Folkreligion och kyrklig religion.

La Maison-Dieu, revue de pastoral liturgique, är en ledande fransk tidskrift för forskning och reflexion över pastoral och liturgisk praxis. Den kommer ut på Cerf, dominikanernas förlag, och dess redaktör är Francois Refoule, under många år verksam i Lund.

Tidskriftens tema för andra kvartalet 1975 var Religion populaire et reforme liturgique, och innehåller en rad genomträngande och perspektivrika uppsatser om folkreligionen och den efter-konciliära kyrkan. Numrets tillkomst har uppenbarligen delvis att göra med två relativt nyutkomna böcker som kritiserar kyrkans och prästerskapets hållning till folkreligionen. Serge Bonnet, förf. till en monumental studie av Lorraines religiösa och politiska sociologi, har givit ut ”A hue et a dia”, en polemik som driver tesen att det franska prästerskapets hållning till den folkliga katolicismen är bestämd av dess socio-kulturella ursprung och identifikation, ett slags klerikal ”rasism”. Robert Pannet har 30 år efter Godin & Daniels La france, pays de mission, skrivit en bok om den folkliga katolicismen. Hans bekymmer är att ett nonchalerande av denna eller en alltför negativ hållning från kyrkans sida snabbt kan leda till att övertro och magi på allvar fyller upp behovet av rit kring livets övergångs- och krissituationer.

Sociologerna Courtas och Isambert gör en genomgång av vad etnologer och sociologer har menat med ”folklig” och hur ”folkreligion” har definierats. Här erinras man bl a om den föga uppmärksammade Andre Varagnacs definition av folkreligionen: ”des croyances collectives sans doctrine, des pratiques collectives sans theorie”. Alltså kollektiva trosföreställningar som inte uttrycks i lärosatser och kollektiva bruk som saknar en teoretisk motivering.

Några uppsatser sammanfattar det kyrkliga läget i Frankrike, sett i förrättningssiffror och resultat av opinionsundersökningar. Den katolska kyrkan i Frankrike har vad gäller kyrkliga akter en ställning liknande Svenska kyrkans i Sverige. Dopfrekvensen har mellan 1958 och 1968 gått ned från 92 % till 83 %. C:a 75 % går i kyrklig katekesundervisning, men frekvensen för första kommunion förefaller att ligga ytterligare något högre. Givetvis finns betydande sociala och regionala skillnader. Kyrkliga begravningar är relativt färre i Frankrike än i Sverige, i avkristnade storstäder som Paris och Marseille mellan 50 och 70 %, men vanligen 85–90 %. De katolska

vigslarnas andel av äktenskapen har under senare år något gått tillbaka på en nivå kring 75 % av samtliga. Biktfrekvensen har i Frankrike som överallt eljest gått starkt tillbaka, medan däremot den ständiga ökningen av antalet deltagare i pilgrimsfärder och vallfarter är påfallande, även om samfärdsmedlens förbilligande har haft en avgörande betydelse.

Efter mitten på 60-talet har det varit mer tunnsått med de stora räkningarna av mässbesökare, men att en minskning skett är uppenbart. En normal lördag/söndag torde 20–25 % av Frankrikes katolska befolkning besöka mässan. Opinionsundersökningarna under 70-talet visar alla på att C:a 20 % av de vuxna fransmännen uppger sig gå i mässan varje vecka. C:a 35 % uppger sig antingen inte vara katoliker eller aldrig gå i kyrkan, medan ung. 45 % går några gånger om året. Regelmässigt uppger folk ett flitigare kyrkobesök än de verkligen lever upp till, men å andra sidan är en betydande del av mässbesökarna barn som går i undervisning för första kommunion. Men en femtedel av de vuxna fransmännen vill tydligen se sig själva som regelbundna mässbesökare.

Opinionsundersökningar visar inga större förändringar vad gäller trosföreställningar. En stor majoritet tror på Gud, en nästan lika stor på Kristi gudom, ung. 50 % på arvsynden, men 35–40 % på ett liv efter detta och på Himlen. Helvetet och djävulen däremot är verkligheter endast för C:a 20 %.

De viktigaste bidragen är de som på skilda sätt ifrågasätter den pastorala praxis som utbildats fr a efter konciliet. Henri Bourgeois, professor vid katolska fakulteten i Lyon skriver om ”Den folkliga katolicismen. Ett problem för den teologiska antropologin.” Bourgeois diskuterar där religionen hos les gens du peuple, ”folk i allmänhet”, som uppfattar sig själva som andra än de aktiva kristna som direkt är lierade med prästerskapet, de i social mening ”borgerliga” kristna. Men de vet sig också inte höra till de icke-kristna.

Den folkreligion som lever bland folk i allmänhet har alltmer kommit att synas vara utan kristen legitimation och kanske också utan religiös framtid. Dessa traditions- och familjekristna ifrågasätter inte prästerskapets funktion, tvärtom är kritiken mycket starkare från mer integrerade grupper, men däremot uppfattar de prästerna som kulturellt främmande. Och den aktuella reorienteringen av prästämbetets innebörd och innehåll har helt gått vid sidan av de folkreligiösa.

