Kristen tro för dagens människor

För några månader sedan utkom i Tyskland på uppdrag av de Förenade evangelisk-lutherska kyrkornas katekeskommission en vuxenkatekes Evangelischer Erwachsenenkatechismus (Gutersloh 1975) som märkligt nog hittills knappast har observerats på svenskt håll, trots att det rör sig om en händelse av stor betydelse inom lutherdomen långt utöver Tysklands gränser.

Det vore beklagligt – sett utifrån en annan synvinkel – om detta i viss mån vore en bekräftelse på den förmodan som Lars Gyllensten uttryckte förra året i en intervju: ”Misstron mot teologien i Sverige, bland hedningarna och halvhedningarna, är nog inte utan samband med att vi förlorat sambandet med den stora kristna traditionen” (SvD 1974-08-11).

Vuxenkatekes borta och hemma

Begreppet vuxenkatekes är nytt och har kanske för första gången officiellt i något land fått ett praktiskt uttryck i den s.k. Holländska vuxenkatekesen från 1966. Saken som sådan eller snarare uppgiften som döljer sig bakom detta begrepp är dock inte så ny.

Under de första kristna århundradena intog den muntliga katekesundervisningen som vände sig främst till vuxna en framträdande plats. Den syftade inte enbart till ”katekumenerna”, d.v.s. till dem som förbereddes för dopet. Den fortsatte också efter den kristna initiationen i en ”mystagogisk” undervisning för de i tron redan fast rotade och genom dopet illuminati. Innehållsmässigt syftade denna undervisning till en trons och den kristna livsföringens fördjupning utifrån trosbekännelsen. Båda delarna sammanfattades i liturgin. Kyrkofädernas stora kateketiska skrifter under 200- och 300-talet (Tertullianus, Ambrosius, Johannes Krysostomos, Augustinus) förmedlar en levande bild av denna vuxenundervisning.

Under medeltiden, efter att ”katekumenatet” under 700och 800-talet hade upphört, kom också begreppet ”katekes” bort och därmed urformen för den kristna trosundervisningen. Katekes fick betydelsen av den elementärundervisning som de döpta barnen fick av sina föräldrar och faddrar.

Först under reformationstiden fick begreppet katekes ett nytt innehåll och överfördes då på boken som började bli det viktigaste instrumentet för trosundervisningen – främst (men inte uteslutande) för barnen.

1529 publicerade Luther sin ”katekes” som snart följdes såväl på protestantiskt som på katolskt håll av liknande böcker (1556 Petrus Canisius, 1566 den tridentinska katekesen: Catechismus rornanus m.fl.).

I Sverige bibehöll Luthers lilla katekes i utformningen av 1878 års katekes sin officiella ställning i skolan intill 1919 – givetvis med de olika upplagornas skiftande ideologiska tappning rörande form och’ innehåll (jfr Nils Andersson, 1878 års katekes, Gleerups 1973). Även om 1878 års katekes än idag de jure är Svenska kyrkans officiella lärobok i trosundervisningen, har den i praktiken ersatts av andra böcker, främst för konfirmandundervisning. Med avsevärd försening började detta ”inofficiella” arbete på allvar dock först under 40- och 50-talet.

Utan tvivel utövade 1878 års katekes intill 1900-talet vid sidan av psalmboken, liturgin m.m. även ett inflytande på familjens trosundervisning. En specifik och målmedveten vuxenfortbildning i trosfrågor tycks dock föga ha beaktats och realiserats som en trängande uppgift inom den officiella kyrkan.

Under senare år har frågan ändå uppmärksammats på olika håll. Svenska kyrkans Kulturinstitut utlyste för några år sedan en pristävlan för att stimulera en framställning av kristen tro för dagens människor – f.ö. med ganska blygsamt resultat. Enskilda författare – vi nämner bara som exempel Bo Giertz (Kristi kyrka, 1939, som pocket 1975), Gustav Wingren (Credo – Den kristna tros- och livsåskådningen, 1974) o.a. har på privat bas och var och en på sitt sätt försökt avhjälpa denna brist.

Ett problem och en lösning

I detta sammanhang måste frågan ställas om en sådan kyrklig vuxenkatekes i dagens teologiska och kyrkliga pluralism överhuvudtaget är tänkbar och möjlig?

I den evangeliska kristenheten trädde katekesen till stor del i stället för den katolska kyrkans dogma och läroämbete: den gav en normgivande utläggning av Skriften som visade vägen för kerygmat, bestämde gränserna för den enskildes tro och angav den ”hermeneutiska horisonten” för hans tolkning av bibeln. De katolska katekeserna övertog på sitt sätt detta anspråk: att uttrycka kyrkans lära och tillkämpa den på kerygmat. Ett sådant anspråk var naturligtvis möjligt bara om man begränsade sig till korta frågor och svar. Så snart man försökt sig på en välgrundad principiell framställning, då måste det teologiska tänkandet, som är av hjälpande men ingalunda förpliktande karaktär, med nödvändighet träda till, varvid olika teologiska gruppers eller skolors specifika åsikter – som ingalunda delas av hela kyrkan – sätter sin prägel på texten.

