Förnyad gudstjänst i Svenska kyrkan

Den mest avgörande förnyelsen av gudstjänsten sker inte genom förändringar i liturgiska böcker. Ändå är det väl ett faktum, att även sådana förändringar kan skapa förutsättningar för djupgående reformer, en på djupet förnyad liturgi i församlingarna. Detta förutsatt att de förändringar som sker på papperet motsvaras av en levande rörelse i det praktiska kyrkolivet.

Förarbetet

Den 23 september i år beslutade det allmänna kyrkomötet i Svenska kyrkan att anta ett tillägg till hittillsvarande kyrkohandbok (1942) som tills vidare får användas i de församlingar, där kyrkoherden och kyrkorådet är överens om saken. Detta beslut hade förberetts av arbetet inom 1968 års kyrkohandbokskommitté och en delvis av den organiserad ”liturgisk försöksverksamhet” ute i församlingarna.

Intresset för liturgiska förändringar hade eljest intill mitten av 60-talet mest levt inom den högkyrkliga rörelsen – och där, om än med en principiellt ”katolskt” orienterad grundsyn, med en påfallande restaurativ inriktning: ”Liturgiska nymodigheter motiverades med att de var gamla” (Olov Hartman).

En bredare förankring fick den liturgiska reformviljan på mitten och slutet av 60-talet. Förmodligen delvis p.g.a. intryck från läget ute i världen, där gudstjänstfrågorna under

Anders Ekenberg är präst i Svenska kyrkan och doktorerar i exegetik. Han har skrivit böcker och talrika artiklar i allmänteologiska ämnen och har ägnat sig åt liturgiska och kyrkomusikaliska frågor.

60-talet var högaktuella på många håll. Men anledningen till att viljan till gudstjänstreform fick så pass stark förankring kanhända skall sökas på ett annat plan också: förnyelse av gudstjänsten kändes för många som ett angeläget sätt att göra det kristna budskapet attraktivare, liturgiförnyelsen skulle bli ett effektivt medel att ”nå människor”. Även kyrkohandsbokskommitten kom till sist att definiera gudstjänsten som en från kyrkan s.a.s. utåtriktad funktion: utformningen av gudstjänsten är ”en fråga om att få evangeliets budskap att nå dagens människor” (Svenska kyrkans Gudstjänst, SOU 1974:66, s. 120).

En av de mera påtagliga följderna av den liturgiska försöksverksamheten och det pågående handboksarbetet blev att kravet på liturgisk uniformitet inom Svenska kyrkan steg för steg försvagades. Den detaljerade ”handbokstrohet” som avkrävdes präster och församlingar tidigare, fungerar i praktiken inte längre. Vid sidan om det centralt organiserade förnyelsearbetet växte också spontant fram liturgiska experiment i andra former. När 1975 års kyrkomöte sammanträdde och beredningsutskottet skulle förbereda ärendet om tillägg till kyrkohandboken, fann sig utskottet också stå inför flera förslag än handbokskommitténs. Från såväl Västerås som Göteborgs stift kom förslag till alternativa utformningar av liturgin. I en motion som hade sin bakgrund i arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses liturgiska arbete (nr 71, av herr Klingert m.fl.) lades fram förslag till nerbantning och på vitala punkter bearbetning av handbokskommitténs förslag. Kommitténs förslag att ett tillägg till handboken skulle bli följden av 1975 års kyrkomöte hade tillstyrkts av remissinstanserna, i stort sett, men många hade krävt förändringar av den ordning handbokskommittén lagt fram – och en rätt omfattande och detaljerad diskussion vid kyrkomötet såg ut att bli oundviklig.

Ett mirakel av endräkt

Med tanke på det utgångsläget, där naturligtvis olika intressen också hade sina talesmän i kyrkomöte och utskott, får slutprodukten, det tillägg som antogs den 23.9.1975, nära nog betraktas som ett mirakel. Det märkliga är också den samstämmighet med vilket tillägget antogs.

