika sammanhang har sagt att han mest uppskattar Lukasevangeliet, är det kanske ändå något oväntat. Redan den utförliga behandlingen av fottvagningen och Jesu översteprästerliga förbön (Joh 17) leder till att det fjärde evangeliet kommer att dominera. När Ratzinger går utanför evangelierna söker han sig gärna till Hebreerbrevet. Johannes och Hebreerbrevet – två skrifter som även Hans Urs von Balthasar ofta citerar.

Även om nu varje evangelist får sin särprägel respekterad, är det ändå en harmoniserande framställning. Detta utsägs redan i förordet som har ett intressant resonemang om metoden, delvis inspirerat av det mottagande som den första delen har fått. Ratzinger säger sig vara övertygad om att den historisk-kritiska bibelforskningen nu har gett sitt väsentliga. Bibelutläggningen måste åter besinna sig på att den är en gren av teologin, dock utan att förneka allt det värdefulla som den historisk-kritiska forskningen kommit fram till. Men om teologin inte skall bestå av ett flertal disparata uppfattningar som adderas till varandra, måste någon form av enhetlig bild vara för handen. Där exegeter ofta med viss förtjusning har arbetat fram motsägelser mellan olika bibeltexter, där nämner Ratzinger visserligen detta men försöker att få fram det gemensamma bakom dem. Det förefaller vara en angelägen uppgift.

Att författaren är synnerligen väl orienterad i den exegetiska debatten, det är tydligt på snart sagt varje sida och i den resonerande bibliografin (disponerad kapitelvis) får vi också veta vilken litteratur som har använts. Det är tydligt att Ratzinger främst har lutat sig mot tysk och fransk exegetik. Av större engelskspråkiga arbeten lyfts John P. Meiers trebandiga A Marginal Jew (1991–2001) fram redan i förordet. Vetenskaplig litteratur har en tendens att snabbt åldras. Desto mera glädjande är det att se att även äldre skrifter har använts. Stor behållning verkar författaren ha haft av Rudolf Bultmanns klassiska kommentar till Johannesevangeliet (den fjortonde upplagan från 1956 har använts). Detta förvånar säkert många som i Bultmanns teologi sett negationen av mycket i traditionell kristendomsförståelse, men tydligt är att författaren har kunnat se förbi sådant och finna andra värden. För en så kunnig teolog som Ratzinger torde det inte ha ställt sig mycket svårt.

Att det i allt väsentligt är en ”traditionell” utläggning av evangeliernas skildring av Jesu lidande, död och uppståndelse vi får, är väl överflödigt att särskilt framhålla. Men också en sådan kan göras på olika sätt, och denna bok ger minst av allt ett dammigt intryck. Citaten från kyrkofäderna är inte många men välfunna; senare tiders teologer citeras mera sällan och officiella kyrkliga dokument nästan aldrig.

Under resans gång tar författaren ställning till flera problem inom bibelvetenskapen. Inte oväntat ansluter han sig till Johannesevangeliets kronologi, främst av den anledningen att processen mot Jesus inte kunde äga rum under själva påskhögtiden. En följd av detta är, att Jesu sista måltid med apostlarna inte var en påskmåltid. Vad var den då? Allt tyder på att den var något nytt, och här kommer instiftelsen av eukaristin in. Jesus firade en egen påskmåltid, det blev det nya förbundets eukaristiska måltid.

Som redan har framhållits i Signum (nr 2/2011, s. 70 f.) är författaren noga med att framhålla att evangeliet inte ger det judiska folket en kollektiv skuld för Jesu död. Något annat hade inte heller varit att vänta av den som var en av dem som stod bakom det Andra Vatikankonciliets dokument om kyrkan och det judiska folket, Nostra aetate. Inte ens det mest ”betänkliga” stället av alla, Matt 27:25 (”Hans blod må komma över oss och våra barn!”) behöver enligt Ratzinger tolkas som uttryck för en skuld, eftersom blodet i Nya testamentet har en renande och sonande verkan. Det är väl dock tveksamt om denna välvilliga tolkning kan vara förenlig med evangelistens intention.

Endast en gång hettar det till i den lugna och meditativa ton som genomgående präglar boken. Det är i samband med tempelrensningen, då Ratzinger bemöter dem som i Jesu bruk av våld velat se ett utslag av att han ville vara revolutionär. Detta avvisas mycket bestämt: våld hör på inget sätt hemma i Jesu bild av sitt uppdrag. Här räcker för övrigt än en gång författaren och Bultmann varandra handen över alla teologiska skillnader; känt är att den gamle professorn i Marburg med stor ovilja såg på 1968 års vänstervåg liksom den samtide professor Ratzinger i Tübingen.

Joseph Ratzingers andra bok om Jesus är både lärd och from. Vi behöver mera av det slagets teologi. Den bör kunna läsas med behållning av alla som är ute efter en i ordets bästa mening uppbygglig bild av Jesu sista tid på jorden, som dessutom är väl förankrad i den samtida vetenskapen. Enligt min mening är denna andra del bättre än den första. För att citera den av författaren högt skattade Augustinus: Tolle lege! Tag och läs!