Den förträngda Gudsfrågan

Mentaliteterna, de oartikulerade övertygelserna, ändrar sig måhända långsamt, men de ändrar sig trots allt. För ett tiotal år sedan framstod ateismen som en mer eller mindre militant huvudfiende till Gudstron. Nu, och för överskådlig framtid, är det inte den argumenterande religionskritiken som är trons värsta vedersakare, utan i stället en självklar likgiltighet. Gud och religion är inte längre några problem, de är ingenting. Man betraktar dem med artig förvåning, men knappast som värdiga föremål för polemiskt engagemang.

Den kristna teologin har hittills inte reflekterat igenom vara sig fenomenet självt eller dess orsaker och konsekvenser. Den som argumenterar och polemiserar mot Gud, han är inte likgiltig för honom. Gud är ständigt närvarande, låt vara som negation. Ställd inför ateismen kunde man få för sig att Gudsfrågan inte lämnar någon enda människa ifred. Men så verkar det inte vara längre. När teologin yttrar sig om den religiösa likgiltigheten, då sker det vanligen med pastorala biavsikter. Man försöker att inom ramen för kyrka och teologi upptäcka orsaker och motiv till likgiltigheten för de kyrkoinstitutionella normerna, men man förutsätter hela tiden existensen av något sorts Gudsförhållande, om aldrig så rudimentärt och utominstitutionellt.

Jag tänker nu ifrågasätta denna tysta förutsättning. Här skall sägas något om den form av religiös likgiltighet för vilken Gud upphört att vara intressant, eftersom ingenting säkert kan tänkas eller sägas om honom, om han nu verkligen existerar. Frågan kan inte besvaras, därför är den ointressant.

Russell, Brecht, Amery

Den genomtänkta agnosticismen hävdar att Guds existens varken kan bevisas eller vederläggas, varvid dock ”agnostikern” trots föregivet oväld dock låter antyda att Guds icke-existens verkar mera sannolikt’ Hur skall man annars tolka Bertrand Russell? Han säger: ”Jag menar inte alls att det är säkert att det inte finns något som Gud”, men han skyndar sig att tillägga: ”Nej, jag tror att det förhåller sig med Gud precis som med de olympiska gudarna eller de nordiska asarna: de kanske också existerar i Olympen eller Valhall. Jag kan inte bevisa att de inte existerar, men jag tror å andra sidan inte att de kristnas Gud har sannolikheten för sig mer än de. Jag hävdar att de blott och bart är en möjlighet.”

Naturligtvis är denna inställning, som reducerar Gudsfrågan till en likgiltig skenfråga, i sista hand detsamma som ateism. En Gud som är ointressant därför att man inte får någon rätsida på honom skiljer sig föga från en Gud som inte finns. Bertolt Brecht framställer utmärkt just detta i Geschichten von Herrn Keuner. ”Någon frågade herr K. om Gud fanns. Herr K. sade: ‘Tänk efter om din situation skulle bli en annan beroende på svaret. Om ingenting skulle ändras kan du låta frågan vara. Om något skulle ändras, då kan jag åtminstone hjälpa dig på traven och säga så här: du har redan bestämt dig, du behöver en Gud’.”

.

Författaren Jean Amery tog livet av sig 1978. Han är den som mest inträngande, för att inte säga påträngande, har beskrivit den agnostiska-ateistiska attityden:

För några år sedan skulle jag delta i en radioserie med rubriken ”Gud – vem är det egentligen?” Jag skulle delta som ”bekännande ateist” och som sådan accepterade jag att medverka. Idag ställer jag frågan: är jag intresserad av vem Gud är? Tyvärr: nej. Frågan finns inte för mig. Jag är helt överens med Claude LeviStrauss, grundaren av den strukturalistiska skolan, som en gång deklarerade: ”Personligen har jag aldrig ställts inför Gudsfrågan. Jag är helt och hållet försonad med tanken på att jag kommer att leva hela mitt liv utan att någonsin begripa universums helhet”.

