Den franske fadern i litteratur och verklighet

Den despotiske fadersgestalten är ett återkommande tema i romanlitteraturen, inte minst i den franska. I Martin du Gards Familjen Thibault utgör fadern själva anslaget. Doktorn-änkemannen som vill forma två söner till sin avbild, som så när lyckats med den äldre Antoine medan den yngre, Jacques, redan i tonåren glider ur hans grepp spelar på romancykelns första sidor upp en hel repertoar av roller avsedda att möta och slå ned varje ansats till opposition och olydnad. Där finns rollen av den patetiske, den sårade, den oblidkelige, den hämndgirige. När Jacques rymt med den något äldre kamraten Daniel sammankallas familjerådet och när den förlorade sonen äntligen återbördas till fadershuset möts han av doktor Thibault iklädd bonjour, med biktfadern vid sin sida, liksom privatskolans rektor, samt av tjänstepersonalens av nyfikenhet och förundran uppspärrade blickar. En perfekt iscensättning för att få pojken att komma av sig, inte uttala det ”pardon” alla så begärligt väntar på, som skulle tillåta fadern att iklä sig rollen av den storsinte, den förlåtande, men samtidigt den faste utanför vars radie ingen Thibault ostraffat förirrar sig. Hela grundkonflikten i denna generationskrönika ligger just i fadersgestaltens förkrossande, förlamande inverkan på sin avkomma.

Författarkollegan Andre Gide med vilken Martin du Gard under en lång följd av år utbytte tankar kring romankonsten och som fann dispositionen i Familjen Thibault allt för styrd ville med Falskmyntarna skriva en roman om romanen, med nya infallsvinklar, oväntade ljussvep. Hans unge hjälte uppnår på bokens första sida en radikal befrielse från sin bundenhet till fadern genom att i ett lönnfack i moderns sekretär finna ett gammalt brev från en älskare som låter honom förstå att man inte kan utesluta att han har en annan far och att den som ger sig ut för att vara hans far därmed inte längre har någon rätt att dominera över hans liv.

Ett sätt att bli kvitt faderstrycket, överjaget, är som i Sartres fall när fadern har ”försyntheten, takten, finkänsligheten att dö i tid”. ”Vi var ett tag tillsammans på jorden med vår tyngd, det var allt” (Orden). Trots att minnet av fadern snart förbleknat skulle fadersgestalten åter och åter göra sig påmind i Sartres författarskap. Så t.ex. i ”L’enfance d’un chef” en av novellerna i Le Mur, där författaren visar hur miljön styr, nästan förutbestämmer att t.ex. chefens son blir den nye chefen en dag och därtill en kopia av sin företrädare. Hur varje ansats till frigörelse på förhand är dömd att misslyckas om inte människan ser upp i tid och rustar sig. Annars fångas hon automatiskt i samhällets garn, inlemmas i en moral som inte tröttnar att upprepa att vi lever i den bästa av världar. Jupiter i Les Mouches låter nästan som dr Thibault när han försvarar den preetablerade ordningen mot vilken Orestes rest sig. En ordning som bl.a. går ut på att ”en människa föds av en människa en hund av en hund” och en chef av en chef kunde man tillägga. Eller kanske är det ett eko från gamle Charles Schweitzer, Sartres morfar, som på ålderns höst fick iklä sig rollen av far på nytt, för den faderlöse pojken. Men då hade han redan tillfredsställt sina krav på dominans och enligt Sartre rent av drivit en av sönerna Edmond i döden. Inför barnbarnet upplever den åldrade patriarken med det böljande vita skägget en garanti för den absoluta världsordningen, han tycker sig höra sanningen tala genom barnets mun, ser sig själv trots att han står på gravens brant ha en möjlighet att fortleva. Efter att ha spelat Gud, Victor Hugo, Charles Schweitzer iklär han sig till sist majestätiskt morfarsrollen. Sartre kan inte annat än känna tacksamhet vid tanken på att maktambitionen hos den gamle hunnit spädas ut av en mellanliggande generation som dyrt fick betala priset.