Det motsägande i den holländska ”nya katekesen” berodde nog till stor del just på den betydelsen som biskoparna tillmätte boken, nämligen att den skulle vara så att säga den efterkonciliära holländska kyrkans ”bekännelseskrift” och den helt annorlunda struktur den i själva verket har fått åtminstone i vissa delar.

Mot detta kan man nog invända, att begreppet ”katekes”, i synnerhet när det rör sig om en vuxenkatekes, uppenbart idag har fått en ny innebörd därigenom att den inte längre uppfattas som en kyrkans ”bekännelseskrift” utan snarare som en systematisk orientering i den kristna tron som inbjuder till kritisk eftertanke och till konfrontation med tidens och människornas frågor. Självfallet förutsätter även denna genre en noggrann balans som omsorgsfullt – utifrån kyrkans bekännelse – måste ta hänsyn till olika uppfattningar och svar rörande enskilda frågor som föreligger i ett samfund.

Att något sådant trots alla svårigheter inte bara i princip är tänkbart utan t.o.m. i praktiken framgångsrikt kan verkställas visar just Evangelischer Erwachsenenkatechismus som med sina 1365 sidor inte bara är en överraskning och ett utomordentligt arbete, utan även (om jag inte misstar mig) ett novum i den lutherska världen.

Den tyska modellen

Den första impulsen till Erwachsenenkatechismus kom 1968 vid ett pastoralkollegium om ”trosinformation”. 1970 kunde en kommission sammansatt av teologer och praktiker på uppdrag av de Förenade evangelisk-lutherska kyrkorna i Tyskland börja med att bearbeta omkr. 80 enskilda teman. Med hjälp av särskilda utskott, sammansatta av 200 specialister och rådgivare i olika ämnen och frågor utarbetades en text som i över ett år prövades av sakkunniga och i praktiska studiecirklar. Mångfaldiga uppslag arbetades in i texten och gav anledning till dess långtgående nybearbetning. Flertalet av medlemmarna i katekeskommissionen fullbordade sin uppgift som bisyssla. Dess mera beundransvärt är deras relativt sett snabba och omfattande resultat.

Erwachsenenkatechismus innehåller 6 stora kapitel eller delar som visar å ena sidan dess dialogiska karaktär, å andra sidan dess teologiska motiv: 1. Öppna frågor (d.v.s. som dagens människa står inför rörande sin kristna tillvaro). 2. På väg till människan: Gud. 3. Att stå i vägen för sig själv: människan. 4. Väg och liv: Jesus. 5. Att leva i världen. 6. Att leva med kyrkan.

Metodiskt sett är de flesta kapitlen uppbyggda enligt följande schema: 1. Inledning (”Einstieg”) – Vad är jag och vad angår det mig? 2.. Information – Vad skall jag och vad skall vi få veta? 3. Reflexion – Hur tar jag och vi ställning? 4. Konkretion – Vad skall jag och vad skall vi göra?

Vad är då denna bok?

Är den en sakframställning i modern form utarbetad av fackfolk på grundval av sakkunskaper, enkäter och teamdiskussioner? Tillhör den den fromma genren för andlig uppbyggelse? Eller är den ett slags summa theologica i modern version? Av allt detta innehåller boken vissa ingredienser. I själva verket är den ett försök att anknyta till den stora evangeliska trostraditionen och framställa kyrkans lära i en dialog med olika uppfattningar på ett modernt sätt. En till synes motsägelsefull spänning har man försökt lösa därigenom att vetenskapligt sett försvarbara utsagor framställs inte som ett tungt system och i en utsliten dräkt utan i ett kommunikativt tilltal och på ett levande och förståeligt språk.

Det är inte min avsikt att här närmare ta upp denna Erwachsenenkatechismus mångfaldiga aspekter och dess utomordentligt breda interdisciplinära öppenhet. Anmärkningsvärt är det positiva mottagande som boken har fått i skilda representativa organ som Lutherische Monatshefte, Evangelische Kommentare o.a. Detta mottagande vinner i trovärdighet genom en utförlig granskning och kritik av delaspekter som är helt naturlig för ett sådant verk. Jag nöjer mig här att hänvisa till några särskilt kännetecknande drag som är värda att uppmärksammas i Sverige.

