Den ekumeniska rörelsens förhistoria och framtid

Nyligen högtidlighölls i Stockholm och Uppsala femtioårsjubileet över Stockholmsmötet för Liv och arbete 1925. På skilda sätt hyllades Nathan Söderblom som en pionjär för de kristna enhetssträvandena, och ofta återkom man i tal och skrift till Söderbloms ord från 1925 om Petrus som ännu dröjer, och konstaterade att 1975 däremot fanns den katolska kyrkan självklart representerad vid jubileet.

Dr Visser’t Hooft, under många år generalsekretarere i Kyrkornas Världsråd och deltagare redan för femtio år sedan, höll inför Collegium Pastorum ett föredrag om Stockholmskonferensens historiska betydelse, som till största delen behandlade den katolska kyrkans ställningstagande och skälen till detta. Att förstå historien är ett sätt att förstå nutiden, och det finns anledning att göra några reflexioner till hans framställning.

Pribilla och Söderblom

Visser’t Hooft uppehåller sig vid den framställning av den tidiga ekumeniska rörelsen som finns i pater Max Pribillas bok Um kirchliche Einheit från 1929. En omläsning av Pribilla övertygar om Visser’t Hoofts omdöme ”mycket kunnig och i det stora hela väldokumenterad.” Ja, det finns skäl att ifrågasätta om Visser’t Hoofts kritik mot Pribilla träffar rätt. Pribilla skulle enligt Visser’t Hooft ställt frågan ”huruvida den djupaste innebörden i Stockholmskonferensen för Söderblom inte var att tjäna som en stor demonstration från världens protestantism mot Rom”. Även om Söderblom i polemik med Pribilla med indignation tillbakavisade denna insinuation, är det inte lätt att läsa Pribilla på detta sätt. Efter det att han givit några smakprov, från svenska skrifter, på Söderbloms skarpt antikatolska hållning, skriver Pribilla att dessa kunde leda till slutsatsen att Stockholmsmötets yttersta mening vore en demonstration mot Rom, men han tillfogar omedelbart att i så fall Stockholmskonferensen inte följt Söderblom eller att den omsorgsfullt dolt sitt rätta sinnelag. Avsikten är knappast att ifrågasätta Söderbloms goda vilja, däremot vill Pribilla uppenbarligen peka på motsägelser hos Söderblom. Och de anförda exemplen på hur Söderblom grundligt missuppfattat eller medvetet vantolkat dogmen av Marias obefläckade avlelse är obestridliga.

Visser’t Hooft söker också bringa klarhet i varifrån ordet ”pankristen” i encyklikan Mortalium avimos 1928, var hämtat. Men detta är faktiskt utrett av Pribilla, som visat att ”pankristen” härrör från Faith and Order-kommitten, och att ordet användes i en skrivelse till patriarken av Konstantinopel innan denne brukade det i sitt upprop till en kyrkofederation 1920.

Pribillas bok skiljer sig på ett anmärkningsvärt sätt från det mesta som skrevs om den tidiga ekumeniken, både från katolskt och protestantiskt håll. Inte minst är hans skildring av spänningen mellan Söderbloms praktiska kristendom, Life and Work, och den andra linjen, Faith and Order, instruktiv både för förståelsen av historien och nuet.

Faith and Orders förhistoria

I Visser’t Hoofts föredrag framhålls den roll som kyrkor och kyrkoledare i USA spelade för att förbereda Life and Work redan före Första världskriget. Det skedde främst inom det federala kyrkorådet, som var starkt präglat av ”the Social Gospel”. Men också Faith and Orders tidiga historia är nästan helt amerikansk, men helt skild från det amerikanska federala kyrkorådet. Faith and Order-rörelsen uppstod inom den amerikanska anglikanismen, the Protestant Episcopal Church. Faith and Order (stundom Polity eller Discipline) är typiskt anglikanska begrepp, och kyrkoenhet var för dessa högkyrkliga anglikaner möjlig endast på grundval av enhet i fråga om tro och kyrkoordning.

Faith and Order-rörelsens historia från dess början 1910 till förkonferensen i Geneve 1920 har nyligen ägnats en utmärkt undersökning av Karl-Christoph Epting, Ein Gespräch beginnt, Zürich 1972. Utlösande för rörelsen var bland andra händelser världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910. Biskop Charles Henry Brent, som till sin död 1929 skulle leda Faith and Order-rörelsen, skrev om Edinburgh i episkopalkyrkans tidning: ”Jag tror att jag kan se vart denna konferens leder oss. Hittills har vi inte varit beredda att samtala om frågor gällande tro och kyrkoordning (polity)… Frågor rörande dogmats utsträckning och begränsningar, auktoritetens karaktär, strukturen för kyrkans ledning… De måste övervägas av en representativ konferens i framtiden, på samma lugna, sanningssökande sätt som karakteriserade diskussionen av de ämnen som behandlades i Edinburgh… Den dag kommer när kyrkorna måste mötas till en världskonferens om dessa grundvalar. Edinburgh-konferensen är ingen återvändsgränd, men en huvudväg som leder rakt upp till en sådan höjdpunkt.”

