Omprövning och stålbad för den katolska kyrkan i Tjeckien

I mer än 40 år var kyrkan helt undanskuffad ur det offentliga livet och hon var då och är alltjämt – som kardinal Miloslav Vlk många gånger beklagat – ”alltför klerikal”. Det låg i den kommunistiska regimens intresse att upprätthålla den förkonciliära modell som baserade sig på präster vilka som statstjänstemän var fullständigt i klorna på ”sekretariatet för kyrkliga angelägenheter”. Det enda som tilläts för den officiella kyrkan var att hålla gudstjänster och att reparera kyrkliga byggnader. En sådan modell för det kyrkliga livet gäller fortfarande på många håll. Det finns inte tillräckligt många präster, och de som finns är ofta gamla och sjuka. Många har inte vant sig vid att ha kontakt med sin biskop (många stift har i årtionden varit utan biskop) och inte med lekfolket heller. För en stor del av kyrkfolket gäller också att de beter sig som passiva konsumenter.

Efter 1989, när nya möjligheter yppades för kyrkan att träda fram i det offentliga livet, fanns det många som inte hade någon direkt förbindelse med kyrkan men likafullt kände en viss sympati för henne som institution, på grund av det förtryck som hon utsatts för. Många hyste då också ganska orealistiska förväntningar på kyrkan. Men när det visade sig att kyrkan var alltför dåligt utrustad och inte förfogade över nog med kvalificerade krafter för de nya uppgifterna tilltog antipatierna och de gamla antiklerikala stereotyper som den kommunistiska propagandan systematiskt odlat dök nu åter upp. När kyrkan försökte vara närvarande i det offentliga livet – i medierna, i skolvärlden, i sjukvården – uppfattades detta av många samhällsmedborgare som om man strävade efter makt och rikedom. De frågor som rörde den av staten konfiskerade kyrkliga egendomen förblev länge ouppklarade och på ett olyckligt sätt politiserade. Kyrkan förmådde inte förklara vare sig syftet med sin verksamhet på de karitativa och sociala områdena eller de positiva resultaten där. Bilden i medierna var ofta negativ.

Tre typer av kyrklig religiositet

På det relativt lilla område som den tjeckiska republiken omfattar – 78 864 kvadratkilometer vilket är något större än Bayern och något mindre än Österrike – kan man finna tre olika slags religiositet.

1. Om man ser till de gränstrakter som den tyska befolkningen fördrevs från efter kriget och även en del av det centrala Böhmen så kan dessa områden närmast betraktas som en öken i religiöst avseende, närmast ett missionsfält. På många platser står kyrkorna tomma. Det finns nästan inget intresse för religionsundervisning. Kyrkan är med få undantag helt marginaliserad.

2. Men det finns också områden där folkkyrkan överlevt, framför allt i Mähren och östra Böhmen. På några platser har det kyrkliga livet återuppstått i församlingarna och prästerna samarbetar bra med den lokala förvaltningen, och initiativ från kyrkan är en naturlig del av samhällslivet. På andra håll har denna fromhetstyp överlevt den kommunistiska erans förföljelse rätt bra som ett slags ”motkultur”, i och för sig utsatt för en kulturchock genom förändringen till det fria, pluralistiska samhället. Vissa kristna av den här typen förväntade sig omedvetet att landet efter kommunismens fall åter skulle bli ett traditionellt, förmodernt samhälle. De tog helt enkelt itu med att restaurera kyrkan efter det mönster som de var vana vid, det vill säga som kyrkan såg ut ett halvt århundrade tidigare. Resultatet blev ett ghetto med en sektmentalitet eller en stämning som i en belägrad fästning. Den försvarsattityd som dessa människor utvecklade gentemot den totalitära kommunistiska regimen försöker de nu tillämpa i relationen med ett fritt pluralistiskt samhälle och även i förhållandet till den ”depraverade västvärlden”. Denna form av instängd katolicism förmår den äldre generationen förvisso inte att vidareförmedla till sina barn.