Jag skulle tro att många vuxna och ungdomar skulle säga ungefär så här om de blev tvugna att deklarera sin uppfattning. Den är förstås svår att artikulera, eftersom likgiltighet naturligt nog inte kräver utförliga motiveringar. Men man kan fråga sig hur likgiltigheten yttrar sig.

Gudsfrågan som nonsens

Bakom likgiltigheten finns säkerligen först och främst den nya tidens skepsis rotad i den logiska positivismen som avfärdar religiösa frågor som skenfrågor. Den logiska positivismen hävdar, om vi tillåter oss att förenkla saken en smula, att vår kunskap i religiösa frågor antingen är tautologisk och därmed poänglös eller också består av en rad hypoteser som inte kan bekräftas eller avvisas under hänvisning till sinneserfarenheter. Men eftersom varken metafysiken eller teologin arbetar med tautologiska eller icke-verifierade utsagor är de flesta av dessa discipliners utsagor helt enkelt nonsens. Med andra ord: religiösa satser är meningslösa, och därför är de varken sanna eller falska. De är skenfrågor, även om också den religiöst oskyldige artigt kan medge att de kan ge en emotionell färgläggning åt frågorna om livets mening och mål.

Här är inte platsen att ta upp kampen mot den logiska positivismen. Varje tid har den filosofi som bäst motsvarar tidsandan. Den logiska positivismen är det vetenskapliga uttrycket för en mentalitet sedan länge förefintlig också hos människor som aldrig har hört ordet positivism. Den mentaliteten innebär resignation inför allt som inte kan prövas med sinnena, en resignation som å ena sidan motsvarar den nya tidens vetenskapsideal och å andra sidan är rädd att gå på några tricks, allra minst sådant som man gärna kallar ”spekulation”.

Likgiltigheten är med andra ord i det här fallet en förståelig vägran att befatta sig med frågor som är skenfrågor. Ingen kan klandra mig för min vägran att ta ställning till frågan om de levande varelserna på Mars har fyra eller sex ben när jag inte ens vet om det finns levande varelser på Mars och jag dessutom inte kan se vilken konsekvens det ena eller det andra svaret skulle få för mitt liv. Den som, medvetet eller omedvetet, sympatiserar med den positivistiska metoden kan självfallet inte uppfatta Gudsfrågan som någonting existentiellt betydelsefullt.

Kolartro och avmytologisering

Vidare manifestar sig den religiösa likgiltigheten med nästan logisk konsekvens i oviljan och oförmågan till dialog. Med en ateist kan man alltid diskutera, men med den likgiltige är det förstås en annan sak. Han kan ta betäckning bakom sin förmenta oförståelse för de religiösa frågorna. Jean Amery framställer saken så här:

Om en ateist och en troende råkar i samtal, och den troende mer eller mindre fullständigt har svalt innehållet i katekesen som man satte i handen på honom i skolan, så kommer ateisten att säga: den där tror på något som verkar i högsta grad osannolikt, ja i det närmaste vidskepligt. Men jag vet hela tiden vad han tror på … Men läser man de moderna, progressiva, upplysta och toleranta teologerna … då inträder den stora förvirringen. ”Över stjärnepällen måste himlafadern bo” – när ateisten eller agnostikern hör det, då måste han säga sig: det tror jag inte, och min övertygelse är så fast att jag gned så gott som absolut visshet vågar säga: nej, han bor inte där. Får nu agnostikern ifråga höra att Ernst Bloch kanske är samtidens störste teolog och att Gud förverkligar sig i historien, då tänker han: föralldel, i Guds namn, jag ber så mycket om ursäkt, kanske är det så, kanske inte; ett sådant påstående kan ju betyda vad som helst. Man kan nicka instämmande och gravallvarligt, men man kan också skaka på huvudet. Satsen är nonsens.