Denna ordning, som alltså gäller ad experimentum i Svenska kyrkan under den närmaste femårsperioden, är frukten av otaliga kompromisser under arbetets gång – men kompromisser med vilka de flesta berörda förefaller nöjda.

En liturgi av ”katolskt” snitt

En kort presentation av tilläggets ordning för mässan (söndagshögmässan, för vardagsgudstjänsten gäller vissa modifikationer) under jämförelse med den romerska mässan kan kanske vara på sin plats.

Strukturellt är Svenska kyrkans nya mässordning praktiskt taget identisk med den romerska mässan. (Det är också helt klart, att liturgireformen efter Vaticanum II har varit av betydelse för den reform Svenska kyrkan nu företar.) En inledande del består av ingångssång, församlingens gemensamma syndabekännelse i form av ”skriftermål” (som alternativt kan förläggas efter predikan), ”Herre, förbarma dig” (Kyrie) och en lovsång (Gloria). Kollektbönen leder över till Ordets gudstjänst, som, där man utnyttjar de nya möjligheterna, består av tre bibelläsningar (en ur Gamla testamentet, en nytestamentlig epistel, evangelietext) med interfolierande psalmer, predikan, trosbekännelse och förböner som kan gestaltas fritt för det aktuella tillfället. Urvalet av bibeltexter blir mycket differentierat, eftersom texterna kan variera alltefter (tre) ”årgångar”. Nattvardens gudstjänst inleds med Tillredelsen (Offertorium) där en fakultativ bön med ett visst offermotiv ingår. Så följer det som den romerska mässan kallar ”den eukaristiska bönen”, den svenska ordningen ”lovsägelse + Helig (Sanctus) + nattvardsbön”. Herrens bön, brödsbrytelse (med läsning av 1 Kor. 10:16-17), fridshälsning och kommunion följer. Efter slutbönen avrundas mässan (med viss variationsmöjlighet i detaljutformningen) med lovsång och välsignelse.

Den eukaristiska bönen

Nattvardsbönen i 1942 års handbok utgjorde frukten bl.a. av ärkebiskop Yngve Brilioths arbete med ett forn- och allmänkyrkligt berikande av nattvardsteologin (se hans Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv). I den nya ordningen möter 1942 års nattvardsbön som ett av tre alternativ, men nu i en kompletterad utformning, som bygger på ”västeråsmässan”.

Lovad vare du, himmelens och jordens Herre …

Sänd din Ande i våra hjärtan, att han må hos oss tända en levande tro.

Helga också genom din Ande detta bröd och vin,

gåvor av jordens frukt och människors arbete, som vi bär fram inför dig,

så att vi genom dem får del av vår Herres Jesu Kristi sanna kropp och blod.

I den natt då han blev förrådd tog han ett bröd, tackade, bröt det … (om nattvardens instiftande) Därför firar vi, helige Fader, denna måltid till åminnelse av din Sons lidande och död,

uppståndelse och himmelsfärd.

Av livets bröd och välsignelsens kalk äter och dricker vi,

intill den dag då han kommer åter i härlighet. Vi ber dig:

Se till det fullkomliga och eviga offer,

med vilket du i Kristus har försonat oss med dig själv.

Låt oss alla genom den helige Ande förenas till en enda kropp

och fullkomnas till ett levande offer i Kristus.

Genom honom, med honom … (lovprisning)

Här ges alltså uttryck åt perspektiv, som också är grundläggande i den nya romerska liturgin: eukaristin som en ”åminnelse”, ett firande av påskens mysterium; betoning av den helige Andes roll i det eukaristiska mysteriet. Tilläggets nattvardsbön alt. B uttrycker dessa saker lite annorlunda, men även här möter påtagliga uttryck för att eukaristin innebär närvaron av Kristi försoningsoffer, innebär att församlingen införlivas i den korsfästes och uppståndnes liv:

Helige Fader, när vi firar vår Frälsares åminnelse ger du oss del av hans liv,

hans död och uppståndelse, hans himmelska härlighet.

