Krisen i Libanon

Sedan någon tid har Libanon varit skådeplatsen för allvarliga inbördesstrider, och eftersom Beirut är stationeringsplats för svenska journalister i Främre Orienten, har konflikten fått en mycket god täckning. Åtminstone gäller detta om man avser det utrymme som beretts konflikten i tidningar och etermedier.

Det finns för reportrar ett naturligt behov att finna ett slags förenklad klassificering när man beskriver komplicerade förhållanden. Inte minst gäller detta när man skall försöka skildra fenomen som är helt främmande för vårt samhälle, t ex motsättningar, där befolkningsgrupper står mot varandra, uppdelade efter religiösa skiljelinjer. Man kan erinra om alla de egendomliga modellerna för att beskriva den nordirländska konflikten, religionskrig, medborgarrättsrörelse, klasskamp, stadsgerilla etc. I fallet Libanon har man funnit den enkla formeln ”kristna högermän (ev fascister)” och ”vänstermuslimer”. Denna formel underbyggs av ett flitigt bruk av den franska beteckningen på det enda egentliga politiska partiet i landet ”falangen”, i Libanon självt brukas enligt litteraturen så gott som uteslutande den arabiska beteckningen al-Katáib. Nyligen kom ett arbete av John P Entelis, Pluralism and Party Transformation in Lebanon, 1974, som skildrar al-Katáib 1936-70.

Det är ganska svårt att se vad höger och vänster egentligen säger för väsentligt om den libanesiska konflikten, liksom det endast i en bestämd mening är rimligt att tala om al-Katáib som kämpande för att behålla ”kristna privilegier”.

Libanon är en paradox så till vida som det är det ekonomiskt och utbildningsmässigt bäst utvecklade landet i området, samtidigt som det i sin sociala och politiska struktur kan sägas vara det mest ålderdomliga. Man har enkelt uttryckt bibehållit det gamla turkiska millet-systemet, där i det osmanska imperiet varje konfession rättsligt blev en autonom ”nation”. Bakgrunden till denna ordning fanns i den islamska samhällsordningen, där ingen skillnad fanns mellan sekulärt och religiöst i socialt och rättsligt hänseende och där den islamska lagen inte var tillämplig på icke-muslimer och därför kristna, judar och andra hade en långtgående autonomi. Libanon, särskilt

just berget Libanon, är det område i Främre Orienten, där kristendomen mest koncentrerat kom att överleva, och där den största kristna gruppen var maroniterna, en kyrka med egen liturgisk och kyrkorättslig tradition, ända sedan 1200-talet i union med påvestolen i Rom. Det är alltså riktigt att benämna dem katoliker, däremot inte romerska katoliker.

Under turkisk tid hade Libanon, berget Libanon, ett mindre område än den nuvarande staten, en viss självständighet, som turkarna emellertid krossade 1841 med brittisk och österrikisk hjälp. 1860 inträffade en stor massaker av kristna, begången av druser, och detta föranledde en fransk intervention för att skydda den katolska befolkningen. Under 1800-talet uppträdde ju Frankrike i många sammanhang som de orientaliska katolikernas skyddsmakt. 1864 fick Libanon en speciell status inom det osmanska väldet, garanterad av stormakterna, däri ingick bl a att bergen skulle styras av en kristen guvernör. Vid fredskonferensen 1918 förhandlade den maronitiske patriarken på landets vägnar och detta fick ställning som franskt mandat. Redan då konstruerades den komplicerade jämvikt mellan kristna och muslimer, som är själva existensvillkoret för det nuvarande Libanon.

1943 erövrades Libanon av brittiska styrkor. Landet hade då styrts från Vichy sedan det franska nederlaget 1940. Mot fransk önskan fick landet då sin fulla självständighet, varvid den berömda ”nationella pakten” ingicks som fortfarande fördelar de främsta statsämbetena på de skilda religiösa gemenskaperna. Libanon skiljer sig i religiös sammansättning från grannländerna inte endast genom det betydligt större inslaget av kristna utan också därigenom att bland muslimerna shiiterna är nästan lika många som sunniterna, de ”ortodoxa”, samt att druserna är ung. 7 % av befolkningen, hälften av alla druser överhuvud; resten finns i Syrien och en mindre grupp i norra Israel. Druserna är en religiös grupp som skilde sig från muslimsk shia på 1000-talet, men har utvecklat trosföreställningar och bruk som radikalt skiljer dem från alla islamska grupper.