Det här är förstås en journalistisk tillspetsning av Amery. Den troende står inte inför ett sådant dilemma. Men man berör här avmytologiseringens problem, som för närvarande splittrat teologin i ett ”konservativtåterhållande” och ett ”progressivt-reformistiskt” läger. Skiljelinjen går tvärs genom konfessionerna. Å ena sidan kan man knappast kräva av en modern troende att han skall tro på bibelns världsbild rakt upp och ned; å andra sidan inställer sig frågan var avmytologiseringen måste göra halt, och huruvida en radikalt avmytologiserad tro är någonting mer än en humanism med religiösa krusiduller, en humanism som man hittar på annat håll i begripligare och trovärdigare form.

För bra för att vara sant?

Utöver skepsis och oförmåga att förstå de religiösa utsagorna kan man konstatera en för många troende beklämmande motvilja mot allt det som tron utlovar. Trons löften fascinerar inte. Det gäller redan löftet om liv efter döden. Finns det inte en hemlig önskan att allt ska vara slut i och med döden? Denna icke-existens kan inte längre tilläggas några predikat. Den är varken vacker eller ful, varken vinning eller förlust. Att dö, att sova: intet mer! Hamlets dröm.

Tron på Gud, religion överhuvudtaget tycks i ”marknadskrafternas” fria spel bli en vara av det slaget som inte längre lockar några köpare. Om det hinsides inte lockar mer, trots att himlen eventuellt har gator av guld, då får det sina konsekvenser redan här och nu. Varför skall man då tro? Vad ”får man ut” av tron på Gud? Var finns det som det lönar sig att satsa livet för? Vilka recept på en bättre värld idag och imorgon ger tron, och vad är det specifikt kristna i så fall?

Inte sällan får man intrycket av att tron erbjuder en mängd svar på frågor som ingen ställer men tiger om de frågor som är verkligt akuta för dagens människor. Därför är det inte något under om den religiösa likgiltigheten består och tilltar. Härav ointresset för trons löften.

Det viktigaste inom parentes

Religiös likgiltighet manifesterar sig slutligen i resignation inför de frågor som vi gärna betraktar som de ”yttersta”. Den som i likhet med Levi-Strauss kommit fram till att ”universums helhet” aldrig kommer att bli begriplig, han måste också hålla tillgodo med att världens nakna fakticitet inte längre på något meningsfullt sätt kan avkrävas en mening. Här har den moderna vetenskapen byggt barriärer mot det transcendenta. För inte så länge sedan skakades den religiösa tron av den ”exakta” vetenskapens fynd och satser. Sedan insåg man att den ”exakte” vetenskapsmannen inte var kompetent att yttra sig positivt eller negativt om Gud i namn av sin vetenskap, eftersom hans metoder inte är tillämpliga på detta område. Men fortfarande visar sig positivismen såtillvida att man överhuvud inte accepterar någonting som sanning, så länge det inte vetenskapligt kan bevisas.

Den här sortens vetenskapliga tänkande leder nödvändigt till att det metafysiska frågandet upphör. Man accepterar fakticiteten i de en gång fastställda naturlagarna och orsakssammanhangen, men man ställer inte frågan varför det överhuvud finns sådana lagar och sammanhang. Det faktiska kan man fastställa. Men det är meningslöst att fråga efter dess existensgrund.

Detta är en av de viktigaste orsakerna till att många är helt ointresserade av de transcendenta frågorna. Den troende anklagar den icke-troende för att han slutar fråga på ett för tidigt stadium. Den icke-troende kan lätt avfärda förebråelsen med att säga att han aldrig har nått den punkt där frågorna får ett entydigt svar. Och det finns annat här i livet som framstår som väsentligare uppgifter än religionsgrubbel. Och den troende har heller inget entydigt svar när han kommer till den punkt i sitt frågande där han möter Gud: om Gud är Gud kan människan inte svara på frågan varifrån Han kommer, varför Han finns, varför Han är livets högsta värde, tillvarons mening, den personifierade kärleken och sanningen, den yttersta verkligheten som är sin egen orsak. Varför?

