FN och de mänskliga rättigheterna

Under de två senaste årtiondena har Förenta nationerna skapat ett underlag för att kunna genomföra sitt uppdrag att försvara de mänskliga rättigheterna. Det var starka krafter igång på 1950- och 1960-talen för att göra många av de afro-asiatiska kolonierna till oberoende stater. Hundratals millioner av tredje världens folk, som under lång tid behärskats av främmande makter, erhöll under dessa två årtionden sin rätt till självständighet. FN spelade huvudrollen i detta historiska skeende.

Den rätt till frihet från främmande inflytande som således förvärvats följdes av att FN startade årtiondet för utveckling. Genom att belysa de nedbrytande effekterna av den trefaldiga förbannelsen: fattigdom, analfabetism och sjukdom och genom att fastställa ett utvecklingsprogram spelade FN ytterligare en pionjärroll i kampen för de mänskliga rättigheterna.

Dessa utomordentliga resultat från femtio- och sextiotalen hade sina rötter i FN:s egen karaktär. Den förre generalsekreteraren U Thant har sagt: ”Att främja och försvara de mänskliga rättigheterna utgör själva kärnpunkten och ger den djupaste meningen och motiveringen för FN som internationell organisation.”

Förenta Nationernas stadga hänvisar till de mänskliga rättigheterna redan i inledningen och vidare i sex olika artiklar. Inledningen fastslår klart att FN:s olika folk uttalar sin fasta föresats ”att ånyo bekräfta tron på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor och för stora och små stater”. FN-stadgan, som antogs vid konferensen i San Francisco år 1945, förstärktes när det gäller FN:s uppdrag att värna om alla den mänskliga familjens rättigheter genom den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Den 10 december 1948 gav generalförsamlingen ett förpliktande uppdrag till FN att arbeta för att förverkliga ”en lika nivå för alla folk och alla nationer” när det gäller de mänskliga rättigheterna.

En brännpunkt för FN när det gäller mänskliga rättigheter har varit Sydafrika. Den apartheid-politik som regeringen där för, strider mot både FN:s stadga och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Det sydafrikanska apartheidsystemet – ett system av rasåtskillnad som införts i författningen – är en skymf mot alla människor.

Under det senaste årtiondet har FN på olika sätt visat sin oro beträffande rasåtskillnaderna i Sydafrika. Att handla så är i enlighet med FN:s uppdrag att säga ifrån närhelst de mänskliga rättigheterna kränkes i vilket land det vara må. Genom att insistera på att vidmakthålla apartheidsystemet ställer sydafrikanska regeringen sig utanför gruppen av stater som efterlever stadgan. FN:s generalförsamling vägrade godkänna den sydafrikanska delegationens kreditiv vid sin tjugonionde session, ja man kastade faktiskt ut delegationen från sessionen. Resultatet blev att FN – människans enda allmänna institution med uppgift att skydda alla människors rätt – förklarade att Sydafrikas apartheidlagar och apartheidpolitik är en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna och att följaktligen Sydafrikas närvaro i generalförsamlingen inte kunde tillåtas.

Jag har själv sett de klart moraliska orättvisorna i Sydafrikas apartheidsystem och har fördömt dem i två böcker. Tydligen var det dessa två publikationer som var anledningen till att Sydafrika vägrade mig visum, då jag skulle besöka landet igen. Sydafrikansk apartheid är ett allvarligt övergrepp mot de mänskliga rättigheterna och borde därför fördömas. Men varje politisk handling får flera återverkningar. FN:s handlande visar klart att fördömandet var ensidigt snarare än allmänt. På samma gång som Sydafrika genom apartheid kränkte deklarationen om de mänskliga rättigheterna, gjorde sig två andra stater inte långt från Sydafrika också skyldiga till svåra kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

1972 och 1973 dödades åtminstone 90 000 hutus i Burundi. Alla ansvariga myndigheter erkänner att detta var selektivt folkmord. Jag var under viss tid närvarande vid blodbadet och kan vittna om dess brutalitet.

I varje fall kan massakern i Burundi åtminstone diskuteras i förfluten tidsform, något som inte gäller Uganda, där president Idi Amin nästan dagligen likviderar människor. Sedan han övertog makten i Uganda den 25 januari 1971 har mer än 50 000 innevånare dödats. Det är mycket troligt att, medan FN debatterade den sydafrikanska frågan och dess lösning förra hösten, invånare i Uganda torterades i det beryktade Malindyefängelset. Jag vill inte gärna beskriva hur general Amins män torterar sina offer innan de dödar dem. Det är alltför vidrigt. De som önskar få reda på detaljer kan hämta dem i en rapport avgiven av International Commission of Jurists och i David Martins nyligen publicerade bok General Amin.