Här är hans kropp och blod, som försonat oss med dig.

Gör oss alla genom din Ande till ett i honom,

så att vi kan uppenbara hans liv i världen.

Låt den dag komma snart då du skapar nya himlar

och en ny jord där rättfärdighet bor…

Kanske inte lika starkt som i denna bön, som är hämtad ur den nämnda motion nr 71, men ändå med en påtaglig vilja att ge uttryck åt de vidgade perspektiv på nattvardens innebörd som är så kännetecknande för den liturgiska rörelsen och de ekumeniska diskussionerna sista årtiondena, lyder alt. C

Vi tackar dig, du himmelens och jordens Herre,

som öppnar din hand och mättar allt levande med nåd.

Du ger oss dagligt bröd, hälsa och kraft.

Av åkrarnas korn och bergens druvor bereder du bröd och vin.

Du dukar ditt bord för oss.

Låt din Ande komma över oss och dessa gåvor,

så att vi får del av det himmelska bröd och den välsignade kalk

som är Kristi lekamen och blod.

Ty i den natt då han blev förrådd etc. (instiftandet)

Här ser vi din Sons lidande och död,

hans uppståndelse från de döda

och hans liv i härlighet hos dig.

Här möter vi honom som ber för oss,

och som skall komma för att döma levande och döda,

den dag du bestämmer …

En församlingspräglad liturgi

Den nya ordningen är avsedd att stimulera församlingsaktivitet och större rollfördelning i gudstjänsten. Man förutser att lekmän kan läsa bibeltexterna, bedja förbönen, bära fram gåvorna i offertoriet, biträda vid distributionen av nattvardselementen.

Rent ”optiskt” kommer också den nya liturgin att på fler och fler ställen likna den nya romerska liturgin – så att inledningen och Ordets gudstjänst leds av prästen från en ambo, och själva eukaristin celebreras versus populum vid altaret.

Kyrkohandbokskommittén har också fått i uppdrag att undersöka tänkbara former för barnkommunion.

En gåtfull liturgireform

Men vidgar man perspektivet något, är denna gudstjänstreform ändå gåtfull. Frågan är: bärs de fördjupade teologiska texterna i denna gudstjänstordning upp av ett motsvarande medvetande hos präster och kyrkfolk? Eller dokumenterar den bara skickligheten hos vissa drivande krafter i kyrkan i att få igenom reformer i en riktning som inte egentligen harmonierar eller står i ett genomtänkt samband med en generellt ”allmänkyrkligt” präglad fördjupning i kyrko- och trosmedvetande i Svenska kyrkan?

På sådana frågor kan bara den fortsatta utvecklingen ge svar. Den rätt vitt utbredda ideologi om gudstjänstens funktion som jag antydde i början av artikeln (liturgin som förkunnelseinstrument snarare än som tillbedjan) är dock en av de faktorer som idag gör det svårt att sia om vad den nya ordningen kommer att få för följder. Andra, och mer uppseendeväckande, sådana faktorer är andra beslut som samma 1975 års kyrkomöte fattat: Tex. det beslut om möjlighet till ”gemensamt nattvardsfirande” som egentligen förutsätter att Svenska kyrkan avsäger sig kraven på att nattvardsgemenskap skall uttrycka förefintlig trosgemenskap eller gemenskap i det apostoliska ämbetet.

Sätter man in den här reformen i ett ännu vidare perspektiv – Svenska kyrkans generella framträdande i samhället idag – blir den kanske ännu gåtfullare och paradoxal. Det av kyrkoledningen envist omhuldade sambandet mellan Svenska kyrkan och staten, den ”politiska” styrningen i de bestämmande organen på församlingsplanet, frånvaron av drastiska åtgärder på äktenskaps- och familjepastoralens område går också i en helt annan riktning än vad den nya gudstjänstordningen ger sken av att Svenska kyrkan går i. Facit av det som skett i september 1975 kan därför inte gärna bli mycket annat än ett antal stora frågetecken.