Några betydelsefulla tendenser

1. Trots (eller borde man säga kanske just på grundval av sin evangelisk-lutherska inriktning?) återspeglar Erwachsenenkatechismus en mönstergill ekumenisk inställning och anda som avstår från all polemik och på ett långtgående sätt uttömmer möjligheterna för ett ekumeniskt öppnande ”utan att därmed falla för frestelsen för en fiktiv kristendom bortom konfessionerna” (Ratzinger).

I kontroversiella frågor återges den katolska ståndpunkten informativt exakt och jag har inte hittat en enda väsentlig punkt där jag skulle ha varit nödsakad att reservera mig på allvar (jfr exempelvis mariologin, påvens primat, mässoffret, eller den förståelsefulla bedömning som det tridentiska konciliet får s. 430 ff).

Men däri ligger ännu inte det avgörande. Utan att förneka den evangelisk-lutherska ståndpunkten visar sig här ur en fördjupad biblisk syn ett närmande till den katolska läran som är överraskande. (Jämför exempelvis s. 916: ”De andra kyrkosamfundens ställning till påvedömet kommer i det långa loppet att bli beroende av, om Rom lyckas med att på ett övertygande sätt framställa påvedömet som en sådan tjänst för enheten och som ett enhetens tecken”. Jfr även s. 1111 ”Är nattvarden ett offer?” och s. 429 ff ”Samtalet med den romersk-katolska kyrkan om rättfärdiggörelseläran”.)

Här öppnas dörren för ett konstruktivt samtal och mot förmodan har just Evangelischer Erwachsenenkatechismus blivit ett uppenbart och betydelsefullt tecken på den växande konvergensen till enhet.

2. Av bokens sex delar intar den femte delen om den kristnes (och kyrkans) uppdrag i världen med drygt 450 sidor en framträdande plats. Däri behandlas områden med vida förgreningar: personliga livsproblem med bl.a. frågan om livskvaliteten, lidandet, åldrandet och döden; synen på äktenskapet, sexualiteten, familjen och samtidens generationsklyfta; arbetslivets och fritidens mångfaldiga frågor, egendomsproblematiken och medbestämmanderätten; det kristna medansvaret i stats- och samhällslivet, i masskommunikationen, bildningsväsendet och i samhällsutvecklingen, och slutligen den kristna framtidssynen med dess eskatologiska perspektiv.

Så vitt jag ser är det för första gången, som en luthersk framställning av tron för vuxna på ett så omfattande och konkret samt inte minst så sakkunnigt sätt har vågat behandla dessa ”antropologiska” och etiska frågor och försökt att i trons perspektiv ge en vägledning. Självfallet kommer därför främst denna del att vara utsatt för detaljkritik.

3. Det tredje och kanske mest betydelsefulla ligger inte minst däri att Evangelischer Erwachsenenkatechismus ger prov på en teologiskt lärande kyrka d.v.s. en kyrka som inte bara genom enskilda teologer utan officiellt som kyrka och i en ny form tar ansvar för evangeliets förkunnelse och tolkning inför dagens människor. Kanske kunde man till och med säga: hittills har det funnits en kyrka med evangeliska teologer och teologiska skolor och strömningar, nu finns i den tyska evangelisk-lutherska kyrkan en ”evangelisk teologi” som på grundval av det evangeliska arvet lyhörd för olika uppfattningar tillämpar evangeliet på vår tids människor och frågor.

I detta sammanhang bör man inte glömma bort en sak: teologin är inte ”repristinerande”. Visst har det under alla tider varit det kyrkliga läroämbetets uppgift, att troget bevara och förkunna Guds uppenbarelse. Men samtidigt har kyrkan gång på gång under historiens lopp ställts inför uppgiften att på nytt reflektera över sin tro och dess implikationer för kyrkans och den kristnes tillvaro och att uttrycka och formulera den i enlighet med en skiftande kulturell kontext och mot bakgrund av tidens nya frågor. Tillspetsat kunde man säga: med Paulus har kyrkan varit stoiker, med Augustinus platoniker, med Thomas av Aquino har hon upptäckt den plats som förnuftet intar i trons sammanhang o.s.v.

Evangelischer Erwachsenenkatechismus försöker på sitt sätt och i den tysk-lutherska kyrkans sammanhang fullborda denna uppgift för en emanciperad tids situation.

En tankeställare

Onekligen är denna evangelisk-lutherska vuxenkatekes i flera hänseenden en tankeställare för vår svenska situation: för kyrkan, för teologerna, för de kristna studieförbunden liksom för de enskilda kristna.

Mitt i en tilltagande emancipation från kyrkans tro finns kanske trots allt en odeciderad och svårfattlig förväntan på kyrkan. Men i så fall – åtminstone om det rör sig om en förväntan på något djupare än enbart tradition och stämning – söker den efter allt att döma i grund och botten en kyrka som bjuder på en klar kristen substans, en reflekterad trosorientering och inte minst en andlig impuls och hjälp.