Medan jag tjänstgjorde i Uganda träffade jag flera änkor efter prominenta civilanställda i Uganda. Deras män hade mördats av general Amins folk. En gång frågade mig en änka, vars namn jag ej kan avslöja eftersom hon fortfarande bor i Kampala, om ”afrikaner i Sydafrika lider mer än vi gör i Uganda?”

En av generalens tidigare ministrar har ingivit ett memorandum till de afrikanska ledarna. Där uppskattas antalet dödsoffer från Uganda till omkring 90 000. Medan det alltså finns olika åsikter beträffande antalet, är man allmänt ense om att general Amins regering utgör ett allvarligt övergrepp mot de mänskliga rättigheterna hos Ugandas folk. Hans lust att likvidera människor liknar Hitlers. Kanske kom detta inte som någon större överraskning, eftersom Amin i september i ett numera ökänt telegram till FN:s generalsekreterare Waldheim gav en antydan om att han gillade Hitlers folkmord på judar.

I augusti 1972 kungjorde generalen att alla asiatiska innevånare utan medborgarskap skulle förpassas ur landet inom nittio dagar. Senare ändrades detta till att omfatta alla asiatiska medborgare i Uganda, därför att general Amin betvivlade det ”legala” i dessas medborgarskap. Jag genomlevde skräcken att se nära 50 000 människor trakasseras och utvisas från Uganda därför att de var av annat etniskt ursprung. Presidenterna i de afrikanska grannstaterna Julius K. Nyerere i Tanzania och Kenneth D. Kaunda i Zambia fördömde rasismen och den därmed sammanhängande kränkningen av de mänskliga rättigheterna.

Var inte detta rasism, när den är som värst? Vad som emellertid dokumenterats av FN när det gäller behandlingen av frågan om uganda-asiaterna kommer att förbli en stötesten. I detta fall tycks det som om FN inte kände sig besvärat.

1972 års uteblivna fördömande av uganda-asiaternas brutala behandling påminde om situationen 1971, då nästan en kvarts million östpakistanska medborgare massakrerades. Även denna gång visade FN föga vrede över de djupa kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Även om jag inte var närvarande i Bangladesh under dessa skändligheter, som jag var i Burundi och Uganda, får vittnesmålen mig att tro att de illdåd som utfördes mot folket i Östpakistan år 1971 var brott mot mänskligheten som påminner om Hitlers folkmord på judarna.

Allmängiltighet eller partiskhet och dubbel norm

Allmängiltighet är det kännetecknande för FN. I fråga om de mänskliga rättigheterna har nationalstater tidigare varit partiska i sin indignation över kränkningar av folkrätten. USA skulle inte tveka att uttala sitt fördömande av kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Sovjetunionen och i andra socialistiska länder, medan samma USA ignorerar kränkningar av de mänskliga rättigheterna i ”den fria världen”. Sovjetunionen å sin sida har fullkomligt ignorerat landets egna kränkningar av de mänskliga rättigheterna beträffande sovjetjudar och Polens, Ungerns och Tjeckoslovakiens folk. Partisk indignation har varit det karakteristiska hos många, kanske hos de flesta suveräna stater. Nationalstater kommer att fortsätta att först och främst låta sig influeras av sina speciella intressen. Men FN är den enda internationella sammanslutning där de 138 medlemsstaterna, i och med att de anslutit sig till stadgan, har förbundit sig att understödja grundläggande mänskliga rättigheter överallt.

Under de senaste åren har de mänskliga rättigheternas sak lidit skada därför att FN praktiserat godtyckligt fördömande. Sydafrikansk apartheid är tydligen en grov kränkning av de mänskliga rättigheterna. Ingen människa, som intresserar sig för människofamiljen kan säga något annat. Men när nu FN uttalade sitt berättigade fördömande av Sydafrika, varför vägrade FN att uttala sitt fördömande av de grova kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Burundi, Uganda och i Östpakistan? Ja, man skulle sannerligen kunna dra den slutsatsen, att många FN-medlemmar tror att det bara är de sydafrikanska aspekterna på mänskliga rättigheter som förtjänar att diskuteras i FN.

Normerna för de mänskliga rättigheterna behåller sin moraliska kraft endast om de tillämpas lika och universellt. 1 annat fall blir de hyckleri.

Moderna kommunikationer betyder att man får omedelbar kunskap från hela världen när grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna inträffar. Detta är en direkt fördel med de moderna kommunikationerna i kampen för att minska människornas grymheter mot varandra. Det var bara 1916-1917 som mer än 800 000 armenier kunde massakreras i ett planerat folkmord och det skulle ta flera år innan det fasansfulla som inträffat blev känt i internationella sammanhang.