3. Det förekommer en tredje typ av religiositet som är karaktäristisk för yngre, bildade människor framför allt från storstäderna. Bland studenter och intellektuella – i synnerhet humanister och konstnärer – fanns under kommunisttiden många sympatisörer och konvertiter som ägnade sig åt illegala religiösa aktiviteter: det förekom seminarier i hemmen, hemliga studiecirklar, samisdat-publikationer och präster som saknade statligt tillstånd och arbetade i civila yrken. Dessa personer var ofta lierade med en politisk opposition mot den kommunistiska regimen och dess ideologi. Men i den mån som ovan nämnda restaurationsmentalitet fick övertag i den tjeckiska katolska kyrkan efter 1989 förlorade hon många av dessa sympatisörer. Vissa av dessa konvertiter har alltmer intagit en kritisk hållning till kyrkliga institutioner. Trots detta förekommer det efter 1989 en viss tillströmning från studenthåll och från unga intellektuella, som låter döpa sig och som studerar humaniora. Dessa är till antalet inte så många, men de utgör en viktig grupp på sikt som under vissa omständigheter kan få ett stort inflytande i samhällslivet.

Ett stort problem är emellertid att det finns alltför få präster som kan vara själasörjare för dessa grupper. De flesta biskopar och präster har sin bakgrund i traditionella samhällsskikt och förmår inte kommunicera med de här människorna. De få som förstår sig på dem blir ofta isolerade från prästerskapet i övrigt. En hel del präster och ordensfolk som arbetat med själavård bland unga studenter har lämnat prästämbetet och många har till och med lämnat kyrkan för gott.

Kyrkan har underskattat betydelsen av att utbilda präster och lekfolk. Ett exempel på detta är situationen på Karlsuniversitetets katolska teologiska fakultet. Där kämpade ledningen länge mot allt ekumeniskt och internationellt samarbete och även mot att samarbeta med andra fakulteter. Situationen blev så ohållbar att den dåvarande ärkebiskopen i Prag, Vlk, efter en visitation från Rom blev tvungen att dra in dekanens tillstånd att undervisa då han uppträdde som en traditionalist. Det har visat sig vara mycket svårt att väcka till liv det som Andra Vatikankonciliet uppnådde, eftersom hela 1900-talets teologiska tänkande, som ju är källan till konciliet, är något som man knappast har kännedom om.

Den viktigaste uppgiften: att inkulturera evangeliet

Den senaste tidens utveckling ter sig emellertid något mera hoppfull. Under 1990-talet kunde bristen på utbildningsinstitutioner till en del täckas genom att den tjeckiska kristna akademin inrättades. Den ser som sin huvuduppgift att föra samtal med samhället och att samarbeta ekumeniskt och att föra religionsdialog. Akademin har mer än 50 lokala centra i ett nätverk av tjeckiska och mähriska städer. Man arrangerar föredrag för allmänheten och ger ut tidskrifter och uppmärksammar forskningsrapporter, organiserar seminarier och bidrar genom sitt ivriga samarbete med de katolska föreningarna för de fördrivna sudettyskarna (Ackermann Gemeinde) till en försoning mellan tyskar och tjecker.

Det är avgörande för kyrkan att hon inser att den allra viktigaste uppgiften, nämligen att evangelisera, inte får inskränka sig till att ta hand om de regelbundna gudstjänstbesökarna utan att man måste inrikta sig på att inkulturera evangeliet och ta sig an den så kallade preevangeliseringen. Evangelisering utan inkulturation är blott och bart religiös agitation och indoktrinering – och mot sådant är det postkommunistiska samhället allergiskt av helt begripliga skäl. Man måste göra klart för de unga präster och prästkandidater som härstammar från totalt andra miljöer – till exempel från Polen – att grundförutsättningen för ett framgångsrikt pastoralt arbete i vårt land är att lära känna vår speciella kulturella mentalitet, inklusive den historiska traditionen och litteraturen.

Hur förklaras förlusten av religiositet?

