Den katolska kyrkan i Portugal

Den katolska kyrkans yttre situation och inre liv i Portugal är föga kända på våra breddgrader. Det är lättförklarligt, för kyrkans fattigdom och instängdhet i Salazars totalitära system har knappast gett något utrymme för en livligare kommunikation med det övriga Europa. Nedanstående kortfattade översikt av den katolska utvecklingen under 1800- och 1900-talen bygger på material i Evangelische Kommentare nr 9, Herder Korrespondenz nr 9 och de katolska nyhetsbyråerna KNA:s och NC News Service:s löpande material. Den visar att kyrkan å ena sidan med viss rätt kan förebrås för en avsevärd flathet i diktaturens ledband, å andra sidan att förtrycket och förföljelsen av kyrkan tidvis varit avsevärt starkare än omgivningen anat. Man föreställer sig gärna att Portugal

är ett land med en fast och obruten katolsk tradition. Men redan 1795 infördes lagar som i hög grad hämmade kyrkans verksamhet. Bl a medförde de utvisning av jesuiterna och sekularisering av universiteten och skolväsendet. Den katolska tron uppfattades visserligen som ”statsreligion”, men styrningen uppifrån blev hård. Från 1826 krävde kungen att alla herdabrev, synodbeslut och andra kyrkliga kungörelser skulle underställas honom för godkännande eller avslag. Denna självpåtagna rättighet, som sedan övergick på republikens president, användes senare av statsmakten för att undertrycka viktiga dokument från Vatikanen, såsom rundskrivelserna Mater et magistra (1961) och Pacem in terris (1963). 1834 upplöstes alla kloster. Först 1901 tillät man några ordnar att återuppta

arbetet, nämligen de som verkade inom utbildning och sjukvård eller med mission i kolonierna.

Den antikyrkliga lagstiftningen nådde sin höjdpunkt 1910-1928, då bl a universitetens teologiska fakulteter stängdes, den religiöst motiverade eden avskaffades och religionsundervisningen i skolorna förbjöds. Genom 1911 års separationslag skildes stat och kyrka fullständigt åt, beslagtos all kyrklig egendom och förbjöds alla präster och ordenssystrar att bära särskild klädedräkt. En lång period av statligt förtryck följde.

1917 inträffade Mariauppenbarelsen i Fatima. Denna händelse ledde otvivelaktigt till en påtaglig revitalisering av det religiösa livet i Portugal, men gav också åt folkfromheten dess närmast ”latinamerikanska” prägel. Budskapet från Fatima hade ju också en direkt hänvisning till den ryska revolutionen, som underbyggde den portugisiska katolicismens virulenta antikommunism.

När armen tog makten 1926, och Salazar först blev finansminister för att från 1932 i realiteten göra sig till diktator i en auktoritär statsbildning, hade denna utveckling stöd av kyrkan.

Konkordatet med Salazar

När Salazar 1940 slöt konkordatet med Vatikanen och därmed gav den strikta skilsmässan mellan stat och kyrka ett slut, var det förklarligt att en del av den katolska hierarkin kände tacksamhet mot honom.

En följd av den antiklerikala propagandan under de gångna årtiondena blev den laicistiska inställningen hos en stor del av befolkningen i södra Portugal och hos vissa grupper i städerna. Denna antikyrkliga hållning hos en del av befolkningen fortsatte under Salazars regim, som för övrigt upprätthöll en officiell åtskillnad mellan stat och kyrka och lät kyrkans fattigdom fortsätta.

Andra Vatikankonciliet, så genomgripande för de flesta av kyrkans provinser i olika delar av världen, har rent praktiskt för Portugals del ”inte ägt rum”. Prästerskapets teologiska utbildning har fortgått utan kontakt med den teologiska debatten i andra länder. Läget i kolonierna var om möjligt ännu sämre än i moderlandet i dessa avseenden.

Det katolska informationsinstitutet Pro Vita Mundi i Bryssel ansåg sig i en 1972 offentliggjord rapport kunna skilja mellan ”tre olika kyrkor” inom den katolska kyrkan i Portugal: 1) hierarkin, dvs biskoparna, 2) oppositionen, 3) den katolska massan av befolkningen. Den katolska kyrkoledningen som helhet stod utan tvivel på regeringens sida efter Salazars maktövertagande. Jämte tacksamheten för räddningen ur antiklerikalismens epok spelade också det förhållandet in att de korporativistiska grundtankar på vilka ”den nya staten” byggdes upp var besläktade med vissa tendenser i den katolska socialläran, en förvillande situation ej olik förhållandet i Italien under fascismen.

