Den holländska synoden och andra Vatikankonciliet

Den 31 januari avslutades den holländska synoden i Rom efter tre veckors överläggningar med ett dokument undertecknat av de sju holländska biskoparna, representanter för den romerska kurian och påven Johannes Paulus 11. Det var den sistnämnde som hade sammankallat synoden i Rom – en unik händelse i den katolska kyrkans 2000-åriga historia – för att diskutera den holländska kyrkans väg och utveckling efter andra Vatikankonciliet (1962-1965). Efter en rad uppseendeväckande ingripanden mot enskilda teologer (Pohier, Schillebeeckx, Kung) var det den här gången påven själv som tog initiativet.

Den populäre Johannes Paulus II har under sina resor (Mexiko, Förenta Staterna) inte stuckit under stol med att han hyser en djup skepsis mot vissa tendenser i kyrkans utveckling i det välbärgade Västeuropa och USA. Med en obruten vitalitet försöker han i en tid av snabba förändringar som berör människans inre och yttre miljö, ge profil och stadga åt den katolska kyrkan som i vissa avseenden befinner sig i en identitetskris.

Utvecklingen i den katolska kyrkan i Holland har under tiden efter andra Vatikankonciliet fått stor betydelse för hela kyrkan. Mycket av det vi idag anser ha bidragit till kyrkans förnyelse var från början holländska initiativ. Den ekumeniska rörelsen tog tidigare i Holland än i andra länder en fast form, den blev en viktig inspiration vid tillkomsten av det romerska sekretariatet för alla kristnas enhet. Den internationella tidskriften för teologi Concilium, med centrum i Nijmegen, grundades av holländska teologer. De europeiska biskoparnas första symposium ägde rum i Holland (1967), och det var kardinal Alfrink (emeritus 1975) som under andra Vatikankonciliet väckte tanken på en europeisk biskopssynod. Den holländska katekesen för vuxna blev en bestseller. Den pastorala inriktningen i den holländska kyrkan har haft stort inflytande på själavården, liturgin och lekmannainflytandet i hela kyrkan.

Men det har också funnits andra tecken som väckt oro. Under tiden efter andra Vatikankonciliet styrde den holländska kyrkan in på en väg som inom loppet av några få år i hög grad förändrade den katolska kyrkans utseende och profil. Det var fr.a. starka lekmannagrupper som vann ökat inflytande inom församlingarna och genom den s.k. pastoralsynoden. Både kyrkans lära och ställningstaganden till etiska frågor styrdes av nya värderingar och en ny öppenhet. Betoningen av den lokala kyrkan medförde att man diskuterade, ifrågasatte, experimenterade med en hittills okänd frihet. Detta ledde till en konfrontation med andra lokala kyrkor och med kyrkans ledning i Rom. De facto genomgick det kyrkliga livet en snabb förändring som i klartext innebar att man ifrågasatte gällande katolska positioner.

Denna med en för andra länder okänd radikalitet genomförda förändring gjorde många bittra och hemlösa i den holländska kyrkan – andra ansåg däremot att en fortsatt förändring av kyrkans traditionella struktur och mentalitet var en förutsättning för kyrkans ”aggiornamento” – kyrkans anpassning till den moderna världen. Splittringen och polariseringen mellan traditionalister och progressiva blev alltmera tydlig.

Den tilltagande polariseringen nådde en kulmen när Rom utnämnde två biskopar (Simonis, född 1931, Amsterdam, och Gijsen, född 1932, Roermond/Limburg) i ett försök att hejda utvecklingen. Dessa två biskopar kom emellertid snabbt på kollisionskurs med en stor del av den holländska kyrkan och med de övriga fem biskoparna. Denna splittring blev till sist anledning till den nyss avslutade extrasynoden.

Efter tre veckors överläggningar undertecknade biskoparna och påven det dokument som skall ligga till grund för kyrkans framtida arbete i Holland. Mot bakgrunden av den utveckling som har lett till starka inomkyrkliga spänningar och spänningar med Rom utgör dokumentet ett försök att återställa den allmänkyrkliga ordningen genom att stärka den kyrkliga enheten inåt och kyrkans enhet med påven.

Man kan nu lugnt påstå att det var just detta som många hade fruktat. Sätter man däremot kyrkans kris i ett större sammanhang måste man fråga sig om det är en rättvis bedömning att tolka påvens och biskoparnas dokument som ett utslag av en – som man hade hoppats – övervunnen konservatism som hör hemma i en tid som är passé för vår världsdel. Om någon till äventyrs hade väntat att biskoparna skulle komma hem med ett herdabrev med en allmänt hållen uppmaning till enhet och sans, då har man felbedömt både situationens explosiva karaktär och Johannes Paulus vilja att åter förankra den katolska kyrkan, som på många håll tycks vara hotad av en profillös anpassning, i kyrkans autentiska tradition, främst i andra Vatikankonciliet. Denna linje kunde klart skönjas redan under påvens bejublade resor till Mexiko och USA.