Sociologisk forskning visar att de böhmiska länderna jämte Estland och det forna DDR numera är de minst religiösa länderna i Europa, ja, i hela världen. Vad är det då som har hänt med den tjeckiska religiositeten? Förr i världen var Böhmen berömt inte bara för sin allt överskuggande religiösa nitälskan utan också för sin milda, djupt religiösa kultur. Kristendomen infördes inte med ”eld och svärd” i den här delen av världen. Inkulturationen av evangeliet fick under de första hundra åren sin prägel av män med verklig bildning som exempelvis slavernas främste missionär, före detta filosofprofessorn Kyrillos (826–869), hertig Václav av Böhmen (907–935) och biskop Adalbert (956–997). Humanisten Enea Silvio Piccolomini, den senare påven Pius II, kunde konstatera att en husitisk kvinna kunde den heliga Skrift bättre än en välsk präst. Hur kan man då förklara varför tjeckisk religiositet försvunnit under de senaste 50 åren? Låt oss pröva fyra olika religionssociologiska hypoteser som kan belysa denna förändring.

1. En sekulariseringsprocess

Det kan se ut som om den tjeckiska utvecklingen, från religiös iver i en fjärran forntid till religiös likgiltighet i slutet av det tjugonde århundradet, helt enkelt är en logisk utveckling som den ter sig i många andra europeiska länder. Ett sådant sekulariseringsparadigm har dock under de senaste 20 åren alltmer övergetts av ett antal ledande religionssociologer. Det har visat sig att sekulariseringen inte är så generell och inte heller så ofrånkomlig, som det länge framstått. Sekulariseringsprocessen kan endast observeras i vissa kulturer. Den berör bara vissa skikt i befolkningen och framför allt bara vissa former av det religiösa livet.

Förvisso går uppenbarligen religionen, om man menar en speciell sektor av verkligheten, liksom också andra områden av kulturen mot sin undergång; och institutioner – även moderna former av kyrkligt liv – som ytterst är en konstruktion av upplysningen, befinner sig i en djup kris. Men det som under århundraden räknats till den religiösa sektorn – spiritualitet, ideella och moraliska värden, tro, hopp, kärlek, kamp mot egoism och avgudadyrkan, sökandet efter en förbindelse med en transcendent dimension av verkligheten och en yttersta mening – allt detta försvinner inte utan förändras och antar andra former. Medan somliga religioner sedan slutet av 1900-talet kraftfullt ingripit i den politiska kampen har andra religiösa strömningar uppgått i kulturen. De har övergett de traditionella formerna och institutionerna (eller identifierar sig med dem i mindre omfattning än tidigare) och blivit till det som sociologen Thomas Luckmann 1991 betecknade som ”osynlig religion”.

När vi betraktar fluktuationerna och variationerna i beskrivningen av tillståndet i samtida tjeckisk religiositet – till exempel den exceptionella ökningen av tilltron till den katolska kyrkans auktoritet omkring år 1989 – så är det plausibelt att det tillstånd som nu gäller i den andliga kulturen i Böhmen inte bara kan tolkas som ett utslag av den allmänna sekulariseringsprocessen. Detta bekräftas kanske – vid sidan om Luckmanns nämnda teori – också av ytterligare religionssociologisk forskning.

2. Konsekvenser av den äldre religionsforskningen och dess senare tolkning

Under tidig medeltid och under högmedeltiden förekom allmänt ett intensivt religiöst liv i de böhmiska länderna. Men den politik som kejsar Karl IV (1316–1378) förde och som stödde sig på kyrkan, öppnade den böhmiska religiösa scenen inte bara för de förnämsta frukterna av den samtida europeiska, kristna bildningen utan också för allsköns korruption och inomkyrkliga konflikter, med påvedömets svåra kris som kulmen.

Den husitiska fromheten visade ett aldrig tidigare skådat uppsving av radikal kristendom – närmare bestämt inom teologi, spiritualitet och sociala reformer; men den kamp som detta medförde ledde till att landet isolerades politiskt. Resultatet blev att samhället splittrades av långvariga religionskrig, intolerans på ömse sidor och en våldsam rekatolicering.

Den katolska reformrörelsens dynamiska barock var inte blott ett ”ideologiskt instrument som förtryckaren använde sig av” som det heter framför allt i den marxistiska historieskrivningen. Den berikade också den folkliga kulturen och landets fromhet mer än alla andra riktningar och öppnade åter Böhmen för ett europeiskt inflytande, denna gång inte bara tyskt utan även spanskt och italienskt. Den så kallade austrokatolicismen, dvs. den habsburgska förbindelsen med katolicismen och ambitionen att uppnå en upplyst absolutism, det vill säga att instrumentalisera kyrkan och inordna henne i ett byråkratiskt system, gjorde att den katolska kyrkan förlorade sin trovärdighet. I stället befrämjades därigenom en ytlig och oäkta religiositet. Reformationsrörelsen förtrycktes och fördrevs med våld i landsflykt.