Spänningen mellan Faith and Order och Life and Work framgår mycket tydlig av Eptings undersökning, kanske allra klarast i det avböjande svar på fråga om intervju och material, som han får av Faith and Orders sekreterare 1924-33, Ralph W Brown. Denne meddelar 1965 att han inte vill dra fram igen motsättningarna mellan Stockholm och Lausannerörelserna (Life and Work resp. Faith and Order), och han betonar särskilt att Brent och hans egen företrädare som sekreterare, advokaten Robert Hallowell Gardiner, båda tills de dog ståndaktigt motsatt sig en sammanslagning av de två rörelserna.

Episkopalkyrkans kommitté för att förbereda en konferens om tro och kyrkoordning sökte från början att få katolsk medverkan, och tidigt hade man kontakter med kardinal Gibbons, Buffalo. Fader James Paul Francis (Wattson) från Graymoorbröderna, the Society of the Atonement, föreslog att Faith and Order-kommitten skulle delta i den 1908 av bröderna, konvertiter från episkopalkyrkan, införda böneveckan för kyrkans enhet. Denna anbefalldes 1916 av påven Benediktus XV. En omfattande brevväxling mellan den påvlige statssekreteraren kardinal Gasparri och Faith and Ordersekreteraren Gardiner 1914-15 föreföll att ställa katolsk medverkan i utsikt. Men vid en audiens som en delegation från kommittén 1919 fick hos Benediktus XV, avböjde denne katolskt deltagande. Då hade redan italienska tidningar innehållit meddelande om att Rom beslutit att inte delta i den ”pankristna kongressen”. Men inom Faith and Order-kommitten hoppades man att detta syftade på Life and Work. I juni 1918 hade påven givit ett vänligt men oförbindligt svar till Söderblom och biskoparna i Kristiania och Köpenhamn på deras inbjudan till en förberedande konferens som skulle äga rum i Uppsala på hösten samma år, men som aldrig kom till stånd.

När Rom avböjer deltagande i Faith and Order är det uppenbart att man kommit till övertygelsen att det egentligen rör sig om ett nytt försök från anglikansk sida att ta upp diskussionerna om en korporativ återförening. Till delegationen överlämnas kardinalstatssekreterarens brev 1865 ”Ad quosdam puseistas anglicos” (Till somliga engelska puseyiter), encyklikan Apostolicae Sedi från 1895 och bullan om de anglikanska vigningarna Apostolicae Curae 1896.

Anglokatolikerna och den korporativa återföreningen

Påvens avböjande svar till Faith and Order 1919 hänvisar alltså direkt till de upprepade försöken att återställa enheten mellan Church of England och Rom. Likaså tog Mortalium animos 1928 inte endast ställning till de ekumeniska rörelserna utan också till den då avslutade fasen i dialogen med anglikanerna, de s k Malines-samtalen.

De stora dragen av de anglikansk-katolska samtalen är väl kända och Pribilla sätter in dem i det stora ekumeniska sammanhanget. Men ett viktigt komplement till våra kunskaper erbjuds i en nyutkommen fransk avhandling, Regis Ladous, L’abbe Portal et la campagne anglo-romaine 1890-1912, Lyon 1973. Bakgrunden till detta arbete är, att Portals arkiv återfunnits, bl a innehållande tidigare okänd brevväxling mellan Portal och lord Halifax. Dessa två, den engelske pären och lazaristfadern av sydfransk bondesläkt, spelade huvudrollerna inte endast under den tidrymd boken täcker, utan även senare vid Malines-samtalen. ”Les Precurseurs” (förelöparna) kallar Ladous dem.

Uttrycket ”korporativ återförening”, corporate reunion, myntades av sedermera kardinalen Wiseman i ett berömt brev till lord Shrewsbury 1841. Anledningen var den katolska väckelse i Church of England som framkallats av Oxfordrörelsen. Några år senare upptogs dess främste företrädare John Henry Newman i den katolska kyrkan liksom många andra av traktarianerna. Ett program för återföreningen formulerades tio år senare av traktarianer som stannat kvar i den anglikanska kyrkan. 1856/57 grundades tidskriften The Union Review och the Association for the Promotion of the Union of Christendom. Sammanslutningen omfattade också några hundra ortodoxa, förutom anglikaner och katoliker. Från katolsk sida blev man dock alltmer kritisk, då man menade att tidskriften och föreningen företrädde den s k branch-teorin, alltså att Kristi kyrka skulle bestå av tre grenar, den katolska, den ortodoxa och den anglikanska med lika rätt och värdighet. 1864 förbjöd ett dekret från det Heliga officiet katoliker att vara medlemmar. Ett försök att få beslutet återkallat under förnekande av att branch-teorin skulle vara föreningens program fick stöd av kardinal Wiseman, som dock avled 1855 för att efterträdas av Manning, vilken var betydligt kallsinnigare inställd till anglikanerna. Det var Manning som förmådde Rom till ett bestämt dogmatiskt uttalande i frågan, brevet till ”somliga puseyiter”. Denna beteckning är dock något oegentlig, då Pusey inte var medlem, men väl var den som tydligast utformat branchteorin.