När han griper sig an med Flaubert i en stor undersökning blir dennes förhållande till fadern utgångspunkt för resonemanget om t.ex. Flauberts identifiering med en kvinnlig romanfigur, resumerad i frasen ”Madame Bovary c’est moi”. Gustave Flaubert var nr två av sönerna, enligt förstfödslorätten tillföll allt den äldre, alla borgerskapets privilegier som omgav fadern förmenades den yngste. Resultatet blev en revansch som bl.a. tog sig uttryck i en oförsonlig uppgörelse med en miljö som svikit honom. Säkert var Madame Bovarys dagdrömmar många gånger självupplevda av Flaubert, balen på slottet som blev en första anhalt på vägen ut ur den förkvävande tillvaron vid Charles Bovarys sida yppade sig aldrig för Flaubert, i stället blev, menar Sartre, hela hans författarskap en vidräkning med det positivistiska borgarsamhället. Dess tro på vetenskapens allmakt sköt han i sank i parodisk form i Bouvard et P&uchet. Han tog de förkvävda, de värnlösa, kvinnan, barnet, idioten i försvar, med dessa hade han speciellt lätt att identifiera sig.

Sartres livspartner Simone de Beauvoir, som liksom Sartre i Orden ser tillbaka på sitt liv i en serie självbiografiska böcker redogör för ett relativt harmoniskt förhållande till fadern. En fras resumerar utmärkt hur detta kunde gestalta sig i början av detta sekel inom den höge bourgeoisin: ”Vårt förhållande befann sig i en atmosfär av rena linjer, där varje slag av kollision var otänkbar. Han sänkte sig inte ner till mig, men han lyfte mig upp till sig och jag erfor då stolt att jag betraktades som en vuxen. När jag åter lyftes ned till den normala nivån fanns mamma där: pappa hade åt henne reservationslöst anförtrott vårdnaden om mitt organiska liv, liksom min moraliska fostran” (Memoires d’une jeune fille bien rangee).

I Catherine Paysans självbiografiska roman ”Pour le plaisir” (1976) möter man så något ganska unikt – en människas absolut harmoniska, aggressionsfria förhållande till sin uppväxtmiljö. Det är en vederkvickelse att få följa med henne tillbaka till åren kring hennes födelse på 20-talet i La Sarthe i västra Frankrike där modern är småskollärare och fadern lantpolis. Med inlevelse skildras föräldrarnas djupa samhörighetskänsla. Fadern som står i köksfönstret i skymningen och väntar på att den något korpulenta hustrun skall återvända från arbetet i grannbyns skola, smått orolig och hon skall cykla av vägen, lycklig när han äntligen ser hennes silhuett. På spisen står en ragout och småputtrar. Hela skildringen präglas av makarnas ömsesidiga hänsyn och försiktighet gentemot varann, deras omsorg om vardagens glädjeämnen. Det är inte så mycket orden som gesterna som betyder något i deras umgänge. Sättet att finnas till. ”Faderns ömhet kom direkt från hjärtat, han hade en inneboende nobless.” Vacker är bilden av Auguste när han står lutad över den nyfödda dottern. ”Ofta stod en annan skugga lutad över mig, gnolande mitt namn. Det var Augustes, min fars röst. Läge, också blygare. En röst som inte riktigt vågade erkänna sin kärlek till mig. För att livet, dess hårda villkor, de tunga åliggandena som lagts först på barnet, så på ynglingen något förkvävde de spontana känslorna. Men Gud skall veta att han höll av den lilla, med de små blå springorna till ögon. Hon som nästan kostat modern livet och kunnat bringa honom i otröstlig sorg. Hennes tandkött grep om hans pekfinger, stelt av kylan efter dagens långa grepp om styrstången i det hällande regnet.”

Närmare oss i tiden ligger innehållsmässigt Christiane Rocheforts nu nästan klassiska Les petits enfants du siecle från 1961, där miljön utgörs av en arbetarfamilj i ett ytterområde till Paris med kyffen till bostäder som börjar saneras bort till förmån för de nya satellitstäderna. Problematiken är inte ny, kampen för brödfödan, grälen om pengarna som inte vill räcka till, den utarbetade moderns extrajobb i form av trappstädning, faderns dröm om en bil, teven som enda distraktion, ”fadern kommer hem, sätter på teven, äter och återgår till teven” dvs om den inte beslagtagits av radiofirman på grund av uteblivna avbetalningar. Catherine heter huvudpersonen, äldsta flickan på vilken allt kastats. Moderns tjat och faderns snarkningar är skutackordet i vardagslivets enahanda tristess, bara avbrutet av ett kort semestermellanspel, då man för ett tag upplever eskapismens charme och skämtar med varann i bilen. Catherine tänker då: ”Vi har ändå något ihop, våra föräldrar.”