Framför allt övergav den andra generationens husiter den tjeckiska nationalismen och det nationalpolitiska programmet från första början till förmån för en antiklerikalism. En majoritet av det tjeckiska prästerskapet som slutit sig samman i ”Föreningen för katolsk andlighet” drömde om en reformkatolicism mestadels utan det teologiska djup som präglade samma rörelse i grannlandet Tyskland. Rom reagerade avböjande och styrkan på reformkraven tilltog efter republikens tillkomst 1918 genom ”Fri-från-Rom-rörelsen” och även grundandet av den tjeckoslovakiska husitiska kyrkan 1920. Detta stärkte de antikatolska elementen i den första republikens samhälleliga, politiska och kulturella klimat.

Medan man i grannlandet Polen utvecklade katolicismen till att vara det viktigaste draget i den nationella identiteten, kom det i Böhmen till en inhemsk ideologi som sökte rötterna till sin nationella identitet i en icke-katolsk och anti-katolsk riktning. Dess mest utpräglade version var säkert František Palackýs (1798–1876) och Tomáš Masaryks syn på den tjeckiska historien, som tjänade som ett effektivt ideologiskt instrument i den politiska kampen mot Habsburg och som blev ytterst vulgariserat och populariserat under den första republiken. Även om uppfattningen i fråga fjärmar sig rejält från den historiska verkligheten utövar den än i dag starkt inflytande på det tjeckiska folkets medvetande.

Till en sådan tolkning av den nationella historien och den kulturella identiteten anknöt den marxistiska ideologi och propaganda, som var 50-talets program och instrument för det stalinistiska experimentet. Genom en ovanligt hård repression och indoktrinering i Tjeckoslovakien ville man skapa en helt ateistisk stat och ett samhälle fritt från religion.

När man ser på det tjeckiska samhällets sätt att förhålla sig till kultur och religion kan man inte undgå att märka de skuggor som härrör från ett dramatiskt förflutet. Det är svårt att särskilja i hur hög grad det för längesedan förflutna – till exempel husitstriderna – har skuld i detta och hur mycket som beror på en senare tolkning av historien som införlivades med det senaste århundradets nationella ideologi. Hur som helst kan inte alla förändringar under senare delen av 1900-talet förklaras utifrån den gamla historien.

3. Den religiösa utvecklingen efter de båda världskrigen och den kommunistiska förföljelsen

Den habsburgska monarkins undergång efter 1918 skapade ett behov av att frigöra sig från ”austrokatolicismen”. I Rom saknades beredskap att ta itu med de reformkrav som en stor del av det tjeckiska prästerskapet ställde, vilket medförde att ett avsevärt antal präster men också lekfolk avföll från den katolska kyrkan. Många blev religiöst likgiltiga; andra fick sitt fotfäste i protestantiska kyrkor men de flesta blev medlemmar i den nyetablerade tjeckoslovakiska husitiska kyrkan. Denna kyrka ville förena en religiös liberalism med nationalism. På så sätt utvecklades en speciell typ av civilreligion och en nationalliberal icke-ortodox katolicism som i många avseenden påminner om den anglikanska eller den gammalkatolska kyrkan.

Under den första republiken (1918–1938) återhämtade sig den katolska kyrkan efter den första turbulensen som nådde sin kulmen i konflikten mellan staten och kyrkan, respektive Vatikanen, 1925 vid firandet av Hus, ett firande som gynnades av staten. En tilltagande stabilisering kom när man firade 1000-årjubileet av den helige Václav år 1929 och framför allt vid katolikdagarna 1935 i Prag, då tjeckoslovakiska katoliker av sex olika nationaliteter förklarade sig lojala mot staten som var hotad av nationalsocialismen. Under den tyska ockupationen stod den katolska kyrkan tveklöst på den tjeckiska nationens sida; framför allt utsattes många präster för lidanden i de nationalsocialistiska koncentrationslägren. En av dem, Josef Beran, utnämndes under efterkrigstiden till ärkebiskop i Prag.