Nästa led i den ”anglo-romerska kampanjen” ägde rum på 90-talet, och nu var Halifax och Portal huvudagerande. Leo XIII föreföll också benägen att ompröva frågan, och båda ”förelöparna” hade hoppingivande samtal i Rom. En motoffensiv inleddes dock av den katolska kyrkoledningen i England, som av högst begripliga historiska skäl var föga intresserad av en återförening med anglikanerna, vilken syntes innebära bekymmer och förvirring bland engelska katoliker. Med hjälp av Merry del Val, då en ung expert på engelska affärer i Vatikanen, lyckades man få en påvlig bulla att förklara de anglikanska vigningarna ”absolutely null and utterly void”. Därmed var grunden för dessa strävanden till återförening undanryckt.

På skilda sätt fortsatte dock Halifax och Portal sina bemödanden om enhet, inte minst genom tidskrifter, först Revue Anglo-Romaine, därefter Revue Catholique des Eglises. Genom Portals förmedling kom åtskilliga katolska präster, främst franska, att under studieuppehåll i England göra grundliga erfarenheter av anglikanskt fromhetsliv. Men 1908 fördömdes Portal och Revue Catholique des Eglises. Moderniststriden hade också drabbat Portal, och Merry del Val hade nu möjlighet att straffa Portal på ett sätt han inte lyckats med 1896. Det som gjort Portal misstänkt i Roms ögon var inte blott hans arbete för återföreningen, utan också att han allt tydligare såg en reform av kyrkans strukturer i ”demokratisk” riktning som en förutsättning för enheten. 1912 skrev Portal till lord Halifax: ”För våra ideer är detta vintern; för oss är det möjligt att vi inte kommer att se någon mera vår.” De skulle dock båda vara med om Malines-samtalen.

Ladous skriver i avslutningen: ”Man förstår att Portal har kunnat misstänkas för modernism vid en tid då det inte behövdes mycket för att bli misstänkt. Men hans pseudomodernism ifrågasatte aldrig kyrkans transcendens, den hade tvärtom till syfte att förverkliga en bättre inkarnation av Kristus i de timliga strukturerna och ett mer slående vittnesbörd från kyrkan om hennes gudomliga natur. Portal bidrog sålunda till att ge unionssträvandena en kraft som de inte förut haft, i det han visade att de endast var särskilda aspekter, om än av en stor rikedom, av den ökade fordran på vittnesbörd och öppenhet som skulle komma att förvandla kyrkan på 1900-talet.”

Enhetens framtid och framtidens enhet

När den katolska kyrkan i dag menar sig kunna delta i det ekumeniska arbetet på ett sätt, som var omöjligt för femtio år sedan, hur mycket beror det på att den katolska kyrkan har ändrat sig, och hur mycket på att den ekumeniska rörelsen har gjort det? Pribilla framhåller redan 1929 att Roms avböjande hållning inte var avsedd för evigheten. Medel som en gång förkastats som olämpliga, kan under andra omständigheter befinnas ändamålsenliga.

Det är alldeles speciella drag i Söderbloms ekumenik som Pribilla menar gjorde den oacceptabel. Det är sammanblandningen av den kyrkliga unionsfrågan med socialt och internationellt fredsarbete, att företrädarna för Life and Work menade att deras praktiska freds- och kärleksverksamhet skulle hållas inom ramen för en kyrklig rörelse och medvetet och programmatiskt förklarade den vara en form eller en väg för den kyrkliga enheten.

I stort håller den katolska kyrkan idag samma uppfattning, från det gemensamma sociala ansvarstagandet finns ingen genväg till kyrklig enhet, förbi frågorna om bekännelsen, kyrkan och ämbetet. Vad som förändrats är att den antimodernistiska kampen har släppt, den katolska kyrkan kan sedan konciliet friare igenkänna kyrkor och kyrkliga strukturer i andra kristna samfund, utan att därmed kyrkans gudomliga natur sätts ifråga.

Det är en missuppfattning att tro att katolskt deltagande i ekumeniskt samarbete skulle innebära, att Rom på något sätt skulle acceptera den rent praktiska vägen till enhet. De viktigaste stegen till ett närmande på senare år har skett mellan den katolska kyrkan och de ortodoxa, och mellan den katolska och den gammalkatolska. Här rör man sig på vägen till enhet i tro och kyrkoordning. Det gångnas ”angloromerska kampanjer” har också avsatt frukt i en långtgående konsensus i de anglikansk-katolska bilaterala teologiska samtalen. Tidigare ”misslyckanden” har på så sätt förberett vägen för samtida resultat. Korporativ återförening är inte en tanke som tillhör det förgångna, på senare år har den ju också i samtal, studium och bön aktualiserats av grupper inom lutherska kyrkor som den tyska och svenska.

De kristnas gemensamma vittnesbörd och tjänst i ansvar för en värld i nöd är i dag en realitet i långt större utsträckning än för femtio år sedan. Men detta är ännu inte en enhet som kyrkorna kan slå sig till ro med. Djupare går frågan om Kristi ena och enda kyrka och vägen till den.