Den helige Sir Thomas och de dubbla lojaliteterna

Femhundraårsminnet av den helige Thomas Mores födelse har uppmärksammats på ett sätt som ingalunda är självklart ens för helgon av det större formatet, och orsakerna till det är inte så svåra att se. More var lekman och inte vilken lekman som helst. Han stod under en tid av våldsamma brytningar i politikens centrum. Under tre år var han Englands Lord Chancellor, en post för vilken han förvisso hade alla önskvärda kvalifikationer. Han var till professionen jurist och till sin kallelse humanist och reformator. Han deltog passionerat men med bibehållen värdighet i det andliga tumult som utlösts av Luthers nya läror. Han var humorist till läggningen och uppfinnare av begreppet utopi – det vore intressant att höra hur han själv skulle ha kommenterat det faktum att hans namn återfinns på en obelisk till socialrevolutionärernas ära i Alexanderträdgården i Kreml. Han vördas av den katolska kyrkan som martyr den 22 juni tillsammans med biskopen av Rochester, John Fisher. Båda avrättades de av Henrik VIII för sin vägran att erkänna dennes anspråk på supremati över engelska kyrkan.

Man skulle emellertid kunna hävda att More hade kunnat nå altarets ära även utan en våldsam död. Hans högsta önskan var att förverkliga ett odelat Gudshängivet liv mitt i de tre frontlinjer som sammanföll i hans egen tid och miljö: den mellan traditionen och humanismen, mellan statens och individens rättigheter och mellan den kristnes vita activa och vita contemplativa. More närde i ungdomen planer på att bli kontemplativ munk men beslöt sig för att i stället välja en väg som i förstone förefaller vara raka motsatsen till den livsformen, nämligen en karriär som politiker och lärd – men han fortsatte att läsa breviariet och att i bokstavlig mening bära tagelskjorta under den eleganta statsmannadräkten. More drömde om att upphäva spänningen mellan dessa tre poler men lyckades inte. Thomas Mores far var domare, och sonen gick i hans fotspår. 1501 började han sin domstolstjänstgöring i London och tre år senare kom han in i parlamentet. 1505 gifte han sig med Jane Colt och blev far till fyra barn. Men Jane dog ung och More äktade änkan Alice Middleton för att barnen inte skulle bli utan en mor. Hans båda äktenskap var mycket lyckliga. More var jurist och tjänsteman, hans hjärta tillhörde den begynnande humanismen och till sina vänner räknade han, förutom biskop Fisher, män som John Colet, dean vid St. Paul’s i London och den store Erasmus av Rotterdam, båda framstående filologer och grundläggare av den moderna bibelexegetiken. More hade träffat Erasmus vid dennes första besök i England 1499 och det blev inledningen till en livslång brevväxling mellan två besläktade själar (”Frasmus my darling”). De delade ett lidelsefullt intresse för ”tidens ödesfrågor”: förhållandet mellan vetenskapen och tron och den nya inställningen till Gud, människan och världen. More och Erasmus var bundsförvanter i det idékrig som rasade under 1500-talets första decennier, först mellan akademikerna, sedan mellan furstar och folk. Det är böcker som sätter igång revolutionerna, har en omstridd katolsk teolog i våra dagar sagt (väl i hopp om att starta nya omvälvningar med sina egna skrifter), och i Mores livstid finner man bevisen för sanningen i tesen.

Tradition – humanism

Den senmedeltida skolastiken räknas till den mänskliga odlingens största förfallsperioder. Den hade utvecklat pedagogiska metoder som i mycket kan liknas vid ett schackspel: ett mindre antal regler som strikt tillämpas medger ett oändligt antal varianter, och just begränsningen, renodlingen av situationerna på schackbrädet, utövar en sällsam lockelse på schackspelaren men är obegriplig och irriterande för den som inte känner till reglerna eller är villig att underkasta sig spelets begränsningar. Vid 1400-talets slut kom en ny vetenskap, den klassiska filologin, med mängder av nya texter och insikter. Den utmanade den strama aristoteliska exercisens pro et contra-metoder. Den gamla traditionalismen ersattes med en ny: man blev historiskt medveten, man insåg hur tidsbundet missvisande alla dessa hekatomber av randkommentarer hade varit, hur löjeväckande okunniga om det antika språkets nyanser. Ad fontes – tillbaka till källorna, löd det nya slagordet. Den klassiska antiken uppställdes som den nya guldåldern, som det gällde att efterhärma.

På det religiösa området var den metoden helt naturlig – de normativa texterna var ju antika. Kyrkan och tron skulle förnyas genom studiet av Nya testamentet och kyrkofäderna i nya och kritiska editioner av originaltexten utan hänsyn till århundradenas tolkningstraditioner. Motståndarna till denna rörelse fruktade emellertid att en textkritik utan samband med kyrkolivet här och nu skulle urarta till en allmän religiös skepsis mot tron och kyrkans lära överhuvud. More, Erasmus och deras krets inskred med hela sin lärdom och ironi mot ”obskuranterna” och väckte andarna till liv i hela Europa. Under seklernas lopp hade troslivets källor grumlats av godtyckliga, verklighetsfrämmande och ofta vidskepliga tolkningar, fria fantasier och falska analogislut, hävdade More i sin polemik med den nederländske teologen Martin van Dorp 1515. Motparten frågade mindre efter det berättigade i humanisternas strävanden än efter de tänkbara följderna: skulle filologerna nu bli kyrkans överordnade auktoriteter, som granskade allt men själva stod över all granskning? Skulle bibeltolkarna bli ett nytt läroämbete utom det kyrkliga magisteriets kontroll?