Det kalla krigets töcken utstod den katolska kyrkan med behärskning. De femtio åren innebar en utomordentligt häftig förföljelse av de kristna och i synnerhet av katolikerna. Hundratusentals drabbades: alla de mördade prästerna, mer än tusen, och alla de som internerades i arbetsläger; därtill kom ett enormt antal av lekfolket som trakasserades på sina arbetsplatser på grund av sin tro och som inte fick utöva sina yrken, framför allt inom skolan. Även barn råkade ut för förföljelse tillsammans med sina föräldrar. Vanligtvis fick de inte möjligheter till högre utbildning.

Vad skedde egentligen då med den andliga kulturen? Nästan alla profilerade katolska intellektuella hamnade under stalinismens tid i fängelse eller gick i exil. I fängelser och arbetsläger fick nu troende som kom från en isolerad katolsk miljö leva tillsammans med kristna av andra konfessioner, med anhängare av en typ masaryksk humanism, ja, till och med tillsammans med socialister och nonkonforma kommunister. Oförmodat kunde dessa människor konstatera att de hade mycket gemensamt – inte bara det förhållandet att de tog avstånd från kommunismen. Men för dem som inte var katoliker innebar gemenskapen med präster, ordensfolk och andra katoliker att de fick möta ett starkt vittnesbörd. Många icke-religiösa fann en tro eller åtminstone en djup aktning för religion, kyrka och präster.

Många katoliker började reflektera över sin tro och kyrkans framtid. De sade att om kyrkan framdeles skulle få åtnjuta frihet så skulle den bli tvungen att leva och arbeta på ett helt annat sätt – fri från den kvarvarande ”austrokatolicismen”, triumfalismen, formalismen och från navelskåderiet. Dessa katoliker fick först sedan de frisläppts ur fängelserna i mitten på 60-talet reda på att det hade ägt rum ett koncilium i Rom som just avslutats och som noga ägnat sig åt deras idéer: åt ekumenik, dialog med världen av i dag, avståndstagande från triumfalism, förenkling av liturgin och av kyrkans yttre uppträdande, solidaritet med människorna och deras sorger och bekymmer.

I kyrkans officiella liv som alltmer ströps av den statliga kontrollen kunde Andra Vatikankonciliets reformer knappast genomföras bortsett från smärre förändringar i liturgin. Regimen intresserade sig varken för ekumenik eller för lekfolkets aktiva medverkan utan var nöjd med den tridentinska riten och en så ”austrokatolsk” kyrka som möjligt. Etapp två av förföljelsen mot kyrkan, som infann sig strax efter Pragvåren 1968, var inte lika hård som den under 50-talet; den bestod mestadels av byråkratiskt krångel, även om detta skedde mer raffinerat och systematiskt än tidigare.

Nu skedde en häpnadsväckande utveckling: från mitten av 60-talet växte antalet konvertiter eller åtminstone antalet som sympatiserade med kyrkan, och den tendensen kunde märkas under hela 70- och 80-talen. Kyrkan kunde åter andas ut. Samisdat-publikationer spreds, seminarier inrättades i privata hem, massvallfärder organiserades och de fick ofta karaktär av demonstrationer för religionsfrihet och för mänskliga och medborgerliga rättigheter. Under påven Johannes Paulus II:s inflytande blev den åldrige tjeckiske primas, kardinal František Tomášek (1899–1992) från att ha varit en alltför försiktig kyrkoledare, en levande symbol för motståndet mot den kommunistiska totalitarismen; han åtnjöt respekt även utanför sin kyrkas och sitt lands gränser.

Kanske kan man formulera följande hypotes: I en tid som utmärks av en generell kris med bristande förtroende för statliga institutioner stod kyrkan nära de unga människorna eftersom hon själv förlorat sitt institutionella stöd och representerades av sina halvformella, spontana gemenskaper. Det kyrkliga livet ”sipprade” då för tiden ut ur sina institutionella formella strukturer in i små gemenskaper som inte var helt olika de latinamerikanska basgrupperna och detta visade sig fungera mycket konstruktivt.