Kolonierna

Kyrkans ställning i Portugals kolonier var något annorlunda än i moderlandet. 1941 gjordes ett tillägg till konkordatet med en särskild överenskommelse om missionen. Enligt denna erhöll biskoparna och missionärerna i kolonierna – i motsats till moderlandet – lön av staten. Detta hade sin grund i att staten fann det enklast att lägga hela undervisningsväsendet i missionärernas händer. Men efter de många hårda åren av antiklerikalism i moderlandet var tillväxten till ordnarna så ringa, att man måste tillkalla hjälp från utlandet. Spanska, franska, italienska, engelska, tyska och holländska präster och ordenssystrar kom så småningom att utgöra majoriteten av missionspersonalen. Deras naturliga anknytningspunkter låg mera hos den katolska kyrkan i deras hemländer än hos den portugisiska hierarkin i kolonierna. Så fördes på dessa vägar de nya tankar in bland präster och lekmän som länge hölls utestängda från själva Portugal.

Den katolska oppositionen

Sitt första kraftfulla uttryck tog den katolska oppositionen 1958, då biskop Antonio Ferreira Gomes av Porto i ett 24 sidor långt brev till Salazar gav korporativismen skulden för arbetarnas rättslöshet och för att de svåra sociala problemen i landet ej fått någon lösning; han pekade bl a på analfabetismen, undernäringen och nöden bland barnen. Resultatet blev att Gomes efter en utlandsresa förvägrades tillstånd att återvända. Först efter 11 år i landsflykt kunde han återvända och ta sin biskopsstol i besittning under regeringen Caetanos sista tid.

Var denna protest i första hand av socialpolitisk natur, vidgades oppositionen efter upproret i Angola 1961 till att också omfatta de mänskliga rättigheterna i Portugal och kolonierna, krav på ett slut på kolonialkriget, slutligen också krav på koloniernas självständighet. 1965 protesterade 54 katolska akademiker i ett offentligt manifest mot de fortsatta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. 1969 demonstrerade katoliker i Lissabon efter en fredsgudstjänst mot kyrkans, dvs biskoparnas, feghet, eftersom de ej offentligt uttalat sig mot kolonialkriget. Följden blev en skarp reaktion från regeringen med häktning, dom och även tortyr av såväl präster som lekmän.

J P de Andrade, en svart präst i ledande ställning i Luandas stift i Angola, fängslades 1960 före upproret av myndigheterna för att han hjälpt anklagades familjer. Han fick tillbringa flera år i fängelse och husarrest. Två portugisiska biskopar i Mogambique, den 1967 avlidne biskop S de Resende av Beira och biskop M Pinto av Nampula, kritiserade konsekvent regeringens politik, de vita jordägarnas framfart och biskopsmötets tystnad, tills Pinto förra året av uppretade jordägare tvingades lämna Moçambique.

1970 protesterade 22 missionärer tillhörande Den helige Andes orden, ”Vita fäderna”, mot den portugisiska kolonialpolitiken, bl a för dess strävan att fösa ihop de infödda i särskilda isolerade byar. Världsopinionen brydde sig inte om dessa notiser förrän de Vita fäderna följande år lämnade Mogambique och i ett öppet brev meddelade att detta berodde på att förbindelsen mellan regeringsmakten och hierarkin i kolonierna nu var så intim att det var omöjligt att förkunna ett oavkortat evangeliebudskap för afrikanerna utan att i deras ögon framstå som kolonialismens hantlangare. Burgosfädernas rapport om massakern i Wiriyamu väckte ytterligare internationell indignation.

Biskoparna och revolutionen

Militärkuppen 25 april 1974 när Salazars efterträdare Caetano störtades träffade en praktiskt taget helt oförberedd kyrka. Hierarkins tystnad var till en början i det närmaste total. Undantaget var en kort deklaration av biskoparna där man talade om ”oro och förhoppning”. Den kyrkliga oppositionen hälsade med glädje befrielsen av de fängslade och torterade prästerna och lekmännen.

Först i juli 1975 bröt biskoparna sin tystnad. Då utfärdade det i vallfärdsorten Fatima församlade biskopsmötet ett herdabrev där man analyserade utvecklingen och från principiellt kristna utgångspunkter bedömde landets situation. Med varning för ”en icke önskvärd totalitarism” tar biskoparna tydligt avstånd från de senaste politiska händelserna. Medan revolutionens värden ”till stor del stod i överensstämmelse med evangeliet och kyrkans sociala tankegods”, kan man ”redan nu observera att det talas mera om utrensning och övervakning än om frihet”, heter det i herdabrevet. Biskoparna beklagar kränkningen av de mänskliga rättigheterna och fördömer ”den anarkistiska förstörelsen av strukturer och organisationer”. De beklagar vidare ”det klimat av personlig osäkerhet, skrämsel och oro för framtiden” som inträtt. Oroande är också regeringens konkreta planer att vid uppbyggandet av det portugisiska samhället orientera sig efter Östeuropas kommunistregimer. Biskoparna varnar för ”en revolution som varken kan bedöma sig själv eller begränsa sig – som bara föder kontrarevolution”. Trots detta anser de att ”det ännu är möjligt att i fred och frihet bygga upp en samhällsordning som är anpassad efter folkets verkliga intressen”. Den nya regering som i skrivande stund (26 sept) nyligen bildats, synes möjligen kunna bekräfta en behärskad optimism i denna riktning.