Men då invänder den icke-troende att det inte tycks vara någon väsentlig skillnad mellan religion och religiös likgiltighet. Är det då inte likgiltigt var människan sätter punkt för sitt frågande? Någonstans måste hon ju göra det. Är det inte ärligare att göra det någonstans där gränserna fortfarande är entydiga? Bör vi inte låta det oförklarliga vara utan att postulera en överordnad Oförklarlighet som är så annorlunda att vi inte längre kan föreställa oss den och som därför inte förklarar någonting alls? Gud, säger nu den icke-troende, han är bara ett svar därför att han – grovt uttryckt – kan allt och i sig förenar alla motstridiga egenskaper, en avstjälpningsplats för frågor utan svar.

Så yttrar sig den religiösa likgiltigheten inte minst som ett sätt att göra tillvarons utsiktslösa trivialitet hanterlig. Så kan man förstå Amerys ord: ”Ateismen som provokation? Låt vara att den mest progressive kristne kan uppfatta ateismens likgiltiga tolerans som en utmaning, kanske rent av som en kränkning. Detta är en agnostiker inkompetent att avgöra. Han kan bara försäkra att han inte längre vill provocera.”

På åsikternas marknad

Den religiösa likgiltigheten kan man inte heller skilja från den nuvarande västerländska pluralistiska samhällsstrukturen. I stället för en enda, av alla gemenskapens medlemmar delade, världsåskådning har vi fått en mångfald övertygelser som uppträder med samma anspråk på universell giltighet. Vi lever i motsägelsernas samhälle utan grundläggande värden och med en mångfald av katekeser. Världsåskådningar och värdesystem tycks vara variabler i förhållande till de vetenskapliga insikternas konstanter.

Och det får naturligtvis sina konsekvenser. Den relativistiska skepticismen åberopar sig inte minst på mångfalden av religioner, världsåskådningar och teoretiska och praktiska livstolkningar. Hur skulle man kunna anse sig som etiskt mer högstående än andra människor? Vad finns det för anledning att tro att just man själv träffat mitt i prick, i synnerhet som ens egen uppfattning oftast är något man ärvt? Därför väljer ”agnostikern” en världsåskådning som är till intet förpliktande och som av rädsla för att dra en nit avvisar metafysiska frågor och religiösa svar.

Nära förknippad med åskådningspluralismen är den kulturella relativismen. Varje människa har en världsåskådning, hur oreflekterad den än må vara. Eftersom människan i motsats till djuret inte kan förlita sig på instinkter när hon skall avgöra hur hon skall bära sig åt här i världen måste hon falla tillbaka på en livsåskådning som är bestämd av ett högsta värde, eller – för att tala med kulturantropologerna – av en dominerande ide. Det är världsåskådningens uppgift att inordna enstaka händelser, situationer, ting, fakta och förhållningssätt under ett högsta värde, så att dessa saker inte bara framstår som ett virrvarr av sammanhangslösa tillfälligheter utan istället får sin tillmätta plats i ett större helt. Människan föregriper så målet för sitt liv, värderar enskildheterna i den stora mängden av värdeneutrala ting, finner en mening med allt och ger en mening åt allt. Annars skulle människan inte finna sig tillrätta i världen.

Nu visar en hastig blick på kulturerna i historia och samtid att människan inte har någon kultur a priori som är given redan i och med hennes natur. Det som på förhand är givet är ingenting annat än den biologiska byggplanen.

Kulturens brokiga mångfald av värdeskalor och ordningar, de disparata trosföreställningarna och kultuttrycken frammanar slutsatsen att i varje kultur ingenting mer finns än en mänsklighetens överlevnadsstrategi. Detta skulle då göra frågan om en objektivt giltig världsåskådning överflödig. Varje kultur, inklusive världsåskådning, skulle därmed vara lika bra eller lika dålig, varje kultur är som sådan visserligen bra och nödvändig, men detta icke på grund av någon objektiv giltighet. Har man kommit fram till denna ståndpunkt, då kan den dialektiska materialismen duga lika gott som kristendom eller animism. Härav denna vilsenhet, som bara vågar lita på en sak: de exakta vetenskapernas handgripliga empiriska säkerhet.