Den historiska utvecklingen skulle visa att farhågorna inte var helt obefogade, men också att obskuranternas hållning gjorde krisen än värre. More ville visa att den riktiga aktningen för det inspirerade bibelordet krävde en kritisk exeges, vilken inte på något sätt innebar ringaktning för kristendomens oskrivna tradition eller sakramentens giltighet eller ställning i fromhetslivet. Båda sidor åberopade sig på bibel och sakrament, men polemiken tycktes urarta dithän att humanisterna framstod som sakramentsföraktare och skolastikerna som misstänksamma mot den heliga Skrift. More vägrade att gå in på dessa falska förutsättningar. Han avvisar som ogrundad Dorps ängslan beträffande den bibliska textkritiken. I trosfrågor, upprepar Thomas More, är filologin underordnad läroämbetet. Om tveksamhet uppstår om tolkningen skall ”den levande trons evangelium” tillgripas som yttersta måttstock, ”det som inom den universella kyrkan är förankrat i de troendes hjärtan, den tro som Kristus predikat för sina apostlar och apostlarna för hela världen innan någon ännu skrivit ned ett ord.”

När de lutherska lärorna utlöst den stora kyrkoschismen var Mores hållning redan given. Om reformatorerna hade rätt skulle Gud, enligt More, ha tigit under sekler ända till Luthers ankomst, ”då skulle Kristus ha brutit alla sina löften om att vara närvarande i sin kyrka intill tidens ände”. Men i sin polemik mot Luther och Tyndale behövde han inte vika en tum från sina tidigare deklarerade åsikter om bibeltolkningen. Stridens hetta förvandlade honom inte till ängslig senskolastiker.

År 1516 protesterade han med sin mest kända skrift Utopia mot den barbariska rättsskipningen som ville lösa alla problem vid galgen. Han ställde frågan varför det fanns så många tjuvar och landsstrykare, och därmed blev han den förste som i modernare tid öppet framkastade en brandfackla i sociala och socialt ekonomiska frågor. Storgodsägare köpte i förskräckande omfattning upp bondgårdarna och gjorde bönderna arbetslösa: ”Vad återstår för de fördrivna annat än att tigga och stjäla, eftersom ingen mer vill ta dem i sin tjänst … Se till att dessa bondgårdar och byar antingen återuppbyggs av dem som förstört dem eller lämna tillbaka dem till de människor som är villiga att iståndsätta dem och bygga upp dem igen. Inskränk de rikas uppköp och förköpsrätter … Ni ser lugnt på när de här människorna lämnas vind för våg alltifrån barndomen och får växa upp utan någon som tar ansvar för dem för att sedan straffa dem när de som vuxna män begått brott, vilket man hade kunnat räkna ut i åratal i förväg. Vad, frågar jag, är detta annat än att uppfostra dem till rövare? Och sen går ni bort och hänger dem!”

I den andra delen av sin Utopia skildrar More ett folk som lever ett fredligt liv i enlighet med förnuftets diktat på en avlägsen ö. Där föraktas lättja och rikedom och privategendom förekommer inte. Utopianerna håller människans värde i högsta ära och tolererar olika trosbekännelser. Utopierna har inte tillgång till den kristna uppenbarelsen, bara sitt förnuft, och ändå är allt så mycket bättre än i samtidens England. Man tar miste om man tror att More här gjort ett utkast till en bättre värld, en utopi alltså i senare tiders mening; han ville bara i en litterär form utmana sin samtid.

Stat – individ

Under Henrik VIII:s regering beklädde More en rad höga ämbeten. I kungens tjänst hoppades han att kunna utöva ett gynnsamt inflytande. När More tillträdde sin befattning vid hovet yttrade Henrik några ord som han senare skulle få tillfälle att ångra: More borde i första rummet tjäna Gud och först därefter sin furste. Men till en början löpte samarbetet bra mellan kung och kunglig rådgivare. More var behjälplig vid författandet av Henriks försvar för de sju sakramenten, en stridsskrift mot Luther. Det var ironiskt nog Henrik som vid denna tid hade den högre tanken om påvens myndighet i kyrkan, och kungens omedgörlighet när More rådde honom att dämpa ned sina formuleringar en aning fick den senare att ägna frågan en större uppmärksamhet och att justera sin egen inställning.