Punktinsatser av biskoparna

Sedan väl kyrkoledningens tystnad brutits, har enstaka biskopar uttalat sig eller agerat i olika sammanhang. Biskop Gomes av Portoliar fortsatt i samma orädda stil som under den gamla regimen. Han aktiverade tidigt i våras Justitia et Paxrörelsen i Portos stift och gjorde sedan vid flera tillfällen under året uppmärksammade uttalanden. Risken är, sade han, att ”högerdiktaturen följs av en vänsterdiktatur”. Det räcker inte med statskupper, nu krävs ”en moralisk revolution”. I en intervju för den franska nyhetsbyrån AFP sade man att militären, under förevändning att vilja införa socialism, traktar efter ”att likvidera friheten”. För kyrkan är emellertid endast en sådan form av socialism acceptabel, som inför rättvisa mellan de olika samhällsgrupperna och garanterar medborgarna frihet.

Tidig sekularisering

Motsättningarna mellan å ena sidan de ledande militärerna och den yttersta vänstern, å andra sidan den katolska kyrkan, tog sig bl a uttryck i ockupationen av den katolska radiostationen Radio Renascenga – ett förebud om ockupationen av socialistpartiets tidning Republica en tid senare. I en kommuniké i juni opponerade sig biskoparna mot övervåldet mot den kyrkliga radiosändaren. De vände sig energiskt mot den vänsterinriktade monopolpressens påstående att bråket kring Radio Renascenga skulle bero på en arbetarfientlig inställning hos kyrkan. Kyrkan, skriver biskoparna, ”har aldrig varit emot arbetarna”. Hur felaktiga påståendena i pressen i själva verket var bevisas också av att majoriteten av personalen vid radiostationen reservationslöst ställt sig bakom kyrkans krav. Särskilt kraftigt har emellertid patriarken av Lissabon, kardinal Ribeiro, engagerat sig för denna sak, eftersom förlusten av detta språkrör ter sig särskilt svår för honom i egenskap av den portugisiska kyrkans överhuvud. Han har haft stora svårigheter att få företräde för den nya statsledningen, och den audiens som general Otelo Carvalho beviljade honom i våras betecknas som ”motsträvig” och ”till formen ovärdig”. I ett anförande vid den årliga vallfärden till Vilareal i norra Portugal 8 september hävdade patriarken att det portugisiska folket ”ivrigt längtar efter ett nytt samhälle, men ett samhälle byggt på de grundläggande mänskliga rättigheterna och värderingarna, utan orättvisa, utan att rätten ersätts av styrkan, ett land där tillgångarna fördelas bättre och ömsesidig respekt bland invånarna råder”. Han anklagade viktiga sektorer av press, radio och television för att ”så ut hat, främja splittring och utöva ideologisk och religiös aggression”. Kyrkan kommer ej att ge avkall på den under regeringen Goncalves exproprierade radiostationen, slutade Ribeiro.

Kyrkans framtid

Trots ett stort mått av förtryck och en för majoritetssituationen ovanlig fattigdom har den katolska kyrkan i Portugal ändå varit privilegierad: en skolinvigning eller öppnandet av en ny bro har knappast varit tänkbar utan biskopens eller kyrkoherdens medverkan. Framtiden är oviss för kyrkan i militärernas Portugal, men ett är säkert: några privilegier torde ej vara att vänta. Istället ger det nya läget en chans åt idéerna från Andra Vatikankonciliet och den teologiska omvärlden att göra sig gällande i den portugisiska kyrkan. En viktig och ingalunda lätt uppgift väntar kardinal Ribeiro, nämligen att ena de olika fraktionerna i kyrkan: biskopsmötet, vars majoritet utan tvivel är ganska konservativ; den inomkyrkliga oppositionen, speciellt bland yngre präster och självmedvetna lekmän; den stora massan traditionellt katolska kristna, där vissa grupper av bönder, jordbruksarbetare och hantverkare utgör en osäkerhetsfaktor. Regeringen torde inte kunna väntas spela rollen av kyrkans beskyddare, men är å andra sidan i största behov av hennes medverkan i samhällsuppbyggnaden. Kolonialkrigen, flyktingströmmen från kolonierna, den inrikespolitiska osäkerheten är faktorer som var och en på sitt sätt bidragit till det ekonomiska kaos som nu råder i landet. Där behövs kyrkan som moralisk och stabiliserande faktor.