Idag är den troende inte längre offer för det fashionabla löjet. Men denna toleranta likgiltighet, som lämnar alla ifred, störtar den troende i en sannskyldig avgrund av osäkerhet. Alla tilltros ju intellektuell redlighet i subjektiv mening, han må vara påve eller Dalai Lama, kristen eller animist, muslim eller kommunist. Alltid något vunnet, men det räcker ju inte för att göra subjektiv redlighet till objektiv sanning. Därför står vi idag handfallna inför alla vägskyltar som pekar åt motsatta håll. Så är det också begripligt om den som går den religiösa likgiltighetens väg tror sig vara på den enda rätta vägen.

Ständigt nya principbeslut

Den som menar att alla livsåskådningar smäller lika högt, han kommer därmed att frånkänna varje tradition och institution förbindande auktoritet, vilket i sin tur ökar vilsenheten. Institutioner har i alla fall den fördelen att de underlättar livets tusentals avgöranden för människorna eller till och med dispenserar från dem. Idag konstaterar vi en principiell skepsis mot institutionerna och därmed vägran att binda sig till något. Detta är i och för sig ingen tragedi. Institutioner och traditioner måste alltid på nytt granskas och bedömas för att röja sin nytta. Men om institutionerna, som fallet tycks vara idag, endast accepteras utifrån sin ändamålsenlighet och funktionalitet, endast av det skälet att mänskligt umgänge är omöjligt utan bindande regler, då är de inte längre det som de en gång var och som de i sig borde vara: konkretiseringar av giltiga gemensamma mål och ideal. Institutionerna har en avlastande funktion, de reglerar det praktiska livet för att människorna skall ha krafter kvar att ägna sig åt högre värden. Om denna avlastning inte längre fungerar, därför att institutionen ständigt ifrågasättes, då plågar sig människorna med den självbestraffande uppgiften att ständigt fatta nya principbeslut. Därför har de inte längre tid att befatta sig med livets yttersta frågor.

Som en konsekvens av denna mentalitet visar det sig att den som är likgiltig för Gudsfrågan och varje slag av religiös problematik också formulerar meningsfrågan på ett annat sätt än teisten. Också den icke-troende kan uppställa meningsfulla mål, också den icke-troende kan engagera sig för någonting: men det kan bara bli öar av mening på meningslöshetens hav. Det märkliga med meningsfrågan är att varje mening utmynnar i ny mening och därmed kräver den en allomfattande, absolut mening. Överst i meningsskalan måste finnas något i sig meningsfullt, vars betydelse inte är beroende på någonting annat: det absolut meningsfulla. Finns det ingenting sådant, ja då måste allt enstaka som kan tyckas ha en mening ofelbart störta ned i meningslöshetens avgrund.

Öar av mening

Nu kan man förstås permanent bosätta sig på en ö av mening, till exempel yrke, omsorg om familjen, insatsen för en bättre värld, eller en mer eller mindre vag humanism. Men sådana öar kan alltid omprövas och ifrågasättas. De flyter iväg in i ett existentiellt vakuum som lämnar frågan efter det yttersta målet, den absoluta meningen, obesvarad. Om man nu företräder en åsikt enligt vilken människans värdighet ingalunda förringas av den eventualiteten att hon är resultatet av en tillfällighet eller en blind naturens strävan (till exempel utvecklingen hän mot en allt större hjärna), då kvarstår ändå frågan: vad är då grunden för människovärdet? Varför måste jag sätta in alla krafter för en mänsklighet som ändå bara är produkten av tillfälligheternas spel i en andelös evolution?

