Hundraårsminnet av Mignes död

För alla som någon gång har anledning att ägna sig åt den kristna litteraturen (och därmed avses här inte bara den i strikt mening teologiska) på grekiska och latin före 1200talet, är namnet Migne ett begrepp: det är synonymt med 383 volymer om vardera 600 sidor, innehållande texter av och upplysningar om kyrkliga författare från de apostoliska fäderna till och med Innocentius III. Det hör visserligen till god ton att man ursäktar sig när man citerar ur Migne i brist på kritiska editioner. Men samlingen är fortfarande nödvändig för alla teologer, historiker och filologer som sysslar med antiken och medeltiden, och den kommer att så förbli under överskådlig tid. Vad han betytt för den katolska teologins återknytande till kyrkofäderna under detta sekel kan inte överskattas.

Mera sällan händer det att någon vet mer än namnet på denne märklige abbe, som från 1833 fram till sin död den 24 oktober 1875 hann med att utge över ettusen volymer, uppslagsböcker och encyklopedier, grundade fem tidskrifter (bl.a. 1’Univers, som skulle bli berömd under Louis Veuillot). Jean-Paul Migne var kyrkoherde på landet. Han led av den intellektuella torftigheten i sin omgivning. En händelse i samband med revolutionen 1830 invecklade honom i en konflikt med sin biskop, varför han lämnade sin post och for till Paris. Där blev han fascinerad av pressens roll i samtidshistorien. Knappt hade han gett sig journalistiken i våld förrän han började intressera sig för utgivningsarbete. Franska revolutionen hade skingrat de otroligt rika handskriftssamlingarna och biblioteken i kloster och seminarier. Abbe Migne ville reparera skadan genom att skapa ett ”universalbibliotek för präster och bildade lekmän”. Till den ändan grundade han ett tryckeri, ”det vackraste i Frankrike”, dit han samlade lärde män och korrekturläsare från Frankrike och utlandet. Han utgav därifrån allehanda serier och samlingar, uppslagsböcker i olika vetenskaper, astronomi, ikonografi, botanik, zoologi, jordbruk och praktisk medicin. Han gav också ut de kristna klassikerna i nytryck: kurser i teologi och bibelkunskap, berömda predikanter, kyrkohistoria, andliga författare som Teresa av Avila och Johannes av Korset, Berulles och Bossuets samtliga verk.

Den mest berömda av alla hans serier, den som helt enkelt kallas ”Migne”, är hans samling av grekiska och latinska kyrkofäder, hans ”patrologi”, som finns i alla forskningsbibliotek i världen.

Migne avundades av sina kolleger, motsades av de lärda och hutades åt av kyrkliga myndigheter, men fortsatte sitt arbete som om ingenting hänt. Hans verk avspeglar hans personlighet: obändig energi, soliditet, envishet.

Vid Ateliers catholiques som han kallade sitt förlag fanns sexhundra anställda, de bästa typograferna och korrektorerna i Europa och en hel grupp landsflyktiga präster, som mottogs med den största förståelse.

Natten mellan den 12 och 13 februari 1868 ödelade en våldsam eldsvåda förlagets tryckeri och lager. Av de tvåtusen volymer som planerats hade endast omkring tusen sett dagens ljus. Skadorna var så omfattande att Migne aldrig kunde sätta sitt företag på fötter igen. Vid sin död var han utsliten och knäckt.

Hundraårsminnet av hans död har inte passerat oförmärkt. En internationell kommitté under ledning av kardinal Pellegrino, ärkebiskop av Torino, och historikern A.G. Hamman, som nyligen slutfört Mignes arbete med några supplementband och register, har anordnat en serie symposier och utställningar i Rom, Paris, Wien, Oxford, Saint-Flour, Compostela och Salamanca.

Jubileets vetenskapliga tyngdpunkt har varit symposiet i Chantilly, ägnat åt texttraderingens problem. Som bekant är Migneserien inte någon kritisk utgåva av de gamla texterna, utan endast (om man får säga så) en sammanställning av tidigare tryck från 1600-talet och framåt tillsammans med en del notiser om författarna och äkthetsfrågor, upplysningar som i ljuset av en modernare forskning framstår som högst otillförlitliga men som för sin tid var en enorm intellektuell prestation. Migne räddade och levandegjorde det kristna partristiska arvet och ställde de kända texterna till förfogande till chockerande låga priser. Forskningen om kyrkofäderna kunde ta ny fart och gav en plattform för utgivningen av nya kritiska corpora.

Kardinal Pellegrino öppnade symposiet genom att läsa upp ett brev från påven Paulus VI, där ”den oförtröttlige utgivaren” av den katolska traditionen fick en utförlig och vältalig hyllning. ”Migne var på sitt område en i verklig mening genial förelöpare, och de som går i hans fotspår genom att utge kyrkofädernas texter har gjort sig förtjänta av hela kyrkans särskilda erkänsla. Det fruktbärande samarbetet mellan abbe Migne och den blivande kardinalen Pitra kan tjäna som förebild för samarbetet mellan forskare och förlagsmän.”

En exposé över de patristiska texternas historia fram till nyare tid, framför allt ”förhistorien” till det migneska projektet, gavs av några av vår tids mest kända filologer (Savart, Neveu, Campana, Gribomont, Diaz y Diaz, Richard, Bieler, Petitmengin). Den kritiska metoden har utvecklats långt sedan de första editionerna utkom i Basel, Paris och Rom. Det första stora språnget gjordes av de franska maurinernas kollektiva arbeten på 1600- och 1700-talen.

En ung österrikisk forskare, knuten till Corpus Scriptorum Ecclesiasticorum Latinorum, Divjak, kunde framlägga ingenting mindre än en första rangens sensation: tjugonio hittills okända brev av Augustinus ur en fjortonhundratalshandskrift. De utkommer nästa år i CSEL.

Föredragen och diskussionerna i Chantilly kommer att publiceras inom kort i ett specialnummer av Sacris Erudiri. Med tanke på abbe Mignes oerhörda betydelse är det med glädje man kan konstatera att han nyligen fått sin biografi: A. G. Hamman, Jacques Paul Migne. Le retour aux Peres de 1’Eglise (Beauchesne, Paris 1975). Tiden är tydligen inne att ge Migne det erkännande som i allmänhet förvägrades honom av hans samtid. Eller, som en framstående kännare av Frankrikes andliga litteraturhistoria, Henri Bremond, har sagt, ”om Migne levt i en annan tid skulle han ha fått en staty. Man skulle gärna vilja se honom sida vid sida med Balzac”.