Det pastorala program som initierats i kretsar i den underjordiska kyrkan under temat ”Ett decennium för andlig förnyelse av nationen” och som kardinal Tomášek proklamerade hösten 1987, som sedan undertecknades av en halv miljon människor, kom att bli ett tecken på kyrkans solidaritet med samhället. Författarna framhöll att samhället inte kunde tillfriskna endast genom politiska förändringar och förändringar av samhälleliga strukturer utan det krävdes en förändring av hela samhällsklimatet, mentaliteten, värderingarna och sättet att tänka och förhålla sig.

När projektet pågått i två år föll den kommunistiska regimen otroligt snabbt samman. Under de dagar då de massdemonstrationer pågick 1989, vilka ledde till regimens kapitulation, yttrade kardinal Tomášek vid en tacksägelsegudstjänst med anledning av den nyligen helgonförklarade kungadottern och abbedissan Agnes av Böhmen (1211–1282) följande tänkvärda ord: ”I denna viktiga stund då vi kämpar för sanning och rättfärdighet i vårt land står både jag och den katolska kyrkan på nationens sida.”

Under de månader som följde infördes fullständig religionsfrihet. Den närmaste tidens utveckling har jag redan berört i inledningen till artikeln.

Kommunismen har decimerat kyrkan. Men i många avseenden har den också bidragit till att vitalisera tron. Postkommunismen har också lämnat stort utrymme för religiös frihet. Men kyrkan har hamnat i en återvändsgränd på grund av frustration och desorientering. Samhället har blivit av med en orättfärdig regim men det måste ändå bjuda motstånd mot sitt eget förfall och sin egen normlöshet. De yttre händelserna under denna tid ger ändå i sig inget relevant svar på vad som hänt med det andliga livet i Tjeckien.

4. En förändring till en ”osynlig religion” av tjeckisk karaktär?

När vi talar om den religiösa utvecklingen i det tjeckiska samhället ska vi inte haka upp oss på traditionella kyrkliga former. Det har funnits religion – och det finns alltmer och allt intensivare religion som en global tendens – och det gäller också i kyrkans utkanter och utanför hennes synliga gränser just i Tjeckien. Tjeckisk antiklerikalism har ofta karaktären av sårad kärlek som förvandlats till hatkärlek. Kyrkans fiender, framför allt de som är motståndare till hennes ”austrokatolska” karaktär, är ofta människor som har sin ideella anknytning i en husitisk längtan efter en vacker och sann kyrka som övervunnit genomsnittsmänniskans ambivalens. Masaryk försökte finna en medelväg mellan ”austrokatolicismens” rigida Skylla och det Karybdis som utmärkte en frisinnad liberalism.

Jag har känslan av att den tidigare så typiska entusiasmen för den kristna trons värderingar – framför allt de etiska och sociala aspekterna och för sanning och rättvisa – inte har försvunnit i Tjeckien. Den har bara förlorat sin traditionella form efter det att den har drabbats av motsättningar med en kyrklig formalism. Jag betraktar detta fenomen som Tjeckiens ”trånad efter fromhet”. Det kan vi fastslå när vi ser på Böhmens mer profilerade personligheter under de senaste drygt 150 åren som till exempel: Bernard Bolzano, Karel Havlícek, Karel Capek, František Palacký, Tomáš Masaryk, František Šalda, Jan Patocka, Václav Havel – vi kan observera att ingen av dessa var ateister. Var och en på sitt sätt ansåg just det vara viktigt som de beskrev som den gudomliga, vertikala, transcendenta, Försynens inflytande på människans liv, det hinsides och det som ses ur evighetens synvinkel. De var alla mycket sensibla för kristna värden. Men ingen av dem ville uttrycka dessa värden i traditionella kyrkliga termer.

Uttrycket ”trånad efter fromhet” hänger för mig ihop med en iakttagelse som den katolske författaren Jaroslav Durych (1886–1962) gjorde på en resa i Spanien. Han beskriver hur en spansk katolik beter sig med sina gester när han ber, hur dramatiskt det förefaller med armarna utsträckta inför korset. Den tjeckiska katoliken däremot verkar hemlighetsfull och diskret – som om man här alltid anade en skeptisk och ironisk blick från en ateist.