Psykologen Viktor Frankl har upprepade gånger påvisat att medvetandet om tillvarons meningslöshet är vår tids egentliga neuros. ”Varje tid har sin neuros – och varje tid behöver sin psykoterapi. I dag konfronteras vi inte längre som på Freuds tid med en sexuell utan med en existentiell frustration. Den typiske patienten lider inte längre som på Adlers tid av mindervärdeskomplex utan av en bottenlös känsla av meningslöshet, som är besläktad med känslan av tomhet. Därför talar jag om ett existentiellt vakuum.” Måste inte den religiösa likgiltigheten förr eller senare stöta mot denna känsla av avgrundsdjup meningslöshet i den egna ändlighetens och förgänglighetens mörka källarhåla, dit ingen ljusstråle av objektivt hopp längre kan tränga?

Som tvillingbror till denna existentiella frustration skulle jag vilja beteckna ledan, det existentiella tomrummet. Långledan är ingenting annat än död tid, tid som rinner iväg till ingen nytta, därför att människan har förlorat sig själv och inte längre vet i vilken ända hon skall börja. Ledan, detta märkliga fenomen då tiden ”blir mig lång” när tiden inte vill ta slut, uppenbarar för människan med all önskvärd tydlighet irrelevansen, tomheten och förflackningen i hennes liv. Ledan är deprimerande. Den är motsatsen till avkoppling. I sin leda har människan ingenting mer att tillägga. Hon själv och världen försvinner som sand mellan fingrarna, till ingen nytta. Ingenting kan längre motivera henne. Tingen och människorna tråkar ut mig, säger vi, eller: jag har tråkigt, eller: jag leds ihjäl. Långtråkigheten förlamar. När ingenting längre är förpliktande, då förflyktigas också tiden.

Flyktimpulser

Tiden kräver ett innehåll, och innehållet en mening. När den religiöst likgiltige känner sig offer för den existentiella ledan kan han inte bära den. Det är rakt ingenting att undra på att vi idag har fler flyktrörelser än någonsin, ibland harmlösa, ibland förskräckande; de botar inte sjukdomen men får människan att glömma symptomen. Religiös fanatism, drogmissbruk och alkoholism, det mekaniska disco-dunket och rockbandens ohöljda aggressivitet: allt är flyktrörelser för att göra det outhärdliga drägligt. Saint-Exuperys lille prins frågar alkoholisten: Varför super du? För att glömma. Glömma vad? Att jag super.

En hastig summering: den religiösa likgiltigheten är ett faktum; för allt fler människor är Gud en icke-fråga. De nämnda konsekvenserna kan naturligtvis ha andra orsaker än ointresset för Gudsfrågan, till exempel prestationskrav, arbetslöshet, otillfredställelse med en till synes orättfärdig och oefterrättlig samhällsordning, och mera sådant. Trots alla bedyranden om motsatsen från de ointresserades sida är jag övertygad om att Gudsfrågan visserligen kan förträngas men ändå alltid förblir latent också där den inte längre artikuleras – som hos den religiöst likgiltige.

Ernst Bloch säger: ”De stora frågorna, de obesvarade, om livets mening, om räddning undan bilan, den egna individuella döden, då alla meningskedjor brister, de är kvar … Varför, och för vad, lever vi egentligen? Den frågan har många svar, de flesta religiösa. Svaren är föråldrade eller ohållbara, men frågan kvarstår och föremålet för frågan kvarstår.” Och Karl Rahner är övertygad om att ingen människa kan springa ifrån Gudsfrågan utan på sin höjd ge Gud ett annat namn: ”Här skall inte påstås att man alls inte kan droga sig mot smärtan över att tomrummet efter det transcendenta inte går att fylla ut. Men går det alltid och i alla lägen? Om det skulle lyckas helt och för gott, är då inte människans slutgiltiga osalighet någonting fritt valt, är inte fördömelsen just den frivilliga slutgiltigheten hos ”brackan”, som inte har något intresse för det ouppnåeliga?” Och vidare: ”Det är lätt att säga att varje ögonblick har något angenämt att bjuda och att man skall njuta av varje ögonblick som det kommer och nöja sig med den lyckan. Den som tycker att receptet är bra borde också pröva det. Så värst länge fungerar det inte. En gång är det sköna ögonblicket utfyllt av dödens tomhet.”