Mot denna bakgrund får synoden och dess slutdokument en betydelse som sträcker sig långt utöver den lokala kyrkans gränser. Ty här är det inte fråga om enskilda teologers uppfattningar utan om en lokal kyrka och dess väg under tiden efter andra Vatikankonciliet. Det är också här som de europeiska och amerikanska kyrkorna kommer in i bilden. Vad frågan ytterst gäller är nämligen vilken betydelse man måste tillmäta andra Vatikankonciliet i vår tid. Var konciliet bara en ansats, ett initiativ som det nu gäller att utveckla, eller har vi först nu börjat att verkligen förstå och förverkliga konciliet? I det första fallet måste själva konciliet anses vara föråldrat och förlegat, i det andra gäller konciliet som en vägledande norm, som en autentisk tolkning av kyrkans tradition.

Synodens slutdokument

I det av påven och biskoparna undertecknade slutdokumentet säger sig biskoparna vara fast beslutna att förverkliga och genomföra andra Vatikankonciliet i samarbete med alla präster och lekmän. Kyrkans lära, som autentiskt tolkas av andra Vatikankonciliet och påven, skall ligga till grund för kyrkans arbete i framtiden. Samtidigt förpliktar sig biskoparna att med alla medel verka för och befrämja den inomkyrkliga enheten. Denna enhet preciseras närmare genom den bibliska termen communio – en term som avser både kyrkans enhet i Holland och den holländska kyrkans enhet med påven i Rom. – Vidare bekänner sig biskoparna till kyrkans hierarkiska ordning, d.v.s. biskoparna har i gemenskap med påven det högsta ansvaret och den högsta auktoriteten att vara trons uttolkare och herdar för gudsfolket. Detta innebär att biskoparna leder kyrkan inte som folkets valda ombud utan som Jesu Kristi tjänare.

Dokumentet handlar vidare om det särskilda prästämbetet som inte är identiskt med alla troendes allmänna prästadöme, om prästens celibat, om prästernas andliga och teologiska utbildning vid de teologiska fakulteterna, om ordenslivets förnyelse (den s.k. ”tredje vägen” mellan att vara gift och att leva i celibatet avvisas). De tusentals lekmän som med stor uppoffring gör en viktig insats för att göra kyrkan närvarande i vår tid omnämns med högaktning och tacksamhet. Biskoparna medger att kritiska grupper med motsatta åsikter ofta utövat starka påtryckningar på det kyrkliga livet, men deras kritiska inställning kan delvis anses vara berättigad. Å andra sidan kan vissa negativa följder inte förtigas, särskilt när ”generaliseringar, fanatism, aggressivitet, vägran att samtala och orättfärdiga angrepp på personer och kyrkans institutioner” har lamslagit det kyrkliga arbetet. Att medla mellan de olika grupperna för att befrämja den kyrkliga enheten ser biskoparna som en av sina viktigaste uppgifter. För egen del lovar biskoparna göra allt för att skapa ett förtroendefullt samarbete.

Kommentar: kyrkans framtida väg

Det kan nu inte råda någon tvekan om att detta dokument är en ganska besk medicin. Accenten är tydlig: för det första skall den kyrkliga hierarkin stärkas. Påvens och biskoparnas auktoritet betonas på nytt. För det andra stoppas utvecklingen, uppenbarligen på många områden

(t.ex. kyrkans ”demokratisering”, en omvärdering av prästämbetet, kvinnliga resp. gifta präster). Dessa företeelser nämns inte direkt men de berörs indirekt genom att påven och biskoparna betonar den autentiska kyrkliga läran som normgivande för kyrkans liv. För det tredje anser påven och biskoparna att kyrkan är i behov av en andlig förnyelse och en återgång till normal kyrklig praxis och disciplin.

Framtiden kommer med all säkerhet att innebära en prövningstid för den lokala kyrkan i Holland och för delar av hela den katolska kyrkan. Det är svårt att sia om dokumentet kommer att kunna överbrygga motsättningarna om kyrkans framtida väg, förhållandena är ofta invecklade och svårbedömda. – Men å andra sidan måste man konstatera att det finns nya signaler i Rom och i hela kyrkan. Att tolka dessa signaler som en ny konservatism som efter år av utsvävningar nu kräver rättning i leden vore emellertid för enkelt. Den förändrade situationen i världen och i kyrkan kräver att kyrkans ledning tar ställning till frågan vilken väg man skall välja inför 80-talet.

