Trosuttryck på bioduken

I början av året gick filmen Riten upp på svenska biografer. Filmen heter i original The Rite och bygger på boken The Rite. The Making of a Modern Exorcist från 2009, skriven av den amerikanske journalisten Matt Baglio. Efter att först ha läst boken, och därefter sett filmen, kan några reflektioner vara på sin plats om hur tron kan ta sig uttryck i olika medier.

Boken skildrar en amerikansk prästs väg från att bli utsedd till exorcist i sitt hemstift, över utbildning och praktik i Rom, till hans återkomst till USA. I boken blandas skildringen av prästens utbildningsgång med tillbakablickar på dennes liv, samt mer faktamässiga avsnitt om exorcism.

Ett genomgående tema i boken är hur bilden av exorcism har förvridits av Hollywoods skildring av riten, framför allt genom filmen The Exorcist (Exorcisten) från 1973 med Max von Sydow i en av huvudrollerna. Att ”spy grön ärtsoppa”, som ett stående inslag i Hollywoods exorcistfilmer målande karaktäriseras, är kort sagt ingen vanlig företeelse i verklighetens exorcismer. Tvärtom framställs riten i boken, genom den amerikanske prästens ögon, som tämligen vardaglig, närmast banal. Det är en ”behandling” som föregås av såväl medicinska som psykologiska undersökningar och som ofta pågår år ut och år in. Den kräver ett stort mått av tålamod hos såväl den besatte som prästen.

Boken har också sin styrka i att den inte väjer för obekväma och kritiska frågor. Såväl teologiska som kulturella, sociologiska och psykologiska frågor kring exorcism tas upp och blir belysta. Inte minst den kulturella aspekten är intressant; i slutet av boken får man följa resonemangen hos den amerikanske prästen om hur en praktik kring exorcism kan och bör se ut i USA. Han betonar där vikten av att sätta in riten i ett helhetligt församlingsliv, och att den måste vara en del av ett fördjupat trosliv hos den besatte. Också en mångkulturell situation, där olika människor har vitt skilda förförståelser av riten, ställer särskilda krav på utövandet av exorcism.

Givet bokens skarpa kritik av Hollywoods behandling av exorcism blev jag minst sagt förvånad när det meddelades att Hollywood skulle göra film av boken. Vad skulle månne bli av denna bok i hollywoodskt filmformat? Med öppnast möjliga sinne gick jag således till biografen för att se Ritualen. Det faktum att regissören är svensk (Mikael Håfström, som tidigare bl.a. regisserat Ondskan) gjorde nog också att välvilligheten blev något större än den annars hade varit. Öppna sinnen och välvillighet till trots blev filmen en besvikelse. Eller: besvikelse? Snarare var den väl, trots allt, som man kunde förvänta sig. Att den dock bygger på en boklig förlaga kan ändå ge anledning till att titta lite närmare på exakt vad det är som är som förväntat i filmen.

För det första har prästen på 50-plus som följs i boken bytts ut mot en diakon på 25-plus. Erfarenhet och ett lugnt sinnelag har bytts ut mot oerfarenhet och ungdomens stormar kring livsval och trosfrågor. Förutom att hela upplägget blir helt otroligt – och detta inte bara för att diakoner inte får utföra exorcism – framkommer förutom ”dyrkan av ungdom” också en viss oförmåga att ta sig an och skildra en stabilitet inför yttre stormar. Också huvudkaraktären – det subjekt som åskådaren identifierar sig med – måste dras in i den turbulens som omger honom.

Detta hänger också samman med skiftet av fokus från prästen som ämbetsbärare till den ”personliga tron” hos den som utför exorcismen. I boken betonas upprepade gånger vikten av att det inte är prästen ”såsom enskild människa”, så att säga, som utför exorcismen. Det viktiga är det uppdrag som prästen har fått från biskopen, kyrkan och ytterst från Gud, och den myndighet prästen därmed har. Filmens berättelse kommer, å andra sidan, i stället att utspela sig kring den unge diakonens personliga troskamp, rörande såväl tron i stort som den egna livsvägen. Det är när den personliga ”frälsningen” infinner sig för diakonen som också demonen hos den besatte övervinns. Bemyndigandet att befalla onda krafter kommer inte längre utifrån, utan från exorcistens egen personliga gudsrelation. Hela poängen har därmed på sätt och vis totalt vänts upp och ned.

Besvikelsen kommer sig, med andra ord, av det faktum att de aspekter av exorcism som lyfts fram som väsentliga i boken, och som dessutom avviker från den ”vanliga” bilden av exorcism som ges i filmer, inte får genomslag i Hollywoods bearbetning av densamma. Jag avhåller mig från några vidare analyser av detta faktum. Det återstår bara att konstatera att den filmiska bearbetningen av boken stärker bokens tes om Hollywoods oförmåga att behandla fenomenet exorcism på ett adekvat och balanserat sätt. Tyvärr.