Men utvecklingen tog en annan riktning än vad man hade kunnat vänta sig vid denna tid (1521). Henrik VIII, som av en entusiastisk påve prytts med hederstiteln ”trons försvarare”, hade inga söner i sitt äktenskap med Katarina av Aragonien, som var betydligt äldre än kungen och förstörd av många barnsängar. Kungen som ännu var ung och rask, kastade nu sina blickar på den unga Anne Boleyn. Han framställde nu till påven – utan tvivel i den fasta förvissningen om att möta förståelse – sitt på samvetsrannsakan, bibelstudium och omtanke om kungahusets fortbestånd grundade beslut att skilja sig från den bedagade och till ytterligare barnsbörder odugliga spanjorskan. Han kunde inte fatta att han skulle möta allvarligt motstånd ”i denna sin viktiga angelägenhet”.

Detta motstånd gjorde kungen rasande. Med hjälp av Thomas Cromwell frigjorde han den engelska kyrkan från sambandet med Petri stol och den katolska gemenskapen och gjorde sig själv till dess överhuvud. För att ingen tvekan skulle uppstå om lojaliteterna avkrävde kungen dessutom en ed av sina undersåtar om lydnad endast mot honom i kyrkliga ting. Också, eller rättare sagt, framför allt More, som sökt avråda Henrik från den dubbla skilsmässan, förväntades avlägga suprematieden. Thomas More svarade: ”Om en stat förklarar något för allmängiltig lag som den enskilde inte kan få att gå ihop med Guds lagar trots att andra inte hyser några betänkligheter; när alltså uppfattningarna om legitimitet eller illegitimitet är delade, och båda sidor kan uppbåda lärdom, skarpsinne och tungt vägande argument, då får likväl den person som inte kan ge sitt godkännande åt den nya lagen inte svära på den, i synnerhet inte om han hyser allvarliga samvetsbetänkligheter.”

Den kristne måste följaktligen, enligt More, ”vara övertygad om att hans samvete leder honom till den eviga saligheten. Tvivlar han på det, då måste han inhämta nya lärdomar. Kan han sedan fortfarande hävda att han kan ansluta sig till den ena eller andra uppfattningen utan att äventyra sin själs frälsning kan ingenting längre skada honom. Jag tackar Gud för den klarhet och tillförsikt som jag hyser beträffande mitt samvete. Jag beder också för alla de som inte delar min uppfattning att de må upptas i himlen.”

Tillsammans med biskop Fischer vägrade More alltså att svära den ed som innebar förnekandet av påvens andliga överhöghet, och han sattes i Towern. Under femton månaders fångenskap skrev han med anspelning på ”Filosofins tröst” av Boethius, avrättad av en vredgad monark år 524, ”Tröstande samtal i trångmål” som tillägnades hans älskade dotter Margaret Roper. Nio dagar efter Fishers avrättning ställdes han i Westminster Hall till svars för sin vägran att erkänna Henrik VIII:s överhöghet över kyrkan i England. Brottet betecknades som högförräderi, More befanns skyldig och dömdes till döden. Domen gick i verkställighet genom halshuggning på Tower Hill den 6 juli 1535. På schavotten erinrade More om kungens hälsningsord många år tidigare: ”Jag dör som konungens gode tjänare – men först och främst som Guds”. Han behöll sin värdighet och sin humor och ordnade till skägget innan svärdet föll – precis som den heliga Perpetua hade ordnat sitt hår inför lejonen på arenan i Kartago år 203. Martyrens suveräna frihet och privilegium: att förfoga över sitt dödsögonblick.

Aktion – kontemplation

Mores spiritualitet går ytterst tillbaka på biblisk inspiration. Han lägger stor vikt vid läran om kyrkan som Kristi mystiska kropp. Studiet av fäderna tjänade den djupare förståelsen av bibeln men kunde inte ersätta den outspädda näringen. More stod också som direkt arvtagare till den medeltida fromheten genom sin betoning av de yttersta tingen, den personliga askesen, dödsförberedelsen, de heligas gemenskap och Kristi lidande. Man anar inflytandet från de engelska trettonhundratalsmystikerna Walter Hilton och Richard Rolle. De hade också talat om kontemplationen, inte som en lyx för ett fåtal privilegierade, utan som det kristna livets normala utveckling. De var misstänksamma mot extraordinära upplevelser och underströk att den kristne måste dra hela sin existens och sin omgivning i vardagslivet med i riktning mot Gud, alltings yttersta mål. Men det finns också slående överensstämmelser mellan More och den brådmogne Pico della Mirandola: de var båda lysande begåvningar som drogs i två riktningar, att utveckla sina flödande talargåvor inför offentligheten och att förakta det jordiska och ”att upplösas för att vara tillsammans med Kristus”.

Man kan på ganska goda grunder göra gällande att More inte lyckades upphäva spänningen mellan de två kallelserna, och man har förebrått honom detta. Kritiken utgår från förutsättningen att spänningen teoretiskt skulle kunna neutraliseras. Man kan hysa sina tvivel därom. Den andliga historien alltifrån aposteln Paulus uppvisar hela tiden samma tvehågsenhet i valet mellan det härvarande och det hinsides, och frågan är om inte denna dubbelhet måste bestå. Man skulle med hänvisning till den helige Thomas More kunna säga att den rent av är en kraftkälla. Hans öde är en påminnelse om den dynamiska polariteten mellan himmel och jord samtidigt i ett och samma kristna liv.