Med speciell adress till Frankrike kan man påstå att relationerna mellan föräldrar och barn ställts på svåra prov allt sedan maj 68. Allt blev med ens akut, drivet till sin spets. Man var tvungen att agera efter sitt samvete och sin övertygelse. De yngre upptäckte att vad de vuxna påstått sig värna om i själva verket var tomt prat. De blundade för de pockande kraven på rättvisa och jämlikhet som trängde sig på, de ville inte göra avkall på sin standard, se till att gästarbetarnas barn blev mänskligt behandlade, att slumförstäderna försvann osv.

I filmen Mourir d’aimer säger fadern att det enda de unga kan är att göra sängkammarrevolution och att händelserna 68 stigit dem åt huvudet. Klyftan hade med ens blivit mycket kännbar. En moder säger i en intervju att slitningarna mellan äldste sonen och fadern uppstått genom att en blind beundran för fadern plötsligt förbytts i en radikal besvikelse över att fadern är ”som alla andra”.

Till för lite sedan upptogs i Frankrike med tanke på den högre medelklassen faderns största tid och medvetande av omsorg om karriären. Många gånger blev han nog en främling för sina närmaste. Intresset för barnen inskränkte sig ofta till artiga frågor om hur dagen varit, svaret nådde aldrig fram. I dag har en allt mer stigande arbetslöshet träffat också den teknokratins aristokrater som går under namnet ”cadres”. Plötsligt står en välutbildad, specialicerad tjänsteman inför hotet att mista sitt jobb, tvingas till omskolning, kanske acceptera ett sämre betalt arbete. Dylika dramatiska omvälvningar måste ju träffa hela familjen, det kan röra sig om prövotider som i bästa fall närmar människor som levt som främlingar för varann.

Den strikta rollfördelningen mellan fadern och modern börjar allt mer upplöses också i Frankrike. Kanske blir det så att den som omkring år 2000 vill skildra sin egen barndom kommer att skildra fadern som den fasta punkten i tillvaron, den man tryggt kunde krypa upp hos och anförtro sina innersta tankar. Medan modern framstår som den jäktade karriäristen med frånvaron lysande i sina ögonglober. Eller kanske där inte finns någon mamma alls, som i den franska filmen ”Monsieur Papa” som handlar om en ogift far som omedelbart vid födseln övertar ansvaret för det barn hans flickvän inte vill ha, men som hon föder fram förutsatt att fadern iklär sig fosterrollen. Själv försvinner hon helt från de bägges horisont. Här skildras nu ett innerligt förhållande där den boheme fadern ger sig tid att leva med sin lille varje stund det är möjligt. Men filmen stannar inte vid detta ogrumlade lyckostadium, ingenting garanterar att inte en dag ändå slitningar, gnat och besvikelser kan uppstå; ynglingen Olivier fjärmar sig från fadern under gänginflytande m.m. Den franska filmens mästerregissör Truffaut har just kommit med en film om barnets värld kontra vuxenvärlden, han blundar inte för den hemska realitet som barnmisshandel utgör inte minst i välfärdssamhället . . . ja, det mesta som skrivs och skapas kretsar mycket kring familjelivets kris, kris för att allt gått så förtvivlat snabbt. Det är inte länge sedan familjen var den hierarkiskt inrutade struktur som Martin du Gard beskriver. Inte minst den katolska kyrkan i Frankrike har allt mer börjat engagera sig i familjeproblematiken, för att söka finna nya värderingar, omstruktureringar, berikande öppningar ut mot andra, så att familjen inte stannar vid att bara vara ett slutet samhälle. Man försöker också analysera fram de olika kriser en familj kommer att brottas med allt efter barnens ålder genom ett synsätt man kallar ”longitudinal”.

Att vara far idag är säkert mycket svårare än tidigare, det är inte längre bara en roll det är fråga om, kring vilken en samling biroller har att anpassa sig. Det är man allt mer på det klara med, också i Frankrike.