De olika konfessionella grupperna är ojämnt fördelade. Maroniterna, 600 000, är i majoritet i norra delen av inlandet, däremot fåtaliga i de sydliga kusttrakterna. Den ”nationella pakten” och den konfessionella balansen baseras på en folkräkning 1932, som sedan länge är inaktuell, enligt vilken de kristna utgjorde 52 % av befolkningen. Utvandringen har varit kraftigare bland kristna än bland muslimer. Libaneser spelar en viktig roll i handeln i delar av Västafrika och Brasilien. Dessutom är nativiteten något högre bland muslimer. Vad som definitivt har rubbat den prekära jämvikten är de hundratusen palestinska flyktingar som kom till landet efter 1948. Libanon deltog i det första av krigen mot Israel. En stor majoritet av de palestinska flyktingarna är muslimer, av samtliga var dock ca 8 kristna, och andelen är högre i Libanon.

Under efterkrigstiden har Libanon varit utsatt för flera påfrestningar på den nationella sammanhållningen. Det kan givetvis förefalla rimligt att den nationella pakten rivs upp, när uppenbarligen dess förutsättningar har förändrats. Men problemet ligger i att Libanon som självständig bildning historiskt är intimt lierat med den maronitiska folkgruppen, och inbördesstriderna hittills delvis gällt själva statens existens, som utmanats av olika panarabiska grupper. Inbördeskriget 1958 handlade ju mycket om att nasserister ville ansluta Libanon till den då aktuella Förenade Arabrepubliken EgyptenSyrien. En misslyckat statskupp nyårsafton 1961 försökte ansluta Libanon till ”Storsyrien”.

Det är därför inte alldeles oberättigat att säga att al-Katáib kämpar för Libanons självständighet lika mycket som för några ”kristna privilegier”. Frågan är om Libanons speciella ställning och dess självständighet tål vid en större revidering av den nationella pakten. Den politiska motsättning som går efter religiösa gränser, motsvaras dessbättre inte av någon egentlig fiendskap de religiösa gemenskaperna och deras ledare emellan. Maroniterna har i större utsträckning än någon annan arabisk grupp tillägnat sig västerländsk intellektuell kultur, främst fransk/katolsk. De kristna i Libanon, främst maroniterna, fruktar att landets speciella ställning som ett arabiskt land med en delvis västerländsk kultur skulle äventyras om den grundläggande politiska strukturen förändrades.

Närvaron av den palestinska gerillan är givetvis ett destabiliserande element, som de kristna måste frukta. Däremot finns knappast några grundläggande skillnader i hållningen till Israel mellan kristna och muslimer. Bland de palestinska ledarna finns ju kristna som Georg Habash.

Den avgörande frågan i de libanesiska motsättningarna är alltså om en folkmajoritet vill fasthålla vid Libanons självständighet eller vill se det gå upp i någon större arabisk enhet. I det fallet fruktar de kristna att komma i ett sådant socialt och kulturellt underläge som de onekligen befinner sig i också i länder som Egypten och Syrien, där de utgör ung. en sjundeldel av befolkningen. De kristnas privilegier kan åtminstone delvis sägas bestå i att de lever i en konstitutionellt multireligiös stat, inte som en diskriminerad minoritet i ett officiellt islamskt samhälle. De kristna i Libanon (utom gruppen av armenier) är lika mycket araber som muslimerna, men deras garanterade ställning och den särskilda prägel som Libanon därigenom erhåller, gör helt naturligt att många araber utom och inom landet, uppfattar de kristna och Libanon i nuvarande form som ett slags västerländskt brohuvud i arabvärlden. Men det är inte alldeles självklart varför t.ex. Sveriges Radios korrespondenter i Libanon totalt identifierar sig med den panarabiska/muslimska synen på motsättningarna.

Att Per Gahrton gör det när han anmäler Entelis bok i radions OBS är däremot inte alls överraskande.