Johannes Paulus II har vid olika tillfällen markerat att andra Vatikankonciliet är kyrkans förpliktande norm. Detta koncilium var ju den direkta anledningen till många förändringar som skett under de drygt 15 år som gått sedan konciliet avslutades. Den efterkonciliära utvecklingen är emellertid inte entydig. Ibland har den helt enkelt ”kört om” konciliet: m.a.o. konciliet som avslutades 1965 påstås vara föråldrat och förlegat. 15 år efter konciliets avslutning anser många i kyrkan att vår tids stora uppgift är att driva utvecklingen vidare – mycket längre på den väg som konciliet bara hann anträda. I den internationella debatten har man i allt högre grad ägnat uppmärksamhet åt problemet att utvecklingen efter andra Vatikankonciliet inte förlöpte enhetligt och inom de råmärken som konciliet angivit. Allvarligare är emellertid att här och var förespråkas tanken på ett ”meta-koncilium”, d.v.s. en radikal omvärdering inte bara av konciliet utan också av kristendomen i dess helhet, dess teologi och dess etik. Det kan vara en tankeställare att denna omvärdering främst skulle ske genom en omtolkning av andra Vatikankonciliets texter och deras innehåll. – Mot denna attityd ställer påven Johannes Paulus och biskoparna andra Vatikankonciliet som den gällande normen för kyrkan idag. D.v.s.: 15 år efter dess avslutning framstår andra Vatikankonciliet fortfarande som den stora uppgiften som det gäller att förverkliga, till andemening och bokstav. Detta kan bara betyda att påven anser att utvecklingen i kyrkan delvis gått snett och i strid med kyrkans högsta norm. – Andra Vatikankonciliet och dess ”Stellenwert” i vår tid utgör således den fråga som striden egentligen handlar om.

En annan sida av samma problem är vem som egentligen avgör hur konciliet bör tolkas och tillämpas, vad som ligger innanför respektive utanför konciliets tolkning. Det kan nämligen inte förnekas att vi f.n. bevittnar en utveckling i kyrkan som i viktiga avseenden är okontrollerad i den meningen att den tycks sakna förankring i kyrkans egen tradition. 1 detta sammanhang måste man se att påven som kyrkans högste och ansvarige ledare understryker vikten av den kyrkliga hierarkin och kyrkans autentiska lära. Detta är tongångar som många – säkert i en välmenande men i grunden felaktig uppfattning om den katolska kyrkan – anser tillhöra en förfluten tid. Men rätt uppfattad är läran om den kyrkliga hierarkin en utsaga om påvens, biskoparnas, prästernas – t.o.m. lekmännens – ansvar och tjänst i kyrkan gentemot hela gudsfolket. Enligt andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan ”utövar biskoparna i gemenskap med den romerske biskopen läroämbetet i kyrkan”, de är ”den gudomliga och katolska sanningens vittnen”, och deras ord kräver ”religiös lydnad”.

I ett längre perspektiv aktualiseras onekligen det grundläggande problemet: hur skall den katolska kyrkan se ut i framtiden? Det finns idag ett tydligt medvetande i kyrkan om att man just nu står inför ett avgörande om vilken väg kyrkan skall gå den närmaste framtiden. – Vid de programmatiska tal som hölls i samband med 1978 års påveval lär många kardinaler och ansvariga kyrkoledare starkt ha betonat nödvändigheten av en inre och yttre samling, en koncentration av krafterna, för att råda bot på kyrkans bristande identitet. Vid sidan av allt positivt arbete för kyrkans förnyelse har tiden efter andra Vatikankonciliet också kännetecknats av att kyrkans bild har blivit suddig genom att man lättvindigt och urskiljningslöst sysslat med frågor som inte hör till kyrkans arbetsfält. Vad kyrkan däremot främst behöver är ett nytt medvetande om sin egen uppgift och sin särart. I detta läge går den kyrkliga strategin ut på att tydligare markera gränsen till den profana miljön och att slå vakt om kyrkans andliga och religiösa dimension. – Till detta kommer å ena sidan den förändrade (”kritiska”) inställningen till kyrkans auktoritet innanför och utanför den katolska kyrkan och å andra sidan många kristnas konfliktfyllda existens i den sekulariserade världen och i den egna av alltför många problem belastade kyrkan. Mitt i en heterogen värld som präglas av de mest skiftande övertygelser och livsstilar utan en fast referenspunkt i tillvaron försöker den kyrkliga ledningen därför genom en målmedveten ”satsning” på den kyrkliga auktoriteten och hierarkin återvinna kraft att utgöra sitt missionerande uppdrag. Detta kan bara lyckas om kyrkans profil och hennes tro blir tydligare, om kyrkan ger klart besked om vad som tillhör hennes tro och vad som ligger utanför. Påvens strävan är att hela kyrkan, hennes ledning, hennes teologi, hennes förkunnelse och hennes praxis talar om vad som hör till i den kristna bekännelsen och vad som är bindande för katolikernas liv.

Efter åratal av öppning, dialog, engagemang åt alla håll anser Johannes Paulus II att det är dags för kyrkan att besinna sig och att ompröva sin väg för att söka de egna rötterna. Fast förankrad i sitt uppdrag skall hon utgöra en fast grund i en värld av snabba förändringar. Påvens enastående karisma och dragningskraft på troende och icke-troende ger en antydan om att han inte står helt ensam. Det finns å andra sidan de som befarar att kyrkans vitalitet därmed skulle lida ett allvarligt avbräck.