Den tjeckiska mentaliteten tycks inte riktigt förlita sig på religionens yttre iögonenfallande former. Den misstänker sådant för falskhet och formalism eller också fruktar den för att här döljer det sig maktintressen bakom en mask. Den tjeckiska andligheten sipprade under tidens lopp över från det yttre till det inre, omformades från patetiska former till det civila, från en metafysisk teologisk terminologi till en humanistisk diskurs som är öppen för den vertikala, transcendenta dimensionen, men låt oss säga mer antydningsvis.

”Trånad efter fromhet” och samvetets helgd

Här kan man också finna ett skydd mot banalisering av det sakrala. I förhållande till den religiositet som förlorat känslan för det heliga – till exempel den aggressiva religiösa propaganda som praktiseras av amerikanska tv-predikanter, som stundom importerats till det postkommunistiska Tjeckien – drar sig den ”trånande fromheten” tillbaka till sitt gömställe. Om jag ska benämna detta gömställe, det heligas helgedom i den tjeckiska fromheten, skulle jag helt enkelt vilja kalla det: samvetet.

Det är ingen tillfällighet att den tjeckiska teologen Johannes Hus (1369–1415) är just den man som satte samvetet i centrum för sin teologi men som också står som ett exempel med sitt ödesdigra levnadsval inför hela den tjeckiska historien. Hus talade helt traditionellt om lydnad gentemot den i Skriften uppenbarade sanningen i Kristus. Han erfor sanningen genom sitt eget förnuft och det egna samvetet och inte bara i konformitet med den institutionella auktoriteten. Här kastar den religiösa individualismen och personalismen sitt ljus framåt mot kommande tidsåldrar. Hus befinner sig i någon mening mellan katolicismen och protestantismen – som påven Johannes Paulus II sade i Prag 1990 – och han kan i dag vara en bro som förbinder de två traditionerna med varandra i stället för att skilja dem åt.

Jag vill inte här gå närmare in på frågan i vilken utsträckning den etiska accenten i den tjeckiska fromheten också innebär en förflackning av religionen och hur Masaryks kantianska religionsfilosofi förbiser det sakrala fenomenet. Jag kan inte heller här undersöka i hur hög grad de radikala anspråken på kyrkan och prästerna döljer något som i sig är irrealt, något som måste leda till frustration. Skillnaden mellan kyrkans eskatologiska framtid och hennes jordiska provisorium låter sig inte utredas här. Den tjeckiska fromheten har utan tvivel sina svagheter. Den döljer också en massa tvivel. Men ”det som inte darrar är inte fast”, säger poeten Vladimír Holan (1905–1980). Begreppsparet tvivel och tro präglar en gång för alla Tjeckiens spiritualitet – i en tilltalande motsats till fundamentalism.

Den ”trånande fromheten” är väl den felande länken i det tjeckiska samhället mellan traditionell kyrklig religiositet och den ”osynliga religionen” (Thomas Luckmann), som inte ska förväxlas med ateism. Den ”osynliga religionen” kan under vissa betingelser åter bli synlig, det privata åter bli offentligt. Inte bara islam i Iran, i Kosovo och i vissa före detta sovjetrepubliker, inte bara protestantiska radikaler i amerikanska presidentvalskampanjer, ultraortodoxa judar i Israel, befrielseteologer i Latinamerika, sikher i Punjab eller Soka Gakkai i Japan, utan också kristendomen kan räknas som en viktig inspirationskälla i kampen för mänskliga rättigheter i totalitära regimer i Öst- och Centraleuropa inklusive Tjeckoslovakien, vilket bevisar det vitala sambandet mellan politik och religion i vår samtid.

Den ”tjeckiska fromheten” överger sin anonymitet och osynlighet främst i dramatiska historiska situationer. Den verkar lyssna på religiösa utmaningar och reagera på dem och bjuder in till ett gemensamt sökande och till en ärlig dialog.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Artikeln var ursprungligen publicerad i Stimmen der Zeit nr 2/2011.