Men nu, när Idi Amin fördrev tusentals asiater från Uganda, rapporterades nyheterna om dessa rasförföljelser dagligen i tv, radio och press. Tv-kameror överförde fasorna från Östpakistan/Bangladesh till millioner tittare. FN-maskineriet tycktes förlamat när det ställdes inför en världsomfattande kännedom om denna grymhet. Blod flöt fortfarande och, liksom fallet var vid utdrivandet av uganda-asiaterna, tillbringade FN sin mesta tid med procedurfrågor.

Denna starka kontrast mellan hur man behandlade den sydafrikanska situationen och problemen i Burundi, Uganda och Östpakistan uppenbarar att en dubbel norm är i funktion snarare än en universell etik. Hur sorgligt blir det inte för människofamiljen om den enda universella institution, som för första gången i historien, har i uppdrag att försvara alla folks mänskliga rättigheter oberoende av ras, färg eller tro, hos stora delar av världens befolkning skulle förlora den tilltro man hyser för institutionen.

År 1970 noterade kommissionen för firande av FN:s tjugofemårsjubileum, tillsatt av USA:s president, en nedgång av allmänhetens stöd av FN bland amerikanarna. Medan till en början omkring 80 procent amerikanare trodde att FN under sin första tid var den sista garanten för fred, hade denna tilltro till FN sjunkit till bara 50 procent år 1970. Senare rapporter påvisar att tilltron nu sjunkit signifikativt under de 50 procenten från år 1970. Samma nedgång i stöd av FN gäller för andra nationer. Jag har funnit att många av mina tidigare kolleger vid de olika beskickningarna i FN är besvärade över hyckleriet beträffande partiskheten och godtyckligheten men känner sig helt hjälplösa när det gäller att ändra på denna tendens. Det är allom bekant att det föreligger en samvetskonflikt bland hängivna höga administratörer i FN-sekretariatet på grund av de invecklade förhållandena då det gäller att fördöma utan enhetliga normer. Detta mönster av godtyckligt fördömande inom FN beträffande allvarligare kränkningar av de mänskliga rättigheterna stämmer överens med andra exempel på partisk indignation som äventyrar det allmängiltiga hos FN och dess specialiserade utskott.

UNESCO har fört samman nationer som representerar alla schatteringar av världens politiska, sociala och religiösa värden. I november 1974 tog UNESCO för första gången ett drastiskt politiskt steg. I samband med att man fördömde Israel för att det hade ”ändrat Jerusalems historiska karaktär”, uteslöts Israel ur UNESCO:s europeiska grupp. Denna drastiska aktion mot Israel är utan motstycke i UNESCO:s historia och är ännu ett exempel på godtyckligt fördömande.

Det gångna årets tendens att använda FN-maskineriet, som skall användas till att försvara de mänskliga rättigheterna överallt och att använda institutioner som UNESCO till godtyckliga fördömanden uppvisar en klar och aktuell fara för FN:s fortsatta möjligheter att fullfölja sin höga uppgift.

Mitt under denna utveckling skärper vissa sina attacker på FN och kräver en så drastisk aktion som USA:s utträde.

Detta är känsloyttringar som bara kommer att omintetgöra de framgångar som redan gjorts för att utveckla en universell institution som skall hjälpa alla människor.

Människans långa resa går nu in i den sista fjärdedelen av århundradet. Det är verkligen en idealisk tid för oss att samla vår energi till att rätta till de felaktigheter som har utvecklats i FN under tidigare år. Vi kan göra det genom att återvända till FN-stadgan och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. I år firar FN 30-årsjubileum av sitt grundande. Låt oss då under detta år börja rätta till den allvarliga avvikelsen från stadgan och deklarationen om de mänskliga rättigheterna i form av partiskt fördömande, en avvikelse som utvecklats i FN under de närmast gångna åren.

Behovet av en institution som FN har uppstått ur den smärtsamma läxa vi lärt av människans mödosamma resa. Ingen nation, ingen grupp borde vara så tanklös att den riskerade tilltron till institutionen. Vår uppgift nu är att rätta till de farliga avvikelserna från FN-stadgans anda. Låt oss inte följa den lätta uppgift som det innebär att omintetgöra institutionen, utan låt oss i stället ha mod att sätta igång en reform.

Vi har inte så lång tid på oss.

FN-stadgan undertecknades den 26 juni 1945 i San Francisco av 51 stater och trädde i kraft den 24 oktober samma år. Med anledning av att trettio år förflutit sedan FN grundades skriver Thomas Patrick Melady om FN:s vanmakt när det gäller att värna om de grundläggande mänskliga rättigheterna i den internationella politiken. Partiska och godtyckliga fördömanden visar att en kluven moral är i funktion snarare än en universell etik. – Thomas Patrick Melady har varit rådgivare i 1970 års USA-delegation vid FN. Han var ambassadör i Burundi 1972-1973. Hans bok Burundi: The Tragic Years (Orbis) publicerades 1974.