Mindervärdeskomplex ifrågasatt

Och den troende, vad innebär de icke-troendes likgiltighet för honom? Två saker måste hållas isär. Å ena sidan måste man fråga sig om den troende måste känna sig osäker i sin tro genom de likgiltigas likgiltighet. Å andra sidan borde man ställa den närmast pastoral-teologiska frågan om man inte skulle kunna stämma den likgiltige till eftertanke i hans påstådda säkerhet.

Till den första frågan: den sortens resignation som består i en vägran att överhuvud befatta sig med Gudsfrågan är ingenting annat än en förklaring att man inte bör syssla med den obegriplighet som höljer allt vårt mänskliga görande och vetande, särskilt i utkanterna av vår frihet och vår kunskap. Det ligger mycken visdom i Karl Rahners ord: ”Det visar sig, att försöket att leva som ateist inte så mycket består i konstaterandet att det inte finns något sådant som Gud utan istället är en deklaration . . . att man inte tankemässigt och förutsättningslöst kan syssla med en hemlighet, som per definitionen kommer att förbli olöslig i all evighet.”

Denna skeptiska hållning kan till och med vara ganska förståelig. Vi vill ha visshet och skyr det osäkra, vi söker det säkra och känner ändå alltid tvivlet gnaga så fort det gäller sanningar som kräver vårt fria avgörande. Men måste vi därför alltid anse dem som inte accepterar något enda som säkert om de inte – som tvivlaren Tomas – kan se och röra vid det, måste vi alltid anse dem som klokare, modigare och ärligare sanningssökare? Finns det inga djup i sanningen som inte ligger öppna till allmänt beskådande?

En sak till: teori och praxis går inte ihop, det tänkta och det levda livet motsäger varandra. Också den som i teorin tycker sig vara en radikal positivist måste i levande livet ta ställning till mer än hans teori tillåter: han är medveten om den obönhörliga sanningsfrågan och om sin frihets ofrånkomliga ansvar. Han måste reflektera över livets mening. Han måste engagera sig för något, ja själva vägran att engagera sig är ett slags engagemang. Därför måste inte den troende oroa sig för den föregivna liknöjdheten. Gud har många namn. Det som teisten bekänner i explicita föreställningar, det slinker in genom bakdörren hos den som inte tror sig ha något med Gudsfrågan att göra.

Utmaningens plikt och privilegium

Vad angår den andra, pastoralteologiska frågan: människan kan vägra att reflektera över dessa frågor, hon kan genom febril yrkesaktivitet droga sig och bli immun mot dem och så råka i religiös liknöjdhet. Men man undrar om ett sådant berusningsmedel håller livet ut. Visst kan man simma från den ena ön av mening till den andra på meningslöshetens hav. Men kommer inte ögonblicket då man längtar efter fast mark under fötterna?

Inga patentrecept finns. Den som konfronteras med den religiösa likgiltigheten i den närmaste familje- och bekantskapskretsen (och det är numera regel snarare än undantag) måste tålmodigt vänta på ögonblicket då den likgiltige börjar tvivla på sin likgiltighet. Kommer det ögonblicket aldrig, så måste vi som tror på Gud veta att vi inte är satta till doms över andra människors eviga väl och ve. Inget kan beröva oss hoppet att ”den gudomliga försynen skänker den för frälsningen nödvändiga nåden också åt dem som utan egen skuld inte nått fram till uttrycklig kunskap om Gud men ändå strävar efter att leva rätt” (Lumen gentium, 16). Den troende har ingen rätt att tvivla på den strävan heller hos den likgiltige.

Men det löser oss inte från plikten att utmana liknöjdheten. Har Amery rätt när han säger att ateismens största provokation är egenskapen att inte mer provocera, så vore detta ateismens tyngsta argument och dess största triumf. Då vore ateismen vad den vill vara: den aldrig på allvar ifrågasatta självklarheten.

Övers. Anders Piltz

Not

1 Jfr I Hedenius, Tro och livsåskådning, sid 15 ff.