När Bourgeois ifrågasätter den nya pastorala återhållsamheten inför ”efterfrågans” religion, för han in distinktionen mellan Kyrkan och Guds rike, och diskuterar huruvida inte en starkare accentuering av kravet på övertygelse och instämmande egentligen innebär en risk för förträngning av ecklesiologin. Kyrkan har behov av den folkliga katolicismen för att inte bli en sekt. Man tenderar att förklara människor som stående utanför kyrkan, innan man tagit reda på varför de själva önskar se sig som hörande till kyrkan.

Den nya pastorala praxisen ifråga om sakramenten innebär främst att man återupptäckt ”la duree”, uthålligheten och varaktigheten. Man söker på olika sätt förbereda dop eller äktenskap och dela upp riten i flera moment för att leda och uppfostra. Men Bourgeois menar att man redan kan iaktta problemen i detta ”stegvisa” meddelande av riten. Tyngden i ritens kairós, dess ”nu”, riskerar att tunnas ut och förflyktigas. Den fördjupning som var avsikten med förberedelse och fostran kan i stället förytliga riten, och förta dess kommunikationsförmåga. Ändå kommer Bourgeois till slutsatsen att det kanske viktigaste av allt är att finna grader och olika former för tillhörigheten till kyrkan.

Delvis samma teman återkommer hos Henri Denis, biskopsvikarie i Lyon i ett avslutande bidrag om ”möjliga strategier för förvaltningen av folkreligionen”. Han menar att man inför efterfrågan av förrättningar måste undvika ”allt eller intet”, och därför måste kyrkan differentiera sitt utbud. Också han talar om behovet att reorganisera skilda sätt att tillhöra kyrkan. Han pekar också på att det förefaller att växa fram nya rytmer för det kyrkliga livet hos de folkliga katolikerna, ett slags kvartalsrytm: man besöker kyrkan vid jul, på palmsöndagen, vid midsommar eller någon annan högtid under sommartid samt vid Alla helgons dag. Kyrkan borde mer medvetet ta upp denna företeelse i sitt gudstjänstliv.

Det intressantaste bidraget i La maison Dieu förefaller dock vara ett föredrag av den kände socialhistorikern Philippe Aries, författare till studier över döden i västerlandets kulturhistoria och barndomsvärldar i historien. Han sätter in den efterkonciliära katolicismens förhållande till folkreligionen i ett fascinerande historiskt perspektiv.

Han griper här tillbaka på den revolution i den kyrkohistoriska forskningen som åstadkommits av bl a Michel Vovelle och Jean Delumeau. Inte minst den senares bidrag i serien Nouvelle Clio om katolicismen mellan Luther och Voltaire från 1971 synes ha gett Aries hans utgångspunkt.

Ett sociologiskt betraktelsesätt visar att reformationen och motreformationen mer var parallellfenomen än motståndare. Vid slutet av medeltiden levde fortfarande den medvetna kristendomen i ett slags symbios med en traditionell folkreligion, det som Aries kallar para-religonen. Först från reformationen och den katolska reformen efter Trientkonciliet uppfattades parareligionen som någonting definitivt annorlunda än kristendomen, som ett främmande territorium att missionera, dess anhängare som motståndare. Vad som tidigare kunde framställas under bilden av två olika stora cirklar som delvis sammanföll hade nu blivit två helt skilda sfärer. Denna reform, präglad av sin genomgripande förbättring av prästutbildningen och av de stora missionerna med intensiv folkpredikan, var i Frankrike mest dynamisk under 1600-talet, men ebbade ut mot mitten av 1700-talet.

Den katolicism som fanns i den kyrka som genomlevt revolution och Napoleonkrig var åter annorlunda. Kyrkan fanns inom en ram som det sekulära samhället skapat och para-religionen uppfattades nu som en outbildad form av katolicism. Detta berodde delvis på att kyrkliga bruk hade Fatt en folklig förankring, som t ex den kyrkliga vigseln som äktenskapsbildande, medan å andra sidan kyrkan var benägen att som kyrkliga bruk betrakta vad som tidigare hållits för övertro, främst vad gäller gravseder. 1800-talets ”romantiska katolicism” uppfattade para-religionens anhängare antingen som katoliker på glid eller katoliker på väg.

Nu menar Aries att Andra Vatikankonciliet åter skapat en ny modell för förhållandet mellan de medvetna katolikerna och de folkreligiösa. Den liknar reformens, men Aries menar att det nu snarare är ”de rena” som avlägsnar sig från de folkreligiösa, än egentligen söker missionera dem. Han menar att den nya situationen är så särpräglad att hela den typologi av religiöst beteende som Gabriel le Bras stora religionssociologiska och religionsgeografiska undersökningar utbildade, blivit inaktuell.

Slutsatsen av Aries föredrag blir uppenbarligen att den moderna reformen alltför summariskt avfärdat den moderna parareligionen som tom konvention eller magisk övertro. I hans bidrag liksom i flera andra finns mer eller mindre tydligt artikulerad frågan om inte nyare pastoral praxis och liturgisk reform varit alltför intellektualiserad och elitbestämd, eller som Serge Bonnet menar, baserad på socio-kulturella fördomar? I hårdragen form torde inte många instämma, men de varnande och tvivlande rösterna i ett gediget ”progressivt” organ som La Malson-Dieu är ett märkligt tecken. Och de problem som numret aktualiserar är både religionsvetenskapligt och praktiskt-teologiskt av högsta angelägenhet.